Category Archives: Musik

Idag är dagen när jag börjat lära mig spela fiol

För det bestämde två vänner i somras, på Korrö. Ungefär så här:

”Vad gör du den 10 september?”

”Öh, inget?”

”Bra, då kommer vi den 10 september och lär dig spela fiol.”

Idag är det den 10 september. Jag har tagit mig utanför bekvämlighetszonen och börjat lära mig något helt nytt, och det känns ungefär lika förvirrande, och jag är lika hopplöst dålig, som när jag började dansa showdans år 1988. Men jag tog mig på det, och jag kanske tar mig på det här.

Nioåringen tycker det låter bra (eller om han bara är spontant snäll). Trettonåringen påpekar att han inte tycker om fiol och att det räcker nu.

Jag kan utan, och det är jag glad för

När jag stod och målade för ett tag sedan så spelade radion Sanna Nielsen – hon sjöng ”Utan dina andetag”. Jag antar att jag hört låten förut, åtminstone med Kent – men jag är inget Kent-fan och har väl inte direkt lyssnat. Men när man står och målar så är man ibland i ett sånt där läge att det som hörs från radion kommer igenom lite mer, för att man liksom inte har tankarna på något särskilt.

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag

Jag älskade verkligen min man. Men så mycket älskade jag inte honom. Och det är jag väldigt väldigt tacksam för. Att älska någon så mycket att man inte kan leva utan personen skulle vara förödande om personen dör… när personen dör.

(Jag fick skriva ”förödande” tre gånger innan jag fick ordning på det, för mina fingrar ville skriva ”fördödande”.)

Min älskling är död. Jag saknar honom ofantligt, på väldigt många olika sätt. Men jag kan leva utan honom.

Hen för och hen följer

Under Korröfestivalen hann jag med att gå på en hel del danskurser. Balladdanskursen var den enda jag betalade för. Men i övrigt gick jag på Prova på-kurser av slängpolska (som jag provat på förut men känner mig alldeles för osäker för att riktigt våga ge mig på på dansgolvet på eget initiativ), vals (som jag kan sedan lågstadiet), uppställningsdanser (squaredance, kadriljer och annat), samt konsert med dansinstruktion för swingkadrilj. Och säkert nåt mer.

En av de stora fördelarna med att gå på kurser är att man får dansa! (Hela tiden, så där så man blir alldeles genomsvett.) När det ”bara” är dans, inte kurs, så måste man hitta någon att dansa med. Bli uppbjuden eller bjuda upp, liksom. Men när det är kurs så är det egentligen bara att dyka upp på dansgolvet, och så delar man upp så att alla ska få någon att dansa med.

Och i de sammanhangen blir jag påmind om att utvecklingen går framåt – även inom folkdansområdet, till och med när det lärs ut inom traditionella folkdanssammanhang. För det är faktiskt inte längre en självklarhet att använda termer med koppling till kön. Lika ofta, eller oftare pratas det om vem som är förare och vem som är följare. Eller i swingkadriljsammanhangen om äpplen och päron.

Jag har i danssammanhang under många år varit van vid att tjejer dansar med tjejer, för att det är brist på killar. Men här dansar killar med killar – inte för att det är brist på det ena eller andra könet, och inte för att det är en viktig grej, utan helt enkelt för att det blir allmän röra på dansgolvet när det ska bytas partners och den som följer ska flytta fram till nästa. Och det är liksom ingen som bryr sig, det är inte viktigt, för alla kan dansa med alla. Och det är så jävla skönt.

Det är liksom jag som är den konservativa i sammanhanget. För jag drar mig för att föra. Jag är inte van vid att styra över någon annan, det kräver att tro på mig själv, min förmåga och min rätt som jag inte riktigt är van vid. Men jag över också.

Ont och ensamt men mestadels en bra sak trots allt

Förra helgen var jag på Korröfestivalen. Vi har sagt sedan typ tidigt 2000-tal att vi ska dit, jag och älsklingen, men det har liksom alltid varit omständigheter som gjort att det inte blivit av. Små barn, prioriteringar av vad som behövt renoverats, semesterresor som krockat och annat. Men det skulle bli av. Sen. Ifjol våras sa vi att om han levde till sommaren så skulle vi åka, även om det bara skulle bli en dag.

Men han dog, och det blev inte.

I år åkte jag. Lånade ut barnen till farmor och farfar, slog följe med en bekant från närområdet att dela tält och drivmedelskostnader med, och begav mig dit.

Det var väldigt mycket dubbla känslor i det där… Det var på folkmusikfestival vi träffades, han och jag. Och på den tiden var jag van vid att åka iväg på sådana där saker själv. Van vid att i grunden vara ensam med det jag ville, van att gå mina egna vägar för att det var enda sättet att göra de saker jag själv ville.

Tillsammans med honom vande jag mig vid att det alltid fanns någon som ville hänga med på och göra samma saker som jag. Alltid någon att dela längtan, planering och upplevelser med. Alltid någon att dansa med.

Fast det blev ju inte så mycket med honom ändå. För med små barn blev det så meningslöst att åka på sånt där, för nästan all tid och ork fick ändå läggas på att roa uttråkade barn och att fixa mat till barn och byta blöja på barn och så vidare.

När barnen blir större ska vi! När barnen klarar sig själva och vi kan åka utan att behöva ta hänsyn till dem. När vi kan rå oss själva. 

Döden.

På den tiden hade jag ändå vana av att hantera att jag var ensam i mycket jag ville göra. Jag var van vid att göra det jag ville oavsett att omgivningen var ointresserad. Och jag var van vid att inte ha någon att dansa med. Nu tar ensamheten djupare, för jag har hunnit vänja mig av med den, lärt mig att den inte är en naturlag. Och så är den då plötsligt tillbaka. Den där känslan av att vara den som blivit över. Den där som inte har någon att dansa med.

På ett sätt är jag liksom ensammare nu än jag var innan jag träffade honom 1999.

På ett annat sätt är jag det inte. Det finns folk som jag känner i de där sammanhangen. Och i andra sammanhang. Jag har en mycket större vänkrets nu än jag hade då.

Och på det hela taget så är jag liksom ganska nöjd med att vara min egen. Jag är ju inte intresserad av att anpassa mig till andra, av att behöva hänga med andra och göra samma som andra. Jag vill drälla runt på egen hand och lyssna på det jag vill, lyssna på de artister jag själv vill. Den friheten vill jag inte överge.

Och jag behövde aldrig överge den med älsklingen, jag fortsatte att vara min egen med honom, liksom. Med honom hade jag det bästa av båda världarna.

Men nu överväger liksom nackdelarna med ensamheten.

Det är märkligt. Jag skulle nog förvänta mig att känna mig sorgsen. Men känner bara tomhet. Tomhet, ensamhet och icketillhörighet. Det var jag som blev över. 

”Livet går vidare”, säger folk. Mnja, säger jag. Inte för de som dog. Och bara delvis för oss som blev kvar. Det är så väldigt väldigt svårt att få det att gå vidare på en del områden. Blir mest tomgång. På vissa områden måste man starta om helt. Efter att ha fastnat i geggan i diket. Det känns mest olustigt och man vill bara gå därifrån. Det är som att man måste återerövra varje arena. Vissa går förhållandevis lätt. Andra är så djupt gemensamt rotade att det knappt går.

Men ja, jo, det var bra att åka till Korrö. Ändå. Jag väckte liv i en del bra saker i mig. Saker som finns kvar. Det var fint och kul och inspirerande. Även om det gjorde ont. För jag måste ändå vidare.

Poppa Robyn

Bilresa, Skåne-Linköping, eller omvänt. Två vuxna, två barn. I mörkret sent på kvällen längs med Vätterns strand poppar Robyns ”Body Talk”-skivor på stereon.

Den där sortens enkla minnen, av något som egentligen är en väldigt tråkig sak – lång bilresa – men som blir så väldigt trevligt med rätt sällskap och rätt musik.

De gånger vi rest den sträckan, jag och barnen, efter att älsklingen dog, har vi tagit tåget. För jag vill inte köra själv. Dels är de där 45 milen mindre roliga om man inte har någon att byta av med. Dels vill jag inte riskera att bli stående mitt i mörka Småland om bilen går sönder. Ensam är väldigt svag.

Men jag saknar de där bilresorna. De var ganska sällsynta, men de är i märkligt varmt minne.

Vi lyssnade förstås på mycket annat än Robyn. Men just de har satt sig extra tydligt i minnena, eftersom hela familjen uppskattade dem. Inte minst minstingen. Och jag har inte riktigt kunnat med att ens lyssna på de skivorna sedan han dog.

Men idag tog jag med Body Talk Pt 3 ut till bilen när jag och åttaåringen skulle köra till hans träning. För jag kände att vi behövde ha någon musik han gillar.

Det gick hem.

Och det var inte mörker och Vättern, det var istället dimma och regn och blåste och sydkusten. Och vi poppade Robyn.

