Tag Archives: kommunikation

Intetsägande med info där man inte vill tala om vad det är man vill tala om

Jag får mejl från Telia, där jag är telefon- och bredbandskund:

Skaffa smartaste hemmet på gatan

Vi har uppgraderat din wifi-router med Telia Zone, en kostnadsfri funktion som är en del av ditt wifi. Telia Zone gör dina uppkopplade prylar i hemmet ännu smartare och ditt liv enklare.

Testa att ladda ner en kostnadsfri app eller kolla in alla smarta prylar från våra samarbetspartners.

Och så en länk till ”Läs mer”.
Jag klickar på länken, och hamnar här: https://www.telia.zone/

Du är inte i en Telia Zone – än

Telia Zone är en del av Telias wifi, en funktion i våra wifi-routrar som gör smarta tjänster ännu smartare. Ladda ner en gratis-app eller beställ hem en uppkopplad pryl – Telia Zone anpassar dem efter dig och ditt liv.

Skaffa Bredband från Telia och Telia Zone ger dig smartaste hemmet på gatan.

Där kan jag sedan välja på ”Bli bredbandskund” (Hallå, det är jag ju redan!) eller ”Spela filmen”.

Det vill säga jag kan inte läsa mer. Telia vill uppenbarligen inte tala om för mig vad det är för nåt det här nya.

Ja, och så kan jag klicka på ”Är du redan bredbandskund?” Ja, tacka fan för det, det var ju därför jag fick mejlet?

När jag klickar på det där sista alternativet får jag veta:

Har jag Telia Zone?

Var uppkopplad mot ditt wifi och gå in här på telia.zone. Om den lilla runda symbolen i högra hörnet lyser grönt är du i en Telia Zone.

Under 2017 kommer Telia löpande uppgradera sina wifi-routers med Telia Zone. Det sker automatiskt och du behöver inte göra något för att få Telia Zone.

Och nej, det lyser ingen grön symbol. Jag har uppenbarligen inte Telia Zone, trots att de mejlat mig och talat om att jag har det.

På den där sista sidan får jag veta hur jag kan felsöka varför jag har problem.

Men de vill fortfarande inte tala om för mig vad det är och varför jag skulle vilja ha det.

Jag faller till slut till föga och tittar på den jävla filmen. Och inser då slutligen att det hela handlar om att Telia Zone verkar vara grundförutsättningen för de andra sakerna de gör reklam för i mejlet. Vilket liksom inte framgår.

Poängen med det här? Jag avskyr den sortens mejl och den sortens ”information”, där själva tanken tycks vara att inte tala om ett jävla skit. Och hade det inte varit för att jag har en hangup på dålig info så hade jag faktiskt bara slängt mejlet, precis som jag gör för det allra mesta.

Lite påsamlade funderingar om de detaljerade moderna väderprognosernas fallgropar

Hur gör du när du kollar väderprognosen? Kollar du på nyhetssändningar på TV, eller kollar du på webben?

Jag är en sådan som kollar på webben. Jag gissar på att vi trots allt är rätt många som gör det.

Och när jag vill kolla väderprognosen så gör jag det specifikt för min ort. Det är ju så man gör nuförtiden: man lägger in sin egen ort som favorit, antingen via vädersajtens system, eller som favorit i sin webbläsare, eller genom att man helt enkelt går till den sida som poppar upp när man börjar skriva SMHI eller dmi eller yr i sin webbläsare. Och då får man upp en fin detaljerad väderprognos för sin lokala ort, där man kan se väder och regnmängder man har att vänta för respektive dag, och man kan få det uppdelat på olika delar av dagen, och ända ner på timnivå för de närmsta dagarna. Alltsammans illustrerat med symboler och siffror.

På SMHI får jag i ärlighetens namn upp en textbeskrivning av väderläget vid sidan om den detaljerade infon. Men grejen är att den där textinfon dels omfattar ett jämförelsevis väldigt stort område – ”Sydvästra Götaland” – och dels är kortfattad:

Så jag tittar nästan aldrig på den. För den säger mig så lite. De där vädersymbolerna som gäller min ort ger mig mycket tydligare info.

