Category Archives: Skola

Fem år

Sent ikväll är det fem år sedan du dog.

Om du hade levt så hade så väldigt mycket varit annorlunda. Inte allt, inte de yttre parametrarna, men allting om man kommer ens en millimeter under ytan.

Om du hade levt hade vi renoverat vardagsrummet sommaren 2016. Både verandan och vardagsrummet hade väl förmodligen varit klart innan vintern det året. Sen antar jag att vi hade tagit en renoveringspaus ett tag och fixat med lite mer småsaker, som den dåliga dörren på brädgaraget, innan vi gett oss på nya saker. Byggt nåt nytt och bättre istället för det plåtruckel vi kallar pelletsgaraget, med utrymme för cyklar och annat. För du muttrade över det där rucklet, och hade du funnits kvar hade det förmodligen inte dröjt länge till innan du rivit det, gjutit större platta och byggt nåt nytt. Och vid det här laget skulle vi förmodligen ha snyggat till fasaden och bytt eternittaket till plåt och satt upp solceller.

Fast det där är de mindre, irrelevanta sakerna i sammanhanget. Betydligt viktigare är att tid äntligen skulle ha funnits. Det där när barnen börjar bli större. Friheten av att du och jag skulle ha kunnat göra saker tillsammans, utan att ta hänsyn till små barn i allting. Större möjligheter att åka iväg och dansa tillsammans. Eller för den delen sitta och dricka te på ljugarbänken på kvällen, utan att behöva hantera evighetsnattningar av barn.

Och det skulle ha funnits en du att sitta och prata med vid matbordet. Det skulle göra det enklare att få barnen att sitta med där också. Det hade funnits en naturligare mötespunkt där. De var det där jag drömde om när vi skaffade barn. Att vara en familj. Människor runt ett bord som pratar och umgås. Diskussioner mellan dig och mig som skulle locka barnen att också delta i samtalet liksom.

Som det är nu finns det ingen naturlig punkt för sånt. En utbränd mamma som knappt orkar laga maten är inte alls lika lockande att umgås med som det där som fanns mellan oss, det där magiska mervärdet som uppstod av oss två tillsammans.

I den mån jag och barnen äter tillsammans så gör vi det nästan alltid framför tv:n. Och det är aldrig någon som sitter kvar och pratar. Vi har inte den sortens gemenskap som centrerar kring något på det sättet. Nej, jag har inte ork att bygga det på konstlat vis.

Om du hade funnits kvar hade vi varit två vuxna som tillsammans kunnat slåss mot skolan när de inte såg vårt yngsta barns behov, när de inte anpassade efter hans svagheter och hans styrkor. Vi hade kunnat vara ett team, samarbetat med att hitta lösningar, med att framföra argument, växlat och hjälpts åt. Istället blev jag den ensamma jobbiga bråkiga mamman som man kunde sätta sig på, alldeles ensam mot alla skolans representanter. Ja, de skulle lyssnat bättre på dig. Jag vet inte vad det var med dig, men även om vi sa samma saker så var det något med dig som gjorde att folk lyssnade. Men ensam blev jag den där mamman som inte samarbetade (för att jag inte ville köra över mitt barn). Ensam blev jag så utsatt att såren hos både mig och barnet går så djupt att jag aldrig tror de läker. Och eftersom det var jag som alltid behövde (fortfarande behöver) stå på standby och kunna lösa skolsituationer ALLA arbetsdagar, så kunde jag inte befinna mig på mitt fysiska jobb särskilt ofta, och sällan slappna av när jag var där.

Jag blev utbränd.

Jag skulle inte ha bränt mig så totalt om du funnits här. Det skulle inte ha gått så illa, gått så långt, om vi varit två. Jag hade haft ett val, en möjlighet, att stoppa i tid om vi var två. Och behovet att stoppa hade varit mindre. Det hade aldrig blivit så illa om vi varit två att dela på ansvaret. Jag skulle inte ha behövt bränna min hjärna på en nivå den kanske aldrig hämtar sig från.

Då hade jag haft en hjärna som orkade hjälpa vår gymnasieungdom med både fysik och matte utan problem. Inte för att jag skulle ha behövt det, för du skulle sannolikt ha huggit in med det med liv och lust <3

Men ja. Vi lever. Det gör inte du. Att leva är bättre än att vara död, även med en bränd hjärna.

Och ja, visst, det händer bra saker.

Vi har en ny katt, sedan snart tre år tillbaka. Artemis. Du skulle ha gillat henne.

