It takes a village

It takes a village to raise a child.”

Redan i tidig ålder i livet tvingas man göra ett val: är jag beredd att anpassa mig till omgivningens förväntningar och krav på hur man ”ska” vara, eller är det viktigare för mig att få vara den jag är?

Val och val, förresten. Man kan bara ”överge” den man själv är till en viss grad utan att det blir så mycket att man går helt sönder av det. Om det krävs att man överger eller trycker undan så mycket av sig själv att man själv inte kommer att finnas kvar, så är det väl inte så mycket ett val som en nödvändighet?

Men det är säkert en personlighetsfråga också, förstås. Jag får intrycket att en del klarar bättre än andra att anpassa sig till mallen utan att gå sönder? Eller så avviker de helt enkelt bara väldigt lite från mallen, så att det inte gör dem så mycket. Jag vet inte. (Grupptryck anses ju för övrigt vara en viktig faktor i hur folk gör – och för mig har det liksom alltid varit obegripligt.)

I alla fall, det där valet kommer med konsekvenser. Väljer man att anpassa sig så får man en stor gemenskap. är man inte beredd att anpassa sig så väljer man per automatik bort väldigt många möjligheter till sammanhang.

På vissa sätt är det lika så bra. När gemenskapen ställer krav som gör ont så är ensamheten ju ofta bättre. Men man förlorar också många möjligheter till hjälp. Hör man inte hemma i en grupp så finns det sällan människor som självklart hjälper en när behoven dyker upp. Det är en konsekvens man får leva med.

Kanske flyttar man dessutom ut på landet, där man får vara ifred och göra som man vill. Men också fysiskt sett ännu längre bort från de som skulle kunna hjälpa.

Sen råkar man träffa en människa man faktiskt passar bra ihop med, en människa som funkar på ett sätt man är kompatibel med. Och man skaffar barn. Barn som förstås inte heller följer någon sorts genomsnittsmall, utan som ärvt ”avvikande” egenskaper från båda föräldrarna.

”It takes a village to raise a child”, sägs det. Men när barnet inte är ett genomsnittsbarn som följer mallen, då är det ganska sannolikt att byn inte finns där för att hjälpa barnen. Även om det råkar finnas en ”by” med väldigt många bybor. För de allra flesta människorna i byn tycker att barn ska vara på ett visst mallartat sätt. Fungera som andra, ha samma intressen som andra, och så vidare.

När man som förälder ser att det som byn vill göra med ens barn snarast skadar barnet, då drar man sig undan.

Visst skulle det vara underbart med en hel by som kan hjälpa till att få barnen att växa upp. Eller en hel by som ställer upp och tar hand om en när barnens pappa dör. Både jag och barnen skulle behöva den hjälpen.

Men jag har gjort fel val i livet för att få de omständigheterna. Jag har inte varit beredd att tumma på min egen personlighet eller mina värderingar och inte heller på mina barns integritet.

Så här står jag. Utan hjälpande by. Med de människor som möjligen förstår på sånt avstånd att de skriver ”jag önskar jag kunde hjälpa” (och det är ju fint, men …).

Jag vet att jag får skylla mig själv. Jag vet hur dealen ser ut: anpassa sig eller bli ensam. Jag har vetat det sedan tidig barndom, och jag står fortfarande för mitt val.

Men det här är vad jag tänker på när folk påminner om att ”it takes a village”.


Den här texten var mycket bättre disponerad och mer sammanhängande när jag påbörjade den i i huvudet när jag grejade i trädgården innan idag. Men när jag hade satt mig för att skriva så blev jag avbruten, och sedan avbruten igen, och igen. Och nu har jag glömt vad det var som mer borde varit med.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *