Monthly Archives: april 2013

Maj vare välkommen! – nu och i framtiden


 

Välkommen vår maj månads tid
Maj vare välkommen
välsigna denna sommar blid
Ty linden den bär gröna löv om våren

Nu bära vi maj uti våran by
och prisa den med sånger ny

Nu vinterns tvång utur landet är
och löv och gräs så grönt nu är

Den lilla lärkans ljuva klang
högt drillar nu med härlig sång

Förläna oss ett ymnigt år
bevare både hus och gård

Giv väderlek som tjänlig är
att grönskas må båd’ mark och kärr

Med svett vi jorden yrkat har
och lagt vår säd i henne kvar

Låt växa korn på åkrarne
och gräset gro i ängarne

Låt växa frukt på trän till must
att vi därav må hava lust

Att bin ge vax och honung söt
till läkdom mat och ljus och mjöd

Stark humle häng på stängerne
så bäsk malört på ängarne

Låt örter gro till smak och mat
giv ärter, rötter och kål på fat

Välsigna vattnet salt och friskt
åt människan med sill och fisk

Låt oss med hälsan bruka det
Maj vare välkommen
i fruktan din och ständig fred
Ty linden den bär gröna löv om våren

Traditionell majvisa efter Nils Nilsson från Abrahamshult, Småland.

Ja, jag älskar folkmusik. Och jag tycker Ranarims version är underbar – rytmerna, sången, allt. Jag blir alltid glad av att sätta på skivan och höra dem sjunga “Maj vare välkommen” – på det där okomplicerade sättet som bra musik ju ofta gör.

Men majvisan talar till mig på ett annat sätt också. För den den handlar om är livsnödvändigheterna. Även för oss idag. För även vi människor av idag är beroende av samma saker som människorna i den tid majvisan är sprungen är. Vi kan inte leva utan mat och vatten. Vi är fortfarande beroende av det marken kan ge oss, hur mycket vi än ibland försöker inbilla oss något annat. Växer inte grödorna så svälter vi.

Det är förstås lättare att glömma det idag. Världen är på sätt och vis större – det går att transportera mat längre, och det är lättare att producera ett överskott, tack vare de “oljeslavar” vi har i form av fossila bränslen. Och vi hör till de rika människorna i världen, vilket innebär att vid missväxt så är vi de som klarar oss bäst.

Men ändå. Vi kommer inte ifrån att vi fortfarande, precis som i alla tider, är beroende av det marken ger. På ett eller annat sätt.

Nu vinterns tvång utur landet är
och löv och gräs så grönt nu är

Den lilla lärkans ljuva klang
högt drillar nu med härlig sång

Förläna oss ett ymnigt år

Jag har stått ute i trädgårdslandet idag och hackat ogräs, för att få bort så mycket som möjligt av ogräset innan vi kör upp landet ett varv med jordfräsen. Vi har till och med en  liten oljeslav till vårt trädgårdsland. Men idag har jag stått där och hackat. Tänkt på vad vi ska odla idag. Tänkt på kogödsel och val av grödor. Vad vi ska odla var i år. Funderat över det arbete jag förhoppningsvis har igen senare av det ogräs jag hackar idag.

Giv väderlek som tjänlig är
att grönskas må båd’ mark och kärr

Väderlek som tjänlig är. Det innebär sol och värme i lagom mängd. Men också tillräckliga mängder regn som faller på lagom sätt. Annars blir det ingen skörd. Utan skörd får människan svälta.

Väderprognoserna för de närmsta veckorna visar i princip inget regn. Det är förstås trevligt att slippa regn när man ska vara ute och jobba i trädgården. Samtidigt är jag tveksam till om det är bra att börja säsongen med regnunderskott. Det regn som föll häromnatten fick naturen att vakna och leva upp – men det är inte mycket regn som kommit på sistone.

På facebook såg jag att någon hade delat en bild med texten

Klicka “gilla” alla ni som vill ha SOL hela sommaren! :)

Och jag undrar hur man tänker när man trycker gilla på en sådan sak…

Giv väderlek som tjänlig är

Det är grundförutsättningen för vårt liv här. Utan tjänligt väder dör vi. Men vi jobbar stenhårt på att sabba det.
Maj vare välkommen! Jag hoppas även detta år på livgivande regn, värmande sol och en odlingssäsong som kan mätta människors magar under det kommande året.