Grejen är dock att den där mer detaljerade infon egentligen inte ger särskilt bra info alls, eftersom den inte tar med osäkerheter. Min gissning är att den helt enkelt är en avläsning av den sannolikaste simuleringen för stunden för just den ort jag valt. Beroende på om ett vädersystem drar lite längre öster- eller västerut kan det ju innebära att det kommer att komma MASSOR med regn här – eller inget alls.

Och det där vet vi ju. Egentligen. Vi vet att en dag när det kan bli skurar så kan det komma att bli skurar här eller inte.

Grejen är att det inte är så man läser den där lokala väderprognosen. Det jag läser när det står så här

är att det INTE kommer att regna. Och så planerar jag för att måla fönster, eller struntar i att ta med mig regnkläder. Och sedan visar det sig att jo, det var visst prognosticerat för ett regnväder, fast SMHI:s simulering visade att det skulle dra fem km längre norrut, och alltså kom det inte alls med på min lokala prognos.

Jag funderar ibland över om SMHI inser att det är så här vi läser de lokala väderprognoserna. (För det kan väl inte bara vara jag? Jag menar, jag gör ju det fastän jag inser fallgroparna…) Jag gissar på att SMHI kanske inte riktigt tagit till sig detta och insett problemet. Eller så har de det men har inte kommit på någon bra lösning…

En sak de har börjat laborera med är trots allt ”sannolikheter”, som man kan klicka på:

Den är än så länge beta. Och den är ganska osmidig och oöverblickbar.

Nånstans tror jag att problemet är att vi inte hittat något bra sätt att få ihop möjligheten till detaljnivå med det faktum att väderprognoser ändå måste ses som helheter och övergripande. Och det där är inte snyggt uttryckt och jag känner att jag just nu inte alls hittar orden för att uttrycka vad jag menar. Blörk.

Själv löser jag det genom att hålla koll på både SMHI, dmi och yr, och genom att kolla väderprognoserna med jämna mellanrum. För natten mellan måndag och tisdag har det till exempel växlat mellan att det ska regna lite, mycket, massor eller inget alls. Jag tolkar det som att det kommer ett regnväder men det är oklart om det kommer att komma in över Skåne eller inte och var det i så fall kommer att gå.

Och i närtid håller jag koll via radarbilderna. Fast de gör mig stundtals bara ännu mer skeptisk till prognoserna. För när prognosen uppdaterats vid en ny tidpunkt, men fortfarande är identisk med hur den såg ut tidigare under dagen, fastän det är helt uppenbart av radarbilderna att det regnväder som prognosen säger ska komma om ett par timmar är det som redan passerade för en stund sedan, då ligger det nära till hands att tro att den uppdaterade prognosen mest handlar om att någon tryckt ”godkänn” en gång till på en knapp för samma simulering som redan körts ut ett (eller två eller tre) varv innan.

Internationellt språk och samhörighet på liten yta

Jag brukar säga (eller kanske oftast tänka) att jag sällan känner så stark samhörighet med kvinnor i alla tider som när jag hystar upp tvättkorgen med ren tvätt på höften och går för att hänga tvätten. När jag står hemma på vardagsrumsgolvet framför TV:n, med youtube på och tränar framför/med Lazy Dancer Tips känner jag en annan sorts samhörighet. Men också den väldigt stark.

Jag står där på min lilla fläck på golvet, mellan TV:n och soffbordet (som jag knuffat så nära soffan det går), mellan fåtöljen och sonens notställ. Jag står i en vinkel som inte är optimal, för att TV:ns placering inte är anpassad efter någon som ska stå mitt på den fria golvytan utan efter någon som sitter i soffan. Jag parerar hela tiden skarven i plastmattan och flyttar runt så att den inte ska skava mot foten när jag gör tendus och rond de jambes på vänster sida. Jag bryr mig för första gången om att det där golvet håller på att ge upp totalt runt skarven och spricker mer och mer, för det är i vägen för mina fötter. Och jag känner samhörighet med dansare runt hela världen.

För det är ju så där det är. Vi som dansar har alltid stått och tränat i hopplösa utrymmen. I ungdomsrum, studentlägenheter, vardagsrum för oss själva har vi stått och övat – och försökt undvika att fäkta ner inredning och annat. Och i väntan på buss och tåg har vi stått och repeterat steg och övningar och samtidigt oftast försökt att inte märkas alltför mycket för omgivningen. (Eller inte.)

