Tag Archives: recension

Guilty pleasure: Reign

Om man ett år som detta ska överleva tråkvinter och mörker och olika sorters skitmående och hjärnröra och så där, så får man använda de vägar till verklighetsflykt som står till buds. Och då är netflixtittande en väg till överlevnad och genomlevnad. Och efter att nyligen ha tittat igenom både alla avsnitt av “Miss Fisher’s Murder Mysteries” (fantastiskt bra serie!) och den än så länge enda säsongen av “Syskonen Baudelaires olycksaliga liv” (den senare tillsammans med trettonåringen), så har jag fastnat framför “Reign”.

Upplägget för Reign är Maria Stuart (Mary, Queen of Scots), mitten av 1500-talet, och intriger vid det franska hovet. Och innan jag började titta läste jag en del recensioner. Det verkar som att de flesta antingen älskar eller hatar serien :-) Och nu när jag hunnit titta på nästan hela första säsongen så förstår jag nog båda vinklarna. För de beror på vad det är man förväntar sig och vill ha.

Vill man ha en historiskt korrekt skildring så förstår jag att man inte gillar den. Serien är full av medvetna anakronismer. Mycket konstnärliga friheter. Och?

Vi har alltså Maria Stuart, som varit drottning av Skottland sedan hon var mindre än en vecka gammal och som varit trolovad med franske kronprinsen sedan hon var sex år och han ungefär detsamma. Och nu är de tonåringar. Vi har en fransk kung, med drottning och älskarinnor, och komplicerade relationer länderna emellan. Självklart är det en alldeles fantastisk miljö för att knåpa ihop intriger och komplikationer.

Ja, det är fullt med påhittade personer. Ja, de allra flesta intrigerna är säkert uppdiktade eller anpassade. Och Maria och Francis/Frans/François är helt uppenbart äldre än de var på riktigt. Och så vidare. Det vill säga detaljerna är fel. Men å andra sidan så är det inget som säger att det inte kan vara relevanta typer av intriger och komplikationer, även om de liksom inte följer någon korrekt historisk redogörelse. Tillspetsat, tillskruvat, men ändå… intressant.

Och vad gör det med de “praktiska” anakronismerna, i form av kläder som inte stämmer med epoken, filmmusik av modernt slag och så vidare? Ja, man kan ha ambitioner om att göra saker Rätt (TM). Nå, men man kan också välja att skita i sånt. Det kan vara väldigt skönt att skita i sånt och göra som man vill istället. Även om man gör en TV-serie om en person (eller flera) som faktiskt existerat.

Och oavsett hur mycket man har ambitionen att något ska vara historiskt korrekt så finns alltid en överhängande risk att man ska få massor med kritik för det man missat att göra rätt. Jag vet inte hur många kommentarer jag läst med kritik mot att Robin of Sherwood har för rent och välvårdat hår, typ – det upprepas stundtals som ett kritikmantra. Då kan man ju lika gärna välja att sväva ut bäst man vill.

Så ja, i huvudsak gillar jag Reign. Men jag inser att det måste räknas som någon sorts guilty pleasure. Det är nog första gången jag tittar på en serie med så många avsnitt (22 i första säsongen, 22 i andra, 18 i tredje och 16 i fjärde, tror jag). Och ja, det finns vackra unga pojkar att titta på i serien, ögonfägnad för ett trött och sorgset hjärta. Lite verklighetsflykt och distraktion. Det kan man väl ändå få lov till i mitt läge?

Men ja, jag skäms. Förstås. Allt annat vore väl olikt mig?

För övrigt finns det en märklig tröst i den korta tid jag vet att Mary och Francis får tillsammans (även om jag inte kommit till slutet av den), en tröst i att jag och älsklingen sett i det perspektivet fick lång tid tillsammans. Det är märkligt hur sånt där funkar…

Professor Astro Cat och högläsning på engelska

För några dagar sedan läste vi klart Hobbiten jag och åttaåringen. Vi har haft den som högläsningsbok om kvällarna – jag har inte läst den sedan jag var typ femton, men jag måste erkänna att jag tyckte den var betydligt mer läsbar än Sagan om Ringen, som jag ju läste för hans storebror ifjol och höll på att bli tokig på hur tråkig den var att läsa.

