Monthly Archives: april 2011

Biogasnät

Nu blir jag förbryllad.

Anders Wijkman, tillsammans med Naturskyddsföreningen m.fl., har skrivit en debattartikel där de kritiserar att regeringen gett Eon tillstånd att bygga ut gasnätet. Bland annat hänvisar man för argument till Energimyndighetens föreslagna biogasstrategi.

Denna biogasstrategi har fått hård kritik från flera håll, inte minst i Skåne (läs till exempel Länsstyrelsens yttrande). Många viktiga aktörer på marknaden delar inte alls Energimyndighetens uppfattning. I Skåne är målet en produktion på 3 TWh år 2020, vilket är möjligt att nå.

Men det som ofta ses som en flaskhals är just utbyggnaden av gasnätet. Och både biogas och fossilgas/naturgas transporteras i samma gasnät, tillsammans. En utbyggnad av gasnätet gynnar alltså biogasen, och är just vad många aktörer i Skåne efterfrågar.

Anders Wijkman brukar säga kloka saker, men den här gången delar jag inte hans uppfattning. Jag tror att det trots allt är bra att Eon fått tillståndet. Nu är det förstås upp till dem att bevisa att de kan använda det klokt.

Vad Eon skriver själva i frågan.

Före syren

Plommonträden och körsbärsträdet blommar. Blåregnet är på god väg att slå ut. I största allmänhet är det väldigt grönt. Ljus, skir grönska.

(Nej, jag vet inte om häggen börjat blomma, för här finns ingen hägg.)

Myndigheter, tillit och rekommendationer

“Litar du på myndigheter?”

Ovanstående är en vanlig webbfråga på aftonbladet och liknande ställen. Eller någon variant: “Har du förtroende för myndigheter?” eller “Litar du på myndigheternas rekommendationer?”

Orsaken är oftast någon artikel som ifrågasätter något en myndighet har gjort. Ibland handlar det om att någon på en myndighet – chef, eller tjänsteman, eller någon annan – gjort bort sig. Men lika ofta handlar det bara om att tidningen, eller någon som tidningen skriver om, inte håller med myndigheten. Eller att myndigheten gjort en annan bedömning, kanske beroende på tillgång till andra kunskapsunderlag eller andra värderingar. Eller att myndigheten helt enkelt bara gör sitt jobb, det vill säga genomför det som riksdagen beslutat om. (Eller kommun- eller landstingspolitiker i tillämpbara fall.)

Ser man till svaren på webbfrågorna så är det skrämmande få som litar på myndigheter. (Nej, jag vet att det inte är ett representativt utsnitt av befolkningen som röstar.) Läser man kommentarer till artiklar eller följer diskussioner på en del webbforum eller på insändarsidorna i dagstidningar så är tilliten ännu sämre.

Läser man vidare så inser man att många av dessa människor har en märklig uppfattning om vad som ska betraktas som myndigheter. De inkluderar banker, försäkringsbolag, idrottsföreningar – kort sagt alla sorters organiserade sammanslutningar av människor (utom de som de själva är med i). Alla som inte håller med dem är onda myndigheter som är emot dem och vill dem illa.

Om vi nu trots allt håller oss till riktiga myndigheter, så är det ju i många fall så att de inte själva har någon möjlighet att påverka hur besluten ska tas. De har att hålla sig till de lagar och andra beslut som riksdagen tagit – myndigheten är bara genomförare. Det är inte försäkringskassans fel att riksdagen fattat beslut om idiotiska regler för sjukförsäkringen. Och riksdagen i sin tur är vald av svenska folket. Det är svenska folket som är orsak till sjukförsäkringens utformning. (Men det är sant, de flesta av de här myndighetstvivlarna är väl förmodligen även politikerföraktare.)

I de fall det är myndigheter som beslutar om förutsättningar, eller gör rekommendationer, så gör de det baserat på tillgänglig kunskap och utifrån erfarenhet. Jag utgår från att de allra flesta som jobbar på myndigheter är gott och väl kompetenta att göra sitt jobb. De som har tjänster som kräver kunskap har oftast gedigen utbildning. I de flesta fall är de dessutom eldsjälar och brinner för de frågor de jobbar med. (Nej, man jobbar inte på myndigheter för att det är ekonomiskt lukrativt.) Visst finns det rötägg, men knappast fler än inom det privata. Och generellt sett bör den som jobbar med frågorna ha bättre kunskap i ämnet än jag som lekman.

Litar jag då alltid blint på alla uttalanden, beslut och rekommendationer från en myndighet?

