Monthly Archives: oktober 2011

Varför har inte prisjämförelsesajterna med miljömärkning?

Vi behöver eventuellt skaffa en ny dator. Inget avancerat eller så; främsta anledningen är att vi behöver en burk med windows på för att ungarna ska kunna spela datorspel.

Det finns en hel massa svanenmärkta datorer idag; självklart vill jag gärna köpa en sådan. Annars brukar vi gärna köpa begagnad elektronik och komplettera med nya delar vid behov. Men när det handlar om en dator och barnen så finns ju inte minst goda hälsoskäl att köpa miljömärkt.

Men ja, i det här fallet måste det förstås lite vägas mot kostnad; datorer kan ju kosta väldigt mycket beroende på prestanda och sånt där. Och de datormodellsnamn som radas upp i listan på svanen.se säger mig absolut ingenting – jag har ingen aning om vad som motsvarar våra behov.

På något sätt behöver jag hjälp att rangordna. Och det normala sättet i nuläget är väl att använda någon prisjämförelsesajt – pricerunner.se, prisjakt.nu och liknande.

På dessa sajter kan man bocka för en massa olika specifikationer om varan man söker. Miljömärkning borde vara en självklar sådan – tycker jag. För mig är det en självklar och central del när jag ska välja vad jag ska köpa. Men det har de uppenbarligen inte tyckt på prisjämförelsesajterna, det finns inte alls med. Sorgligt och märkligt.

Jag får väl leta vidare på andra sätt, för att skaffa den information jag behöver. Tills dess att prissajterna kommer ikapp och tar med miljömärkningarna :-)

Stödköp

Vi har ett begrepp i vår familj som heter stödköp. Det är när vi köper något vi kanske egentligen inte riktigt behöver, eller inte behöver just för stunden, eller köper något lyxigare än vi egentligen just för stunden var ute efter, för att gynna försäljarens goda initiativ.

Som om vår lokala lilla mataffär tar hem någon ekologisk vara som inte funnits hemma innan och som man kan anta att det nog inte är någon större efterfrågan på. Då finns det en poäng med att vi köper, för att de inte ska stå där med en massa saker de får slänga för att ingen köpte det – för i så fall minskar chansen att ta de har hem något ekologiskt fler gånger.

Samma sak om klädaffären på vår ort tar hem ekologiska barnkläder. Även om barnen har vad de behöver, och det bästa för miljön vore att inte köpa mer kläder än nödvändigt, så ser jag då en poäng med att visa att ja, kunderna vill ha det ekologiska. Och så köper jag en tröja eller två ändå.

Och det kan även gälla de stora kedjorna. Även Lindex och H&M behöver ju faktiskt se att det inte bara är tomt snack att kunderna vill ha miljöbättre produkter. Om bara de som skiter i miljön handlar och de som bryr sig om miljön bara köper begagnat, så kommer vi ju aldrig nånstans.

Och ja, jag har ändå dåligt samvete när jag köper nåt vi verkligen inte behöver. Men dåligt samvete har jag i vilket fall, eftersom det aldrig går att göra rätt ur alla perspektiv. Och då väljer jag ändå det jag tror driver utvecklingen mest åt rätt håll.

Barn som inte går att väcka på morgonen

Då och då hör man människor beklaga sig över att människor som har barn inte kan passa tider. Senast häromdagen hörde jag på radio någon säga ungefär så här:

Jag tycker väldigt illa om när någon kommer sent till ett möte och skyller på att det tog tid att komma till dagis och lämna barn. Barnet är fem år. Har man haft barn i fem år så har man haft tid att lära sig att det tar tid och att man måste gå upp tidigare på morgnarna.

Ja… eller nej. Visst har man haft tid på sig att inse att morgnar med barn ofta är stökiga och stressiga. Men det är inte så enkelt som att bara gå upp tidigare på morgnarna.

Våra barn är nästan omöjliga att väcka före en viss tid på morgonen. Innan de nått en viss punkt i sömncykeln så kan man göra i princip allt som står ens makt utan att de vaknar. Eller, sjuåringen är inte helt omöjlig, men fruktansvärt ovillig, och man måste ofta stå bredvid och motivera i fem-tio minuter innan man ens får honom ur sängen, och annars somnar han bara om.

