Tag Archives: hälsa

Leva hälsosamt – eller överleva

Media omkring pumpar ut info om hur man bör leva för hälsans skull och för att leva längre.

Själv tycker jag överlevnaden är jobbig nog i nuläget. Att se till att vi faktiskt får i oss mat varje dag, liksom.

Här är det ingen hälsobringande träning, långa promenader eller yogapass.

Och ja, visst borde vi äta mer vegetariskt. Men nu är liksom inte tillfället när jag lagar inspirerande ny mat eller för den delen försöker ta striden med att få barnen att äta saker de inte vill ha. Jag är glad om jag lyckas se till att vi får hyfsat vettig mat.

Men jag försöker hålla nere på charken. Vilket ju är skitsvårt, eftersom det är gott och enkelt.

Jag kompenserar de uteblivna hälsoanpassningarna med ett rejält dåligt samvete. För det kan jag liksom alltid bygga på förrådet av.

Och så funderar jag över fotbollens lösning, där man kompenserar avblåsningarna med tilläggstid. För det här känns lite som en avblåsning under pågående match. Men hälsoartiklarna antyder att man istället för tilläggstid får avdragstid i slutändan.

Inte diabetes

Det kom med posten i förrgår, provsvaret från provtagningen i fredags:

Blodsockerproverna var helt normala, även långtidssockret. Du behöver således inte kontrollera detta igen om du mår bra.

Oj.

Jag som liksom nånstans ändå har förberett mig på att få ett annat sorts svar. Jag vet ju att jag väger för mycket, motionerar för lite – och har diabetes i släkten.

Men alltså… då är det lugnt, alltså?

Samvetesblodprov

För tre-fyra år sedan hade jag problem med förstoppning m.m. och gick på en hel massa undersökningar. I den vevan var jag också väldigt törstig. Därför var en av de saker som kom upp till diskussion med läkare diabetes. Så för säkerhets skull skulle vi kolla blodsocker på fastande mage.

Blodsockret visade sig ligga på 7,2; gränsen för diabetes tydligen på 7.

Själv funderade jag på om det på något vis kunde späkas till av det faktum att jag precis (knappt) hunnit bli frisk från influensa när provet togs.

Oavsett vilket, så ska sånt där dubbelkollas. Så det blev glukosbelastning och ny provtagning. Denna gång hamnade jag klart under gränsen (minns dock inte siffran – det var hyfsat högt för att vara normalt), och diabetesen “avskrevs”. Men läkare tyckte att jag borde gå och kolla blodsockret varje år, på eget initiativ.

Det är inte lätt att få sånt gjort. Saker man ska göra på eget initiativ. Men som kräver att man först hör av sig till vårdcentralen. Och som kräver att man fastar ett halvt dygn innan – det ska alltså passas in med både dagen före och själva provtagningsdagen, när man ska ha möjlighet att åka och sätta sig i provtagningskön på vårdcentralen – och den kan ibland vara lång.

Det blir liksom inte av. Det blir bara ett evighetslångt dåligt samvete.

Men idag har det blivit gjort. Nu har jag både lyckats ringa vårdcentralen (förra veckan), fått en telefontid med läkare (i måndags), som skrivit remiss in till labb, lyckats fasta och låta bli att dricka i 12 timmar (igår efter träningen åt jag middag på centralen innan jag åkte hem, och sedan drack jag bara en kopp te vid halv nio, och därefter en ytterst liten slurk vatten när jag tog sertralin innan jag gick och la mig, plus att jag borstade tänderna, och i morse lyckades jag komma ihåg att inte äta något), och sedan idag kommit iväg till vårdcentraen och tagit prov.

Mer eller mindre hela natten inatt har jag halvvaknat och varit törstig och drömt märkliga drömmar om att jag av misstag råkat glömma mig och ätit något. Och jag vågade inte sitta med vid frukostbordet i morse, för att jag inte av misstag skulle äta upp en spilld flinga eller nåt sånt.