Närodlat handlar om långsiktig hållbarhet och ett robust närområde i en föränderlig värld

Liten klimateffekt av närodlad mat

Det kan man idag läsa i DN.

Att handla närodlad mat har relativt liten klimateffekt. Vill vi verkligen göra en insats för klimatet bör vi tänka mer på vad vi äter, snarare än på hur och var maten producerats, enligt en ny rapport.

Och ja, visst, att handla närodlat är förstås inte den viktigaste klimatåtgärden i sig. Totalt sett är det viktigare att minska köttkonsumtionen än att köpa lokalproducerat, om vi ska se till bara klimatpåverkan.

Men det är ju förstås inget som hindrar att man gör båda delar. Både minskar köttkonsumtionen och handlar närodlat i möjligaste mån. Det närodlade kan ju för övrigt vara både kött och annat. I alla fall om vi fortsätter att köpa närodlat så att det fortsätter att finnas.

Det finns en massa andra aspekter av det här än den rena klimatpåverkan. Genom att handla närodlat så tär man inte på resurserna i något annat land, där marken kanske behövs för odling av något de boende där behöver. Ur rättvisehänseende är det ganska rimligt att anta att vi här i Sverige i första hand ska klara oss med den mark som finns här. Vi har inte rätt att nyttja mer än vår beskärda del (vilket vi ju faktiskt gör i nuläget). Det blir lättare att se den kopplingen om det vi äter kommer från marken där vi bor.

Genom att handla närodlat blir det också lättare att hålla sig till principen att handla och äta sådant som “är i säsong”. Om du håller dig till att bara äta svenska sockerärtor, så får du helt enkelt nöja dig med att äta dem under sommaren. Att äta varor som inte är i säsong innebär generellt sett att det går åt mer energi, bevattning och annat. Och som sagt var, i de där andra länderna där sockerärtorna odlas så behövs kanske vattnet till något annat – och det är inte ens säkert att sockerärtor är den lämpligaste grödan där. Så ja, vintertid bör vi i Sverige äta mycket rotfrukter och liknande. Och då kan de ju lika gärna vara närodlade, eller hur?

Att handla närodlat kan också sägas vara en form av klimatanpassning. I en framtid när vi kanske inte har samma möjligheter till handel över hela världen är det viktigt med en fungerande matproduktion i närområdet. Och då inte bara stora fält med en sorts gröda, utan en variation som ger oss den mat vi behöver. Genom att köpa närodlat ser man till att gynna den egna bygden. På det sättet hjälper vi till att bygga ett robust samhälle, som klarar förändringar.

Det handlar också om sådana saker som att odla och bevara sorter som är lämpliga för lokalklimatet – det är också en robusthetsgrej i en förändrat värld och ett förändrat klimat. Och för den delen att alls behålla en levande landsbygd, med människor som producerar mat och har kvar kunskapen. Eller ska vi ha en värld där odlingskunskapen bara finns hos multinationella företag eller hos bönder i fattiga länder? Dessutom, om vi vill fortsätta värna vår åkermark, som faktiskt hotar att bebyggas och förstöras, så ska vi väl visa på dess odlingsvärde?

Jag ser också stora poänger med det närodlade när det kommer till ansvar. Ju närmre mig maten produceras, detso lättare är det för mig att ställa krav. Lättare att ställa frågor. En annan sorts insyn. Färre steg där det kan slarvas och fuskas. Och det blir lättare för mig och barnen att förstå hur maten produceras – det är något som händer i den verkliga världen, utanför tomtgränsen, istället för nåt som händer på film. Likaså tror jag det är lättare att motivera jordbrukaren att ta lokalt ansvar och bry sig om miljön om det efterfrågas av omgivningen.

Och ja. Självklart är det väsentligt hur jag tar mig till affären. Men om jag i affären väljer att köpa sparrisen som är odlad två kilometer från affären eller sparrisen som odlats i Mexiko påverkar ju knappast utsläppen av min resa till affären. Och att jag handlar något direkt av odlaren när jag ändå passerar förbi innebär visserligen lite extra utsläpp vid start och stopp. Det innebär å andra sidan att jag knyter värdefulla kontakter med människor i min närhet.

Och ja, visst händer det att vi gör en utflykt flera mil iväg, till exempel för att plocka ekomajs på hösten. Det är som sagt var en utflykt. En upplevelse. Som vi väljer att kombinera med matinköp. Andra tar bilen och kör till ett köpcentrum och handlar saker de inte behöver. Eller flyger till London över weekenden.