Treåringen biter inget på. Man kan tända starka lampor ovanför huvudet på honom, sjunga hemska sånger, prata med honom, lyfta upp honom, kittla honom – inget funkar. Han sover. Det är i princip slöseri med tid. Det effektivaste är ibland att strunta i det och gå därifrån. En kvart senare kommer han ofta lommandes nerför trappan. Då är det egentligen rätt tajt om tid att hinna allt som behöver hinnas – men oddsen är inte sämre att lyckas än om vi fortsatt väckningsprocessen.

Att vara förälder är att ständigt nedprioritera sig själv. Hur väl man än planerar så BLIR det stressigt på morgnarna. Finns det tid för det så kommer det att bli konflikter. Finns det inte tid för det så blir det också konflikter. Och har man tider att passa (och det har vi förstås; tågen går när de går – även om det inte alltid är enligt tidtabell så är det ändå det man måste utgå ifrån) så får man prioritera ned sig själv. Barnen som ska iväg till skola och dagis måste ha med sig allt som ska med: mössor, jackor, regnkläder, gympakläder och allt vad det är. Det innebär ibland att vi vuxna knappt hinner äta frukost. Och jag har mången gång svurit för mig själv över att jag inte hunnit få med en varm tröja eller glömt mössa eller regnjacka. Lunchportioner står ofta kvar i kylen. Och det där kuvertet till försäkringskassan som skulle postas hänger ofta kvar vid dörren. Mitt hår blir inte alltid borstat. (Det är fascinerande det här med att läsa om andra människor som diskuterar hur mycket tid de ägnar åt sitt utseende på morgnarna. Utseende, vad är det? Är det där vita kladdet från tandkrämen som ibland sitter runt munnen när jag kommer till jobbet?)

Varför drar feminister alla män över en kam?

Jag är med i några grupper på nätet där feminister diskuterar genusfrågor och liknande. Mestadels är det kvinnor som är med. Eller nästan enbart, tyvärr. (Männen behövs ju i diskussionen – det handlar ju om män OCH kvinnor.)

Och det skrämmer mig hur ofta jag i dessa sammanhang får sitta och försvara männen. Hur ofta jag skriver påpekanden om att nu drar ni alla män över en kam, nu antar ni en massa saker om ALLA män, antar att de alla är likadana, drar märkliga slutsatser etc.

För just detta är det allra mest centrala för mig i feminism och jämställdhet: att slippa klumpas ihop och antas vara si eller så, antas göra och tycka och gilla ditt eller datt, bara grundat på (biologiskt) kön. Att få vara sig själv och slippa fördomarna. Slippa försvara sig för något man är och inte tycker.

Och så sitter en del feminister och gör precis detta om män. Det tycker jag hemskt illa om.

Jag är också feminist. Det finns många olika inriktningar inom feminism – alla feminister tycker inte som denna lilla skara. Gissningsvis (?) är de i minoritet. Men jag tycker fenomenet är bisarrt i alla fall.

Jag serverar mina barn för gammal mat

Eller ja, den är ju inte “för gammal” som i “dålig”. Utan bara mat som passerat bäst före-datum. Och det betyder ju inte att den är dålig. Tvärtom är det ju faktiskt så att den normalt ska hålla efter bäst före-datum. Sista förbrukningsdatum är striktare.

Och jag kan inte riktigt med att mat ska slängas fastän den är helt okej. Som när jag befinner mig i affären en halvtimme innan stängningsdags och det ligger vakuumpackad hjortfärs med sista förbrukningsdag den innevarande dagen. (Det blev jättegod köttfärssås.) Eller när jag befinner mig i affären den 24 oktober och det ligger ett stort antal förpackningar med jättefin korv med bäst före-datum den 23 oktober som affären hade missat. (Jag köpte fyra paket och stoppade direkt i frysen därhemma.)

Så länge vi kan äta kött som annars skulle slängas (men som inte är nåt fel på) ser jag ingen anledning att äta vegetariskt för miljöns skull.

Läs även Matfanatism och hela gråskalan och Matsvinnet – stoppa det, stoppa det!

Jag har svårt att acceptera det här med “otur”

Jag vet att jag ska betrakta det som otur, det här med ryggen. Jag hade lite småont i rygen, jag hade böjt mig en aning framåt och just då hostade jag, och så sträckte det till på nåt vis och blev massor värre.

Det är sånt som händer. Det är inte mitt fel.

Men det är skitsvårt För jag ser allt som orsak och verkan. Speciellt när det gäller mig själv. Saker “händer” inte bara, de händer som en effekt av något annat, och så vidare bakåt. Som dominoeffekter och sånt.