Och alla dessa träningslokaler jag tränat i. De allra flesta av dem egentligen inte heller särskilt väl anpassade för ändamålet. Pelare mitt i lokalen. Golv som inte funkar att dansa på. För få och för korta balettstänger. Det eviga parerandet för att alla ska få plats och ingen ska inkräkta på det utrymme som grannen behöver för att kunna göra samma övning som jag. Hänsynen och respekten.

Eller den där eländig källarlokalen vi tränade i ett tag i Göteborg, där det var så lågt i tak att vi istället för att sträva uppåt fick sträva åt sidan.

Ja, det är samhörighet. Samhörighet i att vi alltid hittar plats och möjlighet och gör det bästa av den där lilla fläcken vi hittar. Anpassar och hittar möjlighet.

Sånt tänker jag på, när jag står där på mitt vardagsrumsgolv, med en pinnstol som balettstång. Sånt tänker jag på när min balettlärare, Alessia på youtube, kommenterar något om att slå sönder lägenheten när hon backar in i golvlampan eller när hon säger hej till krukväxterna när hon lutar sig åt sidan i en stretch.

Men samhörigheten sitter inte bara i utrymmet, utan också i det gemensamma språket. Språket som består både av ord/termer och av kroppspråk, signaler, gester. Språket är så gemensamt och hemtamt att Alessia kan rätta mig och få mig att tänka på rätt saker utan att hon ser mig, för de påpekanden hon kommer med är allmängiltiga, välkända – jag vet vad hon menar, eller kan förstå av att lägga ihop det jag vet sedan innan. Jag kan grunderna i språket och har dem i ryggmärgen. Må vara att dansen inte är mitt modersmål, men jag har pratat språket länge nog.

Och jag må vara en 41-årig mamma, med en kropp som inte längre gör det den gjorde på den tiden det fortfarande var relevant att drömma om att bli dansare. Men det är ljuvligt att känna samhörigheten och kommunicera både med hela världen och min egen kropp. Här hemma i mitt vardagsrum.

”Nu måste vi alla” funkar så dåligt på mig

Nu måste vi alla hjälpas åt att hålla xxxbollen vid liv i [ortnamn].

Det har en förälder postat i en facebookgrupp för föräldrar.

Och jag blir bara anti. Vad då ”nu måste vi alla”? Vem har bestämt det? Varför måste vi det?

Jag har inget personligt emot vare sig den här bollsporten eller bollsport i stort. Jag är ointresserad men tycker det är trevligt och bra att det finns för de som tycker det är kul. Däremot ser jag inget specifikt viktigt i att just den här bollsporten finns på just den här orten. Jag kan inte se att jag har något personligt ansvar för att se till att just den här bollsporten ska fortsätta att finnas på just den här orten. Jag kan inte se att någon skulle ha rätt att bestämma att jag ska tycka att det här är viktigt.

Lika lite som jag tycker att klädaffärerna har rätt att ”bestämma” att ett klädesplagg är ett must have.

Jag skulle aldrig drömma om att uttrycka mig likadant om mitt eget fritidsintresse eller nöje.

Nu måste vi alla hjälpas åt att se till så att showdanslektionerna kan fortsätta här i byn.

Nu måste vi alla se till att börja ta fiollektioner.

Nu måste vi alla…

Det funkar inget bra på mig det där sättet att uttrycka sig. Jag blir verkligen bara anti. Och det är ju dumt – för det skulle liksom gå att uttrycka lite annorlunda och ge en helt annan känsla.

Det är alltid någon annans fel

Jag åker till banken för att gå igenom min bunt med papper och ställa alla frågor som måste ställas för att jag ska kunna få klarhet i vad det är jag förväntas skriva på på de olika pappren. Och förstås för att påtala att jag tycker det är illa att papprena är så dåligt formulerade respektive med så knapphändig information och instruktion att jag inte vet vad det är jag skriver på – och att jag tycker att det borde åtgärdas, att de borde göra något åt det, så att kunderna slipper sitta och gissa.