Men nu var det inte Tolkien jag skulle skriva om för stunden, utan om den bok vi började läsa idag: Professor Astro Cat’s Frontiers of Space.

Barnen har fått boken av en av älsklingens vänner i England. Boken är på engelska och handlar om rymden. Och det visar sig att det är alldeles alldeles rätt.

Visserligen är nog ytterst lite av det som står där alldeles nytt för min lilla kunskapssvamp. Men det blir ju liksom något annat när det är på engelska. Det är ovant men kul att högläsa på engelska. Och när vi liksom är så inne på engelskan så fortsätter han på engelska när han kommenterar och frågar och kommer med utläggningar om det de missat att nämna. Och det är härligt att höra hur bekväm han är med engelskan och hur orädd han är när det handlar om att göra fel när han ska prata engelska.

Var han lärt sig engelska? Å, huvudsakligen av att först under ett antal år ha tittat på naturprogram och dokumentärer på TV och inte alltid hunnit med i textremsorna, och sedan ovanpå det oändligt med tittande på engelskspråkiga youtubers som berättar om hur de bygger i minecraft och annat. Numera tycker han inte ens vi behöver slå på vare sig svenska eller engelska textremsor på engelsk film, han tycker det funkar så bra ändå.

Och han hade velat att jag skulle läsa längre ikväll. Rejält besviken när det var läggdags.

Men imorgon fortsätter vi läsa Astro Cat.

 

Recension: Hallahem 1 & 2

Jag har då och då drällt inom Hamrelius bokhandel i Malmö på lunchen, gått ett varv och tittat på utbudet. Inte minst har jag brukat passera barn & ungdomsavdelningen. Och bland de böcker som jag lyft på och tittat på och funderat på om man kanske borde skaffa hem och läsa har de två hittills utkomna böckerna om Hallahem varit:

Tänk om du en dag fick veta att hela ditt liv varit en lögn, att du egentligen tillhör en annan värld. En värld där det finns troll, vittror och magiska väsen. Det är precis vad som händer i detta spännande äventyr, som tar ett nytt grepp på vad som gömmer sig i svenska skogar och berg. Här blandas myten om bortbytingar med urban fantasy.

I Hallahem, en hemlig stad belägen djupt under ett berg, lever tolvåriga Torun som tillhör Vitterfolket. En dag råkar Torun och hennes bästa vän Auda höra något som inte var ämnat för deras öron. Hallahem hotas av människorna, men någonstans finns en flicka som kan hjälpa dem att rädda staden. Men vem är hon, och varför är hon så viktig?

Tilda lever i människornas värld, men känner sig annorlunda. När ödet för henne samman med Torun ställs de tillsammans inför svåra prövningar, och snart vilar hela Hallahems framtid på deras axlar. Ju mer de får veta om varandra och sitt ursprung, desto mer blir de varse om att sanningar kan göra mer ont än lögner.

Fast jag är ju inte målgruppen. Och även om jag har i alla fall ett barn som borde vara i målgruppen åldersmässigt, så inbillar jag mig inte ens längre att det ska vara lönt att jag ska köpa hem något till honom och tro att han läser det.

Nå. Hamrelius bokhändel lägger ner. Och har utförsäljning. Och med 70% rabatt på alla böcker så bestämde jag mig slutligen för att köpa de där två böckerna.

Jag har läst dem nu. (För några dagar sedan.) Och mitt intryck är… tja, spretigt :-D

Egentligen tycker jag språkligt sett ganska illa om den första boken, Staden under berget, till att börja med. Det är som att det inte är färdigbearbetat – eller, jag skulle inte ha släppt iväg en text i det skicket.

Det är till exempel alldeles för långa stycken. Ett stycke kan vara typ en hel sida, och då är det liksom inte ens så att hela stycket handlar om samma sak, utan det kan vara stycken som egentligen borde delats på fyra-fem ställen för att få till ett bra flyt. Nu blir det istället bara lång staplad text. Nästan som när folk inte upptäckt att man kan radbryta sina inlägg på facebook.

Det är också alldeles för ofta uppradande av information som det känns som att författaren insett måste komma med, hänvisande bakåt i tiden på sätt som känns osmidigt. Intryckt på märkliga ställen.