 

Och det finns ju en hel massa saker som lett fram till det ryggonda.

  • Stress och röra på jobbet: för mycket att göra och för dåliga möjligheter att prioritera. Jag spänner mig, biter ihop och jobbar på.
  • Många små och stora konflikter med barnen. Jag spänner mig och reder ut det.
  • Målning av fönster i obekväm ställning och kyla och drag.
  • För mcket jag vill göra och för lite vila.

För att nu bara nämna några.

Ja, en hel del av det handlar om andra. Men skylla på andra får man ju inte göra. Om jag har för mycket och en ohanterlig situation på jobbet så ska jag ju säga ifrån och göra något åt det. Inte bita ihop. (Fast det handlar om en övergående situation, det är därför jag kört på.) Och barnen… dem får jag ju inte skylla på. Och om de är jobiga så slår det ju tillbaka på mig ändå – det är säkert jag som bemött dem fel.

Så… jag jobbar på att acceptera att det är sånt som händer. Men det är ju så svårt.

Det får inte synas att man har ont. Och har man så ont att det måste synas så ska man hålla sig hemma.

Eller är det bara jag som upplever det så? Är det bara min känsla att folk, tittar, undrar och tycker att man måste förklara sig?

Jag har under många år (från första mens till graviditeten med första barnet började – vilket torde innebära ungefär drygt 16½ år) haft väldigt väldigt ont många gånger när jag haft mens. Men mens är ingen sjukdom, och jag har inte gärna stannat hemma annat än om det varit nödvändigt, envis som jag är. Speciellt eftersom det ofta handlar om ett skov på några timmar, och sedan släpper det onda efter en aning från panikont till rätt okej (och kommer eventuellt tillbaka efter några timmar igen).

Men det där jävelonda går ju ändå inte riktigt att gömma. Och mensont hanteras bäst genom att krypa ihop i en lagom boll, och genom att då och då hitta nya lägen som funkar för stunden. Ganska mycket knöla omkring. Då kan jag hantera smärtan. Och då kan jag vara med och ta till mig det som sägs på en lektion eller ett möte i ganska stor utsträckning.

Men det är inte socialt accepterat. Har man så ont så ska man hålla sig borta.

Än värre är det när man sitter ihopkrupen på busshållplatsen eller på tåget eller på annan publik plats. Då finns det ju ingen möjlighet att förklara för alla som ser en. Och på något vis hamnar man genast i kategorin fyllon, psykfall, drogpåverkade och annat slödder. – Eller är det bara som det känns, när man ser folks blickar?

Nu har jag ont i ryggen. Skitont. Igår kunde jag knappt ta mig hem – först lyckas gå till tåget, sedan sitta ner på tåget, sedan köra bilen.

Men det får ju inte synas. På något vis förväntas man hålla uppe en fasad. Och när jag knappt klarar av att ta mig över övergångsstället innan det blir rött igen så känner jag att jag är ivägen.

Dessförinnan var jag på möten på jobbet. Ett möte där jag faktikst ursäktade mig och växlade mellan sitta stå och sitta på huk. Men då var vi bara tre personer. Och sedan ett möte i en stor hörsal.Jag stod upp. Jag hade behövt röra på mig, ändra läge. Men jag skämdes. tyckte att jag störde. Varför gör man det? Så jag plågades och höll god min och gav seda upp i förtid och gick därifrån.

Stackars de som har ont jämt.

Självklart är det inte alltid dåligt att unna sig något!

Det är ju inte unnandet i sig som är problemet. Inte att folk pysslar om sig själva, tar hand om sig, tycker att de är värda det. Det besvärliga är när unnandet innebär negtiva konsekvenser.

Att det kan innebära negativa konsekvenser att unna sig onyttiga godsaker alltför ofta, speciellt i kombination med att unna sig att ta bussen istället för att gå eller cykla, är nog de flesta överens om. Men andra saker man kan unna sig – ja, främst saker, men även till exempel resor och mat (om nu inte mat är saker; det kan säkert diskuteras) – har negativa konsekvenser som inte drabbar den som unnar sig, utan någon annan. Människorna som producerar, eller naturen eller miljön. Överkonsumtion och hutlöst slitochsläng är ju ett gigantiskt hållbarhetsproblem, både vad gäller miljö, ekonomi och det sociala.

Och ibland handlar det ju då om den ännu mer indirekta effekten. När unnandet bekostas av att man köper billigare varor i andra sammanhang – med allt vad det innebär.

