Monthly Archives: juli 2018

Den ekologiska katastrofen som heter människa

På twitter såg jag nyligen den här tweeten:

Jag har funderat mycket på det där.

För alltså, för det första är vi ju djur. Och de behov vi har, de basic grejer som krävs för vår fortlevnad, visar ju generellt sett väldigt tydligt att vi är just djur och inte kan uppfinna saker som trollar bort det. Vi måste äta och dricka precis som andra djur, för att bara nämna det mest självklara.

Men tja, jag iddes inte kommentera för det.

Det som däremot poppar upp i mitt huvud gång efter annan är den mer ekologiska aspekten av hur vi uppträder som vilka andra organismer som helst. När det finns stora tillgångar på resurser som gynnar oss (i det korta perspektivet) så utnyttjar vi dem till max. Vi har en explosiv exponentiell tillväxt (främst tänker jag på populationsnivå, men även på individnivå), även om det i praktiken innebär att vi lämnar efter oss död och förödelse, utarmade förgiftade landskap, etc.

Människan har gjort det förut, många gånger: byggt “civilisation” som gått överstyr i vår tillväxtmaximering utan långsiktigt konsekvenstänk. Och förr eller senare kollapsar dessa civilisationer. Romarriket. Påskön. Och så vidare.

Skillnaden den här gången är att det inte är en begränsad del av vår planet som förstörs, och därmed finns det betydligt sämre möjligheter att ta vägen någon annanstans för de människor som klarar sig igenom kollapsen. Det är inte ett land, ett geografiskt område, det är mer eller mindre hela världen.

Människan är ett djur, i dess värsta betydelse. En parasit.

(Och vore det inte så förbannat länge sedan – drygt tjugo år – sedan jag läste ekologi på universitetet så skulle ni få ovanstående förklarat i ekologiska termer. Men de är puts väck från mitt huvud.)

Civilisationen, döden och klimatet

Värme. Värmebölja. Det har varit varmt precis hur jävla länge som helst nu. Varmt och torrt. Fast torrt har vi ofta på somrarna, så även om torkan började mycket tidigare än den brukar och därmed tagit ännu hårdare på naturen och grödorna än vanligt, så är det ändå värmen som är mest knäckande. Jag är en sådan där som tycker att 22 grader är optimalt och allt däröver blir jobbigt. Det var nu väldigt länge sedan temperaturen sjönk under 22 grader annat än korta stunder på natten. Och jag vadar därför runt i någon sorts konstant groggy känsla, där det inte riktigt går att tänka och absolut inte går att GÖRA något.

Klimatförändringarna är HÄR. NU. Det här är en grads global uppvärmning, och redan fastnar väderlägena i något som knappt är hanterbart, som bara blir genomlevande av dagarna istället för att faktiskt leva. Och jag tänker på tipping points och självförstärkande cirklar, att det här bara är början – och sedan orkar jag inte tänka mer. För även om jag tror att den är sommaren får fler människor att fatta att det här är allvar, så tvivlar jag tyvärr allt starkare på att tillräckligt många kommer att fatta, att tillräckligt mycket kommer att göras och att det ens skulle vara möjligt att stoppa de processer som redan är igång.

Jag vill inte tänka undergång, apokalyps. Så jag försöker att inte tänka.

Men det påverkar på så många andra sätt. Mentalt alltså.

För jag försöker tänka skrivande. Försöker ägna mig åt mitt bokskrivande. Men det är svårt. Dels för att värmen gör det svårt att tänka. Men också för att skrivandet, skapandet, kulturen… det har liksom en aspekt av att lämna något efter sig. Knyta ihop mänskligheten bakåt och framåt. Allt människan lämnat efter sig av kulturaspekter genom årtusenden.

Tanken på de som kommer efter, tanken på att de kan läsa, lyssna, uppleva det som vi lämnat efter oss, det är sånt som liksom hjälper när tanken på ens egen dödlighet är tung. Att skriva böcker är ett sätt att lämna något efter sig, att göra sig själv lite mindre dödlig. Det är en stärkande och motiverande tanke.

I alla fall när man kan tänka sig mänskligheten som många generationer framåt.