Sammanfattningsvis saknar texten flyt. Den känns inte otvungen. Ibland funderar jag över om författarna verkligen bitit ihop och skrivit början av boken fastän de inte vill och tycker det är skittråkigt, för att det är något som måste göras. Men det ger i alla fall alldeles för mycket skoluppsatskänsla.

Trots detta fortsätter jag läsa. För det är ändå något med historien som håller mig fast. Och ju längre jag kommer i boken, desto mindre staplande och mer ledigt blir språket. Som att författarna har kommit till delar de tycker är kul att skriva eller är bekväma med att skriva. – Fast det där uppradandet av hur mycket text som helst i ett enda stycka, utan att dela upp i det som liksom hänger samman i en tanke, fortgår genom båda böckerna, även om det mildras efterhand.

Ja, boken är tillräckligt fängslande för att jag trots allt ska läsa klart den ganska kvickt. Och den energin räcker till för att jag ska läsa även andra boken. Även om drivet i historien är något sämre i andra boken. Eller kanske det är mindre lockande att få veta vad som ska hända? Inte lika mycket känsla av att jag måste få veta hur det går. Detta trots att den språkliga trögheten är mindre i andra boken.

Sammantaget: språkligt sett är jag inte imponerad – snarast stör jag mig ganska mycket och får kämpa med att tränga undan irritation. Samtidigt gillar jag världen som byggs upp och historien som utspelas och karaktärerna.

Jag tycker böckerna är läsvärda. Fast jag önskar att man hade lagt mer krut på språklig bearbetning. Men jo, jag kommer att leta fram tredje boken när den kommer ut 2017.

Recension och kanske spoilers: Harry Potter and the Cursed Child

Jag beställde den på älsklingens födelsedag, vilket väl var dagen efter att den kom ut. För ett par dagar sedan kom den med posten: Harry Potter and the Cursed Child.

Jag vet inte om älsklingen nånsin hann få veta att den skulle komma att finnas. Tid rinner ihop, och det här med när man fått veta vad blir ganska fort ganska rörigt. Men jag tror att jag själv inte fattade att pjäsmanuset skulle komma ut om bok förrän strax innan jag faktiskt beställde den.

Nu har jag läst den. Och ja, vad ska jag säga?

Jag hatar tidsresor av den här typen. Tidsresor där man far bakåt i tiden och ställer till det så att framtiden plötsligt blir en helt annan. Det hamnar i samma kategori som pinsamheter i rädda Joppe. Kanske är det tur att jag läser det som pjäsmanus och inte ser det live, så att jag kan ta paus när jag behöver? Eller så innebär det kanske att jag drar ut på det i onödan?

Men tidsresorna öppnar upp för alternativa scenarier och alternativa verkligheter. Och det är nyttigt och bra. Det ger en möjlighet att bolla med hur olika människor kan utvecklas, både beroende på små händelser och världen runtom. Det visar tydligt på att mycket kan påverkas – att vi själva kan påverka mycket. Att vem som helst kan bli skitviktig. Att vi aldrig vet vilka händelser som kommer att bli avgörande i det långa loppet. Att en sorglig död kan leda till oerhört viktiga positiva saker. Och att de flesta av oss har möjlighet att bli “onda” eller “goda” beroende på val och omständigheter. Och samtidigt att tillvaron är oerhört komplex och väldigt lite är självklart.

Och i alla parallella verkligheterna är en sak oförändrad: mamman som dör av sjukdom dör oavsett det som händer runtom, oavsett om verkligheten runtom utvecklas positivt eller negativt. Från mitt perspektiv är det trots allt trösterikt.

Och ja, boken/manuset är läsvärd/t. Stilen och upplägget och storyn är ganska annorlunda från de ursprungliga Harry Potter-böckerna, inte bara för att det är ett pjäsmanus, utan för att det är en annan sorts komplexitet i berättelsen, en annan sors “huvudkonflikt”, inte en klassisk hjältehistoria med gott mot ont. Och det är en bra sak – oavsett hur mycket jag älskar Harry Potter-böckerna så utforskas här en del av de spår som liksom släpps i de ursprungliga böckerna.

Sedan kan jag ju inte låta bli att fundera över hur en hel del saker har lösts på scen. Polyjuiceförvandlingar och trollformeleffekter är ju en sak på film, men på teaterscen? Nå, jag utgår från att de löst det snyggt, allt annat vore förstås otänkbart :-D

Var det för mycket spoilers?