Men självklart går det att unna sig saker på ett hållbart sätt. Den där massagen soom jag försöker komma ihåg att unna mig då och då har istället en väldig massa positiva effekter. Jag gynnar en lokal egenföretagare, min kropp mår bra, åtminstone en delav massagetiden är det skönt, jag kopplar av och bort – och de negativa miljöeffekterna får nog ändå betraktas som försumbara. (Och för den som tänker ekonomi och tillväxt och hela fadderullan så ökar det minsann på BNP precis lika bra som om jag hade köpt prylar för pengarna.)

Andra saker jag tycker jag kan unna mig med ganska gott samvete är nya växter till trädgården. Även om de inte alltid odlas på bästa möjliga sätt så bidrar de till biologisk mångfald i trädgården och kan till exempel gynna insekter eller fåglar. Och även om upptaget av koldioxid väl är att betrakta som försumbart så får väl ändå grönska i största allmänhet ses som positivt (och har en massa andra positiva effekter).

God mat kan också vara hållbart unnande – under förutsättning då att det är bra framställd mat. (Jag hoppas att du inte köper jätteräkor när du ska unna dig något?)

Och självklart händer det att jag unnar mig saker som inte är helt bra för miljön. Men det gäller att inte göra det för ofta och att undvika de värsta sakerna.

Muskelminne och positioner

Idag har jag varit och tränat igen. Och tagit det mycket försiktigt. För i morse böjde jag mig för att öppna toaletten, hostade och böjde ryggen åt andra hållet.

AJ.

Sträckning eller nåt antar jag.

En sak jag funderar över på dansen ibland är det här med olika lärares olika uppfattning om hur saker ska göras och vara.

Jag har dansat i många år nu. Mina första danserfarenheter är från 3-5-årsåldern, varefter jag gjorde ett uppehåll, men sedan har jag dansat mer eller mindre hela tiden från 13 års ålder. Jag har hunnit med rätt många lärare om man säger så.

Och alla tycker förstås inte likadant. De har olika uppfattningar om hur högt eller lågt man ska hålla armarna i en första position eller i en femte, om man ska göra si eller så med huvudet, hur piruetterna ska se ut, om man får luta ryggen mycket eller lite eller inte alls, och allt annat man kan tänka sig. Till viss del finns det en uppdelning mellan till exempel jazz och balett, men det finns ett stort överlapp. Knepigast på ett teoretiskt plan är det nog inom baletten, där många lärare anser att det bara finns en variant som är rätt och det är just hans/hennes, och gör man något annat så är det FEL. (Ja, det finns olika skolor inom baletten.) Inom jazz och modern finns förstås större förståelse för att det finns frihet och olikheter – men där är det ofta fysiskt svårare att lära om eller arbeta emot muskelminnet

Och då ska man ju lära om. Man ska anpassa sig och göra som just den läraren man just nu har klass för säger.

Det är inte lätt! Har man gjort på ett visst sätt en längre tid så har det liksom satt sig i muskelminnet. Speciellt om det satte sig ordentligt hos den allra första man lärde sig en position eller övning eller steg för.

Pinsamt DN – inse att familjeliv.se inte är en bra källa!

DN skriver idag nästan varannan mamma vill bli hemmafru.

Källa? En undersökning på familjeliv.se (där dessutom bara 9500 av nästan 70 000 tillfrågade svarat).

Ursäkta? Ska detta säknas som seriös nyhetsjournalistik?

Alla vi som varit inne på familjeliv vet att familjeliv INTE är representativt för verkligheten. Att diskutera på dylika forum har absolut sina poänger. Men att dra statistiska slutsatser av undersökningar där är bara pinsamt. Ännu pinsammare är att överhuvudtaget ta upp nyheten i en seriös tidning.

Och ja, delar av skulden ska självklart gå till TT, som skickat ut nyheten. Men en tidning som DN borde verkligen inte ta in en nyhet av det slaget. Ingen seriös tidning borde det. Jag tycker det är fånigt nog när Lokaltidningen hämtar material från familjeliv – men å andra sidan väntar jag mig inte alls lika mycket av den tidningen.

Skärpning!

EDIT 2011-10-25 kl 12.50: Enligt uppgift har TT dragit tillbaka nyheten. Och den verkar vara borta även från DN. (Attsingens att jag inte skärmdumpade!)

EDIT 2011-10-25 kl 13.42: Nyheten ligger fortfarande kvar på SVD och Rapport. Lika pinsamt det.