Tag Archives: mens

Den jävla ångesten

Min fot/vad/ankel fortsätter att vara småmärklig, med domning/annorlunda känsel och stickningar. Det varierar hur det känns, men det försvinner inte.

Det dök upp i söndags – eller det var då jag noterade det första gången, som en känsla av att muskeln på insidan av benet strax ovanför hälen hade somnat. Det var i måndags jag noterade det på riktigt och fick dödsångest och tankar om blodproppar och annan livsfarlig skit. Och ringde vårdcentralen senare samma dag och fick hjälp att jaga bort just det hjärnspöket samt en telefontid med sjukgymnast dagen efter. Och sedan träffade jag sjukgymnast i torsdags och han undersökte på alla möjliga håll och kanter och hans bästa teori var att det kom från ryggen. Så nu gör jag hans ryggövningskobra ett antal gånger varje dag.

Och ångesten växer. För sån är jag. Nerv i kläm? Eller hjärntumör? Eller tecken på något annat dödligt?

Hela tiden känslan av att jag borde göra mer. Gå promenader hela hela tiden. Dåligt samvete så fort jag sitter och läser den där boken jag både bör och vill läsa, för jag ska inte sitta still.

Dödsångest. Samvete. Skuldkänslor. Tänk om jag dör ifrån barnen.

Och idag känner jag lätt domningskänsla i kinderna. Och tänker att det är nog något som är allvarligt fel i ryggen och det är därifrån allting kommer. Fast mitt sunda förnuft säger att det mycket väl kan komma av ryggövningarna som får något att reagera någonstans i resten av kroppen och jag inte ska stressa upp mig. Och jag vet att jag hade liknande känsla i kinderna för tio år sedan, efter den där helveteshösten av nackskada och ångest, och det var den där känslan som slutligen fick iväg mig till psykakuten, för jag höll på att bryta ihop totalt under all ångest. Och förmodligen räcker allmän anspänning utmärkt som förklaring.

Jag inser att det förmodligen är fullkomligt vansinnigt att fara iväg i dödsångest över lite känselbortfall och stickningar i en vad. Jag har kanske trampat snett utan att märka det och så har något blivit konstigt. Det sannolika är väl att det blir bra igen med tiden. Eller så är det ålderkrämpor.

Men dödsångesten blir inte lättare att jaga iväg när döden redan tagit den närmsta och mest älskade. Eller av att det inte längre finns någon som håller om och säger att det ordnar sig.

Så här sitter jag. Dåligt samvete över att jag sitter ner och skriver. Ångest.

Dessutom mensvärk. Cykel på 24 dagar den här gången. Alltid nåt.

Vad karensdagar gör med mig

Egentligen har jag ju lovat mig själv att alltid tillåta mig att vara sjuk när jag är sjuk. Alltså att tillåta mig att sjukskriva mig när det behövs. Men det där är ju lättare när man är tydligt sjuk, liksom… När man har en rejäl förkylning eller brutit benet eller något annat konkret. Eller när man möjligen verkligen brutit ihop.

När det handlar om förkylning kan jag dessutom ofta laborera med att jobba hemifrån. – Fast det gör jag ju väldigt mycket i nuläget ändå.

Men att sjukskriva mig, på riktigt – alltså inte laborera med distansarbete och flex hela eller delar av dagen – involverar alltid en viktig avvägning: räknar jag med att vara sjuk mer än en dag? När det handlar om förkylning kan jag trots allt ofta göra bedömningen att ja, det här blir i alla fall två dagar. Och då kan jag sjukskriva mig. Men om svaret på frågan är nej, det här är något som har ganska stor sannolikhet att bara bli en sjukdag, då sjukskriver jag mig inte. För en karensdag blir liksom en så påtaglig ekonomisk skillnad: Ingen lön, ingen inkomst, ingenting, för den dagen.

Så då biter jag ihop och kämpar på.

Kanske jobbar jag lite kortare dag och använder lite av flexen. Men förmodligen tar jag inte ledigt hela dagen. Utan jag biter ihop och försöker jobba.

Förmodligen hade det varit lönsammare både för mig och arbetsgivaren om jag hade varit ”ledig” (arbetsfri) den där dagen. Återhämtat mig och fått tillbaka kraften och gjort ett bättre jobb dagen efter. Alltså: Det hade varit samhällsekonomiskt lönsamt att låta mig vara hemma och vila med lön.

Men så är det nu inte. Så istället sitter jag allmänt utschasad, på grund av kraftig och mentalt tröttande mens, för lite och för dålig sömn och allmän trötthet på grund av alla möjliga andra saker som pågår i mitt liv för tillfället. Och jag gör ett dåligt jobb. Men jag sitter och försöker. Och ger inte mig själv den återhämtning som egentligen vore bäst på alla sätt och vis, både i det korta och det långa perspektivet.

Inte Wales

Igår kväll när jag hade gått och lagt mig så fick jag antydningar om att den här mensen skulle få för sig att gå och bli som i Wales i februari. Ja, då var det ju en upptrappning på flera dagar innan det nådde fullt det läget. Men i sängen igår kväll så var läget det där att så fort jag rörde mig så kom känslan av stor, dåligt levrad klump. Och det blev ganska fort ganska mycket blod. Och ångesten växte där jag låg. Gick på toa ett antal gånger. Gick och kollade vad det egentligen var jag hade skrivit i bloggen efter läkarbesöket tillbaka i Sverige. Gick och kollade medicinskåpet för att veta var de kvarvarande tabletterna fanns. Och låg och vred och vände mig i sängen och kände nya blodkoagler varje gång. Och låg och oroade mig och hade ångest och kunde inte somna. Och vaknade alldeles för tidigt, vilket säkert var tur i sig, och gick och bytte överfull binda och kunde inte somna om.