Så nu är det gjort. Nu får vi se vad resultatet säger. Och hoppas det inte påverkas av tekopp, tandborstning eller sertralinsväljningsvatten. Eller av att jag tränade igår och kanske egentligen hade behövt dricka mer än jag hann.

 

Föräldraskap, egna pengar och egna val

Nej, man kan inte bara låta bli allt som innehåller plast. Och man kan som förälder inte bara förbjuda en oherrans massa saker.

Mina barn har, precis som de flesta barn, lite egna pengar att bestämma över. Veckopeng. Och ibland födelsedagspengar, som de fått med instruktionen att själva bestämma vad de vill köpa, till exempel från äldre släktingar som klokt nog erkänner att de inte har någon koll på vad barnen skulle ha glädje av.

De måste lära sig att själva hantera pengar. Väga in olika aspekter, komma fram till vad de vill köpa och varför. Vi föräldrar kan komma med goda råd, och i enstaka fall avråda eller förbjuda. Men vi kan inte diktera exakt vad de ska köpa – vilket ju blir effekten om vi skulle utesluta allt som vi på något vis tycker negativt :-)

Barnen kan ha nog med ångest ändå, eftersom de är betydligt mer insatta än många andra barn i deras ålder. De är inte hjälpta av att inte alls kunna passa in – det måste balanseras. Det får vara lagom. Och då är det viktigt att hitta nyanserna, och göra skillnad på det som är jättedåligt och det som inte är särskilt dåligt egentligen jämförelsevis.

Playmobil, som sexåringen för närvarande leker mycket med, är visserligen plast, men såvitt jag förstått en hälsomässigt ganska okej plast. Och han har en blandning av begagnade och nyköpta playmobilsaker. Ja, det är plast, men det är en bättre plast än mycket av det andra hans kompisar leker med.

 

Och vad gäller loombanden, så har jag nu helt enkelt pratat med tioåringen, och berättat vad jag läst: att det i en del sorter är 50 procent ftalater, och att det inte finns någon möjlighet för oss i nuläget att veta om de vi har hör till de med höga ftalathalter eller inte. Och så föreslog jag att jag skulle ge honom motsvarande de utlägg han haft, och att vi sedan lägger undan alla loombanden på obestämd framtid.

Och det hade han inga problem med.

 

Läs också till exempel det här och en massa andra inlägg om kalas och presenter… plus det inlägg jag skrivit någon gång för länge sedan om att det inte funkar att leva fanatiskt om ens barn inte ska bli missanpassade (ja, jag har skrivit för många inlägg och hittar inte bland dem).

Jävla ftalatelände!

I somras, i Frankrike, fastnade tioåringen för Loom bands (pun not intended). Det var hemma hos barnens syssling (dryga fem år gammal) som intresset väcktes. Först var tioåringen inte intresserad, men sedan tyckte han det var kul.

Och jag tänkte… jag tänkte, ja, det är någon sorts plast, men herregud, så illa kan det väl inte gärna vara, det är ju bara typ gummiband. Fast jag våndades och tänkte att det nog var dumt – mensvalde och förträngde det. För jag tänkte att det är bra med något annat som intresserar än bara datorspel och andra liknande. Något praktiskt och konkret. Så han köpte några förpackningar med mitt goda minne, och jag köpte några åt dem tillsammans.

Och nu kommer rapporterna. Labprover visar att en del av loombanden innehåller 50% ftalater.

50 procent!!

Så vad gör jag nu?

Nej, det går inte att veta om detta gäller “våra” band. Jag tror inte ens vi har förpackningarna kvar. Och de som gjort proverna får tydligen ändå inte avslöja vilka märken det rör sig om (hur går det ihop med informationsplikten?):

Det känns ju inte så jävla bra att barnen ska gå omkring med armband med 50% ftalater.

Läs mer:

Loom bands – fun fashion or a danger to health?

“œLoom band” phthalates case shows chemical regulation isn”™t working

Varför måste allting till barn vara i plast?