Och om de små odlarna i närområdet får tillräcklig efterfrågan så har de möjlighet att bygga upp de där logistiksystemen som gör att deras mat kan finnas i den vanliga mataffären utan att deras produkter ska generera relativt sett större transportutsläpp. Som sagt var, om det finns en tillräcklig efterfrågan.

Så ja, som sagt var, för klimatpåverkan är den viktigaste insatsen på matområdet att minska köttkonsumtionen. Men för ett långsiktigt robust och rättvist samhälle är det viktigt att vi satsar på att kunna producera det vi behöver i vårt närområde i stor utsträckning. Både när det gäller kött och vegetabilier. Och annat, för den delen.

Och om nu många människor ska äta mindre kött, och därmed rimligen mer bönor och liknande, så är det liksom lite fånigt att hålla på och importera massor med bönor från fjärran länder, när det ju faktiskt går att odla härhemma. Därför tycker jag att det är jätteviktigt att gynna de som odlar bönor hemma i Skåne. (Och för den delen den bönodling som sker på Öland.)

Dagen idag

Morgnarna är bättre än senare på dagen. Jag antar att det betyder att det trots allt handlar om någon sorts spänningsgrej. Jag har någon sorts täppthet och svullnad, som blir värre framåt dagen när jag varit igång, och ju mer jag märker av den desto mer ont får jag.

Tror jag.

Täppa ger trötthet.

Svullnad ger trötthet.

Ont ger trötthet.

Den här skiten är helt enkelt jävligt tröttande.

Men nu har jag i alla fall inte tagit nässpray sedan tidigt i morse. (Hoppas jag kan somna ändå.) Och jag höll ut ända till någon gång runt 7 ikväll innan jag tog en (1!) alvedon.

Jag har trots allt kämpat på och försökt orka göra lite idag. Vi har rensat ogräs ur två pallkragar, och fyllt på lite ny gödsel, och sedan planterat ut mina fyra squashplantor i den ena och nioåringens åtta gurkplantor i den andra. Så har vi burit in allt alm- och fläderklipp från utsidan av häcken så att det inte ligger och riskerar hamna på åkern mer. Jag har “rensat” resten av plommonslyklippet så att det ska gå att använda till stödpinnar och så att det smånna ska kunna ligga under äppelträden och sakta brytas ner. Jag har sågat och klippt flädern bakom uthusen i förebyggande syfte. Och så har jag kvistat de samlade fläder-, äppel- och plommongrenar som ska sparas till ved.

Det är väl ungefär vad jag pallat. Det har varit mycket ansträngande. Hade jag varit frisk hade jag nog orkat det dubbla. Och hade jag varit frisk skulle jag aldrig ens kommit på tanken att gå och lägga mig och vila mitt på dagen – flera gånger, till och med.

Apotek och tandläkare

Enklaste vägen till sandalfina fötter.

Så stod det på en stor affisch i fönstret på apoteket jag gick förbi idag.

Sandalfina fötter? Vadå? Behöver fötter vara särskilt fina för att man ska kunna ha sandaler? Äh, skärp er. Sandaler har man under den del av året då det är det skönaste att ha på fötterna – när det är varmt och man vill att det ska lufta om tårna. Fötterna behöver inte se ut på nåt särskilt sätt. Man stoppar i fötterna i sandalerna, och så är det klart.

Men det stör mig, det här att apoteken alltmer ägnar sig åt sånt som skönhetsprodukter. Jag tycker apotek ska ägna sig åt medicin. Och för den delen annat som har med hälsa att göra – sånt som kan förhindra olika typer av medicinska problem, typ. Men inte fötters utseende.

Likaså stör det mig när tandläkare gör reklam för sig genom att tala om att de fixar vackra tänder, ett vackrare leende eller att jag kan bleka mina tänder där. Tandläkare ska ägna sig åt tandvård. Åtgärda skador, i form av hål och utslagna tänder, ta bort visdomständer som orsakar problem, förebygga hål och tandköttsinflammationer, och så vidare. Men inte tandblekning.

Så konservativ är jag.

När blir salladen ens egen?

Bläddrar i en reklambroschyr från ett stort företag som säljer plantor.

SALLAD 6-PACK 59.90

Svensk kravodlad sallad i 6-pack. Skörda din egen sallad efter ca. 2 veckor.

