Monthly Archives: januari 2016

Mörkret

Fan vad mörkret är mörkt idag.

Och då menar jag inte mörkret som i bristen på ljusa timmar på dygnet (även om jag längtar efter fler timmars dagsljus och något högre temperaturer och möjligheten att göra saker utomhus), utan mörker på ett helt annat plan. Och nej, det är inte bara i Stockholm det händer besvärliga saker.

Det far runt tusen tankar i huvudet på mig. Tankar och trådar som jag vill formulera till ett sammanhang, men sammanhang är komplexa och jag är trött och om jag kräver av mig själv att tankarna ska skrivas ner samlat och vettigt så blir de inte alls nedskrivna.

Jag tänker på alla människor som genom åren sagt “Aldrig mer”, refererande till Förintelsen och Hitler och andra världskriget, människor som fortsätter säga “Aldrig mer” även nu – och som liksom tycks tro att om man säger det tillräckligt högt och tillräckligt många gånger så ska det göra någon skillnad. Men jag tror att problemet i alla fall delvis är att vi som säger det och tycker det egentligen aldrig varit tillräckligt många, aldrig tillräckligt stor andel. Jag tror att genom alla år av skolarbeten och annat om allas lika värde och värderingar och värdegrund och FN-dagar, så är det egentligen många som det aldrig nått in till – personer som inte brytt sig eller personer som inte hållit med. Men det har liksom aldrig blivit skarpt läge förrän nu. Det är inte förrän nu de ansett sig ha haft skäl att agera på sin övertygelse. Och då kvittar det att vi var en hel massa som förstått det där med “Aldrig mer”. För de andra är inte tysta längre. De som tyckte nåt annat är inte tysta. Och de som egentligen aldrig lyssnade, de där värderingsarbetet aldrig satte sig, sugs med i det de högljuddas dravel.

Jag tänker på alla gånger jag känner mig som en dålig förälder över petitesser, som för mycket skärmtid eller för ogenomtänkt mat eller för mycket nyponsoppa eller något annat, och tänker att det är idioti att vi ska matas med så mycket skit om alla petitesser som gör oss till dåliga föräldrar, när de flesta av oss egentligen är fullt tillräckligt bra föräldrar och allt det där egentligen kan kvitta, för jämfört med de som inte ens lyckas lära sina barn vettigt hyfs och bemötande och respekt för andra människors värde så kan det väl kvitta om min unge fick nyponsoppa några gånger för mycket.

Jag tänker på idiotin att jag lik förbannat känner att jag är en dålig människa som sitter vid datorn och bemöter folks halvkvävda “asylkritiska” uttalanden på ett nyanserat sätt, för jag borde umgås med svärföräldrarna som är på besök. Trots att det är viktigt att de där sakerna bemöts. Och trots att jag är trött av både mens och infektion och egentligen inte orkar något mer fysiskt ansträngande än att sitta vid datorn. För det är ju fult att sitta vid datorn :P

Jag tänker på den återhämtning jag trots allt fått i helgen. Tack vare att jag blev sjuk. För jag är ju usel på det där med att ta det lugnt och göra ingenting – och alla de saker som innebär att ta det lugnt ger mig mest bara dåligt samvete. Så jag behövde nog bli sjuk för att tvinga mig att låta kropp och själ ta det lite lugnt…

Och så slås jag av tanken på att återhämtning inte bara är för nuet utan kanske ännu mer för framtiden. Det är så lätt att tänka att det är nu jag måste orka, nu jag måste åstadkomma bästa och mesta möjliga utifrån situationen och vad jag orkar. Men som världen utvecklas nu, så känns det som att tillvaron kan bli betydligt sämre väldigt mycket snabbare än man vill tro. Och då är det bra att ha någon ork kvar att ta till, för plötsliga och oväntade behov.

… vilket ju förstås tar oss tillbaka till problemet med att ha dåligt samvete för alla varianter av saker som ger mig återhämtning…

Jag tänker tankar kring det här med att befinna mig en bit bort, ute på landet, som brukar kännas skönt, skönt med avståndet till en massa jobbigt, men att det nu samtidigt känns besvärande, dels för att jag har längre till de värden som behöver försvaras eller hur man ska säga. Men jag tänker också att de som bor i storstäderna trots allt har lättare att försvinna i mängden om de sticker ut hakan och markerar sin ståndpunkt. Jag blir väldigt synlig.