Och verandan blev klar. Mer eller mindre i alla fall. Det tog tid, men den blev fin och används flitigt. Förmodligen kommer stolparna att ruttna lite för fort, och det regnar in. Vi skulle ha löst det bättre tillsammans, du och jag. Vi var bra på sånt. Vi lärde oss tillsammans, efterhand. Vi var ett fantastiskt team.

Och jag har gett ut min första bok! Du vet, den där jag egentligen hade skrivit redan innan vi träffades. Skulle jag ha gett ut den om du varit kvar i livet? Kanske. Förmodligen inte än. Det var din död som fick mig att plocka fram den och börja bearbeta. För att jag behövde hålla fast vid egna mål, ha saker jag kunde göra även om jag var ensam – och saker jag kunde göra fastän jag var låst hemmavid i väldigt stor utsträckning.

Förmodligen skulle jag plockat fram det där manuset någon gång ändå. Men det hade nog dröjt lite längre. Tills barnen var större. Tills vi hunnit hitta på lite fler roliga saker tillsammans.

Och bok 2, som kommer ut ganska snart … ja, den skulle också blivit skriven tids nog. Den fanns ju som en grundtanke redan innan vi träffades. Men den skulle ha sett helt annorlunda ut om inte du dött. Som det är nu är vissa bitar av den starkt färgade av sorg. På gott och ont. Det var bra att kunna få utlopp för sorgen. Förmodligen gjorde sorgen mig bitvis till en bättre författare. Men jag hade hellre varit utan det och haft dig kvar. Förstås.

Jag går barfota idag. Jag och många andra. Det är så vi gemensamt håller ditt minne levande. Vi har inte glömt dig.

Men det är inte i det barfota jag saknar dig. Jag saknar det vi var tillsammans. Jag saknar den självklar med vilken du fick mig att känna att jag dög, att jag var bra, att jag fick vara jag. Och jag saknar det där som fanns nånstans mellan oss, i meningarna vi avslutade åt varandra, i det där självklara som gjorde att det var omöjligt att tänka sig tillvaron utan dig.

Och jag längtar fortfarande efter en möjlighet att riktigt kunna få känna hela vidden av förlusten av dig. men det kräver att jag kan lita på att någon finns här och kan fånga upp mig, sopa upp resterna av mig. Och det är ingen annan som har den effekten på mig än just du.

Det är en konstig höst när minsta förkylning blir ett stort trassel

September. Höst. Förkylningstid.

Det är en ganska naturlig sak att åka på förkylningar efter skolstart. Omständigheterna är dessutom lite speciella i år. Dels har sextonåringen börjat gymnasiet: ny skola, ny kommun, nytt umgänge. Dels har tolvåringen, som inte gått i skola tillsammans med klasskamrater på nästan tre år, plötsligt gått in i klass igen och umgås alltså med jämnåriga igen för första gången på evigheter. Klart som sjutton att det innebär att det blir lätt att bli förkyld.

Första rundan kom när tonåringen hade gått i skolan i ett par veckor (tror jag). Han har haft envis påverkan av pollenallergi hela säsongen, men nu blev det värre och han fick stanna hemma ifall att. Eftersom rekommendationen var att testa för Covid ifall att, och eftersom hans bank-ID tydligen inte har full behörighet (så han inte kan logga in på vårdtjänster) så fick han efter många om och men bli testad på vårdcentralen. (Nej, han hade ingen Covid. Så efter en vecka hemma fick han gå tillbaka till skolan.)

När tonåringen varit hemma ett par dagar fick jag yttepytteont i halsen. Eftersom jag under rådande omständigheter ändå jobbar hemifrån påverkar det inte så mycket. Det största problemet består i att jag inte kan handla mat. Å andra sidan, att som ensamstående förälder inte kunna åka och handla mat är ganska begränsande.

Och eftersom rådande rekommendationer var att man ska testa sig för minsta symptom, så bokade jag test. jag bokade på torsdagen; första möjlighet att bli testad var följande måndag. Det innebär att jag var tvungen att ragga upp någon i bekantskapskretsen som hade möjlighet att åka och hämta mitt ID, bege sig till apoteket mitt på blanka eftermiddagen, komma ut till mig på landet, vänta medan jag testade mig (fy FAN vad äckligt och besvärligt det var!), och sedan åka och lämna mitt test på apoteket igen. (Även mitt test var negativt. Och mitt halsonda var long gone när jag väl fick testa mig.)

Ungefär samtidigt som jag började känna av det där lilla halsonda så nös tolvåringen en del. Så han fick också stanna hemma två dagar den veckan (sen var det helg). Honom testade vi inte ens. Han var ju egentligen inte sjuk. Ingen skulle ha reagerat på det där ett vanligt år.