Den tanken känns inte längre så självklar som den brukat. Människans förmåga att optimera för sig själv för stunden och oförmåga att tänka på långsiktiga konsekvenser gör att framtiden känns ytterst osäker.

Jag vill inte tänka undergång. Jag vill inte vara pessimist och alarmist. Jag vill ha hopp. Eller åtminstone låta bli att tänka framåt på det viset. Ta det som det kommer. Tänka att det faktiskt inte är upp till bara mig att rädda världen. Tänka att jag faktiskt gör vad jag kan.

Men mitt skrivande… Om mina böcker blir klara så vill jag liksom gärna att de ska kunna finnas kvar i en framtid. Att det ska finnas en framtid där böcker är relevanta.

Den stabila världen är borta

Jag tänker allt oftare på det här inlägget jag skrev för fem år sedan:

Jag är född i miten av sjuttiotalet. Jag har vuxit upp i en värld som, från min horisont, varit väldigt stabil. Visst har samhället förändrats, tekniken utvecklats, politiken varierat (åtminstone eller framför allt på senare år). Men ändå, i huvudsak har tillvaron varit stabil. Det har inte varit krig i Sverige eller våra grannländer. Ingen svält i större skala. Inga allvarliga pandemier (trots allt). Inga större kriser, inga gigantiska samhällsomdaningar. Det har varit stabilt, så stabilt att vi betraktar denna stabilitet som självklar – så självklar att vi inte kan tänka oss något annat.

För den där stabila världen håller på att upplösas. De värden som vi såg som självklara – allas lika värde, allas rätt att finnas, allas rätt att få stöd och hjälp vid svår sjukdom och annat – och allt det där som liksom var en uppåtgående kurva, med mer och mer anpassning till att olikheter skulle respekteras, det raseras nu i rask takt. Rasism och nazism på en nivå som min barndomsvärld sa “aldrig mer” om börjar bli allmän gods. Och det går så läskigt fort.

Hastigheten i förändringen blir extra påtaglig när jag tänker på hur mycket av det som hänt EFTER att älsklingen dog. När han fortfarande levde, när vi satt hos hans vän i England i februari och han hade två månader kvar att leva… då hade inte Storbritannien röstat om Brexit och Trump var inte president. Det är liksom så väldigt nära i tid. Och jag funderar ofta på hur älsklingen skulle reagera och agera i denna tid som han aldrig kom att uppleva. Ja, han skulle ha mycket klokt att säga, och många suckar och stönanden och himlanden med ögonen. Men jag hade velat få hans analyser. Hans referenser till historia, till filosofer, till all hans stora kunskap. Och jag undrar också om han hade… jag vet inte, gjort något?

Men han dog innan vi helt hann lämna den där stabila 70-talistbubblan.

Utöver att vi lämnar det stabila samhälle jag vuxit upp i, så lämnar vi också den stabila geologiska epok vi alla vuxit upp i.

Under hela den geologiska epok som kallas holocen, och som varade från den senaste istidens slut fram till alldeles nyligen, låg koldioxidhalterna kring 280 andelar per miljon (ppm). Idag ligger halten på 410 ppm, och stiger oförtrutet. Andelen koldioxid i luften har inte varit så hög på årmiljoner. Vad bränderna lär oss är att holocen nu ovillkorligen är över.

(Sydsvenskan.)

Det är en ny tid nu. En ny och osäker tid.

 

Reklamen vill att jag ska rensa bort det som klarar torkan

Igår när jag passerade över den kortklippta brända gräsmattan utanför tandläkaren (akutbesök pga bitit sönder en tand) så noterade jag de växter som växte och levde och mådde bra i det gula gräset. Groblad. Och någon sorts potentilla (femfingerört?) som skickade sina livskraftiga revor. Båda dessa var mörkt gröna och såg ut att må ypperligt.

Hemma har jag i torkan på motsvarande sätt funderat över de växter som sett friskast ut i vår gräsmatta. Gräsmattan här har klippts EN gång i år, i början av maj. Och gräset har förstås sett dött och eländigt ut (nu har det hämtat sig lite för vi fick faktiskt riktigt regn häromdagen). I vår gräsmatta är det åkervinda, gulmåra och malva(!) som klarat sig bra som så öar i det brända.