Titanic

I lördags såg jag Titanic för första gången. Ja, storfilmen från 1997. Nej, jag har inte sett den innan. Och egentligen hade jag nog inte sett den nu heller, om det inte vore för att åttaåringen, med sin fascination för sjunkande skepp (bland annat Titanic), vulkaner och annat dramatiskt velat se den ett tag, och jag nyligen hittade den i billiga film-hyllan på Ica.

Åttaåringen tittade ärligt talat inte så mycket. Första halvan av filmen tyckte han “mest var samma sak om och om igen”, och andra halvan var nog lite för spännande istället.

Jag tyckte att filmen var helt okej, bättre än jag förväntat mig. Förmodligen uppskattade jag den mer i ljuset av senaste årets upplevelser än jag gjort annars. Det är det där med värdet av en kärlek man upplevt, även om den man älskar rycks ifrån en alldeles för tidigt… och att försöka klara av att fortsätta leva vidare ändå:

Winning that ticket, Rose, was the best thing that ever happened to me… it brought me to you. And I’m thankful for that, Rose. I’m thankful. You must do me this honor. Promise me you’ll survive. That you won’t give up, no matter what happens, no matter how hopeless. Promise me now, Rose, and never let go of that promise.

Eller med älsklingens ord:

Jag vill inte att min cancer ska hindra dig från att fortsätta leva och göra de saker du tycker om att göra.

Recension: Robin of Sherwood and the Knights of the Apocalypse (KOTA)

Häromdagen kom min 3CD-utgåva av Robin of Sherwood and the Knights of the Apocalypse (numera även känd som KOTA). Eller två CD och en DVD med lite material från produktionen.

Det är alltså frågan om ett manus skrivet av Kip Carpenter, som skapade Robin of Sherwood en gång i tiden och skrev majoriteten av avsnitten. Kip är numera död sedan några år, och manuset har legat länge och aldrig blivit filmat (ursprungsseriens tre säsonger är från mitten av 80-talet). Men under förra året samlades det in pengar via crowdfunding till att kunna göra en audioversion. Alltså i praktiken radioteater. Och så gott som alla de ursprungliga skådisarna skulle komma att medverka. (Några undantag: Robert Addie, som spelade Gisburne, dog av lungcancer för en del år sedan, 43 år gammal. Även skådisen som spelade Herne har hunnit dö.)

Det är i sammanhanget värt att notera att jag verkligen gillar radioteater. När jag var liten var 8.45-9 på sommarlovsmorgnarna helig tid då alla hemma fick hålla käft, för då var det sommarlovsteater på radion. Radioversionen av Tordyveln flyger i skymningen köpte vi på skiva för några år sedan, så att hela familjen kunde få njuta av den precis som jag gjort – och alla i familjen, inklusive minstingen, som borde varit för liten, satt klistrade på bilsemestern.

I radioteater är dessutom röster en extra viktig och påtaglig komponent. Röster är oerhört viktiga för mig. Robin of Sherwood har varit ett synnerligen konkret exempel på det.

Tyvärr… håller det inte riktigt så bra som jag skulle önska.

Det är alltså trettio år sedan de ursprungliga Robin of Sherwood-serierna spelades in. Och… skådisarna, originalskådisarna, har hunnit förändras. Det är förstås uppenbart när man tänker på utseende – de som var unga smala människor har nu mycket mindre hår och mycket mera kropp. Och det kvittar ju i huvudsak när det handlar om radioteater :-)

Men ja, även röster förändras. Självklart olika mycket. Lady Marion (Judi Trott) har inte ändrats mycket – men hon är å andra sidan den enda bärande kvinnliga rollen, så det hade förmodligen funkat oavsett. Friar Tuck (Phil Rose) och Sheriffen (Nickolas Grace) är också fortfarande synnerligen distinkta och igenkännbara. Men Robin (Jason Connery) känns nästan inte alls igen, vilket också gäller för resten av hans Merry Men. Och Scarlet (Ray Winstone) har tappat nästan all sin dialekt, vilket gör att man liksom inte “plockar” honom på det heller.