Minstingen börjar skolan om ngra veckor. F-klass. Och jag tänker att det vore trevligt att ge honom en klocka. Ett armbandsur. Inte för att han kommer att behöva hålla rätt på tider egentligen – det kommer andra att sköta om ett bra tag till – utan mer för att markera att han är stor. Att han kan få känna sig stolt. Och kanske lära sig klockan av bara farten – han är inne i en period med att vilja kunna själv.

Så jag har letat klocka. Först lite så där löst, sedan mer strukturerat. Jag tycker inte jag har stora krav. Men visst, jag vill inte betala löjliga summor för något som trots allt kan tappas bort eller utsättas för en del påfrestningar. Bortsett från detta så vill jag att det ska vara en klocka som är hyfsat neutral, lätt att läsa urtavlan på, med inte för stor boett (den ska ju funka på en liten barnarm). Och så vill jag att klockan ska vara tillverkad av material som känns okej att ha stora delar av dagen på ett barns arm, direkt mot huden.

En vanlig, enkel klassisk armbandsklocka, med metallboett och skinnarmband, i svart eller blått eller rött eller grönt eller nåt sånt.

Nä. Precis. Sånt finns inte.

Klockor till barn ska ha hysteriska färger eller hysteriska mönster. Eller i alla fall vara extremt könskodade. Och dessutom ska de i så stor utsträckning som möjligt vara av plast. Helst sådan där gummiartad plast, som åtminstone för mig direkt signalerar ohälsosam ur kemikaliehänseende.

Efter mycket letande tyckte jag dock idag att jag hade hittat klockor som faktiskt såg ut att ha skinnarmband, och som var ganska neutralnormala i övrigt. Men för säkerhets skull frågade jag: “Det är väl skinn?”

“Nej. Syntet.”

“Syntet?”

“Plast.”

Jaha.

Jag antar att det måste handla om marknaden. Att de flesta som köper klockor till barn vill att de ska vara av plast. Eller?

Men då återstår frågan: Varför?

Så väskan från KP innehåller reproduktionsstörande DEHP?

Jag fick, efter lite påminnelse, svar från KP angående väskans kemikalieinnehåll. Materialet ska visst heta tarpulin.

Det jag fått skickaat är hela analysresultatet, på sex sidor. Det står att det testade materialet är ett “dark grey sheet”, vilket varken till färg eller utseende (det finns en bild i analysen) stämmer med hur den oranga väskan ser ut, men jag får väl anta att det inte avviker för mycket – eller…?

Test specification:

REACH
Registration, Evaluation, Authorisation and restriction of Chemicals
(REACH)
EC No. 1907/2006
-15 Substances of Very High Concern (SVHC) analysis based on the
Candidate List published on 28 October 2008 by the European
Chemical Agency (ECHA).
– Analysis based on LCMS, GCMS, GCECD, Headspace-GCMS, ICP-
OES/AAS, UV-VIS and IC.

Av de femton testade ämnena är det bara ett, DEHP, som har detekterats, och detta ämne har hittats i en halt av 0,005%, vilket också anges som “reporting limit” i protokollet.

Reach säger att de måste svara kunden på om det innehåller minst 0,1%. Så strikt talat skulle de ha kunnat svara mig att nej, det finns inga av de aktuella ämnena i aktuella halter.

Men väskan innehåller uppenbarligen DEHP. DEHP, som beskrivs så här:

DEHP, di(etylhexyl)ftalat, är totalförbjuden i leksaker och barnvårdsartiklar. Den räknas som en av de tre farligaste ftalaterna tillsammans med DBP, dibutylftalat, och BBP, bensylbutylftalat.

Så, må vara att det är en väldigt låg halt. Jag tycker ändå inte det känns bra. Och jag tycker det känns… lite sisådär att Kamratposten sprider sådana väskor till sina mycket unga prenumeranter. Eller?

Jag skickade följdfrågor om ovanstående till KP, men har ännu inte fått nåt svar.

Det är lite förvånande vad det är som förändrats på 120 år

Häromdagen satt jag i mina svärföräldrars sommarstuga, och började titta igenom bokhyllan. Efter att ha bläddrat i någon insektsbok och något annat, kom det sig så att jag plockade ut “Stora syster” av Ethel Turner och började läsa.

