Monthly Archives: juli 2019

Att säga upp sig från hemmets projektledarroll

Ibland blir jag så trött på allt tjat om att man ska säga upp sig från projektledarrollen för hemmet och kräva att mannen gör sin del. Eller, det jag blir så trött på är självklarheten i antagandet att det finns en förälder till.

Jag vet hur det är att leva i ett bra förhållande, där man delar på tråkgöra och ansvar och där båda har samma rätt att hitta på annat än ta hand om hemmet.
Men det hjälper liksom föga nu. Det finns ingen jag kan säga åt att göra jobbet istället.

Om jag låter bli så finns det ingen annan som tar över. Jag är ensam förälder. Alltid. Alla dagar. Hela dygnet. Året om.

Det finns snälla människor som kan rycka in i vissa situationer. Men det finns ingen jag kan kräva projektledarskap av.

Och jag vet att det inte är mig det handlar om all dessa gånger det pratas om vikten av jämställt föräldraskap eller att ge upp projektledarskapet. Jag vet. Och det känns fult att komma dragandes med ”What about me?”. För det är ju inte mig det handlar om.

Kanske är det just för att jag brukade kunna säga ”Fast så där är det inte hos oss. Vi delar det bra.” som det blir extra markant? För jag kan inte svara det längre. Mitt svar, som jag oftast sväljer, är: Det finns bara jag.

DET FINNS BARA JAG.

Och jag antar att jag bör låta bli att säga det alltför ofta. Det blir rätt tjatigt, det tillför ingenting, och vi som är ensamstående är inte relevanta i diskussionen. Det är inte oss det handlar om. Det handlar om dem som har privilegiet att ha någon de skulle kunna dela med.

Och samtidigt… samtidigt är vi ganska många. Eller i alla fall inte få. Vi som är ensamma med vårt föräldraskap. Vi som inte har någon vi kan överlåta projektledarrollen på. Vi som liksom inte kan säga upp oss.

En del av oss har dessutom en projektledarroll av ännu större dignitet, eftersom vi har barn med särskilda behov.

Och jag tänker att i alla fall ibland kanske man skulle kunna ta upp oss också när man slänger sig med diskussioner om hemmets projektledarroll. Någon gång kanske man kan diskutera vad vi ska göra när vi känner att vi vi vill säga upp oss från projektledandet.

För jag tror vårt behov är ännu större.

För tydlighetens skull: Jag har inte haft en dålig dag idag. Visserligen har jag mestadels lagat mat, men idag är ingen besvärlig dag. Jag bara råkade läsa en postning för mycket i ämnet ”hemmets projektledarroll” och var tvungen att uttrycka det här.

Ändå hänger vi upp oss på små skillnader

Jag bakar tårta till nyblivne elvaåringen.
Det blir sockerkaksbotten, hallonsylt emellan, marsipanlock (köpt), och så grädde överst. Ja, utanpå/ovanpå marsipanen. Eventuellt även grädde under marsipanen, men det ska vara grädde ovanpå marsipanen också. Det är så han vill ha den.
Det är inte så jag skulle välja. Men det är inte min födelsedagstårta.

Jag funderar på det där. På de små skillnaderna. Små detaljer som kan göra jättestor skillnad för att glädja en person eller få omständigheterna att passa bättre för en viss person och hens smak eller personlighet eller behov.

Vi människor är så lika när det kommer till så väldigt mycket. Ändå hänger vi så ofta upp oss på de små skillnaderna och tycker att alla ska vara så som vi själva är.

Man ska ha ”rätt” intressen, se ”rätt” ut, fira ”rätt” saker, fungera på samma sätt som alla andra i skola och arbetsliv. Och ha sin marsipan ytterst på tårtan.

Men att han vill ha grädden ytterst betyder inte att du också måste ha det. Man kan göra olika och ändå leva i samma samhälle.
Enda gången du behöver ÄTA tårtan med grädden ytterst är om du är här och äter tårta på hans födelsedag. Och t o m då kan du låta bli om du vill.

Tillit

Litar du på andra människor?

Det är en vanlig fråga i olika undersökningar, och det dras alltid en massa slutsatser av svaren man fått in. Men vad är det egentligen folk svarar på? Eller, vad menas egentligen med frågan?

Jag skulle nog säga att jag överlag litar på att människor omkring mig vill gott. Att de flesta människor vill vara goda, vara snälla, inte vill skada sina medmänniskor, och så vidare. Så överlag litar jag på människors goda intentioner. Jag antar att det betyder att jag antas svara att jag litar på människor?

Ändå skaver det att svara ja på frågan. Dels skaver det för att det liksom är lite fult att inte lita på människor. Dels skaver det för att min brist på tillit inte handla om intentioner utan om genomförande.

Som sagt var, de allra flesta vill väl. Även människor som skadat mig och mina barn djupt på känslomässiga plan har velat synnerligen väl och haft de bästa intentioner. Det hindrar inte att de åstadkommit stor skada. (Ibland beroende på att dessa personer litat för mycket på sin egen förmåga att bedöma vad som är rätt för andra istället för att lita på att vi själva förstår vad som är bra och dåligt för oss.)

Men även när det gäller människor jag tycker om på riktigt, människor som känner mig och vet och förstår vad som är bra eller dåligt för mig, så har jag svårt med tillit. Ofta är det kopplat till att människor är mänskliga. Människor vill väl och lovar att göra saker, men sedan hinner de inte eller orkar inte. Eller glömmer. Eller så visar det sig att det de sagt att de kunde är något de i själva verket inte alls kan. Eller så slänger de bara ur sig det allmängiltiga ”säg till om det är något jag kan hjälpa till med” fastän de egentligen inte har tid eller ork eller möjlighet och egentligen bara ville säga ”Fan så jävla skitjobbigt du har det!”.