Och nej, det är förstås inte i sak jätteviktigt att de ska låta som de gjorde för 30 år sedan. Men när det handlar om radioteater är det åtminstone viktigt att man kan höra skillnad på de olika karaktärerna. Speciellt om det stundtals är ganska många karaktärer. Och en handling med ganska många “hopp” mellan olika platser och hopp mellan vilka personer som är med i samma scen och så vidare.

Det är helt enkelt alldeles för svårt att skilja karaktärerna åt röstmässigt för att det ska vara lätt att följa med i historien. Tyvärr.

Tack och lov är det i alla fall en bra uppbyggd historia. Så efter ett tag kom jag in i det så pass att jag ändå tyckte dt var spännande och faktiskt satt och lyssnade igenom de båda ljudskivornas totalt två timmar spelfilm och kom i säng närmre ett på natten. Och jag lyckades hålla fokus på de olika rösterna bättre om jag samtidigt satt och la patience på telefonen, märkligt nog.

Och kanske ska jag lyssna en gång till. Kanske blir det lättare att rskilja de olika personerna i början när jag kan historien.

Men jag är lite besviken. Det känns lite misslyckat. Och det är synd, för det är i övrigt en väldigt bra produktion.

Recension: Michael Rosen’s Sad Book

Det kom en bok med posten. Från England. Från en av älsklingens vänner som vi besökte i februari i år.

Michael Rosen’s Sad Book. Med bilder av Quentin Blake.

Den första bilden i boken visar en Michael med stort leende. Och texten:

This is me being sad.
Maybe you think I’m being happy in this picture.
Really I’m being sad but pretending I’m being happy.
I’m doing that because I think people won’t like me if I look sad.

På nästa uppslag får vi veta att

Sometimes sad is very big.
It’s everywhere. All over me.

Då ser han annorlunda ut.

Författaren är som allra mest ledsen när han tänker på sin son Eddie. För sonen Eddie dog. Fastän Michael älskade honom jättejättemycket så dog han i alla fall.

Det här är en bok om sorg och död och ledsenhet. Om hur det känns och om hur man kan reagera. Rakt på, inga krusiduller och omskrivningar. Den går rakt in i hjärtat.

Officiellt är det en barnbok. Michael Rosen är barnboksförfattare och det är en bilderbok. Men det här är en bok som passar alla åldrar. Och den passar mig alldeles utmärkt.

Tyvärr verkar inte boken finnas i svensk översättning. Det är inget problem för mig. Och jag kan översätta för min sjuåring. Men jag tycker den här boken borde få finnas i svensk översättning också. För det här är en bok som behövs.

 

Matlagning med sjuåring

I förra veckan traskade jag inom Hamrelius bokhandel på Caroli city när jag ändå var och åt lunch. Det är ju bokreatid, och Hamrelius kör “riktig bokrea”, det vill säga 50 procents rabatt på alla böcker. Framför allt tog jag ett varv inom barnavdelningen, och där fick jag syn på en kokbok för barn: “Jag kan laga mat” av Annabel Karmel. Ordinarie pris typ 149 kronor, och så halva priset på det. Fast priset i sig var inte så viktigt; det intressanta var att boken kändes väldigt tilltalande – i upplägg, genomgångar och urval av recept.

Den kunde vara kul till sjuåringen, tänkte jag. Fast vi behöver inte fler kokböcker, tänkte jag sedan. Och sedan tänkte jag att å andra sidan skadade det inte att köpa hem den i vilket fall, för det är liksom alltid bra att ha möjliga vettiga presenter när barnen plötsligt är bjudna på kalas och man inte har tid att försöka handla något vettigt. Så jag köpte kokboken. (Och även en barnfaktabok om Egypten.)

Fast när jag väl kom hem på kvällen så gav jag ändå boken till sjuåringen. Och han blev genast eld och lågor!

Nu, en dryg vecka senare, har vi hunnit laga både kycklingklubbor (marinerade i balsamvinäger, honung, soja, ingefära och vitlök), vaniljcupcakes, och idag lax inbakad i smördeg med en gegga av spenat, ricotta, parmesan, muskot (första gången nånsin jag köpt hem muskot!) och schalottenlök inuti paketet – och paketen snyggt formade som fiskar :-) Och hade det inte varit för att jag är trött och sliten så skulle vi ha hunnit prova fler av recepten.