Jag har läst boken förr, förmodligen flera gånger om, sannolikt för drygt 25 år sedan. Att läsa om böcker man läst som barn är lite nervöst: ibland står sig böckerna, men lika ofta inser man att det som då känts bra nu känns ganska pinsamt. Och eftersom den här boken kommit att klassas som någon sorts “flickbok” (jag tror till och med den här utgåvan var en “Wahlströms flickbok”) så var jag rädd att den skulle hamna i det senare facket.

Det gjorde den inte.

Och jag fastnade i boken såpass att jag valde att låna med mig den när vi reste från svärföräldrarna, så att jag kunde läsa klart den.

Boken är alltså skriven 1895. 1895! Och trots det så känns det som att det är en ganska modern bok. När det kommer till hur barnen uppträder, skillnader mellan pojkar och flickor och så vidare, så tycker jag ärligt talat inte det skiljer sig väldigt mycket från hur det är idag, generellt sett. I alla fall inte så mycket som jag hade väntat mig. Visst finns det tidsmarkörer och skillnader, men som sagt var, inte särskilt stora. Och visst, det är ju helt uppenbart inte någon urfattig familj man har att göra med, det bidrar kanske – men ändå.

Den stora markanta skillnaden ligger istället på ett helt annat plan, när flera personer i boken drabbas av scharlakansfeber. Det är genast stora skräcken, eftersom det rör sig om en dödlig sjukdom. En person i boken dör, en kommer att sväva mellan liv och död och ytterligare en blir ganska allvarligt sjuk.

Den stora skillnaden mellan då och nu heter antibiotika.

Tjek Kemien

En annan liten rolig leksak jag skaffat mig till jobbmobilen är en app som heter Tjek Kemien.

Grunden är informationsplikten i Reach, som jag skrivit om tidigare. (I korthet: Du har rätt att få svar på om en vara innehåller ämnen på kandidatförteckningen inom 45 dagar om du frågar.)

Tjek Kemien är en dansk app som helt enkelt ska underlätta hela processen. Istället för att jag som kund ska behöva fråga en ovetande och kanske ointresserad expedit, som sedan ska skicka frågan vidare inom företaget och jag som  kund i bästa fall ska få ett svar, så använder jag istället en app, däre jag skannar streckkoden på en vara. Då skickas frågan vidare till företaget, som sedan ska rapportera in till Tjek Kemiens databas. Därefter ska jag få svar. Och nästa person som skannar samma vara ska kunna få infon direkt från databasen.

På det här sättet går det snabbare och smidigare, och tröskeln för att fråga blir löjligt låg. Därmed kommer förmodligen mnga fler frågor in. Och kanske kan det också innebära ett tryck på företagen att faktiskt arbeta för att 1. ha bättre koll på sina varor så de smidigt kan svara 2. efterfråga varor som inte innehåller dessa ämnen 3. efterfråga lagstiftning som istället förbjuder ämnena :-) (ifall de upplever att det här faktiskt blir en jobbig hantering)

Än så länge är det långt under 45 dgar sedan jag skaffade appen, och ännu har jag inte fått några svar. Det ska bli spännande att se om det plötsligt börjar komma en massa mejl – eller inte… :-)

Svar från KP

Hej!

Vi håller med om att väskan är snygg! Vår chefredaktör använder den dagligen.

Vi har delat ut flera tusen väskor. Du är den första att höra av sig angående detta. Men självklart tar vi dina frågor på allvar. Tyvärr kan vi inte svara på en gång. Det är nämligen så att Kamratposten tillhör ett stort tidskriftsföretag med gemensam marknadsavdelning. Det är den avdelningen som ansvarar för alla premier (väskan är en premie).

För att få svar på dina frågor ber vi dig att kontakta vår marknadsavdelning. Kontaktuppgifter finns på sidan 50 i tidningen.

Med vänliga hälsningar,

KP

Så nu har jag mejlat marknadsavdelningen.