”Jag hör dig”, säger kvinnan i kundtjänst. ”Men jag tror inte det kommer att ändras”, säger hon också.

För ingen av dem har någon möjlighet att påverka utformningen. Alla sådana ”papper” och formuleringar – alla dokument för att upprätta konton och beställa kort och avsluta konton och ändra det ena och andra och tredje – köps in färdigt från Swedbanks system (även om det inte är Swedbank jag är kund hos utan en liten bank). Det finns ingen möjlighet att påverka. Ingen möjlighet att komplettera. Ingen möjlighet att modifiera det obegripliga som bjässen producerat.

Det är alltid någon annans fel.

Det sägs att kunden alltid har rätt. Tja, hos bankerna är det uppenbarligen inte alls så. Hos bankerna verkar det inte ens finnas ett intresse för att kunden ska ha en chans att begripa. Inga klarspråksambitioner. Inga ambitioner att kommunicera med kunden.

Kunden har uppenbarligen inte alltid rätt. Kunden ska vara så osynlig som möjligt. Banken ska uttrycka sig så att banken kan komma undan med vad som helst och finta bort kunden med formuleringarna.

Myndigheter har krav på klarspråk. Och med jämna mellanrum kommer juridiska avtal från stora internationella bjässar upp på tapeten. Men att våra inhemska banker inte ens kan utforma en vettig begriplig rakt på sak A4 om upprättandet av ett vanligt bankkonto? Eller skriva rakt ut hur jag som efterlevande förväntas hantera det papper där de uppmanar min döde man att skriva under på att han godkänt att hans konto ska avslutas?

Ja, jag är gnällkärring. Jag vet. Och det är tröttsamt. Det är tröttsamt att vara gnällkärring på områden där jag inser att jag aldrig kommer att orka åstadkomma förändring.

Fortsättning bankpapper

Jag har kämpat mig igenom bunten med bankpapper. I ärlighetens namn var faktiskt hälften av bunten utskrifter av kontoutdrag för det gemensamma kontot som måste avslutas.

En del av pappren har jag kunnat skriva på utan några påtagliga frågetecken. På andra har jag skrivit små blyertsfrågor eller noteringar men ändå skrivit på. På ytterligare andra är det blyertsfrågor som jag måste ha svar på innan jag kan skriva på. Jag tänker att jag får ta med mig hela högen (utom kontoutdragen) till banken på tisdag (tror jag är närmsta dag jag kan) och gå igenom mina frågor med kundtjänst en efter en.

Fascinerande nog är tre av pappren ”adresserade” till min döde man, och med tanke på hur de är utformade så verkar det liksom som att det är han som ska skriva under dem – i alla fall om de ska antas följa samma mönster som de andra, om det är jag som antas skriva under de som har mitt namn…

Halva biten är att det är fruktansvärt jobbigt att försöka sätta sig in i och förstå vad det är det står på pappren jag ska skriva på.

Men den andra hälften av det är att jag är arg på att det är tillåtet att ha så informationsmässigt urkasst material. Och det är ju liksom inte bara min bank det här handlar om, utan det är ett genomgående problem. Banker skriver så här. Banker får uppenbarligen skriva så här. Och det finns liksom ingen som har möjlighet att sätta sig upp mot det. Det finns ingen bank man kan välja för att slippa eller få något bättre. Jag/vi har liksom ändå bytt till en bank vi har bättre förtroende för än många andra. Men bankerna kommer undan med att skriva på obegripiska. Och det finns liksom ingen som pallar med att ta kampen mot dem.

Jädrar vad det skulle behövas folk som kan jobba med klarspråksfrågor på banker…

Och det tar kraft det här. Efteråt sitter det ledsenhet i hela huvudet och hela kroppen, och jag är helt utschasad. Mentalt urblåst som ett ägg i huvudet. Nu, tre timmar senare, har jag inte på något vis hämtat mig.

Jag är för kass på det bankjuridiska språket

Jag sitter med en tjock bunt papper hemskickade efter att jag hade möte med min bankkontakt häromveckan. Det är en massa saker som ska fixas och ordnas med efter att min man dog. Hans konton och fonder ska avslutas och pengarna flyttas till mig. Ett lån ska lösas. Vårt gemensamma konto som råkade ha honom som förstanamn ska avslutas eftersom det inte kan finnas kvar här huvudkontohavaren är död och ”avslutad”. Nya konton ska öppnas och få kort kopplade till sig. Pensionspengar ska styras in på rätt konton.

