Category Archives: Vardagsliv

Tisdag

Lämna barn på skolan.

Hem och svepa en kopp kaffe.

Köra till massören för en timmes friskvård på arbetstid.

Köra hem. Jobba jobba jobba.

Ringa Telia om krånglande telefon.

Äta rest från frysen till lunch.

Jobba jobba jobba.

Åka till banken och försöka få svar på frågor.

Hämta hem barn som inte vill vara för länge på fritids.

Köra hem. Jobba jobba jobba.

Laga mat. Färdigköttbullar och pasta.

Köra barn till scouter.

Köra barn till bågskytte.

 

Där är jag nu.

Jag jobbar 75%, och jag har idag distansarbetat, och med nöd och näppe fått ihop mina timmar.

Om en stund ska jag smita bort och nödmathandla medan bågskyttet pågår. Sedan hämta hem barn, lyssna på läsläxa, diskutera och planera studiedag och höstlov med blandade mängder mor- och farföräldrar… kanske orka beställa ugnen.

Bilden av mig som tålmodig öm moder

Ibland får jag känslan av att en del tror att det liksom inte finns en massa saker som behöver göras. Och att jag har en massa ork. Jag får känslan av att en del tror att jag kommer hem med barnen efter arbetsdagen och sitter och pratar och umgås, har konstruktiva samtal med dem och energi att vara en god och pedagogisk och tålmodig mor som ägnar eftermiddag och kväll och nästan natt åt att ge mina barn en så bra barndom som möjligt och kompensera för förlusten av en älskad far.

Och alltså, så funkade ju inte tillvaron ens när vi var två föräldrar. Och skulle inte göra om jag vore ensam förälder utan sorgen. Och så funkar tillvaron definitivt inte nu heller.

Jag är trött. Jag har en stundtals uppvällande ledsenhet. Jag har en massa saker som behöver göras. Och jag har inte ork, vare sig mentalt eller i övrigt, att vara ens en gnutta av den förälder jag skulle vilja vara.

Det är ju inte heller så att den antydda förväntan stärker mig i känslan av att jag reder ut det här :P

Trött ikväll också

Ikväll är jag väl något mindre tvärtrött än igårkväll. Det vill säga ikväll är jag inte typ medvetslös utan bara skittrött.

På ett sätt tycker jag att jag är löjligt trött – jag har ju inte gjort något särskilt. På ett annat sätt tänker jag att det inte är så konstigt, med tanke på att det är jag som måste rodda precis allting och det finns så mycket att göra och ta ställning till och hantera och hålla rätt på. Helt klart för mycket, inte minst för huvudet.

Höst

Efter en utdragen värmeböljsensommar är det nu faktiskt höst. Ja, inte enligt SMHI:s definitioner, men enligt mig.

Idag var det kallt i huset på morgonen. Det börjar väl dra ihop sig mot läge att slå på värme i huset. Måste försöka få ordning på pannan. Men jag drar mig för det eftersom jag har en känsla av att jag inte själv kommer att lyckas hitta vad som är fel utan måste försöka få fatt i en expert :-(

Och bilen gick på bensin första kilometern när jag skjutsade till skolan i morse. Så kallt är det nu.

Städningen och tiden

Jag funderar över de människor som verkligen älskar att städa och hålla ordning och ha allting tiptop omkring sig i hemmet. Tycker de verkligen att det är det roligaste som finns? Eller är det istället en effekt av otillräckligheten: att så fort man har några andra intressen så kommer man aldrig att räcka till för att hålla rent och snyggt och ordnat omkring sig, och då har dessa personer till slut istället valt att gå helt upp i städningen. För då kan man ju få chansen att känna sig tillräcklig.

Jag skulle verkligen vilja få ordning. Rensa bort och bli av med saker som bara står kvar från olika sammanhang. Dammsuga och damma och röja. Men det är liksom en omöjlighet att hinna något annat då.

Lampbrädor på plats – utan din hjälp

Idag har jag slängt ut tomaterna ur orangeriet. Slutskördat det som var moget och struntat i det fåtal gröna kart som fanns kvar. Plantorna var så risiga och var mest i vägen, både för fönstermålande och annat.

Jag åkte till närmsta byggmarknaden och köpte två fullängdsklädselbrädor (4,2 meter) och sex gaffelankare, och jag fick hjälp att stoppa in brädorna och spänna fast dem, och de stack bara ut lite ur bakluckan, men jag körde ändå väldigt långsamt på vägen hem för att de inte skulle skaka till och slå sönder vindrutan inifrån.