Jaha. Sen gick det en dryg vecka innan nästa omgång. Halskli på mig och förkylningstendenser på tolvåringen i torsdags för snart en vecka sedan. För min del blev det inte mycket mer än extra trötthet och yttepyttehalsont och lite snorigt. men tolvåringen blev ordentligt förkyld. Och vi bokade test igen, nu för honom och mig, måndag morgon. Nu på drive-in! (Nope, det fanns inte förra varvet.) För om man får ett negativt provsvar får man gå tillbaka till skolan så fort symptomen är borta, och annars måste man vänta 48 timmar förbi symptomslut.

Så den här gången satt vi två personer i en bil på en parkering och följde instruktioner med att hälla saltlösning i näsan, peta långt in i halsen och reta kräkreflexen, peta i näsan och spotta i ett litet provrör. Örk.

Hans provsvar har kommit. Negativt. Mitt har inte kommit än. Han är på bättringsvägen. Jag har inte haft sjukkänsla på flera dagar (men idag kände jag mig lite lite snorigare igen :P )

Och eftersom jag ju är i väntan på provsvar så tycker jag inte jag ska gå och handla. Så två gånger den här hösten (hittills) har lösningen varit att jag kört till affären men suttit kvar i bilen medan tonåringen går in och handlar åt oss.

Det är nog egentligen det där som är det påtagligaste i tillvaron just nu: hur fruktansvärt låst man blir så fort man har minsta lilla känning av något förkylningsliknande. Alla sådana där saker som man i vanliga fall behövt lösa på egen hand till varje pris – nu får man inte göra dem. Istället måste man lösa dem genom andras försorg.

Tyvärr är det – att behöva få andra att hjälpa en och lösa saker åt en – betydligt mer omständligt. Och därmed också mycket mer belastande för en utbränd hjärna.

För alla mina konkreta lösningar misslyckas i praktiken

När älsklingen hade dött så hade jag en plan. För det skulle ju bli betydligt tuffare som ensam vuxen jämfört med när vi varit två. Men barnen var 12 respektive snart 8 år – två kloka och förståndiga barn som faktiskt var kapabla att hjälpa till om det verkligen behövdes – och det behövdes det ju nu.

Jag tror det var när sommarlovet började kanske? Eller möjligen redan strax efter begravningen, när den handgripliga hjälpen från mina och hans föräldrar försvann och saker på något vis skulle börja gå mot ett nytt normalläge. I alla fall så talade jag om för barnen att en timme om dagen skulle vi hjälpas åt med saker tillsammans. Vattna, rensa ogräs, laga mat och vad det nu var.

Det blev aldrig särskilt mycket med det där. Och sedan dess har jag testat oändligt med modeller för att få barnen att hjälpa till. Genomtänka planer och strukturer, scheman och fördelning på olika sätt. I teorin kan jag komma på jättemånga bra sätt. Praktiken är något helt annat.

Jag tänker på det där väldigt ofta för tillfället.

Igår var elvaåringen i skolan (men gjorde nog knappt något skolarbete). Idag fick jag inte honom ur sängen på morgonen.

Och min magreflex (eller själsreflex eller huvudreflex eller vad man ska kalla det – det har ju inget med magen att göra) när jag inte kan få iväg honom till skolan är egentligen att få honom att göra andra skolsaker, eller göra andra saker han kan lära sig något av, så att han ändå på sikt kan bocka av det han bör lära sig i skolan.

Det finns ju mängder av skolmaterial att leta fram på webben. På miljöområdet, som ju är mitt område, vet jag mängder – från myndigheter, från Naturskyddsföreningen, och så vidare. Och för andra ämnen så är det ganska lätt att hitta bra filmer på youtube.

Och jag kan hitta på bra uppgifter av annat slag. Säga åt honom att lyssna på en ljudbok. Eller gå ut och fotografera fem växter i trädgården och skriva en kort text om var och en av dem. Jag har erbjudit mig att läsa högt för honom i en rolig bok om svensk grammatik. Jag kan hitta på uppgifter i slöjd och hemkunskap och allt möjligt, uppgifter som skulle vara lärorika och pedagogiska och bra på alla sätt och vis.

Men han skulle inte göra dem.