Jag har haft möte med bankmannen. Jag har fullt förtroende för honom och har inga skäl att tro att något av det han skickat är fel. Jag skulle kunna ta och bara skriva under på pappren där han markerat att jag ska det och så skicka in dem och så är allt ur världen. Förmodligen löst på precis det sätt vi sagt.

Men jag förstår inte det som står i pappren. Jag förstår inte vilka papper som hör ihop med vad. Jag förstår inte språket i pappren.

ÖVERTAGANDEFÖRBINDELSE

Undertecknad övertar härmed dels – som ny kredittagare – betalningsansvaret för samtliga förpliktelser gentemot kreditgivaren eller order som förutvarande kredittagare iklätt sig för ovan angiven kredit, dels – om undertecknad är ny ägare till ovan angiven egendom – även ansvaret för samtliga förpliktelser gentemot kreditgivaren eller order som förutvarande ägare/pantsättare iklätt sig för ovan angiven kredit.

Undertecknad har mottagit och accepterat kreditens villkor, som är angivna i tidigare utfärdad sida 1 av skuldebrevet inkl ev säkerhetsbilagor i kopia samt skuldebrevets villkorsbilaga och allmänna kreditvillkor.

Undertecknad är medveten om att kreditgivaren uppställt villkor för övertagandet vilka framgår av KREDITBESLUT av 2016-09-19.

Undertecknad bekräftar att den pantsatta egendomen är brandförsäkrad enligt nedan samt förbinder sig att vidmakthålla försäkring av minst samma omfattning så länge pantsättning gäller.

Undertecknad medger uttagande av en övertagande av en övertagandeavgift om 650 kronor.

Jag vet inte hur många jag läste första stycket innan jag fick ihop det. När jag kom till andra halvan hade jag liksom redan tappat bort tråden i vad första halvan sa och fick börja om igen. Och igen. Och igen.

Efter att ha läst just det här pappret ett oändligt antal gånger (eller i alla fall väldigt många), så tror jag att det ”Swedbank Hypotek AB (Publ)” försöker säga och vill att jag ska skriva under på är att jag ska ta över den halva av just det här lånet som stått på min man. Och att de har klämt in alla sorters livremmar och hängslen och silvertejp och häftmassa i avtalstexten, så att jag ska skriva under på att oavsett vilka idiotsaker de skulle kunna ha klämt in i en avtalstext så ska jag gå med på det. Och att de för detta tänker ta ut 650 kronor.

Om det nu är detta de menar – vilket jag inte alls är säker på – så måste det gå att uttrycka det på ett rakare och begripligare sätt. Faktiskt. Jag tycker till och med att det vore rimligt att begära att de gjorde det.

För jag tycker inte om att skriva på saker som inte går att begripa eller saker som bygger på att jag ska anta att saker är i sin ordning utan att jag vet säkert. Speciellt inte när det gäller en sådan sak som ett huslån. Och ännu mindre vad nu när jag är själv om det här och inte har någon mer här hemma jag kan diskutera innebörden med (och som kan dela på tjafsandet om sånt här med mig eller i alla fall instämma i hur dumt det är att de ska uttrycka sig så här).

Den begripligaste biten av texten är den där om avgiften. Ja, begripligt som i att jag förstår vad det står. Däremot skulle jag vilja ifrågasätta den. Visst, det är inga stora pengar i sammanhanget – att någon dör innebär i praktiken ett löjligt jonglerande av pengar åt alla håll och kanter :-( Men vad är rimligheten i att jag, för att jag tar över min mans halva av lånet, dessutom ska åka på en avgift för det? Vad är alternativet, liksom?

Och det där var ETT av pappren. I en tjock bunt, en bunt så tjock att portot är angivet till 36:60.

Men det kanske bara är jag som är korkad? Alla andra kanske tycker det är lättlästa och begripliga texter?