Och det var nog en massa andra röriga tankar som också borde ner i den här sörjan. Fast dem minns jag inte just nu ändå.

Evighetsmens

Jag tror att den här mensomgången liksom försöker köra för både den här försenade perioden och för den förra som den helt hoppade över. För trots det första smådroppandet förra lördagen och att mensen satte igång ordentligt i måndags, så fortsätter mensen fortfarande med riktigt blod och klumpar, det vill säga som att det vore i början av mensen. Och till och med lite mensvärk igen senaste stunden.

Skumt. Och fysiskt tröttande.

Så även om jag sjukdomsmässigt är piggare idag – men fortfarande ganska kraftlös av det – så tar den långdragna mensen ut sitt.

Totalt sett orkar jag inte mycket, helt enkelt.

Det som stör miljön är normalt och legalt

Det som stör miljön är normalt och legalt.

Jag har noterat det här citatet i november. Jag minns inte längre från vilket sammanhang det kommer, vem som sagt det eller så. Och det kan kanske kvitta.

Det väsentliga är att det är sant. Och att det är hemskt.

Självklart är en hel del saker som stör miljön inte legala. Men alldeles för många av de saker som stör miljön är fortfarande lagliga.

Vi har problem i grunden. Vi behöver ställa om saker i grunden. Legalt och attitydmässigt.

Om fler ska be om hjälp måste vi börja i andra änden

Det sägs att vi svenskar är dåliga på att be om hjälp. Jag är det definitivt. Jag sätter någon sorts stolthet och ära i att klara mig själv. Och visst, jag skulle behöva bli bättre på att be om hjälp.

Men jag tror också vi behöver rota i varför vi är dåliga på att be om hjälp.

Att man ber om hjälp innebär ju per automatik att man erkänner att man inte själv kan eller räcker till. (Eller gör det det? Kan man be om hjälp utan att liksom erkänna sig otillräcklig?) Och därför är det oerhört viktigt hur man blir bemött av den man ber om hjälp – hurdan är responsen?

Tyvärr är det så att de svar man får ofta förstärker den där känslan. Svar i nedvärderande ton som antyder att man på ett eller annat sätt är svag eller inkompetent eller lat som behöver be om hjälp. Svar som antyder eller uttalat säger att man borde klara det själv och att det är dåligt att be om hjälp. Svar som direkt eller indirekt säger att det är fult att be om hjälp.

För de där antydningarna sätter sig. Sätter ribban, sätter normen. Den som ber om hjälp kan inte själv, klarar sig inte själv. Den som ber om hjälp är satt i skuld och inte fri.

Och det läget vill man ju inte hamna i.

Dessutom är det liksom på något märkligt sätt begränsat vad det är okej att be om hjälp med. Resten antas man klara själv. Det är liksom inte riktigt upp till en själv att bedöma vad det är man anser att man behöver hjälp med (och vad man klarar själv).

Om vi vill att folk generellt ska bli bättre på att be om hjälp så är det den här ändan vi behöver börja i.

Skruttig

Sovit någon timme på eftermiddagen på soffan. Drömt drömmar som känns som feberdrömsaktiva.

Idag är jag nog generellt skruttigare än älsklingen som återhämtar sig från senaste omgången cellgifter.

Svårigheten med upprop som vill att jag ska tala om att jag ska ändra det jag redan ändrat

Jag har vissa svårigheter med upprop som går ut på att jag ska ta ställning och säga att jag kommer att göra annorlunda mot vad jag gjort hittills. För det är ju oftast så att uppropen redan lyfter en problematik jag redan känner till – inga direkta nyheter egentligen.

Jag tycker ju liksom inte att jag kan skriva på att från och med nu ska jag minsann göra den här förändringen – om det är något jag redan tagit ställning i och redan gör mitt bästa.

Och jag tycker inte heller att jag ska skriva på om att göra något som i praktiken inte kommer att bli av. Och är det något jag inte redan förändrat/agerar på, så finns det förmodligen skäl, och de skälen kommer att kvarstå.

Därför kände jag mig väldigt kluven när Slow Fashion-uppropet dök upp i mitt flöde häromdagen:

Jag vill sakta ner. Jag vill ta hand om mina kläder och uppskatta bra kvalitet. Jag vill oftare välja hållbart, lokalt och second hand. Jag vill hylla den personliga stilen och jag kommer att vara stolt över varje litet steg jag tar.

