Monthly Archives: november 2012

Kaviaren

Vi äter mindre kaviar nu. Både jag och fyraåringen. Jag köper inte hem i förväg på samma sätt som innan. Jag plockar inte heller alltid fram den när vi ska ha mackor. Och även när jag plockat fram så tar jag bara en macka med kaviar, mot bättre vetande, typ. Men ja, vi äter fortfarande kaviar.

Jag har liksom inte orkat driva frågan. Jag har ju inga bra styrmedel – jag måste i så fall kunna göra ett aktivt val av en tub utan bisfenol. Eller kaviar i burk. Någon skrev något om att det finns – men i så fall var?

Konsekvensen är att fyraåringen ännu oftare äter mackor med bara smör eller utan något pålägg alls. Att hans kost liksom förskjuts ännu mer till spannmål. Jag hoppas det inte är ett problem. Att det är en rimlig prioritering. Men jag vet förstås inte.

För ja, visst, jag borde fortsätta följa tråden. Men jag hinner inte fortsätta följa alla trådar. Det finns så många… Och så ska man hinna med jobb, och renovering, och barnen… Det här är den tråden som får bli liggande just nu. Tills jag orkar ta tag i den igen.

Tankar om begagnat

En av mina största miljöinsatser på sistone är nog att jag skaffat ett tradera-konto. Tidigare har jag ibland letat saker på tradera, och ibland tipsat min man (som haft konto länge) om saker. Men jag har inte haft möjlighet att lägga saker i en minneslista och hålla koll. Och förstås inte haft möjlighet att handla.

Det där med att ta första steget är ju som bekant ofta svårast. Orka. Våga. Och när man väl kommit så långt måste man både vara byråkrat (godkänna villkor) och vara kreativ (hitta på alias och lösenord och så vidare). Å andra sidan, när man väl tagit det där steget så visar det sig oftast att det inte var så svårt ;-)

Det är förstås inte bra i sig att “konsumera”, alltså köpa saker. Att handla på tradera är ingen miljöinsats i sig. En miljöinsats blir det när jag handlar begagnat istället för att handla nytt. Eller för den delen om jag förhindrar att fullt fungerande saker kasseras. Och möjligen också genom att ju fler vi är som handlar begagnat, desto högre blir värdet på begagnade saker, i de direkta pengar som betalas för sakerna (fast också i form av en allmän statushöjning eller normalisering).

Det där har jag för övrigt funderat på… Det normala är ju att begagnade saker är billigare än nya. Eller, så är jag van att se det. Jag har sett “billigheten” som ett argument för att köpa begagnat – eller i alla fall en bonus. Men är det egentligen självklart att det begagnade måste vara billigare? Det beror ju på om det finns andra mervärden i det begagnade som man är beredd att betala för.

Jag har insett det nu, när jag budar hem kommande julklappar från tradera: det har ett egenvärde för mig att sakerna är begagnade. Nya saker kan jag nämligen inte med gott samvete köpa utan mycket goda skäl. Begagnade saker – speciellt när det rör sig om så gott som outslitliga saker, som alltså både haft ett “liv” innan jag köpte dem, och som fortfarande duger att sälja vidare igen när de inte behövs här längre – har alltså ett mervärde, som innebär att det på något vis faktiskt kan vara okej att betala mer för dem än för något motsvarande nytt. Det är en intressant insikt.

Det är över huvud taget intressant att fundera på saker och deras värde i ett längre perspektiv. De saker vi skaffar nu, när världen fortfarande har “oljeslavar”, vilka av dem kommer att vara värdefullast när läget förändras om några decennier? Vad kommer att vara hårdvaluta? Tyvärr ger det också lite andra tankar: Är det bättre, ur eget personligt hänseende, att hamstra? Att inte sälja av? Att inte lämna elektronikskrot till återvinningen, utan behålla det som reservdelsbank? Ur själviskt hänseende är det kanske bättre? För planeten som helhet däremot sämre.

Och… i vanlig ordning är det väl så att de som skiter i andra och roffar åt sig kommer att vara de som står som vinnare. De som konsumerar hysteriskt kommer att ha fler saker när den riktiga ekologiska krisen kommer. Saker de kan sälja och använda. Åtminstone under förutsättning att det inte bara är billiga t-shirts från H&M de shoppat. Nå, att det är skitstövlarna som lyckas bäst har aldrig varit ett godtagbart skäl att vara en skitstövel. Vare sig på högstadiet eller i det här fallet.