Självklart inte. Man måste alltid väga det mot sin egen kunskap, sina egna principer och sin egen moral. En rekommendation från en myndighet tar inte nödvändigtvis samma hänsyn som jag önskar, och då får jag prioritera annorlunda. Ett myndighetsbeslut kan vara felaktigt fattat, utifrån lagar och andra regler, och då bör man förstås överklaga. Eller så kan man tycka att lagen i sig är felaktig, och då får man jobba för att ändra reglerna, d.v.s. driva frågan politiskt, oavsett om man gör det genom partipolitik eller genom andra metoder som insändare, namninsamlingar eller demonstrationer. Och ja, självklart har myndigheter gjort, och gör, många felaktigheter. De som jobbar på myndigheter är också människor.

Jag menar alltså inte på något vis att allt som myndigheter gör är bra. Det jag vänder mig mot är det slentrianmässiga att betrakta allt som kommer från myndigheter, allt myndigheter gör, som ont och dåligt.

Å andra sidan så tycker jag inte heller man blåögt ska lita rakt upp och ner på allt bara för att det kommer från en myndighet.

Ska jag, som privatperson, ta ett viktigt beslut gällande mitt liv – det kan handla om utbildning eller vaccin eller nåt helt annat – så har jag själv ett ansvar att ta reda på fakta. Myndigheterna kan hjälpa mig, bistå med fakta och underlag och rekommendationer. Men precis som i alla andra viktiga sammanhang så bör jag undersöka flera olika kunskapskällor, och sedan ta ett välavvägt beslut. Om jag sedan inte är nöjd med det beslut jag tog, kan jag inte heller skylla på myndigheterna. Rekommendationer är just rekommendationer. Och myndigheter kan inte heller med exakthet förutspå framtiden – lika lite som någon annan. Att en myndighet inte lyckades förutspå allt är inget skäl att inte lita på myndigheter. (Vad gäller svininfluensavaccineringen så tror jag att de allra flesta, liksom jag, läste en massa, resonerade och vände och vred, innan man slutligen bestämde sig för det ena eller andra. Det var inte några hastiga ogenomtänkta beslut där man blåögt svalde allt. Och man var medveten om att det trots allt fanns risker – men att det var en avvägning av vilka risker som var störst.)

Alltså, sammanfattningsvis: Jag anser att man ska utgå från att myndigheter är kompetenta och gör huvudsakligen goda bedömningar och tar korrekta beslut utifrån givna förutsättningar samt att de vill väl, men man ska alltid (i alla sammanhang) har ett grundläggande kritiskt synsätt och själv väga samman sin kunskap till ett beslut man själv kan ta ansvar för.

1 maj

Hört på tåget (ungefärligt återgivet):

“Det är förste maj nu på söndag. Det är trist, man missar en ledig dag.”
“Ja… Den rullar, va? Den kan ligga lite olika? Till och med mitt i veckan?”
“Ja… den kan nog det, ligga till och med mitt i veckan.”

(Nej, inte två fjortisar. Två mogna herrar.)

En bild säger mer än tusen ord

Men jag är lat, och jag tycker det är så ofantligt mycket klydd med att ta en bild och ladda upp den. Till det kommer alla ställningstaganden om att väla hur bilden ska tas för att få med rätt saker och inte få med fel saker. Mycket enklare att skriva. Så det är i de allra flesta fall mycket mer sannolikt att jag ska skriva tusen ord än att jag ska lägga upp en bild.

Ordbajseri är jag mycket bättre på.

Om att handla på rea

Jag handlar en del kläder på rea. Inte så att jag avsiktligt går på stan för att det är rea. Men på min promenad från jobbet till tåget håller jag koll, smiter in ett tvåminutersvarv i affärerna jag passerar och kollar om det finns något relevant. Och är vi iväg för att handla kläder så kollar jag ofta igenom reaställen. Allra mest för barnens del.

En del av det är förstås att det går att köpa saker billigt. Och eftersom jag försöker köpa en hel del ekologiskt så blir det förstås generellt sett dyrt, och då känns det bra att få fatt i en del saker billigare.

Men risken är ju förstås att man köper saker man inte behöver, för att det är billigt. Att det helt enkelt leder till överkonsumtion. Men jag tycker jag brukar jämna ut det. Har jag fått fatt i vad som behövs så håller jag igen ett tag.

En annan aspekt av det är frågan om vad som händer med de kläder som inte ens blir sålda på rean. Slängs? Säljs på outlet? Återvinns till nya fibrer? Skickas till behövande? Det sista tror jag inte på i så stor utsträckning. Återvinning tror jag inte är så stort som det borde vara. Ja, jag tror att en del av det slängs. Fast jag vet ju inte. Men likaväl som jag vet att maten slängs när den blivit för gammal på Ica, så gissar jag på att en del av kläderna som inte blir sålda ens på slutrean slängs. Och i så fall så är det ju miljömässigt bättre att köpa det och använda det. I alla fall om man inte i praktiken köper mer kläder än man behöver.

