Tag Archives: blogga

Kommentera gärna!

Med tanke på tidigare inlägg, så vore det intressant om du som läser detta kommenterar något kort om varför du läser min blogg. Till exempel:

  • För att du känner mig och vill veta vad som händer i mitt liv
  • För att du känner igen dig i saker jag skriver eller finner stöd
  • För att du tycker du lär dig om hur andra människor har det, får en ökad förståelse eller något sånt.
  • För att du tycker det jag skriver är intressant eller ger nya perspektiv.
  • För att du tycker jag är helt kokobäng och du samlar på dig argument för att jag är helt kokobäng.

Du behöver inte tala om vem du är, du kan använda ett alias. Mejladressen du anger kan bara jag se, inte andra som läser bloggen.

[Nej, kokobäng är inte ett accepterat ord. Du som verkligen tycker jag är det tycker säkert inte det är ett lämpligt ordval. Knäpp kanske faller dig bättre i smaken?]

Så varför läser du då?

Jag är stolt över mitt bloggande. Stolt över att våga vara ärlig om många saker som är jobbiga. Stolt över att skriva om saker som de verkligen känns, inte täcka över och linda in och låtsas. Stolt över att skriva om hur det känns även när det inte är gulligull utan även när det är känslor som är så fula att jag skäms för dem.

Jag gör det förstås huvudsakligen för min egen skull. För att saker som är jobbiga lättar om man faktiskt uttrycker dem, precis så som de är eller känns. Men jag gör det också för andra som kan tänkas vara i liknande situationer eller situationer med liknande känslor. Eller för den delen för att personer som inte är i liknande situationer ska ha en chans att få en bättre förståelse för hur det är.

(Och det nämns också ganska ofta i olika sammanhang, att vi som inte mår alltigenom perfekt behöver synas och berätta, för att ta bort stigmat.)

Men sedan finns det alltid människor som faktiskt helt saknar förståelse. Människor som ser varje antydan till att inte må perfekt, att inte fungera efter mallen, som ett tecken på svaghet och oduglighet.

Det där är ett av skälen till att jag hållit min blogg anonym. (Ett av flera skäl, ska tilläggas; du som vill veta mer om detta kan göra en sökning i bloggen och hitta resten.) För poängen med att blogga om jobbigheter försvinner om jag måste anpassa mig till den kategori som kan tänkas använda det emot mig.

Men ja, efter det senaste året så är bloggen betydligt mindre anonym, eftersom så många fler i närområdet “hittat hit”, givet omständigheterna. Och inom mig växer en liten oro att det ska finnas de som använder min öppenhet mot mig. Folk som vill ha sin värld perfekt och felfri och välmående och tror att allt annat är av ondo. Att det ska finnas läsare här som inte är ute efter att känna igen sig eller öka sin förståelse eller stötta, utan istället vill leta fel.

Jag hoppas jag har fel.

En annan dag

De där långa resonemangsochfunderinsgblogginläggen blev inte skrivna idag heller. För det krävs att jag har tid och lust och ro och att jag prioriterar det och att jag inte är för trött. Så jag skjuter på det till någon annan dag och kommer väl att göra det tills de är så urvattnade att det lika gärna kunde kvitta.

Nej du, den gubben gick inte

Nu har någon cannabisglad snubbe spammat med kommentarer om hur bra cannabis är mot cancer. Den första kommentaren, som han lagt till mitt inlägg om att jag räknar fel på hur många vi är i familjen nu när min man dött av cancer, lyder så här:
skarmklipp
Och sedan har han gjort fem kommentarer till mitt inlägg med funderingar kring hur man ställde cancerdiagnoser förr – fast inte heller de kommentarerna har med inlägget att göra utan handlar om cannabis förträffliga inverkan på cancer. Och om att han minsann har studerat det här ämnet i många år och att jag alltid kan ringa honom på angivet telefonnummer och att han alltid svarar ärligt.

Nå. Jag är inte intresserad av att agera cannabisreklamsajt. Speciellt inte åt någon som inte ens kommenterar relevanta saker. *slänger i papperskorgen*

Kommentarer

Ja, jag läser alla era kommentarer. Och de är värdefulla och viktiga för mig. Ger mig kraft en stund till.

Men jag svarar inte på alla. Inte ens på många. Ibland har jag inget att svara. Och ibland skulle jag vilja svara, men har just då inte kraft att formulera det svar jag skulle vilja – och då får det hellre vara till någon annan gång – även om den riskerar att aldrig komma.

