Monthly Archives: februari 2014

Ångestläget och ögonspekulationer

Jag har tillåtit mig att ignorera det under veckan. Det funkar ibland bättre och ibland sämre, men ändå över förväntan. Det är intressant det där, att kunna bestämma sig och tränga bort ångesten. Intala mig att det inte är något farligt. Eller att det i alla fall varken gör från eller till om jag går och oroar mig. Eller att sannolikheten att det verkligen är något jättefarligt och jätteosannolikt är såpass liten att det kan vara okej att ignorera och skjuta på oron åtminstone en vecka.

Är det så vanliga människor gör?

Hur det är? Tja, det kommer och går. Jag försöker att inte fundera närmre på hur. Inte aktivt leta efter det, utan mer strunta i det.

Det där märkliga krökandet kommer i alla fall då och då. Inte bara i periferin utan ibland närmre mitten. Och jag är väldigt trött i ögonen, mest i just det ögat. Känner att ögonen skulle behöva vila. Hur man nu fixar det, när man har ett jobb där man sitter vid datorn jämt – och dessutom har engagemang vid sidan av som innebär detsamma…

Men jo, spekulerar gör jag ju förstås ändå:

Ja, trötthet i ögonen är ju förstås en fullt rimlig förklaring, bortsett från att jag inte vet om det faktiskt kan yttra sig så. Det har varit mycket jobb, mycket ögonansträngande jobb specifikt, på sistone. Och jag är trött och slutkörd i största allmänhet. (Min “privata” optiker säger att jag nog behöver terminalglasögon. Men den som man går till via jobbet för att fixa sånt säger att jag inte behöver det.)

Det är februari, och hasseln blommar för fullt. De allra flesta år reagerar jag inte alls på det. Men vissa enstaka år reagerar jag mycket. Som den gången för dryga femton år sedan när jag blev intensivt knottrig i ögonvitorna. Kan en allergisk reaktion på hasselpollen vara (en del av) förklaringen?

Diabetes. Om jag nu kanske trots allt har det. Ja, jag fick konstaterat aningen för högt värde vid något tillfälle. Och sedan fick jag göa glukosbelastning och då såg det okej ut. Men jag blev uppmanad att gå och ta prov årligen (på eget initiativ) för att hålla koll. Nej, det har inte blivit av. För jag lyckas aldrig komma ihåg vad det är jag inte får göra innan ett sånt prov och då blir det fånigt att gå dit och ta prov. – Men visst är det så att diabetes kan ge påverkan på ögonen?

Ja, och så har vi då mina egna ångestspekulationer, om gula fläcken och hjärntumör. De kanske inte är de allra sannolikaste?

Det är svårt att vara en ångestmänniska. Och visst, jag skulle ju kunna fråga er alla vad som verkar sannolikt, men jag är ju livrädd för svaren – och för att de ska ge mig mer ångest. Precis som jag r livrädd för att googla på symptom (vilket väl är ungefär lika dumt som att läsa kommentarsfälten i tidningar… ;-) )

Bussbältet, slarvet och ångesten

Jag tror jag skrev ett inlägg för många år sedan där jag klagade på att folk inte använder bältet i bussen. (Jag tror jag skrev ett inlägg. Jag hittar det inte, så jag kan ju ha inbillat mig, men jag tror verkligen att jag skrev det…)

För jag kunde inte förstå att man inte satte på sig bälte när det fanns/finns. Jag med mitt säkerhetstänk. Jag med min jag-har-skadat-nacken-på-ett-fartgupp-och-har-konstant-trafikskade-noja.

Numera har jag oftast inte säkerhetsbätet på mig på bussen. Jag är en av de där 90 procenten.

Det märkliga är att jag själv ser det som en bra sak. För det är ett tecken på att jag kunnat slappna av. Att jag inte hela tiden paniskt fokuserar på allt som kan gå dåligt. Att jag kan våga ta saker med en klackspark. Att jag kan tro på att inte Murphy kommer in och orsakar en katastrof bara för att jag inte tar på säkerhetsbältet.

Jag borde förstås använda säkerhetsbältet. Det är förstås inte en bra sak att strunta i saker man borde göra.