För några år sedan (2,5-3 år sedan?) så flyttades han upp tre klasser. Han skulle börja trean men fick istället börja sexan. Då hade skolan (rektor) äntligen fattat nåt om det här med särbegåvning (inte som en effekt av vad jag informerat om eller vad skolpsykologen informerat om utan för att hon sett ett TV-inslag). (Någon gång ska jag kanske orka och våga skriva mer om det där – om hur dåligt förberett det var, och hur illa det sköttes, och varför det gick åt helvete.) Och flyttas man upp tre årskurser så missar man en hel massa. Det där luckorna blev jag tillsagd att fylla i hemma. Efter lite tjat fick jag ut listor över vad det var som skulle betas av för åren han missat. Men jag fick inget material. Och på den tiden var det ändå så att det gick att få honom att sitta lite med hemarbete tillsammans. Försöka göra läxor, försöka göra matte, försöka kolla av att han kunde olika begrepp på listan över saker han behövde kunna.)

Men det var då. Nu har han ingen sådan drivkraft kvar. Och jag kan hitta på bra skoluppgifter bäst jag vill. Han kommer inte att göra dem. Det enda som skulle hända är att jag skulle ha lagt ännu mer kraft och energi och tid och tankeverksamhet på något som inte leder någonstans, och känna mig ännu mer otillräcklig och besviken på mig själv.

Det är liksom inte ens lönt att försöka få honom att vilja testa distansundervisninglösningar. Alltså typ logga in och prova att följa med via sin dator. Eller logga in på skype. Trots att han sitter vid datorn hela tiden och kollar livestream och youtube.

Det finns liksom ingen initiativförmåga kvar. Nästan inte ens till saker han brukar tycka är kul. Som att all ork är borta. All initiativförmåga. All vilja till annat än att glo på youtube och gosa med katten och äta frusna ärtor.

Ja, jag tror han är deprimerad.

Och jag vet inte vad jag ska göra med det heller. Habiliteringen är informerad om läget och skulle diskutera i teamet hur vi ska gå vidare. Men just nu händer inget. Och det är väl ännu svårare att få något att hända nu under Coronapandemin.

Jag försöker att inte tänka för mycket. Försöker att släppa, fokusera på att jag själv ska må bra, så att jag inte går omkull igen. Att lägga en massa energi på att få honom att göra saker som han ändå inte orkar eller vill eller mäktar med är bortkastat men drar ändå ner mig. Så jag försöker låta det vara bara.

Fast jag är rädd att det i praktiken ska leda till att han sjunker ännu djupare.

Och det känns så allmänt motigt. Jag sitter här hemma och jobbar och blir då och då avbruten av en ledsen unge eller av en unge som slår på kuddar för att få ut ilska som finns i honom som han inte vet vad den är riktad mot.

Mitt sätt att hantera är ju egentligen att göra. Göra det jag kan. Men jag kan inte göra något. Inget annat än att försöka låta bli att göra något.

Och det innebär att jag istället har ett ledset i mig också. Ett diffust ledset över att mitt barn mår dåligt och jag inte kan göra något åt det oavsett hur mycket jag försöker göra något.

Så mentalt trött

Jag väcker honom på morgonen. Första gången någon gång strax efter sju, eftersom han vill det. Men jag får inte upp honom.

Jag får upp storebror, dukar frukost till storebror, säger hejdå till storebror. Sedan varvar jag mitt eget frukostätande och kaffedrickande med att med jämna mellanrum gå upp och väcka elvaåringen. (Och mellan varven kattsäkra smöret på frukostbordet.)

Han är trött. Han vaknar knappt. Sedan vaknar han och säger att han kommer. Men det gör han ju inte. Jag påminner igen. Och igen.

Ungefär 8.40 får jag till slut ner honom. Han äter frukostflingor med en tugga var tredje minut.

Vid nio, när han officiellt ska vara i skolan, frågar jag honom om jag ska meddela att han kommer sent till skolan.

“Meddela att jag gör något i Classroom idag.”

“Ska du kanske prova deras nya distansundervisningslösningar idag?” frågar jag. För skolan provar ju sånt för alla nu, i samband med Corona.

“Kanske”, svarar han. Gissningsvis betyder det ungefär att han vet att det vore bra men att han inte egentligen vill eller orkar. Det är ytterst osannolikt att det kommer att hända.

Så jag sätter mig med min jobbdator vid matbordet för att jobba. Han sätter sig vid sin dator och tittar på youtube. Han ger upp frukostätandet, skålen med flingor blir stående.

Jag påminner med jämna mellanrum om skolarbetet. Undrar om han ska sätta sig med datorn vid bordet. Om jag ska hjälpa honom igång. Om jag borde hitta på andra uppgifter. Om jag borde påminna annorlunda.

Men han orkar inte. Han har tappat kraften. Han vet att han borde. Nånstans vill han egentligen.