Alla dessa skivor

Jag hade med mig en del skivor in i vårt gemensamma hem. Han hade löjliga mängder. Sådana mängder att han redan när vi träffades sedan länge hade gått över till att flytta över alla skivor i plastficksfodral för att de skulle ta något mindre plats. Och vi fortsatte förstås hela tiden att fylla på med mer skivor. Mina skivor, hans skivor, och ibland gemensamma skivor. Oändligt med skivor.

De spelades under stora delar av vårt liv tillsammans på en CD-växlare för fem skivor. Men den la av strax innan han dog och ersattes av en bättre begagnad som bara kan ha en skiva i taget.

Det gick förstås i perioder hur mycket av skivorna som spelades, beroende på hur livet såg ut i övrigt. Men alldeles oavsett växte det alltid till rejäla högar med skivor som låg kvar framme på stereon. Ja visst, det fanns – finns – ju ställen där skivorna skulle vara: insorterade i bokstavsordning i lådor från Ikea. Men skivor man spelar ofta blir ju ändå liggandes kvar framme. Vi försökte hitta lösningar på det där, både i form av att bli bättre på att sortera in efter oss (funkade förstås inte) och i att ha en speciell platsback och en speciell hylla för de skivor som var igång och spelades.

Inget av det funkade ju förstås. Det innebar bara att det var både skivor i en extra låda OCH skivtravar på stereon.

När han dog var det också skivtravar på stereon. Förstås. På slutet var lyssna på musik – och prata om musik med folk som kom och fikade – en av de saker han klarade av, liksom.

Jag har inte orkat sortera i de där högarna efteråt. Jag har bara byggt på med mer ovanpå när jag velat spela annat. Fast det har länge varit ohanterligt. Och mycket i högarna som ju inte behövt ligga där, för att jag ändå inte ens vet vad det är, och inte heller orkar ta reda på.

Idag har jag gjort ett försök. Kontentan är väl ungefär att jag fyllt den där plastbacken så att den är rågad till dubbel höjd med skivor – för jag VILL inte stoppa undan allt, jag vill ha skivor i omlopp. Jag har sorterat bort alla de Sonically Speaking (medföljande skivor till tidningen Sonic) som låg framme – kanske 20-30 st?) och lagt i hans låda för skivor av det slaget. Och så har jag byggt en hög med de skivor jag tror att jag inte kommer att lyssna på i nuläget. Fast sedan inser jag att jag ändå inte vill sortera in dem i det gigantiska ”arkivet”. för då kommer jag väl aldrig att hitta dem igen – eftersom säkert 90 procent av det han har är sånt jag inte vet om jag vet vad det är. Så de får väl en egen låda.

Och det där i plastbacken… det får nog snart komma ner i högar på stereon igen. Hur skulle det annars se ut? Skivor ska ju spelas.

Stympad älvdans

Igår satte jag mig och gjorde en spotifylista av min gamla Lasses-bästa-lista. Ja, alltså den där jag satte ihop för tio år sedan och brände på två CD – för det blev liksom 42 låtar trots att jag försökte begränsa mig.

Men på spotify blev samma lista tyvärr betydligt kortare. För på spotify saknas ju låtarna från de gamla demobanden med Lasse. Med hjälp av lite tänjningar på vilka versioner som borde vara med så fick jag i alla fall ihop 32 låtar på spotify.

Här finns låtlistan Älvdans:

Jag kan inte räkna till tio

Jag har fått en övning av sjukgymnasten jag ska göra. ”Gör tio stycken, och gör det tre-fyra-fem gånger om dagen.” (Typ en kobra eller vad det heter i yoga, fast med lite tillägg, typ. För han tror att det onda i foten/vaden på något vis kommer från ryggen.)

Jag kan inte räkna till tio.

Sjukgymnaster och personliga tränare och andra sådana vill alltid att man ska göra tio repetitioner av övningar.

JAG KAN INTE RÄKNA TILL TIO.

Jo, självklart kan jag räkna till tio. Men jag kan inte göra tio stycken av en övning. Jag tappar räkningen.

Om jag ska fokusera på att göra en övning rätt – slappna av där, andas ut där, och så vidare – då kan jag inte räkna samtidigt. Inte med huvudet. Då måste jag räkna med kroppen istället. Och det kan jag göra utan problem. Om jag får göra åtta. Eller fyra. Och helst koppla till musik också, så att jag får en rytm att förhålla mig till. Då funkar det alldeles utmärkt. Då räknar jag med kroppen och musiken och rytmen. Två eller fyra eller åtta eller sexton.