Det här att jag skriver till dig och att en del tycker jag är för privat

Hej älskling…

Jag önskar att det verkligen kändes som att jag pratade med dig, eller skrev till dig. Men det gör det inte. Inte alls. Jag kan väl visserligen inte påstå att jag anstränger mig maximalt för att få till den känslan. Men om jag försökte skulle jag nog å andra sidan mest bryta ihop för att jag inte lyckades.

Egentligen är det mer ett samtal med mig själv i mitt huvud. Fast det känns liksom ändå som att det blir lite mer “på riktigt” när jag riktar mig till någon istället för att bara skriva “opersonligt”. Det blir lite mer på riktigt av att skriva till någon än om någon (eller om ingen, till och med).

Förresten så funderar jag på om det är det här att jag skriver det (som om jag skrev) till dig som gör att en del tycker det jag skriver är för privat. Tydligen är min blogg i alla fall för privat för att en del personer ska tycka det känns okej att läsa den för tillfället. Jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna skriva om döden och sorgen utan att det blev privat. Sorgen är ju i högsta grad något privat. Och samtidigt tror jag att åtminstone en del av det jag beskriver är mer allmängiltigt och relevant för många sörjande. Nå, inte vet jag. Jag skriver som jag skriver, och så får andra läsa eller låta bli – det är upp till dem. Jag skriver för att jag behöver, för att jag måste, för min egen överlevnad. Jag vet ingen annan väg. Det är det bästa jag i nuläget kan göra för att inte gå helt sönder. När jag skriver så jagar jag undan förtvivlan och övergivenhet och tomhet en stund, åtminstone medan jag formulerar mig.

Kanske är det därför jag skriver till dig. För att det känns hemtamt och vant. Och för att känslan av hemtamt och vanligt är det jag behöver.

Jag skulle vilja tipsa dem om min blogg

Läkaren från ASIH-teamet/palliativa avdelningen ringde i förra veckan för att kolla av läget med mig. Tydligen har de som rutin att göra så ett tag efter att någon dtt. Så vi pratade en stund. Och hon påpekade att jag självklart fortfarande är välkommen att höra av mig om jag undrar något eller vill ha hjälp med något eller så.

Idag kom ett kort med posten. Inte ett födelsedagskort (jag fyller snart år), utan ett kort från personalen på Palliativa avdelningen:

Nu har det gått en tid sedan din make avled. Vi vill visa vårt djupa deltagande och förstår att du har en svår tid. I samband med sjukdom och dödsfall kan många frågor uppstå och vi vill med detta kort säga att du är varmt välkomna att höra av dig till oss så ska vi efter bästa förmåga svara på dina frågor.

Varma hälsningar

Personal på Palliativ Vård Avdelning och ASIH Ystad
tel nr XXXX-XXXXXX

Det känns förstås väldigt fint och bra att de månar om mig och hör av sig – det känns som bra och kloka rutiner.

Men alla mina frågor och tankar är av sånt slag att jag aldrig skulle få för mig att ringa om dem. Ringer dem gör jag ju liksom om jag behöver lösa något konkret. Eller när älsklingen hade vrålont på morgonen och någon behövde komma fort. Inte för att vädra mina tankar av typen “Tänk om…” och oro kring skuld och ansvar. Jag vet ju att det är mina irrationella hjärnspöken, och jag vill gärna att någon med bättre insikt än jag talar om att mina tankar och min oro är ogrundade, men jag skulle inte få för mig att ringa till sjukvårdspersonal som större delen av tiden har viktigare saker för sig och kanske inte har möjlighet just då för att vädra saker som jag vet är meningslösa och sannolikt saknar svar.

Hade det däremot funnits en mejladress så skulle jag nog mejlat dem. Beskrivit hur mina tankar rör sig, och kanske bett om någon form av respons. Och förmodligen tipsat om min blogg – för jag tänker att det säkert kan vara bra för dem att se hur tankarna rör sig i den här situationen, och de kanke kan tipsa andra som är i samma sits som vill läsa.

Men någon mejladress till palliativa finns helt uppenbart inte. Jag har letat och letat och letat. Men palliativa/ASIH hör visst också till sådana som man bara antas prata med muntligt.

Det är lite synd, tycker jag. Speciellt som man nu faktiskt verkar angelägna om att ta hand om anhöriga till avlidna patienter.

Nej, jag tänker inte starta nåt jävla reklamsamarbete

Jag fick just ett mejl, med rubriken “Angående samarbete med sanneskriver.se”:

Hej,

Hoppas allt står väl till.