Det blir i alla fall en del begagnade saker under granen i år. Dels “riktiga” begagnade saker. Dels en del böcker som jag köper nya (för att de ännu inte går att få fatt i begagnade) men som jag läser själv innan jag ger dem som julklapp. (Jag har dåligt samvete för det också. Självklart. Det har jag för typ all konsumtion :-) Men hur ska man annars göra? Det är viktiga böcker. Författarna behöver få betalt. Jag behöver läsa böckerna. Andra jag känner behöver läsa böckerna, kanske mer än jag.)

Nej visst, så “får” man säkert inte göra. Bra, då ändrar vi på det. – Nu får man! För det är faktiskt vi själva som bestämmer vad vi tycker är okej. Och vi behöver ändra vad som är okej om vi ska rädda världen.

I övrigt lyser flitens lampa stundtals också på kvällarna i julklappsförberedande syfte. Julklappar kan också fixas genom att tillverka nya saker av något gammalt. Som en struthätta av en gammal fleecefilt. Kreativt, personligt, handgjort. Unikt.

Det här med att göra rätt, miljö- och hållbarhetsmässigt, är långtifrån alltid svårt. Den svåra biten är att lära sig nya sätt och skaffa nya vanor.

Årets julkalender

Det är snart förste december. Det är dags för julkalendrar igen. Och tro mig, även i år har jag vänt och vridit på hur vi ska göra. (Precis som ifjol…)

Fokus för årets kalender kommer att vara pengar. Fast pengar som barnen inte själva får behålla.

Den förste december kommer de att få en gemensam enkrona – som ska sparas i en burk.

Den andre december kommer de att få två kronor, att lägga i samma burk.

Och så kommer det att öka på med en krona varje dag: tre kronor den tredje december, fyra kronor den fjärde december, och så vidare till 24 kronor den 24 december. Det blir totalt 300 kronor.

På julafton får de välja mellan några olika alternativ på vilket “välgörande ändamål” pengarna ska gå till.

Ja, självklart är det huvudsakligen symboliskt. 300 kronor är ju på sätt och vis ändå inte stora pengar – samtidigt som det är det om de kommer dit där de behövs, till de som behöver dem mer. Dessutom är det min förhoppning att den stigande siffran ska ge åtminstone åttaåringen någon sorts liten insikt om det här med att små ökningar snabbt ger stora effekter, på gott och ont.

Men efter en del resonerande har vi kommit fram till att det också blir lite saker till barnen själva i kalendern, även i år. Men begagnade saker. Huvdusakligen begagnat lego, faktiskt. För det är ju samtidigt ett sätt att visa att man kan leva gott på bara begagnat, att inte allting måste vara nytt. Det är en viktig poäng att lära sig inför framtiden. (Och med lego är det ju ungefär som med grus: även om man fyller på grushögen lite, så är det fortfarande bara en grushög. Mer lego ökar inte egntligen på prylproblemet.)

Vi pratade om det här med kalender häromdagen, jag och åttaåringen. Han har frågat flera gånger om de får några legokalendrar i år (eller snarast: när ska vi köpa? Ska vi köpa idag?), och jag har inte velat svara förrän jag och min man kunnat prata först så att vi är överens – även om jag trodde vi var det – och för att frågan liksom alltid kommer vid tillfällen då det inte riktigt är läge att sätta sig och ta en längre principiell diskussion med sitt barn (funkar inte jättesmidigt på Ica, liksom). Men så högg jag något tillfälle när jag hämtat honom på fritids, och sa som det var, att vi köper inga legokalendrar i år, men det blir kalender i den hemsydda.

Han blev fullkomligt bedrövad. Inte på något fånigt överdrivet sätt, utan liksom utom sig av ledsenhet.

Jag har pratat och förklarat. Att vi måste minska konsumtionen, inte bara skaffa nya prylar igen och igen, inte slösa på jordens resurser, inte slösa med energi. “Men det blir ju lika mycket slöseri med en paketkalender med andra paket!” protesterade han. Jag förklarade att det beror ju på vad vi stoppar i kalendern – fast det köpte han inte riktigt. Jag har pratat, förklarat att jag kan och vet en massa om miljön, och att jag vill göra mitt bästa – eller i alla fall något jag kan stå för. Att jag inte vill att han och hans bror ska fråga mig när de är vuxna “Men mamma, varför gjorde du inget? Du visste – varför gjorde du inget?”. Jag har jämfört med förintelsen och andra världskriget. (Som åttaåring har han ingen koll på andra världskriget egentligen. Så då fick jag först ta en snabb, mild version – inga detaljer – om att en del människor försökte döda så många judar som möjligt. Och så då det här att efteråt frågade andra människor: men varför gjorde ni inget för att hindra det? Komplicerade grejer. Svårt att ta på en lagom nivå med en åttaåring – en nivå som inte blir för hemsk, men samtidigt utan att vika undan från det svåra. Men viktigt! Man kan inte alltid skjuta upp allt det svåra till senare.)