Det han längtar efter är en normal tillvaro, skolan som det var innan tillvaron brakade för tre och ett halvt år sedan. Fast han går inte kvar på den skolan. Och viljan räcker inte när orken inte finns. Det finns en osynlig tröskel i vägen, och den växer varje dag.

Han orkar inget. Inget mer än att titta på youtubeklipp och gosa katten. Gosar nästan sönder katten.

Han är ledsen. Han gråter. Han gråter massor. Gråta är bra, vi kramas och gråter.

Men jag känner mig så hjälplös. Jag vet inte vad jag borde göra.

Själv är jag utbränd. Jag jobbar halvtid, resten är jag sjukskriven. Jag ska öva på att göra en sak i taget, på att ta ordentliga pauser, på att vila huvudet, på att inte multitaska.

Men jag avbryter hela tiden för att påminna, krama, prata. Tar paus för att lägga mig på sängen och ta hand om honom. Sitter och oroar mig över honom och funderar över hur jag borde göra. Har svårt att hålla koll på när jag jobbar och inte jobbar. Allt det där som gör att mitt huvud blir överansträngt. Allt det där som jag borde låta bli om jag ska vara rädd om mig.

Men det är hemskt att se hur han tynar bort. Min underbara smarta omtänksamma ljuvliga unge!

Jag tänker så många gånger att jag borde släppa taget helt. Låta det vara. Tänker att egentligen blir inget bättre av att jag försöker fortsätta motivera honom, jag bara tröttar ut både honom och mig. Om han är deprimerad så blir ju inget bättre av att jag pushar honom.

Fast det är så svårt att sluta. Sluta ta ansvar för att mitt barn ska må bra och få utbildning. Och när jag frågar så säger han att det visst är rätt att jag fortsätter pusha. Han tycker inte jag ska sluta.

Ja, jag behöver hjälp i det här. Men det är ju ingen som vet hur de ska hjälpa. Alla tycks lika hjälplösa som jag i det här, eller värre än jag. Och Coronasituationen stoppar ju dessutom upp en massa annat i samhället, så det underlättar inte direkt.

Mitt barn. Mitt barn som själv lärt sig oändliga mängder med historia och naturvetenskap och engelska och annat, via youtube. Mitt barn som pratar om att han vill läsa matematik och naturvetenskap på universitetet. Mitt barn som inte kommer att få några godkända betyg från grundskolan om det fortsätter så här. Mitt barn som inte ens mäktar med att träffa andra barn i skolan. Mitt barn som mest av allt längtar efter att saker ska vara “normala”.

Och så jag. Jag med den utbrända hjärnan. Jag som ska vila. Jag som behöver en normaltillvaro. Jag som är ensam i det här.

Coronakris kontra min normala verklighet

Det yr många tankar i det här tillståndet av Coronakris. Jag är fascinerad över hur mycket under den här krisen som på något vis gör att många fler människor plötsligt är i en situation som påminner om vår, på olika sätt.

Vår vanliga tillvaro är den här:

Elvaåringen ska vara i skolan mellan 9 och 11.30 fyra dagar i veckan och sedan ta bussen hem. Jag ska jobba 3,75 timmar per dag, samma dagar som han ska vara i skolan.

Ibland lyckas jag inte alls få upp honom ur sängen.
Ibland får jag upp honom men vi kommer inte iväg till skolan.
Ibland kommer vi iväg till skolan, men det blir stopp på skolans parkering: han sitter kvar i bilen, säger hej på läraren, och sedan kör vi hem igen. (Detta kan räknas som framgångsrikt.)
Ibland stannar han på skolan. Och det händer rentav att han gör skolarbete effektivt (om än inte så ofta). Och äter där. Och tar bussen hem! Men det kan också vara så att jag får åka och hämta honom. Eller att han behöver ha mat när han kommer hem.

(Mat, ja. Det har kommenterats de senaste dagarna om vilken belastning det kommer att bli för folk med den extra utgiften med mat för skolbarn som tvingas stanna hemma pga Corona exempelvis nu vid distansundervisning. Den extrautgiften har jag haft för mitt barn under majoriteten av skoldagarna de senaste 3,5 åren.)

Och min jobbtillvaro anpassas ju efter det där. Även om jag har planerat att åka till jobbet så får jag väldigt ofta ställa om, hastigt och lustigt.

Jag jobbar i normalläget 75%. Nu är jag sjukskriven på halvtid, för utmattning och ångest, dvs jag jobbar 37,5%.