Det är ett elände att inte ha dig här! Det finns ju ingen jag kan fråga vilka skruvar vi använde sist. Och ingen som kan hålla när jag ska sätta upp saker.

Nå. Jag har sågat och skruvat och klättrat och jonglerat saker. En fyra meter lång bräda med fyra gaffelankare som ska passas in på fyra bjälkar ett par meter upp, placeras i våg och skruvas fast. Jag har för få händer och kan inte hålla på mer än ett ställe i taget, och det är tungt att hålla, och dessutom samtidigt försöka hålla bräda och skruv och skruvdragare… Det blev inte så bra som man kunde önska.

Åttaåringen hjälpte mig i alla fall med att räcka mig skruvdragare och vattenpass på den korta biten över dörren.

Så nu sitter de uppe: klädselbrädor på väggen allra längst upp på taket på den höga långväggen. Där ska elektrikern fästa lampor.

Jag jobbar vidare utan dig. Fastän det är så sabla fel och dumt att du inte får vara med.

Och nu har det alltså gått en hel tomatsäsong sedan du dog.

Sorgestatus

Vardag. Sådan där pårusande vardag, med jobb och skola och matlagning och ugnar som lägger av och föräldramöten och scoutlämning på kvällarna och tiden inte räcker till.

Men ändå. Vardag.

Hur jag mår? Jo… det är bättre. Sorgen är inte längre skärande och djup. Större delen av tiden är den egentligen inte påtaglig alls. Eller mestadels påtagligt i den konkreta saknaden: bristen på någon att dela vardagens småproblem, reflektioner och praktiska genomföranden med. Vi är en man kort i laget.

När man inte varit i den här situationen så får man lätt känslan av att sorgen är en enkel okomplicerad kurva: Allra värst i början men sedan stadig dalande. Men nu, några månader in i processen, skulle jag mer beskriva det som en sakta avklingande sinuskurva. Stora kraftfulla fluktuationer i början men nu mycket mindre. (Fan, jag har tappat mina matte- och fysiktermer och kan inte ens beskriva variationer i en sinuskurva!? Nå, jag hoppas ni fattar ändå.)

Så… jag mår ganska bra, givet omständigheterna. Inte fantastiskt, men helt okej. Och det skäms jag för. Tycker att jag glömmer för fort, saknar för lite, sörjer för lite. Tycker att det borde fortsätta göra mer ont. Tycker att jag sviker dig.

Fast det är inte direkt så att jag sitter och grubblar över det särskilt mycket. Mest fylls tillvaron av att försöka fixa var dags praktiska göromål.

Och ibland poppar känslorna igenom lite mer. I helt oväntade situationer. Som när tolvåringen ska använda toasten i köket och undrar vilket av eluttagen ovanför köksbänken det är han ska använda. Det finns ett uttag i kanten av bänkbelysningen, och så finns det ett fyr-eluttag precis bakom. Och det är det bakre som ska användas för det främre är så svårt att få i stickkontakten i och det har i princip aldrig använts. Men den där korta frågan från tolvåringen kastar mig liksom tillbaka i tiden till den tiden när köket var nygjort, för sju år sedan. Köket, som vi planerat och byggt tillsammans, jag och älsklingen. Och det är inte den förnuftsmässiga vetskapen om detta, utan på ett omedvetet känslomässigt plan som den där sortens tidshopp gräver djupt.

Men tja, tillvaron rullar huvudsakligen på. Jag är inte i riskzonen för att dö av sorg, i alla fall.

Sånt där bankmässigt efter döden

Ja. Banken. Möte. Ett försök att sortera upp saker.

Du finns inte längre. Bouppteckning är fixad och dina konton ska bort och de pengar som finns på dem ska flyttas över till mina konton. Piece of cake, ju…

… var det visst inte, nä. För när du “försvinner”, så måste även de av de gemensamma kontona där ditt namn skrevs först när kontona startades – där du blev huvudkontohavare, även om vi var likvärdiga kontohavare, båda med full dispositionsrätt och hela middevitten – också stängas ner. Och av en händelse är det visst du som hamnat först på det gemensamma räkningskontot. Det med typ ALLA transaktioner. Därifrån ALLT betalas och därifrån alla autogiron går och så vidare.