Och jag pratade om att egentligen har vi det ganska bra. Att det finns många människor – även i Sverige, idag – som faktiskt inte alls har råd med sådan lyx som kalendrar, utan som får gå till kyrkan och be om pengar för att ha råd att köpa julskinka. Kanske vore det enklare om vi faktiskt inte hade råd? sa jag. Men det hade ju varit att ljuga, poängterade jag.

Och jag poängterade att det är okej att beklaga sig för kompisarna om vilka hopplösa föräldrar han har, ifall han tycker det. Fast det tänkte han nog egentligen inte göra.

Men han var rejält dyster resten av den kvällen. Och ja, det kan jag leva med. Han fick utrymme att vara ledsen. Jag förklarade min ståndpunkt och stod fast vid den.

För övrigt har jag ändå en klump i magen, över att jag/vi skämmer bort dem och ger dem saker de inte absolut behöver. Över att vi inte vänjer dem av med det helt, åtminstone vad gäller paketkalender.

Rättning i pendlarleden och vanligt hyfs, om jag får be!

Men ursäkta mig, kära medpassagerare! Att jag ställer mig lite åt sidan när dörrrarna öppnas på tåget är för att de som är på tåget men ska av ska kunna få kliva av utan att behöva tränga sig fram. INTE för att det ska bli en liten liten springa i folkmassan som du kan tränga dig igenom.

Egentligen skulle jag vilja ställa mig ännu lite längre åt sidan, för att underlätta för de som ska av. Det underlättar i så fall för alla – både de som ska av och de som ska på. Mindre trängsel ombord. Färre personer som behöver känna panik över att inte riskera hinna av. Lättare för de nya som kliver på att hitta sittplats.

Dessutom tycker jag det hör till allmän hyfs.

Men skulle jag ställa mig längre åt sidan så skulle ännu fler än du tränga sig förbi mig. Det skulle vara jag som skulle bli utan sittplats.

Så jag kör en kompromissvariant, där jag försöker hålla fri väg men ändå bevaka mina egna intressen och se till att det inte blir för gott om plats för andra att smita emellan.

Fast såna som du smiter ändå emellan. Ni kan dessutom konsten att göra det på ett sätt som gör att det är jag och andra som jag som liksom får rycka oss undan för att inte välta, och därmed är det jag som kommer att stå mitt i vägen hastigt och (inte så) lustigt. Det blir jag som inte verkar ha sunt förnuft och hyfs. För att du och såna som du inte vet hur man uppför sig.

Om några dagar ska visst vintern komma

Snö. Eller kyla. Eller kanske båda delar.

Och då kommer de. Kommentarerna om att “Jamen det ser ni väl att vi inte har någon global uppvärmning. Jag hörde något om en ny istid, och det verkar ju stämma.”

Ja. Fast väder är inte samma som klimat. Och klimatprognoserna har inte sagt att all snö ska försvinna nu.

Däremot om några decennier, typ. Eller om ett halvt sekel.

Och hittills stämmer klimatscenariona tydligen bra. För bra, eller vad man ska säga – vi följer tydligen snarast värstascenariona.

Jag tror inte världen går under 21 december – det finns det inga skäl att tro. Jag tror inte heller att jorden går under om 50 eller 100 år. Däremot tror jag att det är stor risk att många av de stora viktiga ekosystemen har kollapsat om hundra år, och att den mänskliga civilisationen på många sätt ligger risigt till. Men nejdå, jorden går inte under. Vi kommer förmodligen inte att spränga planeten i bitar, och vi kommer inte att lyckas utplåna allt liv.

Men jag skulle önska att folk tog sitt förnuft till fånga och började göra annorlunda. Så att framtidsutsikterna kunde se lite bättre ut.

Det känns liksom väldigt dumt att sabba all vettig framtid ur mänskligt perspektiv på att kunna låta köpfesten pågå max nåt decennium till…

Nu brinner det

Sotarn har varit och kollat och provrökt kaminen – och röken går åt rätt håll. Vi får elda.

Det gör vi.

Blommiga väggar på gång?

Sent igårkväll förlimmade jag väggarna i matrummet. Hälften vatten, hälften tapetlim. Rolla på väggarna, med pensel i kanterna.