Jag sköter mina jobbmöten via skype.
Jag har ofta ett barn hemma som jag ska förhålla mig till, försöka motivera till att göra saker samtidigt som jag jobbar (numera finns den teoretiska möjligheten för honom att göra skolarbete via Google Classroom, men det är enormt höga mentala trösklar och händer absolut inte utan min medverkan och ofta inte då heller), som kommer och vill kramas eller sätter en katt i knät på mig eller vill ha hjälp med något.
Jag får hitta på lösningar för lunch åt både honom och mig.
Jag ska ständigt hantera att göra avvägningen när jag började jobba och slutade jobba och när jag gjorde annat och ändå komma ihåg att ta fikaraster och inte jobba för mycket.
Jag är konstant multitaskande.
Och jag vet aldrig från dag till dag vad som gäller, hur min tillvaro ska se ut imorgon eller nästa timme.

Dessutom är jag konstant socialt understimulerad. Jag träffar alltför sällan mina arbetskamrater. Jag har väldigt sällan möjlighet att hitta på något med andra människor. Jag är ensamstående förälder, jag har ytterst sällan någon som kan “hoppa in” istället för mig här hemma. Och så bor vi på landet. Vi har inga grannar på nära håll. Vi har inte så mycket sociala kontakter i vardagen.

Vi har fått rätt till avlösare kopplat till elvaåringens asperger. Men det funkar sådär, för elvaåringen själv är obekväm med det, och i praktiken innebär det inte så väldigt mycket avlösning.

Sammantaget innebär detta att jag inte riktigt reagerar på det nuvarande, med Corona, som på en kris. Dels för att det är min vanliga vardag. Och dels för att jag redan levt i en ständigt pågående kris de senaste fem åren. Eller sedan mitten av maj 2015.

Framför allt maj 2015 – maj 2016 var verkligen en konstant pågående kris. Det blir så när man fått veta att ens livskamrat fått obotlig cancer. Vi levde med döden ständigt närvarande. Ständiga småkriser. Och samtidigt så levde vi vanligt vardagsliv, med en onormal intensitet. För hinna leva var ju det viktigaste att hinna med, innan döden kom och tog honom.

Sen kom döden. Att hantera döden är en kris i sig, på så många nivåer. Och så lagom tills jag hade börjat resa mig ur det en liten aning så rasade minstingens skoltillvaro samman. Och sedan dess har det inte funnits något normalt alls egentligen. Det har varit ständigt pågående nödlösningar, pusslanden och trassel för att få ihop det och överleva.

Det är utmattande att leva i en konstant kris, konstant på helspänn. Det går inte att leva så i längden. Ska man överleva så får man låta det mattas av.

Det är nyttigt för mig att se hur andra reagerar på Coronakrisen: på att distansarbeta, ha barnen hemma för distansundervisning, dra ner på alla sociala kontakter, och att inte veta från dag till dag vad som gäller. Om ni andra kan bli stressade över de saker jag levt med som verklighet i flera år, med ständig osäkerhet, ständiga nödlösningar, ständigt omöjligt att ha normal vardag, då är det kanske inte så konstigt att jag är utmattad?

2020

Det är år 2020. Det är ett jättekonstigt år. Och jag har inte bloggat på evigheter.

Jag har ju egentligen kommit fram till, tillsammans med psykologen, att jag borde blogga igen. Att det är en bra sak att skriva av mig, vädra tankarna, skriva ner dem. Men det är svårt att komma in i en vana när man väl kommit ur den. Och det fanns ju skäl att jag slutade blogga. Eller slutade och slutade… men att det ebbade ut.

Främsta skälet till att jag slutade (jo, men okej, det är väl just slutade jag gjorde) var att det blev för komplext. Bloggen har ju varit min möjlighet att skriva om saker anonymt. Men så fick min man cancer. Och det var här, i bloggen, som folk följde hans slut. Vänner, vagt bekanta, barnens lärare och skolkompisars föräldrar. Plötsligt var det inte så anonymt att skriva här längre. Och det var okej, i alla fall just då. Folk hade i huvudsak respekt för situationen. Och även om folk ofta hade för dålig förståelse för situationen, både under sjukdomstiden och efter döden, i min sorg, så var bloggen min möjlighet att förklara, så att folk fick lite bättre förståelse. Det var väldigt viktigt.

Men ja, min man dog. Jag sörjde. Och sedan gick vi vidare mot något som skulle vara en ny normaltillvaro. Fast där nånstans rämnade saker på nya sätt. Skolan funkade inte för min yngste son.