Men det är tungt att alltid göra allting rätt alltid. De allra flesta överlever ändå.

Och mentalt kan det ibland vara bra att göra det man vet är fel.

Vardagens packåsna

Ibland känner jag mig som en packåsna.

När jag ska till jobbet har jag normalt sett en ryggsäck. Den innehåller det jag huvudsakligen för det mesta behöver. Min egen lilla dator med tillbehör. Min kalender (ja, jag envisas med att ha den i pappersform) med extra anteckningsblad. Någon bok. Ibland hårborste. Bindor, alvedon, telefon – och förmodligen ytterligare något kilo med saker som jag just nu inte minns men som skulle leda till problem om jag plötsligt inte hade dem med mig.

Ibland jobbar jag hemifrån. Det har för- och nackdelar, men fördelarna överväger tillräckligt mycket för att jag ska distansarbeta ungefär en dag i veckan.

Ska jag jobba hemifrån tar jag med mig jobbdatorn hem. Visserligen kan jag komma åt mejlen utan jobbdatorn. Däremot kommer jag inte åt dokument på servern. Jag kan inte heller uppdatera webben (vilket ingår i mina arbetsuppgifter) och jag har inte heller tillgång till alla program. Så även om jag till nöds kan klara mig utan jobbdatorn vid enstaka tillfällen så är det helt enkelt enormt mycket smidigare att ha med den. Det innebär alltså en datorväska. Ner i den åker också ett anteckningsblock, och ibland lite andra utskrifter och grejer. Och jobbtelefonen, som jag behöver för uppkopplingen.

En gång i veckan går jag och tränar. Det gör jag i Malmö, efter jobbet, innan jag åker hem. Det innebär en väska till. Visserligen har jag rationaliserat bort skor från träningsväskan, eftersom jag ändå helst inte använder dem, men det är ändå ett kolli till. Kläder, vattenflaska, lås och lite sånt.

Nu börjar jag känna mig lite som en packåsna, med en ryggsäck och två väskor. Den där promenaden från tåget till jobbet känns inte längre lika inbjudande; sannolikheten att jag ska hoppa på en buss blir allt större.

Ja, och så har vi det där med mat. Egentligen har jag en ambition att ha med mig mat hemifrån ganska ofta. Ta med matrester. Eller för den delen göra storkok av ekologisk vegetarisk mat och frysa in i portioner. Men det innebär ju ett kolli till. För jag är inte så glad för det där med att stoppa ner maten i den vanliga väskan och riskera att alltsammans blir kladdigt. Därför blir det inte att jag tar med mat till jobbet så ofta som jag egentligen skulle vilja. För att det blir så omständigt med en massa kollin. För att det kräver att jag planerar vilken dag jag ska ta med mat så att det inte blir för många saker att släpa på. Och när jag väl fått med maten till jobbet och har en tom burk där så blir den ofta stående där med sin kasse innan jag får hem den. För att det kanske är fler kollin som ska hem.

För ja, ibland uträttar jag ju ärenden i Malmö också. Köper saker vi behöver. Lämnar in skor till skomakaren. Tar med mig plantor till kollegor. Och så vidare. Inte jätteofta, förstås – men det finns med i ekvationen.

Och som det är nu så funkar det ju på nåt vis ändå. För att jag pendlar på det sätt jag gör: första sträckan med bil eller buss, andra sträckan med tåg, tredje sträckan eventuellt med buss. Och promenader till och från men då har jag ändå bara mig själv att ta hand om.

Men ambitionen är att börja cykla mer. Cykla med barnen till skola och dagis.

Då måste jag kunna få med mig allt det där på cykeln. Eventuellt med ett barn på pakethållaren. Och dessutom kunna få plats med matkassar om vi handlar på vägen hem (vilket vi ju normalt sett gör).

Nånstans där börjar det bli jobbigt på riktigt. Tar stopp i huvudet och genomförandeorken. Blir inte riktigt av bland allting annat.

