Monthly Archives: januari 2008

Känner av ligamenten

Det gör lite ont, långt ner på höger sida av magen. Inte hela tiden, men då och då. Speciellt om jag rör mig efter att ha suttit stilla en stund. Jag antar att det är ligamenten.

H*n lever, ja h*n lever!

En lagom sprallande bebis – det är vad som finns i min mage

Allting ser, enligt barnmorskans utlåtande, ut som det ska:
* Hjärta
* Hjärna
* Ryggrad
* Urinblåsa
o.s.v.

Den har armar och ben, knän, fötter och tår.

Moderkaka i framvägg.
BPD: 37 mm
AD: 36 mm
Femurlängd: 22 mm

Jag är enligt UL idag i v 16+4; nytt BF 11 juli.

I-m-o-r-g-o-n

Domedagen är här. Imorgon är det UL.

Är jag nervös? Nej. Jo. Nej, nervös är inte ordet.

Vad jag förväntar mig?
På ett sätt är jag beredd på alla möjliga “utfall”:

  • Inget levande foster
  • Druvbörd
  • Ett allvarligt skadat foster
  • Ett friskt foster, precis lagom stort för sin vecka
  • Två foster

Jag vågar liksom inte utesluta något, inte anta något. Inte ta ut segern i förskott. Jag vet inte, alltså är vilket som möjligt. Jag vill leksom ha beredskap för att hantera om det blir jobbigt, om allt är dåligt.

På ett annat sätt är jag inte alls beredd. Någonstans inombords har jag väldigt svårt att ta till mig att något skulle vara fel. Just att något verkligen skulle vara fel är liksom väldigt svårt att verkligen ta in. Nånstans räknar jag ändå med “ett Hollywood-slut”, att det ska visa sig att allt är bra. Att jag oroat mig i onödan.

På något vansinningt vis förbereder jag mig för det värsta, för att därmed inte drabbas av just det. Ja, det är vansinne. Knäppt. Korkat. Men ändå.

Förra gången var min oro annorlunda. Då hade jag redan sett att det fanns levande embryon i min mage. Rutin-UL handlade mer om att kolla att allt fortfarande var bra – inte att få bekräftat att där fanns någon. Det jag oroade mig för var att en av tvillingarna skulle vara allvarligt sjuk/missbildad – hur skulle det då gå med den andra? Att en skulle vara död föresvävade mig inte just då. Det hade jag ju varit beredd på så länge i början, att det ofta är bara en tvilling som överlever, men sedan hade ju allt fortlöpt bra – jag hade slutat tänka på. Åtminstone tänkte jag inte på det då, inför rutin-UL.

Och så var det just det som hade hänt. Bara en tvilling levde.
Jag var inte beredd. Inte alls. Och ändå lite.

Den här gången har det gått så “smärtfritt”. Inga blödningar. Nästan för bra för att vara sant. Jag har njutit av det – men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det kanske just därför kommer att visa sig att allt är dåligt. Att den smidiga graviditeten i sig är ett dåligt tecken.

Jag har längtat efter och väntat på morgondagen. Räknat ner sedan jag fick tiden för sex veckor sedan.
Nu är det hotande nära.
En liten del av mig vill fortsätta att suga på karamellen. Så länge jag inte varit på UL, så är jag potentiellt gravid, potentiellt blivande tvåbarnsmamma. Imorgon förmiddag kan alltsammans förbytas i sorg. Jämfört med det är fortfarande ovissheten trevligare.

Och ändå inte. Tror jag.

Ja, klart jag vill på UL imorgon

Och ja, på något sätt är jag nog nervös

Krämpor

Jag har känt mig lite småmyko i vänster hand de senaste dagarna. Lite småpirrningar i fingrarna några gånger. Lite allmänt trött och… inte smådomnad, inte kraftlös, men… tja, något, framför allt i fingrarna.

Rimliga förklaringar:

  • Simon lyckades trampa mig på underarmen när jag skulle resa mig från liggande på golvet för ett par dagar sedan. (Jag tror det var första gången jag kände av det…?)
  • Jag spänner mig en massa – inte minst när det blåser kallt ute på morgnarna
  • Jag sitter fel på jobbet. (Ja, jag har en bra stol – men man måste ändå sitta rätt.)
  • Det är inte så konstigt att få lite allmänt småmyskoont när man är gravid.