Det väcker intressanta frågor. Man kan alltså köpa färdiguppdrivna salladssplantor, plantera dem – och skörda salladen som sin egen efter två veckor?

Var går den magiska gränsen för att kunna påstå att man odlat något själv? Jag skulle ju liksom själv ställa lite högre krav på den egna insatsen – men det är kanske bara jag?

 

Sydsvenskan skickar erbjudanden som vill hjälpa oss sabba miljön

Som prenumerant på Sydsvenskan har jag idag fått mejl med “vårens fantastiska stjärnkortserbjudanden”. Klickar jag vidare på länken i mejlet så är, sympatiskt nog, det första som kommer upp i listan över erbjudanden ett erbjudande om att köpa Rockström och Klums bok Vår tid på Jorden till rabatterat pris.

VÅR TID PÅ JORDEN är den första boken i storformat, som med ett holistiskt synsätt kring miljö- och klimatfrågan och med fantastiska bilder, höjer blicken över utmaningarna och ser lösningarna i framtiden.

står det i erbjudandet – som för övrigt bara gäller till och med imorgon.

En bit längre ner i listan finns också erbjudande på ekologiska mamma- och bebiskläder. Och det finns också erbjudande om en bok med exotiska utflykter i Öresundsområdet. Och en hel massa andra saker, förstås.

Men så kommer de, då. Erbjudandena som handlar om långresor. Långa resor – som förstås involverar flyg. Österrike (!), Spanien, Sydafrika, Indien, Uganda, Rwanda, Tanzania…

Jag tycker inte ni ska syssla med sådant, Sydsvenskan. Ni HAR seriösa reportrar som skriver om klimatförändringarna. Ni kan knappast ha missat att långa flygresor är ett stort problem, något som måste minska. Då kan ni inte samtidigt hålla på och uppmuntra era läsare till den sortens resor. Det är pinsamt, fattar ni inte det?

Ta ert ansvar, för sjutton. Skärp er.

Läs även Bra att ni fattat, Sydsvenskan

April 2013 – månaden som försvann

Första veckan i april var jag hemma hela veckan med sjuka barn. Och jag var själv också sjuk.

Andra veckan i april var jag frisk nog att kunna jobba. Åkte iväg på jobbresa till Norrköping, var och pratade i något sammanhang, försökte återfå trådarna i vad jag höll på med. Men var egentligen ganska orkeslös; ännu inte riktigt frisk. På fredagen den veckan började jag känna mig hängigare igen. På lördagen bröt nästa förkylning ut med buller och bång. (Under andra veckan hann nioåringen bli frisk, och maken bli sjuk.)

Tredje veckan i april var jag sjuk måndag-onsdag. Torsdagen och fredagen jobbade jag hemifrån, dels för att jag fortfarande inte kände mig fullt frisk, dels för att jag inte ville bli smittad av nåt mer. (Maken var sjuk hela veckan, med mycket hosta och besvärlig andning.)

Fjärde veckan i april – det är nu det. Jag har varit på jobbet alla dagarna. Men i måndags var jag alldeles klubbad sista timmarna och gick och la mig när jag kom hem – kände mig inte alls frisk. Jag har under veckn haft ont i örat/öronen, runt ögat/ögonen, i pannan, kinderna, i käken, i tandköttet. Diffusa, kringvandrande symptom. Samt rasande trött. Gått och lagt mig jättetidigt på kvällarna. Inte orkat nästan nåt på jobbet. Jag har testat allergimedicin ett par dagar; kanske hjälpte det nåt mot nåt av det – samtidigt tror jag det gjorde mig etter värre trött. Jag gurglar med Corsodyl mot den kliande känslan av kanske tandköttsinflammation. Jag använder nässpray mot en täppthetskänsla som egentligen bara delvis sitter i näsan.

Jag vet inte vad det är. Som den hypokondrikerångestmänniska jag är har jag spekulerat i cancer, öroninflammationer, bihåleinflammation, tandköttsinflammation – och nya (visdoms-)tänder. Eller så är det bara lite av förkylningen som sitter kvar och påverkar på märkliga sätt. Inte vet jag. Jag hoppas att inte de här diffusa symptomen hänger samman med nåt galopperande livshotande som man borde söka vård för bums :-) Det känns bättre på morgnarna, och det är väl på nåt vis ett gott tecken? (Givet hur jag funkar med ångest och så så vill jag inte ha några som helst antydningar om att det är nåt farligt – okej?)