Nå, det är helt uppenbart osmidigt att vara för korkad för bankjuridiska texter och samtidigt ha någon sorts samvete som kräver att jag vet vad jag skriver under. Och dessutom vara ensam.

Det här att man magiskt antas veta allt om det praktiska kring döden

Jag är besviken på ”samhället”.

När någon dör, så finns det tusentals praktiska saker som behöver lösas. Och väldigt mycket av det är liksom generella grejer, sådant som de allra flesta som står kvar som nära efterlevande har att hantera. Det borde vara så självklart att informera om en massa grejer. Det självklara borde ju vara att någon tog fram en instruktionsbroschyr eller checklista. Men i brist på samhällsinitiativ av det slaget, så är det så många som borde ta ansvar för sin pusselbit och informera om saker inom sitt område.

Min erfarenhet efter drygt fyra månader som änka är att så inte är fallet. De allra flesta instanser tar inte alls det ansvaret, faktiskt. Istället förlitar de sig på att man genom någon sorts magi ska veta vad det är som borde göras och hur saker fungerar och så vidare. Eller om det möjligen bara är så att de antar att alla minsann VET hur döden ”fungerar” – att alla genom någon sorts muntlig tradition fått veta allt av värde.

Nå, så är det nu inte. Magi finns inte. Och åtminstone jag, lite drygt 40 år gammal, har föga koll på och erfarenhet kring begravningar, gravstenar, inbetalning av kvarskatt efter någon som redan är död, och så vidare. Eller ja, jag börjar ju få koll, åtminstone på en hel del. Men mycket av det lär jag mig den hårda vägen. Och hade jag inte själv kämpat med att ta reda på en massa saker så hade jag varit ganska lost, ärligt talat.

Dagens irritation handlar om gravsten.

Jag frågade om gravsten redan ett och ett halvt dygn efter älsklingens död, när vi satt på begravningsbyrån. ”Det är ingen brådska”, sa begravningsentreprenören, ”många fixar inte det förrän efter ett år. Men om du vill kan du får kontaktuppgifter till en firma som är bra”.

När vi var och valde gravplats på kyrkogården med en från församlingen, så nämndes inte gravsten och processer kring den med ett ord. Inte heller vad som gäller kring gravplatsen i övrigt, vad man får och kan och inte får och inte kan. Vi fick snabbt besked om att vi kunde få den gravplats vi ville ha, och han blev begravd där – och sedan har de egentligen inte hört av sig. Men jag skickade några mejlfrågor angående gravplatsens nummer till dem och förklarade att jag behöver veta det för fullmakt till stenhuggeriet för gravsten. Då passade jag dessutom på att fråga vad som gäller i övrigt för gravplatsen, och fick något halvflummigt svar samt skulle få skickat mer info som jag inte sett röken av.

I början av sommaren hade jag tät mejlkontakt med stenhuggeriet ifråga, kring utformning av gravstenen. Två personer på stenhuggeriet var inblandade i mejlkonverationen. Efter ett flertal vändor gjordes slutligen beställning av gravstenen i början av juli, de fick fullmakt skickad för att kunna sköta diskussioner med församlingen kring godkännande från det hållet, och jag fick besked om leveranstid på ca 8 veckor.

Tre olika instanser som alltså rimligen borde ha talat om för mig att man faktiskt inte SKA sätta dit gravstenen förrän efter typ ett år. Men istället var det när jag skrev ett inlägg med funderingar kring gruskullen för en dryg månad sedan som jag fick veta det, via kommentarer från följare till bloggen. Innan man monterar gravstenen så ska man vänta tills graven satt sig. Det vill säga den där gruskullen ska liksom hinna sjunka ihop. Den där gruskullen som motsvarar hela den volym kistan har. Den där kistan som i det här fallet är av massiv furu.

Det tar tid, det inser jag också. Förstås.

Så tack vare att jag bloggar så har jag alltså fått den här informationen. Dock en månad efter att jag beställt gravstenen.

Nå. De där 8 veckornas leveranstid har vid det här laget passerat, och jag hade inte hört ett ord sedan jag skickade iväg fullmakten. Så igår skickade jag ett mejl och frågade:

Hej!
Tänkte att det börjar bli läge att skicka en fråga om hur det går och vad som händer.