Men tio. Varför just tio?

Jag antar att det måste funka för en massa andra människor.

Vid den stång som inte finns

Musik i öronen. Och i hela kroppen. En kropp som envisas med att använda det höj- och sänkbara skrivbordet på jobbet som balettstång under tiden jag står och arbetar. En kropp som inte kan låta bli att plocka fram känsla och muskelminne och steg och rörelser och övningar. En kropp som virvlar runt hemma på vardagsrumsgolvet och nästan piruettar ihjäl sig över golvljusstaken.

Och muskelminnet och känslominnet plockar fram önskan om att ha någon bakom, starka händer, som håller ett lätt grepp om min midja när jag lyfter från en snabb plié i tredje eller femte, upp i passé och vidare runt, händer som genom sin blotta närvaro ger det där extra mentala stödet som kroppen vill ha när man släpper stången…

… och jag vet inte ens om jag varit i den sitsen någon gång, för dansårens minnesbilder ligger så långt bak, och det är nog få lärare som ens varit i närheten av det där, och kanske är det bara fantasi. Och jag har aldrig haft någon längtan efter pas de deux och att vara den där som lyfts och bärs, men just den här känslan kan jag ändå hitta och längta efter och samtidigt bli lyft bara av tanken på.

Och så funderar jag över det bisarra i internt i huvudet gå och sjunga

… she’s addicted to nicotine patches…

Och jag tänker på de som tyckt att mitt skrivande stundtals varit för privat under det här senaste halvåret. Och själv känner jag att jag här gränsar mycket mer på gränsen till vad som är för privat, och att jag här är mer återhållsam och balanserar mina ordval. För det här är saker som man ju liksom aldrig pratar om eller uttrycker. Och om det beror på att andra inte känner och tänker sånt här, eller inte ens har några dansmässiga känslor, eller på något annat, det har jag ingen aning om. Men det är så outforskat område uttrycksmässigt, och därmed så stor risk att folk lägger in helt andra saker än vad som är menat i de där orden.

Den där buren jag bygger åt mig själv

I bilen snurrar en skiva med Elin Sigvardsson. Saturday Light Naive. Vi spelade den ganska mycket när den kom, för en bra bit mer än tio år sedan. Den är producerad av Lassepojken. (Okej, Lars Winnerbäck ska man skriva, det finns tydligen folk som tycker det är konstigt att kalla honom Lasse.)

På vissa ställen blir det extra tydligt att det är Lasse som varit inblandad. Till exempel i Paper Cup Words. Jag tror att det är Lasse som körar, Lasses röst som kommer fram bitvis. Och så melodislingorna som svävar ut och flyttar tillbaka till de tidiga Lasseskivorna. Till Dans med svåra steg.

”Och så PH på fiol”, hör jag dig säga. Och jag vet inte om det stämmer, om det är vad du skulle säga. Jag inser att fiolslingan förmodligen kommer från samma person som på Lasses tidiga, att det rimligen måste vara så. Men om det var PH som spelade fiol, eller om PH istället spelade flöjt, det vet jag inte. Jag vet inte ens vem PH är. Men det visste du. Du hade koll. Och förmodligen kände du de där människorna – inte närmre, men i alla fall flyktigt. Dels för att du var en sån som kände så många, och du kom från samma stad. Dels för att du var sådan: du lärde känna dem du ville. Du hade inget filter, ingen spärr, som hindrade dig från att prata med och vara nyfiken på och bara vara alldeles fantastiska du, oavsett vem du pratade med. Även om den du pratade med var kändis, eller bara överjävligt bra på något där du bara var en hängiven medelmåtta. Du var liksom bara dig själv.

Medan jag alltid fegar ur i sådana situationer. Känner att här ska inte jag komma och störa och vara i vägen och ta plats, för jag är ju bara lilla jag och ska inte tro att jag är nåt.

Gammalt inlägg: Det här med kändisar.

Och det där locket ligger på och hindrar i så många situationer. Hindrar mig från att vara mig. Hindrar mig från att göra saker jag vill, saker jag älskar. Jag vill inte förhäva mig, på nåt sätt.

Herregud, jag klarar ju inte ens om att tala om att jag vill göra saker, att jag tycker om att göra saker. För jag vet ju att det alltid finns andra som är bättre på det jag vill göra – sjunga, dansa, skriva. Och om jag ska göra något som andra är bättre på, då måste jag försvara mig. Och det orkar jag inte. Jag vill inte att det jag älskar ska behöva besudlas av att jag ska behöva ta den kampen. Så jag håller för mig själv. Stänger in. Har kvar drömmarna och viljan inombords. Men berättar inte. Nästan inte för någon.