Noja-förklaringar:

  • Det är säkert whiplashproblemen som kommer fram nu igen av graviditeten! Då är det säkert kört och blir aldrig bättre!
  • Det är säkert karpaltunnelsyndrom och säkert jätteallvarligt!
  • Jag har säkert suttit fel så mycket och så länge på jobbet så att jag fått obotliga skador! (Mamma har haft problem med känselbortfall i armen, som kan bero på just det…)

Den där biten med whiplashen började jag för övrigt oroa mig för häromdagen, för första gången på länge. Jag fick syn på en tråd om whiplashskador och förlossning… Det där var ju en sak jag tänkte väldigt mycket på, då, när jag “nyss” hade skadat mig. Oroade mig för om det skulle funka att skaffa fler barn. Hur det skulle funka med förlossning – borde man göra kejsarsnitt istället? Oroade mig för om graviditeten i sig skulle göra det värre. Oroade mig för om jag skulle klara av att gå och bära på en bebis.
Trots att sjukvården i princip trodde jag skulle bli återställd.

Jag har ytterst lite ont av det numera. Det lilla onda jag har kommer i huvudet – och har nog viss del i spänning. När jag spänner mig och oroar mig, så är det liksom en känslig punkt där det sätter sig och gör ont. Och ännu mindre av samma i nacken – eller om det faktiskt bara är vanlig nackstelhet (som man ju får av kontorsarbete).
Jag hade slutat oroa mig för det här med förlossningen. Tänkt att näe, varför skulle det vara någon fara? (Vilket jag för övrigt har för mig att sjukgymnasten sa redan den hösten )

Men så såg jag den där tråden… Och då börjar det ju mala igen. Borde jag dra igång en massa undersökande – prata med olika läkare, få en massa råd, väga för och mot, oroa mig…?

Egentligen gissar jag på att personen som startade tråden har mycket värre problem än jag. Säkerligen. Förmodligen är det inte alls relevant att jämföra.

Men det är ju så lätt att sätta myror i huvudet på sig själv – eller hur?

Gravidtidning

Förra graviditeten köpte jag inte en enda gravidtidning.

Jag menar, vad skulle jag med en tidning till? All information man behöver får man hos barnmorskan eller hittar på nätet. Onödigt att betala pengar till någon som vill tjäna pengar på det. Onödigt att lägga pengar på något man inte behöver.

Nu stod jag där i affären igår – jag var inne för att köpa frukt och knäckebröd, och fick syn på gravidtidningarna i tidningsstället.
Skulle jag?
Nä. Så onödigt. Så meningslöst.
Fast… jo. Ibland måste man komma ihåg att unna sig saker, hur onödiga de än är. Ibland måste man komma ihåg att göra saker som är trevliga, unna sig det som gör graviditeten till något mysigt. Inte bara illamående, trötthet och allmän vissenhet.

Så jag köpte mig en tidning

Kanske…?

Igårkväll, när jag låg och höll på att somna, kände jag något i magen som kändes ungefär som att en tävlingssimmare gjorda en vändning vid bassängkanten.

I morse, när jag nyss vaknat, rest mig ur sängen och gått bort och satt väckarklockan på snooze, samt krupit ner i sängen igen och låg där lagom halvvaken, tyckte jag att jag kände en lätt “smocka” i magen – som liksom kändes bekant från förr.

Kanske?

Eller så var det bara inbillning, så där i halvsovande tillstånd…?

Sex dagar till UL

Sex dagar till UL
Sex dagar till UL
Sex dagar till UL
Sex dagar till UL

Inatt drömde jag att UL-tiden blev flyttad… Jisses, vad frustrerande det skulle vara!

Andra barnet – mindre att fixa :-)

Jag har insett att det är rätt skönt (på vissa sätt) att vänta andra barnet, jämfört med första.

Förra gången hade man så mycket svåra saker att ta ställning till, så mycket saker som skulle fixas:

  • barnvagn
  • spjälsäng
  • massor med babykläder
  • och så vidare

Inte nog med att alltsammans skulle fixas – man hade egentligen ingen som helst aning om vad man faktiskt behövde eller hur man ville att sakerna skulla fungera. Det gjorde ju liksom inte besluten lättare, om man säger så.

