Monthly Archives: augusti 2019

Spenat- och linscurry på sätt mina ungar accepterade i alla fall idag

Woho, lagade någon sorts indiskinspirerad lins- och spenatgryta som båda barnen åt utan större protest!
Jag tar och skriver ner nåt här så att det finns nåt att gå tillbaka till om jag vill upprepa succén ;-)

Värm rejält med olja. I med lite kardemummakorn samt rjält med malen gurkmeja och spiskummin. Putteriputtr en liten stund.

I med två tunt skivade lökar och en liten gul squash skivad tunt på rivjärnet samt två hackade vitlöksklyftor. Låt putterfräsa i oljan ett bra tag.

I med ett par dl röda linser samt förmodligen typ dubbelt så mycket vatten. Och lite salt. Låt koka en stund (kanske en kvart?). Späd med mer vatten vid behov.

I med en 2 dl burk matyoghurt. Puttra lite till.

MIXA. (Ja, med de här ungarna är det nödvändigt. Den ene har jättesvårt för linser, den andra gillar inte lökbitar, ingen av dem gillar squashbitar.)

I med lite tinad bladspenat. Låt bli varmt och så där. Servera med ris.

– Jag fick användning för gul squash!
– Jag använde kortdatum-yoghurt
– Vi åt vegetariskt
– Det var lättlagat

Stress

Första arbetsdagen efter semestern.
Fortfarande sjukskriven. Jobbar fortfarande 1,5 timme om dagen.
Ändå slår stressen till. Fastän det inte finns något att bli stressad över. Ångestältastress.

I morse gick jag upp när jag kände mig lagom vaken. Min avsikt var att ta mig iväg så att jag kom till jobbet efter lunch.
Trots det ältade jag många varv på morgonen. Bordejag försöka ta mig iväg och jobba på förmiddagen istället, dvs skynda mig iväg?
Avvägningen av vad som är bäst för mig, vad som kanske är bäst för kollegorna (de få som är där)…
Själv mår jag bäst av mitt emellan. Inte behöva stressa iväg, men ändå ha jobbet gjort och vara ledig sedan.

Nå, det landade i slutändan i att jag begav mig iväg när jag var klar. Vilket innebar att jag var på jobbet ca kl 11. Egentligen en hopplös mittemellantid, men mest lagom för mig själv under rådande omständigheter.
Gott nog så. I alla fall i teorin. I praktiken så har ju bara det där ältandet i sig, vägandet fram och tillbaka, all gånger jag bestämt mig och sedan ändrat mig och ändrat mig igen, stulit massor med kraft och energi. Till ingen direkt nytta.
Och jag vacklar liksom hela tiden. Vem är det jag ska ta hänsyn till? Mig själv? De andra? Alla på en gång?
Men nej, det vore inte bättre att försöka låtsas som om jag inte höll på så där. Jag gör ju det där ändå. Bättre då att det i alla fall syns för någon på något vis. Så att omgivningen faktiskt kan veta att det är jobbigt liksom.

Nå. Jobb 1,5 timme. Det är väl inte så farligt?
Näe… Fast man kan hinna stressa upp sig en hel del på 1,5 timme. Bland annat just för att det bara är en och en halv timme.
För jag vill ju hinna klart det jag påbörjat. Så jag skyndar på lite extra. För att inte behöva komma ihåg till imorgon hur långt jag hade kommit eller vad det var jag höll på med.
Och man kan hinna bli avbruten och tappa tråden många gånger på 1,5 timme. Exempelvis av en tonåring som ringer två gånger och vill ha hjälp med att koka pasta.
Det är i någon mån ständigt fokus på klockan. Fylla tiden. Inte gå för tidigt. Inte gå för sent. Fylla den där tiden precis lagom. Alldeles jätteavslappnat… NOT.

Fast det där är egentligen inget mot när jag sedan jobbat min tid. När jag är ledig. Då slår den riktiga stressen och effektivitetskraven till.
Den eviga känslan av att Här ska minsann inte slösas någon tid!
För alltså… egentligen har jag inga tider att passa. Det gör rent praktiskt sett inte så stor skillnad för elvaåringen som nu är ensam hemma (storebror har åkt iväg på annat håll) om jag kommer lite senare.
Men min hjärna är liksom fast monterad i tågtiderna. Tågen som jag tar hem. Tågen som går en gång i halvtimmen.
HÄR SKA INTE SLÖSA NÅGON TID.
Och samtidigt
SE NU TILL ATT UNNA DIG ATT GÅ EN RUNDA PÅ STAN.
Jag behöver kläder, och jag har knappt varit inne i stan på hela sommaren. Jag bör ju faktiskt få lov att gå och leta reda på något nytt innan jag åker hem.
MEN JAG BÖR GÖRA DET SNABBT OCH EFFEKTIVT SÅ JAG HINNER MED NÄSTA TÅG.
Och det är Malmöfestival. Det luktar gott av olika sorters mat. Det är människor och rörelse. Det spelas musik, musik som rentav tilltalar mig.
Men jag har ingen ro i kroppen. Ingen ro i själen. Jag har tappat förmågan att sitta ner och lyssna och slappna av och ta saker som de kommer.
Och ja, en del av det hänger samman med att min älskade livskamrat dog. Han som bättre än någon annan kunde få mig att koppla av och leva i stunden. När han försvann blev jag sämre på det än jag var innan jag träffade honom. För att han slets bort.
En annan bit av det hänger samman med de här åren utn honom, när det alltid är jag som måste hinna och få ihop allt, jag som alltid måste vara på standby. Det har inte funnits tid till slappa och vila. Jag har behövt vara effektiv.
Sån har jag visserligen varit innan också, i alla fall periodvis. Men de här senaste åren har tvingat mig till det ännu hårdare, och gett mig ännu sämre möjligheter att sträva åt det andra hållet, som jag personligen skulle behöva.
Det är ett jävla skit.