Jag har inte för avsikt att sakta ner. Jag har aldrig varit en stor klädkonsument, jag väljer kläder jag trivs med länge, har aldrig brytt mig om vad som är modernt, jag lagar mina kläder, och så vidare. Det handlar dels om vem jag är i grunden, dels om steg jag tagit bit för bit under många år.

Samtidigt är det ju omöjligt att utforma den där sortens upprop så att de ska passa alla – och jag vet att det är jag som är konstig och avvikande; möjligen är det här ett steg mot att samhället ska ta sig närmre mig ;-)

Så jag skriver väl på ändå då. För att visa mitt stöd. För jag kommer förstås att fortsätta som vanligt.

Gör Malmö Plaza till början på något bättre – här är några idéer

Det som en gång var (eller väl fortfarande är) köpcentret Entré i Malmö ska framöver bli Malmö Plaza. Ja, det har ju varit på gång länge – jag skrev om det för snart tre år sedan… Tydligen skulle Plaza ha invigts 2014, men senaste planen sätter datumet för invigning till 2017.

Med tanke på den sorts problem man verkar ha kan man tänka att de kanske borde fundera i banor av att köpcentrum så som vi är vana vid dem inte riktigt är vad som efterfrågas i det redan överetablerade köpcentre-Malmö?

Nå, i alla fall: Sydsvenskan tar i alla fall upp tråden och ställer frågan: Hur ser det perfekta köpcentret ut i Malmö?

Och jag tänker att här behöver vi hjälpa till och lyfta idéer. Idéer som bygger en hållbar framtid, idéer som hjälper till med omställningen, idéer som gör att Plaza blir en föregångare istället för att sista misslyckande för en livsstil som ändå är dömd att gå under och kollapsa.

Dessutom: Malmö som är en föregångare på så många sätt när det kommer till miljö borde ju verkligen ha möjligheter att lyckas på det här området! Det finns mängder med idéer, engagemang och entreprenöriella krafter.

Kruxet är väl kanske att få de som äger Malmö Entré/Malmö Plaza att nappa på den sortens idéer? Gissar på att de är fast i gammalt tänkt… Och att hoppas på att Malmö stad ska ställa krav på nya typer av verksamheter i ett köpcenter är kanske att hoppas på för mycket?

Nå. Här följer några idéer på sånt jag tycker bör finnas på nya Malmö Plaza.

  • Skomakare och skräddare för lagning av skor och kläder som gått sönder
  • Cykelverkstad
  • Sybehörsaffär och annan försäljning av reservdelar och mindre verktyg som behövs om man vill laga och vårda sina kläder m.m. själv
  • Uthyrning eller utlåning av större verktyg etc – skruvdragare, symaskiner och annat
  • En bra liten järnhandel (typ Malmö Järnhandel)
  • Flera olika affärer för begagnade kläder med olika koncept – klädbyte, klassisk second hand, etc (ett köpcentrum förväntas ju ha många klädaffärer, liksom)
  • Klädaffärer med fokus på ekologisk, miljöanpassad, giftfri och vattensnål tillverkning och med socialt fokus i tillverkningsledet
  • En mataffär med mycket ekologisk mat (Hemköp finns där och är okej men kan bli ännu bättre)
  • En mataffär med fokus på lokalproducerad mat (typ Rötter)
  • En lunchrestaurang som lagar mat på det som affärerna omkring behöver slänga pga bästföredatum (typ Resurskocken i Lund)
  • Ett bibliotek
  • Ett schysst café som funkar bra för frilansare och distansarbetare etc som vill koppla in sin dator och sitta och jobba

Om du har andra bra idéer så tipsa gärna här – men också i kommentarsfältet till Sydsvenskans inlägg.

Läs även “Vad är det köpcentran har som inte finns i stadens centrum?”.

Nån sorts influensakänsla

Det kom en trötthet gående. En enorm trötthet under hela torsdagen, som igår vid två på eftermiddagen övergick i något annat. Ont i magen. Ont i hela kroppen. Influensakänsla, typ.

Den delen av mig som alltid letar skuld hos mig själv för precis allting började gräva i om sjukdomskänslan betydde att hallonmoussetårtan jag åt till lunch hade varit dålig på nåt vis. – Fast min kollega åt också en lika stor bit av samma tårta, och då borde hon också blivit sjuk.