Jag är trött idag. Dels trött av för lite och för dålig sömn. Dels trött av att mensen i sig totalt suger musten ur mitt huvud den här gången.

Men blodflödet har lugnat sig. Jag kommer inte att förblöda den här gången.

(Däremot är jag förstås arg på mig själv för allt jag inte pallar åstadkomma idag.)

Cykel på 56

Idag kom äntligen den förbannade mensen. Eller ja, den skickade ut sina första spår i form av lätt mensvärk i måndags kväll och igårkväll, och svagt rosafärgade flytningar vid fyra i morse. Och nu är den igång, om än inte kraftfull, men ackompanjerad med mensvärk och känslan av att vara ruskigt ointelligent och bara vagt sammanhängande i kanten.

Men tja, 56 dagars cykel måste ju innebära en överhoppad, i alla fall. (Och jag hade en kväll med ruskig mensvärk för trettio dagar sedan, även om det aldrig kom någon mens.) Det vill säga egentligen två cykler. Och att det i alla fall finns någon sorts mönster och struktur kvar.

Som en lätt vibration

Mensen började ganska stillsamt och normalt i torsdags. Men inatt undrade jag om det var på väg att dra iväg och bli som i Wales. Varje gång jag vaknade till och rörde lite på mig så flödade det ur mig i sådan mängd att jag var tvungen att gå ner på toa och byta binda.

Fast till morgonen hade det i alla fall lugnat ner sig.

Idag har annars varit en känslomässigt besvärlig dag. Inget särskilt. Jag har suttit och jobbat hemifrån och saker har väl flutit på i största allmänhet. Men det har varit något som skavt på insidan. En ledsenhet. En saknad fast så vag och diffus att den inte riktigt är en saknad. Men som ändå värker och vibrerar i hela kroppen och hela själen.

39

Idag kom i alla fall mensen. 39 dygn den här gången.

Och det har varit en lite märklig mensdag. Jag har jobbat synnerligen flitigt och strukturerat härifrån matbordet härhemma. Och sedan kände jag någon gång mitt på dagen att det faktiskt kändes som att mensen var på gång. Och sedan kom den. Och sedan kom mensvärken. Och känslan av att vara låg och korkad och att huvudet inte var med. Men så länge jag fortsatte med det strukturerade arbete jag jobbat med sedan morgonen så flöt det på alldeles yppersamt ändå. Bara jag inte behövde tänka för mycket så var det snarast kul att jobba på. Så jag jobbade längre än jag behövde, för att det kändes skönt och bra att få saker gjorda.

Ickemens

Och nej, någon mens har inte kommit. 12 dagar över tiden enligt appen. Men tja, 38 dagar sedan förra mensen började är nog en mer relevant angivelse. Och var i cykeln jag egentligen är har jag inte den blekaste aning om: om det onda som kommer i ”magen”, i brösten och så vidare till och från egentligen är ägglossning eller mens på gång. Helt ur fas i systemet, tror jag.

För övrigt tror jag mensen hoppat över igen

Den borde varit här för flera dagar sedan. Och för typ en vecka sedan kändes det som att den var på väg, men det blev aldrig nåt.

Det skulle inte förvåna mig om det är vissa moment av för mycket att oroa sig för som bråkar med systemen igen.

Trötthet av allehanda slag

Natten till igår sov jag som en kratta. Dels var det värmen, men dels var det nog huvudet som hade fått snurr på konstiga röriga och ganska oformulerade tankar.

Vid något av tillfälle under natten när jag var nere på toa kom mensen. Och framåt småtimmarna kom huvudvärken krypande. Det första jag stoppade i mig på morgonen när jag gick ner var alvedon.

Tack vare alvedon och kaffe funkade jag någorlunda ganska stora delar av dagen. Lyckades både skrapa lite fönster och laga lunch. Fast gjorde hål på mig själv flera gånger under skrapandet – sämre kontroll. Och ju längre dagen led desto längre åt den här känslan av sänkt medvetandenivå. Som att blodet inte når hela vägen upp i huvudet. Känslan av att inte kunna tänka men hela tiden vara på väg att somna.

Jag har inte sovit fantastiskt inatt heller. Hade svårt att somna trots tröttheten. Och vid kvart i fem vaknade jag ur någon märklig förvirrad dröm. Och i den vakenheten fångade huvudet tag på första bästa sak den kunde oroa sig för och malde på länge och väl kring den. Och även när jag lyckats släppa den så tog det lång tid att somna om.

Jag är trött idag också. Både trött av att ha sovit dåligt och trött av mensen.

Och under den där tröttheten så ligger en stor behållare med ogråtna tårar, typ. Uppdämt behov från den sista tiden, från tillfällen när jag behövt gråta men det liksom inte varit läge. Man ska liksom inte sitta och storgråta när man kör bilen full med lecablock eller liknande tillfällen.

Trött. Svajig. Undantryckt ledsenhet. Och väldigt väldigt saknig efter han som inte alls finns.

Mens

Mens. 24 dagars cykel den här gången.

Ont.