Nånstans under april kom visst våren, tror jag. Den hade jag längtat efter. Fast jag har inte riktigt hunnit uppleva den och njuta av den.

Jag hoppas maj blir bättre.

Att misslyckas och bestämma sig för att tänka äh vad fan

När vi flyttade hit satt det rullgardiner i nästan alla fönster. Fula, gulaktiga i någon sorts plastat eller vaxat tyg som sett sina bästa dar. Vi plockade ner dem och la upp dem på vinden. Men beslagen fick sitta kvar så länge.

Men med tiden har vi insett att det behövs något för att skydda mot solen. Både mot sydöst och sydväst står solen på ganska intensivt klara dagar – det finns ju inget som hindrar den. Vi har under perioder haft olika varianter av gardiner upphängda i matrum och vardagsrum, för att kunna skärma av solskenet – för att alls kunna titta på TV eller sitta vid matbordet under de tider solen står. Men gardiner är osmidigt. Gardiner är liksom samtidigt i vägen. För just när man behöver solskyddet så vill man ju täcka typ hela fönstret – och en stund senare vill man inte alls täcka fönstret. Vanliga gardiner ger alltid en glipa.

Insikten drabbade alltså: rullgardiner är bra. Rullgardiner är inte bara något för sovrum utan en alldeles utmärkt lösning för vanliga rum. Förstås. Det var ju därför de satt där innan.

Först började jag med kontoret. För utan ett rullgardin där under sommarhalvåret är det i princip omöjligt att sitta vid datorn soliga dagar.

Och de gamla rullgardinsrullarna, i trä och med riktig mekanik, funkar alldeles utmärkt att göra nya rullgardiner till när man vill slippa de gamla fula gulaktiga sakerna. Så det är nu ett antal år sedan jag sydde en ny rullgardin till kontoret och nitade fast på den gamla rullen. Störst utmaning var just det här med att nita dit den. Max 4 mm långa får klamrarna vara, det står det klart och tydligt på klisterlappen längst in. Det uteslöt häftpistolen. I slutändan stod jag och bankade fast gardinen med små klamrar från en dålig pyttehäftapparat med hjälp av hammare. Men jag fick dit den.

Jag har ganska länge planerat att fixa även till matrummet. Men jag hade siktat in mig på att göra det av någon sorts spetstyg eller liknande. Något ganska genomsläpligt eller genomskinligt. Fast ändå något med rätt känsla och absolut inte syntetspets. Något sånt dök förstås aldrig upp…

Så slog mmig tanken att göra rullgardiner av gamla lakan. Jag hade under en del år i rummet i mitt föräldrahem gardiner gjorda av gamla fina överlakan. Och det är ju en vettig återanvändning. Jag är själv uppvuxen med överlakan som det normala (och påslakan som ett modernt och ovanligt påfund), men idag är det väl få som använder dem, och då är det ju bra om de kan användas till annat. Sys om till gardiner – eller rullgardiner. Speciellt med tanke på att de ofta är vackra, med spetsar och broderier och så. Det är åpå något vis respekt mot tidigare generationer att se till att lakanen kommer till användningen, om än på annat sätt. Plus att det är vackert. Och passar bra till det renoverade matrummet.

Mitt minne säger mig att det nog borde ligga några fina överlakan i någon vår härhemma. Dem hittar jag inte.

Hos min mormor bör det också finnas. Men henne träffar jag inte så ofta, och att lyckas få ihop det den vägen drog ut på tiden.

Och solen skiner genom fönstret och får barnen att gömma sig bakom flingpaket och annat – utan större framgång. Och när man har bestämt sig för att man vill få något fixat är det oerhört frustrerande att gå och vänta och inte kunna fixa.

Så för några veckor sedan, mitt i förkylningar och annat, fick jag nog och ropade hem två lakan med vitbroderi på tradera. Tänkte att det behövs ju ändå till två fönster i matrum och två i vardagsrum, så det gör ju inget om jag får finare lakan på annat håll senare.

Betala. Vänta på schenker-leverans. Och så kommer lakanen då slutligen.

Oj.

Bilder må säga mer än tusen ord – och de ljuger också väldigt bra ibland. För på bilderna på tradera såg lakanen vita ut. Lika vita som vitbroderiet. I verkligheten var de så oblekta som något kan bli. Ungefär lika gult som de gamla rullgardinerna.