Och nu blev det istället ett påtagligt problem att skolpersonalen kände till min blogg. Inte för att jag vet om någon av dem fortfarande läste bloggen – det hade ju gått ett halvår sedan min man dog. Men det kändes ändå inte bra att skriva om sonens skolsituation här i bloggen. Allting som hände i mitt liv ar ju mer eller mindre kopplat till att min sons skolsituation var bedrövlig – och även om skolpersonalen ville väl så var det i många fall så att skolans agerande förvärrade istället för att hjälpa och skolans bemötande var hemskt och nedbrytande både för mig och barnet. Och när man inte kan skriva om det där som bryter ner oss båda, som lett till utmattning hos mig, som gjort att vi fått lägga om hela vår tillvaro (jag har inte kunnat arbeta på normala premisser på 3,5 år), då faller liksom huvudpoängen med en blogg av det här slaget.

Och nu då? Funkar saker nu?

Nej. Definitivt inte. Vissa saker är bättre. Och saker har varit på väg uppåt, men nu går det neråt igen.

Så varför skriver jag igen här då?

Tja, nånstans hoppas jag väl att ingen från barnens vid det här laget tidigare skola läser här längre. (Gör ni det så får ni väl hojta till så att jag vet att jag ska sluta skriva igen. För jag har ingen lust att ha er snokande här. Attityden från den skolan får mig fortfarande att skämmas på så många olika plan, trots att jag rimligen inte alls borde skämmas.) Men jag har egentligen ingen aning om på vilken nivå det här bloggandet kommer att landa. Om det blir något mer liksom.

Ja, och så är det ju knepigt eftersom det handlar om mitt barns integritet också. Jag har inte rätt att lämna ut honom hur som helst. Å andra sidan så behöver han mötas av förståelse ute i världen. Och hur ska det gå till om jag är tyst?

Sammantaget är den korta statusen den här:

  • Min yngste son är särbegåvad/särskilt begåvad. Och han har asperger.
  • Jag är deltidssjukskriven för utmattning och ångest.

… och det var ju inte alls det här inlägget skulle handla om. Så jag får väl skriva ett till i alla fall.

Men rörigt blev det i alla fall, Sanne!

Vår märkliga syn på grupparbeten och enskilda arbeten

Jag sitter på toa när jag börjar fundera på det. Visst är det ofta då man börjar fundera? Jag tänker på mitt skrivande, på behovet av att bolla idéer med någon annan. Behovet av input av typen “vad borde hända här?” eller “hur löser jag den här klurigheten?”.

Och jag inser att det sitter en bromskloss där någonstans. För sedan barnsben har vi lärt oss hur viktigt det är att göra saker själva. Att sätta en ära i att den här saken – teckningen var det väl ofta när man var liten, men andra saker också – har jag gjort själv. Och hur viktig gränsdragningen är. För om jag diskuterat med Sven, Lisa och Pelle, kan jag då verkligen sätta mitt namn på det jag gjort utan att nämna alla dem? Om Tindra och Malte och dessutom både mamma och läraren varit med och dragit några streck på teckningen, sjunker dess värde då automatiskt?

Vi får alltså tidigt lära oss att det är individuella enskilda prestationer som är viktiga och värdefulla.

Och detta SAMTIDIGT som vi tidigt får lära oss att det är viktigt och värdefullt att samarbeta. Bland annat lär vi oss detta genom skolans förkärlek för grupparbeten. Där ska alla vara med – på lika villkor. Alla förväntas åstadkomma lika mycket och lika bra. Och alla ska ha gemensam och lika del av äran. Det är så vi förväntas lära oss att samarbeta.

Det är liksom prestige åt båda hållen. Prestige i enskilda prestationer. Prestige i grupparbeten. Och definitionen av vilket är JÄTTEVIKTIG.

Är det inte fullkomligt bisarrt?

För verkligheten, den rimliga verkligheten, är väl egentligen ofta att det är en person som har en bra idé om något att genomföra, och en person – ibland den som kom på idén, ibland någon annan – är alldeles utmärkt att hålla i det mesta av arbetet, men behöver hjälp med delar som någon annan är bättre på eller delar som blir bättre av flera inblandade.

Är det inte det vi borde lära oss och öva på från tidig ålder? Både hur man på ett bra sätt samarbetar när någon har en idé som man vill hjälpas åt att genomföra – och hur man på ett bra sätt hanterar de olika aspekterna av prestige, stolthet, cred etc när många är inblandade på olika nivåer?

För övrigt tror jag att de människor som trots allt lyckas hitta bra former för detta ofta är de som lyckas bra i livet.

Tankar runt kakförsäljning

Föräldramöte. Det pratas skolresa och hur man kan samla ihop pengar.