Min fundering igår vid tandläkaren gick i banorna kring vilka växter det egentligen är som lämpar sig att låta bilda mattor. Min fundering här hemma, där jag inte bryr mig om att det ska vara någon lågvuxen matta alls, handlar mer om värdet för insekterna. Men ändå: tåligheten, vilka växter som klarar det här.

Nu dyker det här upp i mitt facebookflöde:

Alltså: jag får reklam för en strategi som går ut på att jag ska rensa bort det som faktiskt är livskraftigt under rådande förhållanden. Inte för att det är saker som gör någon skada, utan för att det inte är gräs. Det ska tas bort för att det visar att det klarar sig.

Tack men nej tack.

Tankar kring värmebölja, extremtorka, skogsbränder – och det stundande valet

Jaha. Värmeböljor som aldrig tar slut. Extremtorka. Missväxt och nödslakt. Skogsbränder i mängder.
Ja, det är det vi PK:iga tröttsamma miljömuppar tjatat om i decennier.
Nej, det är inte vi som stageat det här. Det är mänskligheten gemensamt som gjort förarbetet under ett sekel.

Men nu är vi här. Nu är det så här det ser ut. Det är för jävla varmt. Det är för jävla torrt. Och det där med matproduktion sitter lite risigt till. Och det där som är ännu mer livsnödvändigt än mat, alltså VATTEN, sitter liksom också illa till.

Så här är läget:

Klimatförändringarna kommer vi inte ifrån oavsett vad vi gör. Det är försent. De är här – du behöver faktiskt bara titta ut genom fönstret (eller inte ens det) för att konstatera det.

Men vi kan fortfarande påverka hur illa det blir.

Om vi hjälps åt – inte bara några moralistiska PK miljömuppar utan vi alla – så kan vi bromsa in klimatförändringarna. Se till att den globala temperaturökningen inte skenar.

Om vi skiter i det – då är nog den här sommaren bara en blek föraning om det helvete som är att vänta.

– Men Sverige är så litet!
– Vad gör det för skillnad vad lilla jag gör?

Jada jada. Världen består av enskilda människor. Och nej, det är inte dina inköp i mataffären som avgör om världen brinner. Men jo, det är vi tillsammans.

Våra attityder och val och prioriteringar. Om vi snackar eller gör. Vad vi visar varandra om hur man lever. Vad vi lyfter fram som positivt och vad vi klagar på. Och vilka politiker vi röstar fram.

Det är val i år i vårt land. Snart. Om mindre än två månader.
Kommer DU att komma ihåg den här sommaren – värmen, torkan, missväxten, skogsbränderna – när det är dags att rösta? Hur långt är ditt minne? Hur bra är du på att koppla ihop det du oroar dig över med hur du röstar?

De allra flesta av de stora politiska partierna i Sverige SÄGER att de tycker klimatet är viktigt. (Undantaget är det där partiet som inte vill ha hit de klimatflyktingar som klimatförändringen orsakar.)

Men de flesta partierna vill egentligen inte göra så mycket.

De flesta partierna tycker vi ska lösa det här med klimatet SEN. På nåt annat sätt. I nåt annat land. Med tekniska lösningar som inte finns.
Och de är emot lösningar som kan tvinga folk att göra annorlunda, tvinga oss att ändra livsstil.

Men det är ju det som måste till nu! Vi måste ändra livsstil. Leva på hållbara sätt. Antingen genom frivillighet (då blir det bara vi miljömuppar samt de som redan lever snålt pga fattigdom) ELLER genom styrande åtgärder.

Man kan styra genom att lagstifta så att det blir FÖRBJUDET att göra det som är dåligt. Eller så kan man göra det genom att det blir mycket DYRARE att göra det som är dåligt.
Och ja, varianterna slår förstås olika, sett till hur enskilda personer påverkas.

Oavsett vilket så är poängen att ändra vanor, ändra livsstil.