Jävligt osmidigt. Minst sagt.

“Det är ju mitt fel, förstås”, säger bankmannen. Och det är det ju. Vi visste ju att du var obotligt sjuk i cancer redan när vi bytte till den här banken. Men tja, det är väl inte lätt att tänka på allt sånt varje gång man lägger upp ett konto.

Och ja, han ska fixa det. Han startar ett nytt konto, flyttar dit autogirona, och ser till att jag ska få ordentliga kontoutdrag för allting. Det är ju ändå bara ett drygt år det handlar om. Men smidigt är det inte.

Och så ska han fixa ett separat konto där allt det som är “pension” (från flera olika håll) ska gå in. De där pengarna som kommer för att du inte finns och som jag liksom betraktar som “din lön”. För jag behöver ha dem separat för att kunna få en överblick. Det blir så sabla rörigt annars.

Och så har vi tittat på livförsäkringspengar och huslån och konstaterat att vi faktiskt är överens, bankmannen och jag, om att det är vettigt att faktiskt betala av ett av lånen rakt av nu, och tydligen förlorar jag liksom inte alls på det heller. Och det känns ju liksom ganska bra att kunna bli av med ett lån. Och samtidigt blir det liksom så bisarrt det där – den där känslan av ökat oberoende som kommer av att bli av med lån, känslan av att äga själv, någon sorts självförsörjningsgrej – och så samtidigt vetskapen om att enda skälet att det händer, det här att kunna bli av med ett lån, är att du gått och dött. Och det är ju faktiskt bara skit, och då kan jag ju liksom i rimlighetens namn inte gå omkring och vara glad åt något som helt är en konsekvens av din död, för det innebär ju att jag är glad över att du är död. Och det är jag inte.

Ja, och sedan var det en del andra småsaker vi tittade på. Saker jag skulle tittat vidare på ikväll. Men som kom det en jävla ugn emellan.

Teknikern har varit här och diskmaskinshelvetet funkar för stunden alldeles av sig självt

Idag har jag jobbat hemifrån för att teknikern från Miele skulle komma och titta på diskmaskinen. Diskmaskinen som för snart två veckor sedan slängde fram felkod F70, vilket innebar att avloppspumpen gick konstant och att tekniker måste tillkallas,

Då, för tolv dagar sedan, så var jag tvungen att slå ifrån säkringen för diskmaskinen för att inte pumpen skulle stå och gå hela tiden. Och om jag efter en stund slog på den igen så tog det inte många sekunder innan den slängde upp F70 igen.

Nu när teknikern slutligen kom för en stund sedan, så slog vi till säkringen. Inga felmeddelanden.

Teknikern skruvade loss saker nertill och konstaterade att jo, det hade ju uppenbarligen stått lite vatten i främre delen i underredet, tillräckligt för att lyfta den där frigolitflottören som utlöser F70. Men det hade inte varit särskilt mycket, för det hade uppenbarligen bara varit i den delen, inte i hela. Det vatten som hade stått där var uppenbarligen inifrån diskmaskinen, eftersom det hade en klibbighet av diskmedelsrest. Men det var torkat nu.

Och så tryckte han igång diskmaskinen. Och den verkar funka snällt.

Han spekulerade i att det kanske var något av det som höll ihop något (fan, orden har redan trillat bort) som kunde ha läckt. Och eftersom den verkar funka som den ska nu, så ska jag låta den gå, och sedan diska som vanligt, och så hör han av sig imorgon eller i övermorgon för att kolla om den fortfarande funkar. Och så får vi ta det vidare därifrån.

Jag tycker det känns svajigt. Jag tycker inte om att den nu funkar utan åtgärd. För jag vågar inte lita på att den ska fortsätta med det.

Men man kan ju inte laga nåt som inte är trasigt…

 

Magontströtthetskväll

När man har ont i magen, på ett sånt där sätt som liksom fortplantar sig genom kroppen till en allmän kallsvettighet, så blir man också väldigt trött.

Kvällens plan på en enkel pumpasoppa fick förenklas ytterligare: Vi åt mackor.

Och jag har inte tvättat, inte vikt tvätt, inte dammsugit och annat sånt där som skulle behövas. Inte suttit med åttaåringen och lyssnat på läsläxa.

Men jag lyckades faktiskt måla två av fönstren gröna. Och ja, jag behövde det. Behövde göra något som inte innehöll oro.