Och… människor ska vara mänskliga och ska få lov att vara mänskliga. Det kan jag inte klaga på, får inte klaga på. Men.. det gör ändå något med min tillit. I alla fall när det blir många gånger, från många människor. För samtidigt som det ständiga budskapet, i teorin, är att man ska be om hjälp och att människor gärna hjälper till, så är budskapet i praktiken att till syvende og sidst så är det upp till mig själv. Om saker verkligen ska göras, om det verkligen är viktigt, så kan jag ändå inte lita på att någon annan ska göra det, utan då behöver jag göra det själv. I de allra flesta fall. Inte i alla fall, absolut inte med alla personer. Men så pass ofta att det ändå påverkar.

Så: jag litar på att de flesta människor, överlag, vill mig väl – även om det finns undantag. Men det är sammantaget rätt få människor jag litar på fullt ut när det kommer till kritan.

Beredskap

En av de saker som stressar mig väldigt mycket, och sannolikt väldigt i onödan enligt de flesta, är beredskap.

Inte beredskap som i krisberedskap eller väderberedskap eller beredskap för strömavbrott. Utan beredskap när det gäller det väntade.

Vänta på någon som ska komma. Vänta på någon som ska ringa.

Det kan vara någon som ska komma och köpa något jag lagt ut på Blocket. Eller en hantverkare som ska dyka upp. Eller någon trevlig människa som ska komma förbi på fika. Det kan alltså vara trevliga saker eller jobbiga saker eller helt neutrala saker. Men väntandet i sig skapar en stress och en nervositet hos mig. Eftersom jag inte vet exakt när personen kommer att dyka upp – det går ju inte att veta – så låser det min tillvaro. För när personen väl kommer så kan det bli pinsamt om jag missar att hen dyker upp, vilket jag kan göra om jag är på ovanvåningen eller om jag grejar med saker i husets bakre rum och inte har utsikt mot framsidan. (Pinsamt är inte alls rätt ord. Inte genant heller. Men jag vt inte vilkt ord jag ska använda.) Och jag kan ju inte heller sätta igång med vad som helst. Inte saker som inte går att avbryta hur som helst – som att måla fönster eller putsa väggar eller nåt sånt. Eller saker som gör att jag är skitig. Eller som kräver koncentration och fokus. Och alltså går jag liksom mest och… väntar. Eller gör saker som inte kräver fokus. Vilket mest resulterar i att jag väntar. Och känner hur tiden rinner bort. Och blir frustrerad.

Eller som när någon ska ringa. Kökskranen gick sönder här för en dryg vecka sedan, och för att göra en lång historia kort så har jag nu en ny kran på plats men behöver att någon sätter dit den. Pappa skötte i fredags den jobbiga biten med att ringa runt och försöka hitta en hantverkare. Som kanske eventuellt skulle kunna fixa det idag på eftermiddagen. Och dagen idag började ändå med väntan, för en läkare från vårdcentralen skulle ringa vid 8.10. Och det gjorde han, eller han ringde rentav 8.07. Efter det samtalet började väntan på att hantverkaren eventuellt skulle höra av sig, typ från 11 och framåt. Det vill säga gå och vänta och inte riktigt veta vad man kan göra och inte kan göra eftersom man behöver kunna släppa det när som helst för att svara i telefon. Vid 13.30 kollade jag för säkerhets skull av med pappa att jag fattat rätt, att det var hantverkaren som skulle höra av sig. Jodå, så var det, men pappa ringde ett extra varv och kollade. Beskedet var att han hör av sig innan han kommer, och det blir nog inte idag men kanske imorgon.

Och ja, jag vet, jag är glad att jag förmodligen har en hantverkare som ska komma och fixa. Absolut. Det är jag som är den besvärliga kunden i det här, inget snack om saken – det är jag som med kort varsel behöver hjälp. Det är inte det det här inlägget handlar om.

Det handlar om vad det gör med mig. Att jag låser mig. Att jag blir stressad över att behöva kunna svara när som helst, behöva ta med mig mobiltelefonen dit jag går i trädgården (i jobbekläder och kalkbrukskladdig), inte kunna åka iväg på utflykt eller till Malmö och hjälpa sonen shoppa kläder eller åka och träna, och hela tiden vara beredd att skrota planer och ställa om för att NU kan hantverkaren komma.

Jag vet, det är jag som inte är vettig. Men jag funkar så här i alla fall.

På ytan

Ledsenheten ligger ytligare än den brukar. Som en gäckande gråt precis under ytan eller nästan på ytan. Kanske är det ledsenhet som blivit över från de här jävliga åren. Kanske är det bara mitt själsliga vemod. Kanske är det oavsett vilket bra att den ligger och guppar på ytan.

Jag vet inte om det beror på medicinbytet, från medicin med huvudinriktning depression till huvudinriktning ångest, eller om det handlar om att semestern börjat och jag har mer tid och utrymme att känna.

Fast det vore bra att ha någonstans att göra av den. Om det är instängd ledsenhet från de gångna åren så är den ju instängd för att det inte funnits någonstans att göra av den. Och det finns det fortfarande inte. Sorgen är mindre men ensamheten är fortfarande lika stor.

Samtidigt har jag svårare än vanligt att fånga tankar och nöta fast det som försöker glida undan. Förmodligen är det bra. Det där att nöta fast saker för att inte glömma är inte jättebra. Och det innebär samtidigt också att saker jag inte vill ska fastna snabbare glider undan. Det är absolut bra.