Ja, jag inser att det förstås går att lösa aningen bättre. Hitta bättre packningslösningar – fast de kräver planering och ompackning som mitt huvud inte alltid mäktar med i längden. Skaffa en cykel som är lastanpassad – men då ska man också våga tro på att den står säkert under dagen…

Fläckig och ful och alldeles underbar

Ikväll har jag lagat underbar palsternackslåda på palsternackor jag grävde upp ur trädgårdslandet för några dagar sedan.

Jag tycker det är en fantastisk känsla att kunna laga mat av egen nyupptagen skörd i slutet av februari.

Men förmodligen finns det inte en enda handlare som skulle våga försöka sälja så “dåliga” palsternackor som de här. Fula märken i skalet, dåliga längst upp, och med en hel del “maskhål” som behövde skäras bort.

*tänker tankar om vår tids bortskämdhet*

Tankar kring böckers utseende

Jag läste mycket när jag var liten. Sedan, när jag blev äldre, så avtog det, och numera läser jag ytterst sällan skönlitteratur.

Det finns förstås många förklaringar till detta. Tidsbrist är en. En annan att jag minskade mitt läsande för att jag själv hade skönlitterära ambitioner och själv märkte av att jag kanske blev för influerad (eller egentligen ännu mer att jag redan höll på att skriva saker och sedan läste böcker som jag tyckte påminde om min egen historia och därför var rädd att bli anklagad för att plagiera fastän det ju inte skett i den ordningen).

Men samtidigt har jag konstaterat att i den mån jag läser skönlitteratur nu som vuxen så är det inte alls ovanligt att det är böcker som klassas som barn- och ungdomsböcker.

Jag har funderat på det där. Innebär det att jag är omogen? Att jag aldrig avancerat till vuxennivå?

Men så slog det mig häromdagen, när jag gick och ganska planlöst strosade genom en bokhandel: bokomslagen ser helt olika ut på de böcker som definieras som barn- och ungdomsböcker och de som klassas som vuxenböcker.

På den förra kategorin finns ofta fantasieggande omslag. Vackra, eller coola, eller i alla fall på något vis lockande. Omslag som på något vis signalerar nåt om innehållet, och som säger “Ta upp mig, och ta reda på mer om mig!”.

På den senare kategorin verkar det istället vara någon sorts tävling i att säga så lite som möjligt. Det ska vara neutralt och tråkigt. Ofta bara enfärgat och med titel och författare med stora bokstäver. Ofta författarnamnet störst. Och är det en bild så är det ofta en bild på författaren. Lyfter jag mot förmodan upp boken för att läsa på bokens baksida så är baksidestexten dessutom oftast betydligt kortare och mer intetsägande än på barn- och ungdomsböcker.

När jag tänker på det känns det som att ingen egentligen vill locka mig att läsa vuxenböckerna. Som att när man blir vuxen så ska man inte längre lockas av att någon drar igång ens fantasi. Utan man ska lockas av – ja, vaddå egentligen? Är det tänkt att all vuxenboksförsäljning ska utgå från att man hör av andra vad som är spännande och bra? Eller att det ska räcka med en känd författare? (I så fall är det kanske inte så konstigt om vissa författare säljer skitbra – om det liksom är säljstrategin?)

Jag kom att tänka på det där idag igen, när jag traskade igenom en bokrea på väg till tåget.

Och jag kanske har alldeles fel. Jag har inte gjort någon statistisk analys eller någon närmre undersökning. Kanske har jag helt fel?

Cellprov och hur man inte får folk att dyka upp

I höstas dök det upp en kallelse till cellprovtagning. Man bör ju som vuxen kvinna gå på sånt då och då, och nu var det visst dags igen.

Fast det var något skumt med kallelsen.

Ja, alltså, dels var den inte från den MVC-mottagning jag brukar gå till. Utan det här utskicket gjordes visst grundat på var de tycker jag borde tillhöra, fastän det är geografiskt ologiskt, och fastän jag gått båda mina graviditeter på annat ställe och är registrerad på annan vårdcentral i det dryga decennium vi bott här.

Fast det var inte det märkliga. Det märkliga var att det ingenstans fanns någon tidsangivelse. Det fanns information om att viss väntetid kunde förekomma. och om att jag kunde byta tid – men ingen tid.