Efter tvätt på 95 grader såg det fortfarande inte mycket bättre ut.

Ja, jag var besviken. Jag känner mig ganska misslyckad. (Jag köpte dessutom, i ungefär samma veva, en kaffepanna på tradera, till att ha för att värma vatten på kaminen. Jag trodde den var rostfri – den visade sig vara aluminium. Ihop med flera omgångar parfymstinkande traderakläder och en del annat känner jag mig lite traderamisslyckad just nu.)

Men så tänkte jag “Äh vad fan!”. Vi behöver rullgardiner. Skitsamma om det inte blir snyggast i världen. Det får duga för stunden.

Så igår sydde jag den första. Och nitade fast den med fyramillimetersklammer (eftersom jag nu hade tagit reda på att det fanns sådana att få tag i till den vanliga häftpistolen).

Och på något vis så måste ändå tvättningen och torkningen ha gjort nytta, för nu ser det liksom bara “normalt” oblekt ut. Det blev renatv ganska snyggt – eller i alla fall helt okej.

Trädgårdsångest

Det är äntligen vår. Och jag är äntligen frisk nog att vara ute och njuta av våren, göra saker i trädgården och så.

Och med det kommer ångesten.

För det finns så mycket att göra i trädgården. Jag hinner aldrig ens i närheten av allt jag vill, eller borde, på en säsong. Och nu lligger vi dessutom redan efter, eftersom våren är sen.

Det är mer av “vill” än “borde” eller “måste”. Än sen då? Det gör mig inte mindre frustrerad. Kanske snarast mer. Om det helt enkelt var så att jag verkligen, på riktigt, måste så behövde jag ju inte fundera och värdera, då kunde jag i alla fall nöja mig med att göra.

Jag ägnar mig åt att klippa. Klippa alm och fläder på baksidan. Röja bort uppslag runt plommonträdet vid sunkuthuset. Så långt allt hyfsat väl. Men sedan då? Vad göra med riset?

För jag gillar inte se “normala” lösningarna. Köra iväg med trädgårdsavfallet, eller för den delen abonnera på hämtning av trädgårdsavfall, känns liksom egentligen kontraproduktivt. Jag vill ha kvar näringen i trädgården. Elda upp det i ett hörn av trädgården på klassiskt vårstädningsmanér känns liksom också dumt. Jag menar, vi behöver ju minska mängden koldioxid i atmosfären, och då är det ju trots allt ganska kontraproduktivt att elda upp och frigöra det kol som våra växter under året hunnit binda, bara sådär Egentligen borde vi typ gräva ner det. Eller i alla fall låta det bara brytas ner i långsamt tempo i trädgården.

Men ja, det tar rätt mycket plats att låta en massa ris bara ligga och multna. Och det är rätt mycket jobb med att finfördela det så pass att det funkar att kompostera det.

Det som känns vettigast, i alla fall på ett sätt, är att ställa sig och rensa alla hyfsat raka pinnar från utstickande kvistar och tornar och annat. För långa pinnar behövs, till uppbindning av bönor och tomater och annat. Och så klipper man ner det smånna till kompostering. Och de riktigt grova pinnarna sparar man till att yorka och kapa och klyva till ved till kaminen. (Det är i sig en ny upplevelse: att konstatera att vi har saker som är lönt att spara som ved kobinerat med att vi faktiskt har någonstans att elda det där det fyller en funktion.)

Men det tar tid att stå och kvista och rensa och klippa sönder. Jag kämpar med ångesten. Ångesten av att det är felanvänd tid. Det är inte så man ska göra med sin tid. Man ska vara rationell och effektiv. Göra sig av med skräpet, och sedan gå och köpa bambupinnar i affären till bönorna och tomaterna. Det är så man gör (TM). Och sedan borde jag gå och ha kvalitetstid med mina barn. För det är det viktigaste, lär min samtid mig. Jag bör, om jag ska vara en bra förälder, ägna min tid åt att vara med mina barn och göra saker som inte är növändiga för vår överlevnad. För jag lever i en tid då det betraktas som en valbar lyx att göra saker som krävs för överlevnad, och därför ska jag inte göra det mer än så korta stunder att det inte inkräktar på min möjlighet att leka – eller sitta oh göra ingenting. Annars är jag en dålig förälder. Och prioriterar jag trädgården så prioriterar jag mig själv framför barnen och då är jag en dålig förälder.