De politiker som vill stoppa dessa styrmedel – förbud, skatter som gör det miljödåliga dyrt, etc – skjuter bredvid målet.
Man kan fråga sig om de VERKLIGEN bryr sig om klimatet – eller om de bara vet att de måste säga det.

Och ja, vi behöver bygga de hållbara lösningarna också. Och för att det ska hända NU, snabbt nog, så behövs ekonomiska incitament. Det finns i nuläget. Det stora heter KLIMATKLIVET och innebär att kommuner, företag, organisationer etc kan få rejäla bidrag för att göra den omställning som behövs NU. Det är genom Klimatklivet som infrastrukturen för laddning av elbilar byggs ut i rasande fart. Det är Klimatklivet som hjälper många stora att göra de dyra investeringar som behövs för att byta till modern fossilfri teknik.

Och för att få Klimatklivetpengar så behöver man visa att den investering man ska göra hör till de som ger mest klimatnytta per investerad krona. Det är alltså bara de bästa som får pengar. Det är så man driver utvecklingen framåt. Det är så man ställer om.

Utan att gå in på partier så kan vi säga som så att en del partier inte alls vill att det ska gå en massa pengar till Klimatklivet. De svamlar om att vi måste utreda så att pengarna går till rätt saker (HALLÅ! DET RÄKNAS DET PÅ HELA TIDEN!) och så vill de dra ner på Klimatklivet.

Så – beroende på vem som “vinner valet” i höst så finns det en påtaglig risk att Klimatklivet krymper (eller i värsta fall läggs ner). Och nej, det är inte så att de sitter på några andra briljanta lösningar och stora satsningar som dras igång istället.

Nå. Tillbaka. Värme. Torka. Missväxt. Skogsbränder. Klimatförändringar.
Val om mindre än två månader.

DU HAR ETT ANSVAR.

Vem röstar du på? Har du kollat upp vad de konkret tänker göra åt klimatet? Hur de tänker se till att vi dumma lata vardagsmänniskor inte ska behöva fundera varenda dag själva utan istället bygga ett samhälle där det vi gör om vi inte tänker ändå är det som blir bra?

Har du undersökt så att det parti du ska rösta på inte bara svamlar om klimatet för sakens skull? Att de faktiskt har konkreta genomförbara lösningar som gör skillnad NU (inte om 30 år när kanske någon forskare fått fram en lösning)?

Har du kollat upp så att deras svar på olika frågor inte går emot varandra? (Som till exempel att de tycker vi ska lösa flyget med biobränslen – men glömmer att tala om att de enorma ytor som behövs i så fall innebär att vi inte kan odla tillräckligt med mat.)

Människans minne är stundtals kort. Men fram till valet klarar du av att komma ihåg den här värmen och torkan. Och att påminna folk omkring dig om den och hur den hänger ihop med våra val.

Har vi tur så kommer det en bra sommar nästa år. En hyfsat normal svensk sommar med soliga dagar och regniga dagar, varma dagar och kalla dagar om vartannat. Har vi tur så kommer det fler godår innan det blir dåligt på riktigt.
Men vi behöver ändå komma ihåg det här året.

Inte tänka att det var ett undantag som inte visar något. Utan ha det som en ständig påminnelse om att vi måste göra vad vi kan för att bromsa och begränsa klimatpåverkan.
Och som en påminnelse om att vi måste förbereda oss så att vi kan klara det nya normala.

För vi behöver lära oss att leva i ett nytt klimat, med nya förutsättningar. Där vi inte kan odla på samma sätt som innan. Där vi inte kan ta samma saker som innan för givna.
Och vi behöver vara beredda på att dela vårt land med fler.

Och vi ska vara rädda om och tacksamma för det vi har. För vi har det väl förspänt ändå: vårt land är sannolikt inte ett av de som drabbas värst.

Men ja, i värsta fall (ur vårt hänseende) kan det vara vi som inte kan bo kvar.

– ALARMIST! Du överdriver!

Ja, det kan man ju hoppas. Men tyvärr ser det inte ut som det. Tyvärr ser det värre ut än prognoserna.

Detta inlägg är ursprungligen en rant jag skrev på twitter den 17 juli.