Och fick ganska snabbt svar:

Hej,
Gravvården är färdigtillverkad, men det är fortfarande en gravkulle kvar.
Jag har varit i kontakt med kyrkovaktmästaren och han rek. att vänta med montering tills minst 1 år efter begravningen ( vilket vi också rek. )
Monterar vi stenen nu så kommer den att sjunka rejält.
Avvaktar vi till nästa sommar så har du 2 års efterjusteringsgaranti om stenen skulle sätta sig.

Och alltså, stenen är sannolikt bra (men jag har inte sett den). Men jag tycker det är förbannat irriterande att ingen av de tre inblandade instanserna tyckt att det här är värt att informera om. Jag menar, de vet ju allihopa om när han dött. Det hade väl inte varit så svårt att tala om att man måste vänta ett år innan man sätter dit gravstenen?

Den språkliga komplikationen

”Vi har…”

”Vi gör…”

Det är så många meningar jag är van att börja med ett vi. Saker som rör huset. Vad vi äger, hur vi gjort. Att vi har en pelletspanna. Att vi gjorde så när vi var…

Numera vet jag inte hur det där vi:et definieras längre. Eller om vi fortfarande är rätt ord. För det beror ju på vad jag lägger in i det. Och det har jag liksom aldrig behövt bestämma.

Vi:et började förstås med mig och älsklingen. Sedan blev vi fler i familjen.

De allra flesta sakerna jag säger vi om – eller, de allra flesta sakerna jag själv reagerar på att jag säger vi om – handlar om hus och bil och vuxna ställningstaganden och sånt. Saker som inte nödvändigtvis involverar barnen. Eller?

Jag vet inte. Jag vet bara att varje gång jag säger något i stil med ”Ja, vi har pelletspanna…” eller vad det nu är, så har jag en komplicerad inre dialog kring om det är rätt eller fel att fortsätta använda ordet vi eller om jag borde gå över till att säga jag.

För att säga jag innebär ju å andra sidan att det låter som att jag är helt själv här i huset. Och det är jag ju inte.

Trist bemötande av inlämnad idé

För ett tag sedan kläckte jag en bra idé, tyckte jag. Jag ville ha kundvagnar vid busshållplatser och tågstationer som ligger i anslutning till externa handelsplatser etc. Som Svågertorp – det var på Svågertorp jag kom på idén – men idén är förstås användbar på massor av ställen.

Idén finns närmre beskriven här.

Eftersom jag tyckte det var en bra idé, och flera bekanta höll med, så vände jag mig till bland annat Malmö stad på twitter. Där fick jag besked om att den rätta vägen att lägga fram den sortens förslag var via den här sidan. Så det gjorde jag. Jag beskrev i korthet samt skickade länken till mitt blogginlägg.

Efter ett par veckor kom svaret, med rubriken ”Färdigbehandlat ärende”:

Svågetorpstationen tillhör inte Malmö stad i sin helhet. Det är Järnhusen och Trafikverket som samäger stationen. Man skall vända sig dit med förslag.

Så jag svarade:

Hej!

Det här svaret visar bara att ni inte ens läst vad jag skrivit. Mitt förslag rör i huvudsak handelsområet eller vad det heter, alltså inte stationen. Det är dessutom ett generellt förslag, där Svågertorp var ett exempel eftersom det var där jag var när jag kom på idén. Och det var Malmö stad på twitter som ansåg att det var via den här förslagsfunktionen jag skulle framföra idén.
Det här tycker jag var ett fullkomligt uselt bemötande, helt enkelt.

Och en vecka senare kom ett nytt svar, återigen med rubriken ”Färdigbehandlat ärende”:

Hej!
Någon måste vara ansvarig för detta, kommunen kommer att ta ut en årlig avgift.

Ja, jo, självklart, det begriper jag också. Men alltså, ändå. Lite trevligare än så kan man väl ändå bemöta? Även om man tycker det är en skitkass idé så borde man kunna bemöta med lite mer engagemang? För jag har tidigare fått intrycket av att Malmö stad verkligen är intresserade av att utveckla staden i en positiv riktning, både för miljö och människor. Men det här är ju verkligen inget som uppmuntrar allmänheten att komma med idéer.