Det står jag och tänker på medan jag rensar plommonpinnar från utstickande tornar. Och så funderar jag på om jag prioriterar rätt som inte istället ger mig på att röja bort fjolårsståndare ur rabatterna, för det vore ju kul att kunna se nåt av blommorna som kämpar sig upp. Och så tänker jag att kanske är det egentligen rimligare att ge sig på att börja röja trädgårdslandet, för det är som sagt sent i år, och trädgårdslandet är ju trots allt det som är mest mening med. Fast örtagården skulle verkligen behöva rensas.

Ångest.

Och jag tänker att vår tomt på knappa 2000 kvadratmeter är för lite för att kunna försörja oss, och samtidigt större än jag nånsin kommer att hinna med ens om jag struntade i barnen.

Och så tänker jag på jordbrukarna, på dem som verkligen ser till att vi alla får mat på bordet. På alla jordbrukare som lägger av. Och ja, det kan man ju förstå, med dåliga villkor och stora risker och dålig säkerhet och dålig lönsamhet. Och jag tänker att jag undrar hur ofta de sakerna är avgörande – och hur ofta det handlar om att man som människa helt enkelt inte orkar med den kollisionskurs som råder mellan jordbrukarliv och de krav eller förväntningar som finns på en i det moderna samhället där man som förälder förväntas ha en massa fritid och leka med barnen och förverkliga sig och gud vet allt – för det går ju liksom bara inte ihop med ett dygnet runt-arbete. I alla fall inte om man inte har en väldigt stark övertygelse inifrån, någon sorts känsla av ett kall, typ. Eller möjligen om man lever kvar i någonsorts gamla könsroller, som stämmer ihop med husfadern som jobbar dygnet runt.

Det tänker jag på när jag står där i trädgården i vårsolen.

Jag är så trött på dubbelmoralen!

Jag läser artiklar om Mattias Klum – om miljö, om hur viktigt det är att vi bryr oss. Och sedan läser jag senaste (?) numret av Forskning och framsteg, och där är en helsidesannons för att åka på resa till Afrika – med Mattias Klum som affischnamn och på bild, för att övertyga folk att göra ännu en långresa.

På mjölkpaketen står det om Skånemejeriers springlopp för barn, Kalvinknatet, som jag antar är att betrakta som en hälsosatsning(?) – och anmälan kostar 80 kronor, och alla deltagare får en t-shirt. För 80 spänn? Jag utgår från att tröjan varken är rättvis eller ekologisk, det vill säga våra barn här ska må bättre och för att visa upp det ska människor någon annanstans må ännu lite sämre.

Och Coop fortsätter att i skilda sammanhang besvara frågor om miljö med ett allmänt blajblaj om att hållbar utveckling är viktigt för oss och vi är minsann bäst – och sedan skickar de ut tidningen Mer Smak, med bland annat citatet “Så om man måste flyga in sitt eget förråd av limefrukter och guldfärgade glas för att skapa den perfekta mojito-baren åt Eva Longoria, så måste man!” samt i vanlig ordning en extra broschyr med erbjudanden på bland annat flygsemestrar.

Konsekvens, hör ni!

Och ja, jag är mycket mer arg på Coop än på Mattias Klum och Skånemejerier i det här fallet. För Coop gör en så fruktansvärt stor grej av hur jävla hållbara de är hela tiden – och nä, det är ni inte. Ni fortsätter ideligen, upprepade gånger, i er tidning, i er reklam, i era affärer, till att folk ska göra saker som är direkt dåliga för miljön. Igen och igen och igen. Och det tycker jag är pinsamt. Och skamligt. Fy skäms! Ja, ni kan göra annorlunda. Ni kan låta bli att göra reklam för mat som inte är i säsong. Ni kan sluta ge erbjudanden på flygresor. Det är inte ett dugg jävla svårt, det är bara att bestämma sig.

Men ja, jag tar med Skånemejerier och Klum också i det här. För det är exempel på samma sak: att det liksom har blivit okej att snacka miljö eller hälsa åt ena hållet och sedan ändå göra något som verkar åt andra hållet på något annat håll. Och det är ett samhällsproblem. Det är tröttande. Det är dubbelmoral. Om man gör så så ska man i alla fall erkänna det.

Typ:

Jag heter XXX och jag pratar en massa om miljö men jag är ändå inte bättre än att jag samtidigt kan tänka mig att uppmana till att göra saker som är dåliga för miljön. Så jag är inte smartare än en femåring.