Jag kände mig allmänt lite… skeptisk. Jag hittade en hel massa gropar  och ojämnheter i det nyputsade som vi inte upptäckt innan. Jag slabbade lim på alla ytor och var rädd att det inte skulle vara tillräckligt – och samtidigt rädd att de kvarvarande tapeterna plötsligt skulle släppa när de fick limblandningen på sig.

Idag har vi tapetserat. För allra första gången (i alla fall om man räknar riktig tapet; vi tapetserade med sådan där “återställare” för typ 9 år sedan). Det kändes väldigt läskigt. Var börjar man? Hur gör man? Har vi tänkt på allt? Vågar vi verkligen sätta kniven i? (Ungefär som att börja klippa i dyrt tyg, typ.)

Men mina föräldrar kom hit och avledde barnen (tack!). Och vi mätte och pratade och funderade. Och gjorde.

Nu har vi tapetserat halva rummet ungefär. Det se skitsnyggt ut. Trots att vi alltså kör mönsterpassning… :-) (Axmarby. Rödblommig.)

Men nu väntar jag bara på att allt ska ha rasat ner tills vi vaknar imorgon.

Milstolpe

Igår kom den på plats. Kaminen. Installerad och klar.

Bruket runt anslutningsröret måste härda. Och vi måste få fatt i en sotare somm kan provtrycka innan vi får elda.

Men ändå.

Egen härd är guld värd.

Vi har en kamin i husets hjärta. En kamin som kan hålla oss varma både kalla vinterdagar och vid strömavbrott. En teoretisk möjlighet att värma mat även utan el.

Om det krisar kan vi flytta ner på bottenvåningen och hålla oss i bara kök, matrum och vardagsrum – till nöds sova alla i soffan (140 cm bäddsoffa).

Det känns tryggt. En eldstad är grundläggande trygghet.

Snölängtan

Jag är ingen vintermänniska. Jag vill inte ha många månader med snö och kyla, och jag har inget intresse för “vintersport” mer än möjligen en runda med sparken och kanske en tur med pulkan. Jag är överlag ganska nöjd med längden på våra skånska vintrar. Jag vill ha vinter och snö, men inte så länge :-)

Med det sagt: Jag längtar efter snö. Och kyla.

Det är som vanligt så här års: jag spanar i väderprognoserna. Letar efter minusgrader. Hoppas hitta någon sorts sannolikhet för snö.

Det är romantikern i mig. Romantikern därinne gillar snöfall – små flingor, stora flingor, skira flingor, tunga flingor.

Och jag gillar väder. Alltså, inte ickeväder, utan väder. Storm, hagel, åska. Ja, det är idiotiskt – som husägare och vuxen så borde jag inte resonera så. Fast det är ju inte resonemang, det är helt irrationellt :-)

Jag gillar stämningen det ger.

Och jag gillar snöstormar :-)

Så nu spanar jag. Och längtar. Och hoppas. Även om jag vet att snö totalt sett är sällsynt och det bara kommer att bli sämre med det.

Och så plötsligt dyker det upp. Nu visar väderprognosen snö och kyla till första advent! För bra för att vara sant. (Fast samtidigt rimligt. Det är ganska vanligt att Anders braskar – och julen brukar definitivt slaska ;-))

Sannolikheten är förstås stor att det inte blir så. Men ändå. Ett litet hopp tänds :-)

Mer om snö och vad jag tycker om den.

Imorgon är en nervös dag

För det sägs att de ska komma och installera kaminen.

Det vågar jag inte tro på.

Och kommer de så kommer ju nåt att strula. Hålet de ska göra i murstocken kommer att bli för stort. Röret de satt i murstocken kommer att visa sig att de satt i fel. Kaminen kommer att hamna fult assymmetriskt – eller ramla genom golvet.

Dessutom kommer det att visa sig att man absolut inte får lov att elda i kaminen på ett halvår.

Och nej, vi har inte tapetserat än. Väggarna är putsade och spacklade och slipade. Lim hemskaffat. Tapetbord och verktyg likaså. Och tapeter förstås. Nästa steg är att förlimma väggarna. Får se om vi orkar imorgon.

Som jag minns det så valde vi att satsa på tapeter i det här rummet för att det skulle vara mindre jobb. För att vi i huvudsak skulle kunna låta de gamla tapeterna sitta kvar, och bara riva bort det som satt löst. Hahaha! Gud så dumt! För nu har vi ju nästan putsat om hela rummet lik förbaskat. Och hade det inte varit för att vi skulle tapetsera så hade det inte känts så nervöst i magen för om det verkligen blivit tillräckligt jämt…