Jag behöver sitta och lyssna på musik (men jag känner mig ju bara så jävla ensam!).
Jag behöver kunna drälla runt tills jag vill åka hem och sedan ta det tåget det blir (men jag känner mig konstant stressad, och slappnar jag av så händer alltid något hemma)

Det är inte bra för mig att jag är stressad hela tiden, oavsett om jag lider av tidsbrist eller inte.
Men jag klarar inte att ändra på det själv. Jag behöver människor omkring mig som hjälper mig med det.

Jag har slutligen insett att mitt gnällande om dålig information faktiskt är viktigt – för fler än mig själv

Jag är den där som alltid klagar på dålig information. Inte minst när det kommer till min hemkommun, som ofta är dåliga när det kommer till information (och kommunikation). Viktig information som kommer för sent (eller inte alls), information som är motsägelsefull, information som är otillräcklig (eller möjligen begriplig för den som redan vet allt i sammanhanget), blanketter som inte går att fylla i på vettiga sätt eller som om man fyller i dem enligt instruktion inte kommer att innehålla den info som handläggaren som får in materialet faktiskt behöver. Och så vidare. Det tar aldrig slut liksom.

Och jag är den jobbiga. Den där som frågar och påpekar och skriver tillägg på blanketter jag lämnar in, den som skickar påpekanden på facebook och messenger, den som säger till skolpersonal och rektorer, och så vidare. Inte alltid, verkligen långtifrån alltid, för jag vet ju att jag är den där jobbiga, och jobbig ska man inte vara. (Även om en del faktiskt uppskattar när jag kommer med påpekanden. För det sitter djupt från de gånger jag fått höra hur jobbigt det är med mig, jag som ska ta plats och vara petmoster och besservisser och gud vet allt. För alla utom jag fattar ju informationen ändå och det är ju bara jag som håller på och drygar mig.)

Häromdagen föll plötsligt något på plats. Nej, det ÄR inte bara jag som håller på och är jobbig. Och det jag gör ÄR faktiskt värdefullt.

För den där dåliga informationen, den där ogenomtänkta tvetydiga förvirrande oklara informationen, den är faktiskt ett problem. För mig skaver den och irriterar i hjärnan, den kräver massor med tankearbete där jag får vända och vrida på saker och sedan försöka hantera min osäkerhet. Den där osäkerheten kan jag hantera på olika sätt: genom att ringa och fråga (och då får till svar att det går säkert bra vilket som, eller öh, det vet jag inte och den som kan svara är inte på plats), eller genom att fylla i blanketter enligt flera möjliga alternativ (fylla marginalerna med text), eller på något annat sätt. Men oavsett vilket sätt jag löser det på så kräver det ofta en tidsmässig insats – och det kräver nästan alltid en tankemässig insats som är större än den faktiska tidsmässiga. Ja, för du vet, jag har min veliga överanalyserande reflekterande hjärna som vill att saker ska bli rätt, den där hjärnan som kan mala hur många varv som helst för att komma till bästa möjliga slutsats och göra på bästa möjliga sätt och som startar en skogsbrand hjärnbrand genom att gnida hjärnceller mot varandra upprepande gånger.

Nå. Det där handlar ju bara om påverkan på min stackars hjärna. Och det vet vi ju att det är fult att vara självisk.

Men även om vi bortser från just mig,så finns det många människor som verkligen inte alls klarar av oklar information. Människor med olika begränsningar (som exempelvis olika typer av npf) som verkligen behöver kunna ha klar och tydlig information i förväg. Hur dags ska vi vara där? Vad ska vi göra? Vad behöver vi ha med oss? Och så vidare. För människor med dessa behov måste den här typen av oklar och dålig information, information som bara är bgriplig för den som skrivit den och redan VET, vara en fullkomlig katastrof. Och skillnaden mellan bra och dålig information kan vara skillnaden medan en välfungerande tillvaro och nåt som går åt fanders (och som behöver räddas upp av närstående, exempelvis föräldrar, igen och igen och igen).

Jag behöver komma ihåg det. Komma ihåg att mina eviga påpekanden kring dålig information, faktiskt inte bara handlar om att jag är jobbig. Det är faktiskt viktiga påpekanden, och inte bara för mig själv utan många fler.

Och människor som behöver förmedla information i sitt jobb (vilket ju väldigt många behöver) behöver bli bättre på att komma ihåg varför de informerar och vem informationen ska kunna nå fram till.