(Ja, vi körde lite wild and crazy. Lunch av tårta och kakor. Helt oplanerat, bestämdes när vi stod i kön på lunchstället och funderade över vad vi skulle välja till lunch, och kakorna såg så goda ut. Och jag tänkte att äh vad fan, jag är trött och sliten och orkar knappt vara på jobbet och någon gång ska man göra de vansinniga sakerna också. Så min lunch bestod av en bit hallonmoussetårta, en chokladtryffel, en chokladboll och en kaffe.)

För övrigt påminner det ganska mycket om det sjuåringen hade i söndags. Ont i magen, ont i kroppen, ont i huvudet, och febertendens. Dagen efter mådde han trots allt betydligt bättre, även om han fick stanna hemma. Och jag mår faktiskt bättre idag, även om jag fortfarande är helt orkeslös.

Men jag har sovit på soffan inatt. Vill inte smitta ner älsklingen om det kan undvikas. Vill inte krama honom eller så.

Ett elände det där, att när man är som ynkligast så ska man undvika varandra. Jävla skitevolution.

Skomakare

Mina mellansäsongskängor (ekologiska från Kavat) har fått göra ett besök hos skomakaren, eftersom skinnet ovanpå lossnat från sulan på ena skon. Under tiden har jag passat på att gå i vinterkängorna (också ekologiska från Kavat, inköpta 2011; också lagade hos skomakare), för det blev ju faktiskt vinter ett tag :-)

Men nu är kängorna uthämtade från skomakaren.

Turn Left – doktorn som multivitamintablett

Vi tittar ofta på Doctor Who på Netflix på kvällarna. Oftast bara jag och älsklingen, men ibland även tolvåringen.

Igårkväll kom vi till avsnittet “Turn Left“.

Och jag fascineras, för vilken gång i ordningen vet jag inte, över manusförfattarens (och andra inblandades) förmåga att väva in viktiga saker.

På ytan är det ju ganska okomplicerat: resor i tid och rum, actionscener och dramatik och lite humor och glimten i ögat, och för det mesta med en ganska enkel svartvit uppdelning av ond och god: de som ska bekämpas är ofta märkliga ondingar från andra delar av universum.

Samtidigt, som i förbigående, lyfts andra viktiga saker. Inte omärkligt. Men utan att egentligen kommenteras, de bara blir självklara konsekvenser av annat.

Som i gårdagens avsnitt, som lyckas gräva runt ordentligt under ytan.

Vad du gör är viktigt och kan bli avgörande för världen. Ingen är obetydlig, och små händelser kan ha stor betydelse. Och det i sig leder samtidigt, bisarrt nog, till att det inte är någon idé att gräma sig över vad som hände och vad man gjorde och de val man gjort – för de har lett vidare till det som händer på andra områden på sätt du aldrig kan ana, och även om något blivit bättre på något sätt om man gjort annorlunda, så kunde det ha lett till katastrofer på oanade sätt på andra områden.

Och så paralleller till dagens samhälle: vad händer när världen plötsligt drabbas av katastrofer och människor inte kan bo kvar där de bott, till exempel för att hela London är utplånat och hela södra England är strålskadat och människor måste tränga ihop sig i de delar av England som fortfarande är beboeliga och det inte finns bostäder och inte jobb och hela landet är i katastrofsituation – och sedan världen i övrigt också drabbas av katastrofer. Och man plötsligt börjar prioritera vilka människor som ska få de bostäder som finns och skickar iväg de andra – som också är människor. Ju.

Och så vidare.

Högaktuella frågor nu, men avsnittet är från 2008, och egentligen är det väl evigt aktuella frågor.

Och som sagt, alltsammans egentligen mest i förbigående, i ett vanligt enkelavsnitt på 45 minuter, med även i övrigt en ganska komplicerad story där huvudet får anstränga sig för att hänga med ibland.

Och jag tror att det är minst lika effektivt med den sortens iförbigåendekommentarer som med filmer eller TV-serier med direkt fokus på “de viktiga frågorna”.

Och det är väl det som gör Doctor Who så bra: blandningen av dels action, fantasi, “vetenskap” och humor, dels djupare lager av invävd samhällskritik och -analys, och vändande och vridande på existensiella och filosofiska frågor.

Kanske är det också därför det faktiskt är ett så effektivt sätt att må lite bättre i en tillvaro som är ett gungfly.