Och det märkliga är att även kärleksfulla människor omkring mig gör att jag snävar in, avgränsar, mig själv. Att enda sättet att verkligen släppa ut och vara mig själv är att leva som eremit ;-) Till och med under alla dessa år med dig, älskling. För det är ju inte du som hindrat mig. VERKLIGEN INTE. Men med andra människor levande nära inpå mig så begränsar jag mig. För jag har lärt mig att det är enda sättet att begränsa smärta, att minska risken för att folk driver med mig för det jag älskar. Och det är det inte värt.

Och det var ljuvligt att leva med någon som lät mig vara mig själv. Och det var en ljuvlig adrenalindusch varje gång jag använde mig av det och konstaterade att det ju funkade, att jag fick vara mig själv, att du (förstås) bara var glad över att jag var den jag var, istället för att avgränsa mig. Men ändå. Ändå slutade det aldrig vara en kamp. Inte på grund av dig, utan på grund av att jag lärt mig att funka så, och aldrig lyckats lära bort det. En ständig kamp, en kamp jag måste fortsätta föra hela tiden, för att gläntan jag hävdar liksom hela tiden växer igen annars.

Och det är så himla märkligt, det här att se hur det påverkar mig att du inte längre finns. Att jag begränsar mig själv mindre av att du inte finns här. Att jag inte behöver ta hänsyn till dig. Även om det ju aldrig fanns ett verkligt skäl att ta hänsyn till dig. Även om du verkligen inte ville något annat än att jag skulle få blomma ut och vara ännu mer mig.

Och jag blir så arg på mig själv att det ska vara så. Försöker förstå hur det kan sitta så djupt och vara så svårt – omöjligt – att få bort. Arg på mig själv att det ska vara en fördel (på det här området) att du är borta. För jag inser att du trots allt var det allra bästa jag kunde få ur det hänseendet. Att du varit en enorm hjälp även på det här området, i att verkligen mata mig med stöd för att vara jag och tillåta mig det och tro på att det är bra.

Ändå. Ändå har jag inte kommit längre än så här. Och jag undrar om jag nånsin kommer längre. Jag tvivlar. För jag sitter här med mina papper och bläddrar och fixar och skriver – och säger ändå bara till några få vad jag faktiskt gör och vill.

Och orsakerna är gömda i små händelser i fjärran barndom, incidenter som ingen egentligen minns och som vuxenvärlden nog bara avfärdade.

Fan.

Du sa realism,
när jag föll och flög på samma gång.
Jag sov i fantasi och skrev en sång,
och Du stod suckande och iakttog min dans
för något som egentligen inte fanns.

Jag skrek poesi
och du stod kvar på jorden och såg på.
Du log, och jag försökte nog förstå,
men jag stod fångad i min drömda sagovärld
och flängde runt i fnoskig flärd.

Och nu så står jag vilsen hör bland brända skepp och körda lopp.
Bland molnen finns det hopp,
men på jorden står min kropp.
Och min kärlek finns minst tretton trappor opp,
i min drömda sagovärld.

Du sa ”Altruism”,
ett svårt ord som jag inte kände till.
I min värld för jag göra som jag vill.
Så jag gick fram och sa ”Du, dig vill jag ha”
Jag fick en kram och allt var bra.

Så jag skrek ”Romantik!”,
du var nykter nog att säga ”Kom,
kom jag har någonting vi måste prata om”
och nykter utav vin och full av längtan är det lätt
att säga fel och tänka rött

Nu går mina tankar till en prins och till en sagofe
som sitter på kafé,
vid en blomstrande spaljé,
och bara blandar ut sin tid med lite te
i min drömda sagovärld.

Du sa ”Kom tillbaks
när du tappat dina vingar och kan gå”.
Själv hade jag ingenting att föreslå,
så du klippte mina vingar och min himmel rasa’ ner
och allt blev mörkt och inget mer.

Och jag darrade av skräck,
och du sa ”Välkommen till Verklighetens land!”
Här hostar vi i sot och svett och sand.
Här kan vi leva som dom vinner som vi är,
bland alla andra som är här

Men mina vingar växer ut igen när vinden
stör ditt mörka hår,
och jag tror nog du förstår
när jag far upp dit ingen når,
och när jag vinkar ner till jorden där du står
från min drömda sagovärld.