Vilken tid jag förväntas komma känns ju som en ganska central del av en kallelse, kan man tycka. Men efter att ha lusläst konstaterade jag att det närmsta som fanns var angivelsen

Tid:

Ja, det stod alltså inget där.

Däremot fanns det information om en webbadress jag förväntades boka via. I andra hand kunde jag ringa.

Nu inns jag inte riktigt hur jag gick tillväga, men jag tror att jag faktiskt först försökte ringa och inte fick fatt i någon, och att jag först därefter (vilket ju säkert var någon vecka senare – herregud, varför stressa när det inte finns någon tid att passa? och telefonsamtal till sådana ställen försöker man ju göra på dagtid – ingen idé att ringa kvällstid – men det är inte alla dagar det funkar att försöka ringa på arbetstid) försökte mig på det här med webbsidan.

Det visade sig då att de i princip hade lagt ner verksamheten på den mottagning jag blivit kallad till (och snart skulle göra det helt); alla möjligheter att boka gällde mottagningar i smma “kedja” flera mil längre bort.

Å andra sidan stod det på min kallelse att jag även kunde byta mottagning. (Ja, det står många saker på det där pappret! Så det var inte så konstigt att det tog mig en stund att leta igenom pappret i min jakt på tid ;-) ) Så då var ju det logiska att kolla upp den jag egentligen brukar gå till. Så jag letade upp deras webbsida. Och enligt den hade de tydligen dropin för cellprovtagning på måndageftermiddagar.

Men det var något jag ville ringa och kolla med dem först. Minns inte vad det var; det kan ha haft att göra med att min mens hoppade över helt i den vevan. I alla fall, det tog ett tag till innan jag lyckades få fatt i dem.

Då visade det sig att informationen på hemsidan är fel. Deras dropintid var flyttad till tisdagmorgnar, fast det hade man inte ändrat på webben. Dessutom så skulle det inte vara någon dropin tisdagen därnäst, för de skulle på utbildning eller nåt.

Ja, och sedan var det ju nästan jul och alldeles för mycket annat. Och så ska man lyckas tajma med någon gång när man inte har mens (det går ju inte att planera när man har oregelbunden mens), och dessutom få ihop det med någon tisdagmorgon när det funkar att komma senare till jobbet. Vilket innebär att man ständigt måste hålla det där i huvudet: ickemens-tisdag-kan jag?

Det där stavas ständigtdåligtsamvetemenlyckasaldrigfåtilldet.

Det är säkert fint tänkt det där med dropin och inte boka någon tid. Men hade jag fått en tid bokad som inte funkade så hade jag u bokat om, och så hade det i alla fall blivit av. På det här sättet är det bara något som skjuts framför hela tiden och bidrar till den allmänna vardagsstressen över saker som aldrig blir gjorda.

Ljuva dofter från köket

Februari är marmeladkokartid. Och när nu den lokala affären faktiskt har en del ekologisk citrus så får man ju koka på de sorter som erbjuds där. Vilket “råkar” vara citron och (ganska grova småsura) clementiner (ja, det står i alla fall clementiner), så är det det det blir.

Det luktar i alla fall gott från köket.

Och ja, det är sånt som ger mig ångest

För man skulle ju kunna tro att jag borde få ångest av allt jag vet om klimat och miljö. Sånt som kallas klimatångest. Kemikalienoja. Och sånt där.

Men det är som sagt var inte så det funkar. Det är inte sånt som ger mig ångest. Sånt kan jag hantera bättre.

Men det är sånt här som knäcker mig.

Och så plötsligt är ångesten där och äter mig igen

Jag har funderat till och från på om jag borde minska ner på sertralinet. Jag mår ju på det hela taget ganska bra. Och då är det ju onödigt att stoppa i sig mer medicin än nödvändigt. Sertralinet kan ju för övrigt göra att man går upp i vikt, och det är ju inte orimligt att det är en bidragande orsak till att jag gjort just det, även om stillasittande arbete och för lite motion garanterat också är med i ekvationen.

Men än så länge har det inte blivit. Det kräver ju att jag träffar läkare först. Och det känns dumt att minska på medicinen under vinterhalvåret när mörkret och årstiden i sig är krävande. Och det är alltid så mycket annat man ska hinna och orka. Så det har inte blivit av.