Samtidigt är det ju ett problem om de säljer kläderna för billigt – vilket de ju gör på rean. För med så låga intäkter finns ju ingen möjlighet att tillverka kläderna varken miljömässigt eller socialt vettigt. Så när jag hittar ett ekologiskt plagg på rean så är det med dubbla känslor… glad över att kunna köpa det jag vill ha billigt, men ledsen att de “bra” plaggen inte säljer bättre.

Just ja, det blev en solhatt

En solhatt sydd av tyger ur min mammas gömmor.

Jag blev nöjd.

Mottagaren (sjuåringen) blev nöjd.

(Och lite av jordens resurser sparades jämfört med om jag hade köpt en ny åt honom.)

Nu är den sköna sommar här…

Påskhelgen har varit trivsam på alla de sätt. Förutom trevligt besök och god mat har det blivit mycket trädgårdstid.

Vi har krattat upp löst ogräs från det jordfrästa blivande trädgårdslandet. Varmkomposten har tömts på det mesta av sitt innehåll, bildat av flera års matrester, och vi har rensat bort gamla benbitar och avocadoskal ur den närigsrika geggan.

Jag har krattat fjolårsgräs och mossa ur gräsmattan. (Fast det syns ärligt talat inte, det ser ut att vara minst lika mycket kvar.)

Jag har klippt buxbom och buxbom och buxbom – men det allra mesta är förstås kvar att klippa. Någon gång ska jag mäta hur många sträckmeter buxbomshäck vi egentligen har.

Gurkorna är utplanterade i en stor murarbalja på innergården.

Och barnen har varit på fantastiskt hjälpsamt humör och huggit i med friska krafter. (Ja ja, allt är relativt :-) )

Enligt SMHI är det sommar nu

“…med lust och fägring stor…”

“Vi måste börja med baaarnen!”

Jag börjar komma upp i den åldern nu när folk runtom börjar bry sig för mycket om sig själva, bli egoistiska. När människor jag aldrig hade trott det om visar sig strunta i miljö, hållbarhet och rättvisa. Förmodligen för att det stör deras egen bekvämlighet.

Fast det skulle de förmodligen aldrig erkänna. Istället börjar de lyssna på suspekta skeptiker – klimatskeptiker och liknande. De säger att de ifrågasätter, och att fler minsann borde göra det. I själv verket hänger de på skeptikermobbens strategi att ifrågasätta små detaljer. Skillnaderna i forskningsrön mellan olika forskare använder de för att ifrågasätta, istället för att se att det faktum att i princip alla forskare kommer till samma slutsatser, med bara nyansskillnader, snarast innebär en stor enighet klimatförändringarnas orsaker och effekter.

(Ja, självklart(?) har jag också blivit bekvämare med åren. Jag har inte ork och glöd eller praktisk möjlighet (med andra sorters ansvar) att stå på barrikaderna som vuxen. Men jag förnekar inte problemen, motarbetar inte – jag bara gör inte tillräckligt.)

Och samtidigt pratas det om hur viktigt det är att lära barn att göra rätt från början. “Vi måste börja med baaaarnen!”

Ja, barnen är absolut jätteviktiga. Men inte viktigare. Min generation har lärt sig om miljöproblemen i alla fall sedan högstadiet – själviskheten slår uppenbarligen till ändå när man når en viss ålder. De för detta barn som nyss nått vuxen ålder har drillats i miljöproblem och -lösningar sedan dagis. Innebär det att alla miljöproblem är lösta nu när de kommer ut i arbetslivet? Självklart inte. Även dessa barn tappar engagemanget, och glömmer för den delen.

Kanske blir det bättre för varje generation, kanske blir det lite självklarare för varje generation. Men herregud, om vi ska vänta på den generation av uppväxande barn som slutligen fått det tillräckligt mycket med modersmjölken och dagissamlingarna, så kommer det att vara försent, och modersmjölken kommer redan att vara så förgiftad att de dör av den.

Jag menar inte att barnen är oviktiga. Det är absolut jätteviktigt att lära barnen hur det hänger samman och hur man gör rätt etc. Men vi måste vända oss till vuxna också. Vi måste se till att inte tappa dem som blir vuxna till bekvämlighet och förnekelse. Vi måste vinna dem och behålla dem – igen och igen och igen.

Hur fan gör vi det?

Tanter

[Tåget hem vid nio på kvällen]

Gah!

Jag har hamnat bredvid en sexpack babblande medelålders tanter på tåget! Inte sjutton går det att koncentrera sig på att formulera nåt vettigt då!