Den här gången vet vi ju. Nog för att det inte rör sig om samma barn den här gången , så behoven kan ju vara något annorlunda, men vi vet ju i alla fall vad vi tycker är praktiskt.
Och dessutom har vi redan det mesta
Barnvagnen finns kvar; den kan nog duga den här gången också (även om vi köpte den begagnad).
Spjälsängen finns kvar (hoppas bara vi hittar alla hopsättningsprylar när det är dags )
Kläderna finns kvar. En del kan förstås behöva kompletteras, och en del har hunnit bli lite mer slitet av att kusinerna lånat det, men “basgarderoben” finns, och så kan man ägna sig åt att köpa till det man vill

Fast babyskydd måste vi skaffa igen. Det gamla är sålt, men hade ändå känts på gränsen till för gammalt vid det här laget. Å andra sidan, den här gången VET vi som sagt var mycket bättre vad vi vill ha – det är inte en djungel utan mer ett urskiljbart utbud.

Den känns rätt bra

Vakuum

Jag känner lite grann att jag befinner mig i vakuum nu. Allting är i väntan på den 29 januari, i väntan på UL. Innan dess vet jag ingenting. Innan dess kan jag inte planera någonting.

Jag vet ju liksom fortfarande inte om det finns någon i magen! (Nej, jag känner inga rörelser. De där eventuella osäkra tendenserna till att känna något som kanske är något, de är försvunna sedan åtminstone en vecka. Jag vet bara att jag har en påtaglig gravidmage. Inget mer.) Och innan jag vet det, är det svårt att tänka vidare.

Innan jag VET kan jag liksom inte planera. Det skulle underlätta att kunna börja fundera – på allvar – på praktiska saker kring jobb och så: hur olika saker ska lösas när jag inte är där, och vad jag bör prioritera innan dess, och hur vi vill dela upp föräldraledigheten mer konkret, och så vidare. Och ja, visst, jag vet, det är inget som egentligen hindrar att jag tänker ut det nu, ändå. Inget mer än jag själv. Det tar emot. Jag vill VETA först. Ha en bekräftelse.

Kanske är där ingen i magen. Kanske är det ett MA. Kanske är det druvbörd.
Jag vet ju inte!

Väntan.
Vakuum.

Jag börjar tycka att jag varit duktig länge nog nu.

Nio dagar till UL. Det är inte så länge. Och det är en hel evighet.
Jag gillar inte att leva i vakuum, i ovisshet, i väntan på att få veta. Jag har svårt att leva aktivt under väntan. Det tenderar att bli en ickeverklighet.

Jag är ändå imponerad över hur bra jag klarat det. Men nu börjar jag bli frustrerad…

Missfallsbakelse

I mars 2003 fick jag missfall.

Jag tror det började den tredje mars, en måndag. Det började i alla fall med bruna flytningar.

På tisdagen ökade de och övergick till rött och små blödningar.

Jag oroade mig förstås, hoppades att det inte skulle vara missfall, men kände mig ganska liten och ynklig och orolig I min oro hade jag inte ro att sitta kvar på jobbet dagen ut – jag måste hem. Så jag gick en eller ett par timmar tidigare än vanligt, och jag lyckades även få sambon att gå hem samtidigt så att han skulle kunna finnas och ta hand om mig, finnas där med mig i oron.

På vägen till tåget köpte jag med varsin semla till oss. Jag tyckte vi behövde det. något gott, något trevligt, något positivt.

Senare, hemma, började det blöda alltmer. Rädslan och oron övergick mer till sorglig insikt.

Jag har inte haft några problem med semlor efter det. Jag har fortfarande tyckt lika mycket om dem som innan. Men varje år har semlorna fått mig att minnas den där tisdageftermiddagen. Inte så att det varit plågsamt att minnas, det har egentligen känts ganska OK, som en kontakt bakåt i tiden, ett sätt att inte glömma, ett sätt att ha det med mig vidare.

Men jag har ju inte sedan dess faktiskt varit gravid under semmelperioden.
Förrän i år.

Jag har inte ätit någon semla än i år.
Det har inte riktigt varit dags ännu, egentligen. Men nu börjar det bli det. Och då inser jag, att någonstans tar det emot.
Inte så att jag tror att jag kommer att få missfall av att äta en semla Men det tar liksom ändå lite emot, på något märkligt sätt.

Skumt sånt där…