Det pratas om att baka kakor och stå och sälja på torget i olika sammanhang. Jag tänker på när jag (någon gång förra året?) bakade kakor till scouterna som de sedan stod och sålde på någon marknad på torget. Och de sålde kakorna till priser som låg under vad jag hade betalt för ingredienserna. Nej visst, jag köper inte den billigaste skiten. Men ändå. När ni gör det för att samla in pengar så är det i så fall mer rationellt om ni ber mig skänka pengar direkt än att jag ska köpa ingredienser, baka kakor, någon ska stå och sälja, och ni sedan i praktiken faktiskt skänker bort en del av det jag lagt ut till den som köper kakorna, som någon sorts bakvänd välgörenhet.

Och det pratas om att sälja sådana där färdiga kakburkar från något företag som specialiserat sig på just sånt: skolklasser som vill sälja något för att tjäna pengar till skolresor. Och krav på att alla måste sälja ett visst antal. Och antagandet att det är en bra sak i grunden att sälja något till folk som de egentligen kanske inte vill ha eller behöver, men som folk antas förbarma sig över att köpa för att man vill gynna barnen som vill åka på skolresa. Och jag minns de där hemska bingolotterna jag var tvungen att sälja under tidigt 90-tal, när folk generellt sett fortfarande inte ens hade TV4.

Och ja, jag vet. Det är bra att barnen lär sig att man behöver göra någon sorts arbetsinsats eller motprestation för att få extra pengar. Men ibland tycker jag att det leder till för mycket märkliga saker runt om, saker som också lär dem konstiga principer. Och många gånger känner jag att det vore bättre att bara ge dem pengarna rakt av, utan allt det där extra runtom.

Men det hör nog till sånt där man inte får säga eller ens tycka i det här jävla landet. Och jag sitter ovanligt tyst på föräldramötet. Jag pallar för stunden inte med att vara motvals och konsumtionskritisk när de sitter och tycker att de har bra idéer.

Mvh orolig och ensam mamma

Jag vet att jag har som princip att inte skriva om barnen i någon direkt utsträckning. För deras integritets skull. Och dessutom vet jag att en del av lärarna på skolan började läsa bloggen i samband med att du dog (det var ju inte direkt meningen, men blev en effekt av att jag delade länkar till bloggen mer tydligt till hela din vänkrets också, liksom – och du låg för döden, och folk fattade slutligen det), och jag vet ju inte om de läser fortfarande, men det gör det onekligen ännu viktigare att inte lämna ut barnen här.

Men jag känner mig stundtals desperat. För vem sjutton ska jag bolla oro och funderingar med, när jag ser att vårt barn mår dåligt och att en del av det som görs på skolan kanske snarast förvärrar det, för att förståelsen är för liten? Jag behöver dig, så jävla desperat, för att kunna reda ut det här. Men du finns inte längre. Och det finns ingen annan. Det är liksom ingen annan som är ordentligt insatt och fattar. Och ingen det är självklart att försöka förklara för heller. Och ingen som kan stötta mig i vad och hur, utom möjligen i form av glada hejarop över att jag försöker.

Så det är jag själv som både måste kunna bedöma och hantera situationen. Och ha orken till det. Fastän tid och ork liksom egentligen bara räcker till att hålla tillvaron rullande med jobb och mat och hus och sånt. Det berömda livspusslet har liksom inte utrymme för extravaganser som ett barn som inte mår bra.

Så var ska jag klämma in det? Och hur ska jag veta vad som behövs när jag inte har något bollplank som ens vet vad jag pratar om? Och var ska jag göra av mina suckar och tårar och min oro? Hur ska jag reda ut att se till att det här går åt ett bra håll istället för ett jävligt dåligt?

Jo men lite svart humor underlättar faktiskt

Skolstart. Årliga pappersbunten med information. Och den här formuleringen, som jag aldrig tidigare haft skäl att ens fundera över:

Information till vårdnadshavare

Om vårdnadshavarna lever åtskilda går information (av betydelse) till båda vårdnadshavarna. Om det endast finns en vårdnadshavare skall informationen bara gå till denne. Det är sedan upp till vårdnadshavaren, om denne så önskar, att informera den andre föräldern.

Så bra. Då behöver jag inte gå till kyrkogården och läsa upp all info som skickas hem.

Och om jag verkligen kunde informera den andre föräldern, så är jag inte säker på att det är den sortens info jag skulle prioritera.

 

Ja, självklart fattar jag att man inte kan anpassa informationen till sådana som mig – varken situationen eller tramsnivån. Men lite svart humor underlättar ibland.