Och så plötsligt är ångesten där och äter mig igen.

Det började för ett par veckor sedan, när det var som intensivast på jobbet med att få klart en rapport. Mycket skärmarabete med småpilldetaljer. Tröttande.

Vid ett par tillfällen blev liksom nederkanten på skärmen krökt, böjd i en virvel, under en sekund eller nåt sånt.

Det skrämde mig. Men jag försökte intala mig att det handlade just om att jag var trött i ögonen av det intensiva skärmarbetet.

Men nu är rapporten inlämnad sedan en dryg vecka. Och ändå händer det där igen. Idag har det hänt ett antal gånger. Ja, inte på skärmen bara, utan även på andra saker med raka streck. Nere i synperiferin till vänster på vänster öga. Trappsteg. Kakel. Och så vidare. Det kröker sig för en kort sekund, böjer till och blir fel.

Jag blir livrädd.

Nej, det är inte glasögonen. För det har hätn i duschen också, när jag inte har glasögon på mig.

Är det gula fläcken på nåt vis? Jag läser på på sjukvårdsupplysningen. Ja, problem i gula fläcken kan göra att saker kröker sig på fel sätt. Fast huvudsakligen hos äldre. Ovanligt i min ålder. Men inte omöjligt.

“Tryckpåverkan” säger min man. “Som när man trycker sig i ögat.” Ja, fast det gör jag ju inte. Men om det handlar om tryckförändringar, kan det då hänga samman med vätskeansamling – och kanske på något vis till att jag har ont i vänster lår och vad och ryggslut? Massören sa sist att man inte kan utesluta nervpåverkan. Och efter att jag hade varit där så fick jag nästan som influensa dagen efter. Kan detta sammantaget spöka så att vätskeansamling även trycker på och påverkar ögat?

Eller s唦 om det ska vara något som trycker på mot ögat – då är det väl en hjärntumör?

Jag vill inte dö.

Ångest och hypokondri slår till. Jag känner efter. Fokuserar extra mycket på ögat, på hur det känns, hur saker ser ut, ser det märkligt ut nu? Nej. Nu? Ibland gör det och ibland inte.

Det känns mer och mer. Får känningar av allmänt konstigt i sidan av ansiktet. Ont i huvudet, ont i ögat.

Jag vågar inte slå bort och tänka att det inte är något, att det är lugnt, går över, är något tillfälligt. Det är på något vis min största skräck och ångest, att inte lyssna på signaler i tid och därmed missa något dödligt eller allvarligt och därmed själv bli skyldig till min död eller kronisk sjuka eller skada.

Ångesten äter mig. Igen. Och kväver normal tankeverksamhet.

Vårröjning

Det känns lite udda, men plötsligt är vi där igen och planerar matsedel utifrån vad trädgåren ger :-) För en vecka sedan grävde jag upp ett (ett!) stånd jordärtsskockor, och vi har redan ätit soppa två gånger av det och har kvar till en middag till. Dessutom har jag idag grävt upp kvarvarande palsternackor ur landet, eftersom bladen hade börjat växa igen nu, så någon dag i veckan blir det palsternackslåda. Och mangolden är grön och fin och kan också börja användas igen.

Idag har vi varit ute i trädgården hela familjen, inklusive mina föräldrar. Samlat skräp som ska köras iväg, samlat gammalt ris som ska brännas, grävt kirskål och röjt och haft oss. Och jag har klippt färdigt almhäckarna runt kaffegrottan. Det känns lite bättre än igår, när den eviga känslan av att det bara finns röra och skräp överallt tog knäcken på mig.

Och ja, det är vår på riktigt. Drillande lärkor. Rejält blommande snödroppar. Krokusar. Och framför allt känslan.

Och jo, det är rätt tidigt.

(Och det som egentligen är mest märkligt med den gångna vintern är inte att det var lite snö eller lite kallt, men att det varit så få nätter när det varit frost. Det är en sak att det inte är kallt på dagarna, men man brukar behöva skrapa rutorna på morgnarna. Det brukar vara is på vattenpölarna på morgonen. Och så vidare. Det där hoppade vi också nästan över den här vintern…)