Det gör mig glad att han tycker det är så kul och lockande – att han vill prova recepten, att han tycker sakerna låter goda, att han vågar testa även det han inte riktigt är van vid – och att han är drivande och inspirerad och så. Och jag gillar verkligen kokboken: recepten är på riktigt mat, med bra instruktioner, och väldigt genomtänkta. De tider som anges stämmer och funkar. Det blir bra, på riktigt.

Slutligen: Anne of Green Gables

Ginza hade uppenbarligen brist på Anne på Grönkulla, men för några dagar sedan kom slutligen min beställning från början av december. Och den sunkiga dagen idag passade ganska bra ihop med filmtittande, så nu har jag hunnit se hela första filmen (vilket väl motsvarar första säsongen sett som TV-avsnitt).

Märkligt nog blev inte resten av familjen sittandes kvar ;-)

Ärligt talat så är det nu, som vuxen, bitvis lite småbesvärligt – för jag kan ju tycka att Annes långa tirader blir lite för mycket ibland. Och att hon är lite för envis i vissa fall. Fast jag förstår ju samtidigt att hon behöver den där fantasin – kanske förstår jag den biten bättre nu.

Med mina vuxenögon funderar jag också över vilket stort och fint hus Matthew och Marilla har och hur gott ställt de verkar ha det – i en tid när fossilbränslena fortfarande inte höjt levnadsstandarden. Svårt att sammanfatta på ett enkelt sätt… eller jag är för trött idag för att utveckla tanken :-) Det är i alla fall helt klart så att vuxenglasögonen är på till viss del när jag ser det, och jag har förstås lärt mig en hela massa sedan jag såg serien i slutet av åttiotalet :-) (Ja, böckerna läste jag tidigare.)

Men, trots allt: ja, det är fortfarande en väldigt bra filmatisering. Kvalitet som fortfarande håller, fortfarande mycket sevärt.

Nya Star Wars-filmen

Igår var vi och såg nya Star Wars-filmen. Främst var det väl för vår Star Wars-tokiga sjuårings skull – men vi andra i familjen hade förstås inget emot det. Och att gå på bio hela familjen tillsammans en eftermiddag några dagar före jul kändes ju inte direkt fel :-)

Så vad tyckte jag då?

För det första: filmen är bra – se den gärna!

Jag har sedan tidigare sett de ursprungliga tre filmerna – inte på bio utan på TV och video/DVD, och förmodligen har jag inte sett hela av dem allihopa men däremot ganska stra delar av dem flera gånger om, så även om jag inte kan dem utan och innan och i rätt ordning så har jag väl hyfsad koll. Vad gäller de filmer som ska vara 1-3 så tror jag att jag kanske har sett den första när den kom på bio, eller också inte, men resten har jag inte sett, och om jag sett ettan så minns jag inget av den.

Den nya filmen, som ju alltså ska betraktas som nummer sju, känns som att man tagit historien i de ursprungliga tre filmerna, skakat om lite, ändrat ordningen, bytt ut personerna lite och så, och sedan gjort om filmen. Det vill säga väldigt mycket av historien känns som upprepning, eller samma som innan – fast ändå inte. Som en märklig variant av remake. Och dessutom har man passat på att göra filmen bättre när man gjorde remaken, liksom. För ja, den här filmen är bättre än de tidigare. Som att handlingen liksom är tätare och bättre. Karaktärerna har mer innehåll.

Och så har man moderniserat. En kapabel kvinna som huvudhjälte. En komplex figur som överger den onda sidan – och som dessutom inte är vit – som bihjälte (heter det så?). Och så vidare. Fantastiskt! The new and improved Star Wars där man gör allting bättre.

Och som förälder – mamma – noterade jag också följande: Trots att Leias och Hans son gått och blivit onding, riktigt rejäl onding, så finns inte en massa anklagelser om att de varit dåliga föräldrar/att hon varit en dålig mamma. Det konstateras med ungefär en mening “jag borde aldrig ha skickat iväg honom” – men så är det bra med det. Ingen anklagar henne. Hon fortsätter att vara den hon är, fortsätter att vara ledare för en viktig kamp och vara en viktig självständig människa, även om hennes barn skadar universum. Det läggs inte ett universum av skuld och ansvar på henne.

Det kan låta banalt och överdrivet, men för mig är det viktigt.