Jag fann precis din hemsida sanneskriver.se och tycker att den ser väldigt intressant och välskriven ut!

Jag arbetar inom digital marknadsföring och undrar om du skulle vara intresserad av ett samarbete, detta då det skulle gynna alla parter. Jag undrar helt enkelt om du är öppen för att ta emot och publicera relevanta och välskrivna artiklar och gästinlägg anpassade efter dina tidigare inlägg? Alternativt skriva dom själv.

Om du är intresserad eller vill höra mer om tänkbara artiklar och idéer, hör gärna av dig så kan jag utveckla och även gå in på vad jag är villig att erbjuda som kompensation för exponeringen.

Med vänlig hälsning,

Lasse [Efternamn]

[Företagsnamn]

[mejladress]

Hahahahaha!

Ursäkta? Jag har fått ökad trafik till min blogg (ja, jag gissar på att något sånt är inblandat – för ni är många fler som läser här sedan en dryg månad tillbaka), och nu vill Lasse att jag ska samarbeta och erbjuda exponering och sedan få kompensation för det? Min personliga blogg, min plats där jag skriver vad jag tycker och tänker och känner, och som för tillfället mestadels handlar om sorgen efter min älskling – där tycker Lasse att jag ska sälja plats för mer eller mindre förtäckt reklam?

Är du helt jävla dum i huvudet, Lasse?

Om du hade läst min blogg hade du över huvud taget inte inlett med “Hoppas allt står väl till” – för då hade du vetat hur det står till.

Och nej, det är inte av omtanke om Lasse som jag inte skriver ut företagsnamnet. Jag vill inte att Lasses jävla företag ska få någon extra trafik av att jag skriver om det här.

Eftersom Lasse tydligen är en idiot, så ska jag för tydlighetens skull skriva det här:

Nej, Lasse, jag kommer inte att samarbeta med dig.
Nej, Lasse, det skulle inte gynna båda parter.
Nej, Lasse, pengar är inte det viktigaste av allt.

Baaaaarnen

Och ja, ibland skulle det vara skönt att kunna skriva mer öppet om barnen, om deras liv, tankar, reaktioner och känslor. För det är ju en del av mitt liv också, och påverkar mig och så.

Men det är off limits. Det är min sak om jag väljer att vända ut och in på mina känslor i bloggen. Men deras liv och känslor är deras sak, och jag har ingen rätt att skriva om det här, annat än i ytterst liten mängd, ett skrapande på ytan.

FULT

Läser vidare i Sydsvenskans serie om skärmtid. Som det här:

3. Facebookbanta. Du behöver inte gå ur, men ha en helt skärmfri dag i veckan.

– En vuxen spenderar ungefär 75 minuter per dag på Facebook, men bara 17 minuter fokuserat på sina barn. Vi fastnar ofta vid skärmen samma tid varje kväll. Det är en rutin vi kommit in i och måste bryta. Gör något aktivt istället för Facebook. Om ni är ett par, ge varandra en massage och gör sedan en reflektion efteråt. Då märker ni att det var bättre än att sitta vid skärmen och kommer att göra om det. Om skärmen lockar mer är det nog fel på förhållandet.

Ja. Vi vet. Det är FULT att umgås via facebook. Det är däremot inte ett dugg fult att lägga motsvarande tid på att glo på TV för att man är trött och vill sitta ganska passiv och egentligen inte bryr sig om vad det är på TV:n utan bara sjunkit ner i soffan och stirrar framför sig.

Något blir genast fult så fort det involverar dator eller telefon (ja, om man inte pratar i telefonen, förstås). Att sitta och umgås i TV-soffan och diskutera det man ser på TV är bra och socialt. Om man däremot diskuterar det man ser på TV via sociala medier, med vänner man har i andra delar av landet eller världen – som till exempel lång trådar om Eurovision tillsammans med andra som älskar att analysera musiken, kläderna, surheten i tonerna – då blir det genast per definition FULT.

Att sitta i soffa och diskutera med sin älskling via facebook, och samtidigt ha med en mängd vänner som sitter i andra soffor på andra ställen, det är också per definitiom FULT.

Eller att min reflektion över tillvaron hamnar här i bloggen, där jag kan dela den med alla som är intresserade – och där min älskling åtminstone tidigare kunde läa den alldeles strax efter att jag skrivit ned den – det är också FULT.

Och hör du experten, det var inget fel på mitt förhållande. Numera har förhållandet ett stort fel, och det är att min älskling är död. Men han levde tills han dog, både via skärmen och på andra sätt.