Monthly Archives: december 2008

Sjuuuk…

Ont i kroppen. Konstig i magen. Feber. Sova.
Sjuk.

På lillejulafton gick vi på restaurang

Med lillen. Utan storen.
Det funkade rätt bra.

Lås

På måndagen den 22 december kom låssmeden.

Först konstaterade han att något i låset var felmonterat. Tydligen kan det funka flera år ändå, tills det slutligen inte gör det.

Sedan konstaterade han att hela låskistan ändå behövde bytas.

Nu funkar det snällt.

Så istället gick vi och köpte burkmat

Och nu har han med glädje ätit både majs- och potatispuré och broccolipuré. Inte med riktigt samma entusiasm som gröten, men bra nära.

Så han är kanske ett burkmatsbarn…?

…men majsen var inte heller poppis

Kanske är han inte alls på för smakisar just nu, helt enkelt. Vi funderar på att ta en liten paus i smakandet.
Gröten gillar han i alla fall fortfarande.

Ärtor gillar han INTE!

Så efter tre dagars försök, varav den sista blandat med potatis, satsar vi idag på majs istället.

Utelåst!

Vi har bara varit och lämnat storebror hos dagmamman. Vi kommer hem, jag och Jonatan. Jag hämtar mat ur frysen i uthuset, och så ställer jag ner babyskyddet med Jonatan och låser upp dörren.

Fel. Jag försöker låsa upp dörren.
Men inget händer.

Det är rätt nyckel. Den går i låset. Det går att vrida en bit åt vardera hållet, men sedan är det stopp.

Jag försöker igen. Och igen. Och igen. Jag provar att trycka på dörren samtidigt, att dra i dörren, att lyfta dörren…
Inget hjälper.

Där står jag med en femmånaders bebis och kan inte komma in i huset. Vi är bara klädda för att snabbt lämna brorsan hos dagmamman. Klockan är kvart över nio ungefär – sambon kommer hem kvart över sex. Han är dessutom på något planeringsmöte hela dagen.

I fickan har jag en mobil med i princip ingen batteriladdning. Jag gör i alla fall ett försök att ringa sambon. Telefonen dör.

Verandan! Den halvrenoverade verandan! Jag har nog faktiskt nyckeln till den dörren i nyckelknippan, fast jag aldrig använder den – har funderat på att plocka ur den. Men på verandan sitter också en provisorisk plywooddörr. Haspad. Jag tror den är haspad inifrån, dock…?

Vi går dit och kollar. Jo, tyvärr.
Med en skrikande bebis i babyskyddet hittar jag en hammare i garaget och gör sedan några tappra försök att bräcka upp plywooddörren. Det blir märken på de grönmålade stolparna – men dörren går förstås inte att få upp.

Jonatan skriker. Och nu skriker jag också. Det börjar bli svårt, för att inte säga omöjligt, att hålla borta paniken. Så jag är så hemsk att jag skriker när min femmånaders skriker. Inte direkt åt honom, men ändå.

Det finns en mobilladdare i bilen, förstås! Vi går dit och jag sätter telefonen på laddning. Jag sitter på förarplatsen och försöker amma Jonatan, som är rejält missnöjd, samtidigt som jag försöker ringa igen. Inget napp, förstås. Och Jonatan vill inte äta.

Ner med honom i babyskyddet igen, trots att han inte vill.
Vad ska vi göra? Åka till dagmamman och be att få vara där hela dagen och dra på oss alla sjukdomar? Köra 15 mil till mina föräldrar?
Vi har för lite reservsaker i skötväskan, tror jag.

Vi går och gör ett nytt försök på att låsa upp. Det går förstås inte.

Vi går runt till verandan igen. Jonatan smågnäller. Jag bänder med hammaren, igen och igen, och bankar bakifrån på skruven som håller den nedre haspen. Lirkar, bankar, bänder. Väsnas så jag är rädd att det är dåligt för Jonatans öron.

Till slut får jag loss den!

Ytterligare an stund senare får jag loss även den övre haspen.

In i verandan och river loss eltejpen som sitter över nyckelhålet. Försöker låsa upp, men panik vrider jag nog åt fel håll.
Utanför verandan sitter Jonatan i babyskyddet och skriker.
Jag hämtar in honom i verandan, över byggplast och gammalt bråte.
Slutligen lyckas jag låsa upp.
Vi är inne!
Jag klarade det!

Den vanliga dörren går inte att få upp inifrån heller. Och sambons mobil ligger kvar hemma, inser jag när jag försöker ringa den igen.
Frysmaten ligger kvar därute. Det får den göra.

Stooor…

Av 68:orna är det ett par bodies han kan använda, och så de flesta byxorna. Pyjamasarna läggs undan efter att de tvättats den här gången.
Vissa 74:or är också för små, både av bodies och pyjamasar.
Han använder en del i stl 80 också nu, framför allt överdelar och pyjamasar. de nya pyjamasar i stl 80 som jag köpte häromdagen känns inte ens stora.

Jordbävning?

Vaknar av att hela huset skakar (och hör någon plastsak dunsa). Inte bara vårt rum eller vårt golv, som det kan göra om någon står och hoppar på det, utan hela huset. Och kraftfullt. Och lääänge – känns det i alla fall som. Som att allt alstras av ett enda stort “hopp”.

Sedan slutar det.

Klockan är ungefär tjugo över sex.

Sambon har också märkt det, men barnen sover.

Jordbävning?

Tillägg i efterhand: Info på wikipedia om Jordbävningen i Skåne 2008

Nattlig familjeutflykt

Han är förkyld igen, sedan en dryg vecka tillbaka. Sambon och storebror blev först, och så hängde lillebror på, typ. Fast det verkade lindrigare på honom. Nästäppa, lite snorighet, lite allmän hängighet.

Typ i fredags började han hosta lite. Enstaka gånger, men det lät ganska skrälligt och besvärligt. Likadant under lördagen. Och det verkade obekvämt i halsen. Broccolin ville inte riktigt ner.

Inatt, vid tresnåret, vaknade han och började gnällskrika som han gör när han vaknar till på natten. Fast han lät skrällig och pipig och hemsk och förfärlig. Eller ja, inte jätteilla, men inte precis bra heller.

Nojmamma.
Bebis på fem månader som låter påtagligt illa i andningen av förkylningen. Oj oj oj. Aj aj aj.
Hur är det, borde man ringa och höra sig för – eller är det bara att betrakta som normalt?
Sambon tyckte att det nog inte var så mycket att oroa sig för. Det tyckte nog inte jag heller. Men så hör man allt tjat om RS RS RS och små bebisar och julhandel och döden döden döden – och borde man inte ringa i alla fall för säkerhets skull?

Så sambon ringde. Och sjukvårdsupplysningen sa till oss att åka in till akuten.

De testade med någon sorts syremättnadspryl i örat, som visade lågt, men det trodde de inte på, och det var visst knepigt på bebisar.
Ingen feber.
Han fick andas adrenalin (och höll själv i munstycket )
Läkaren lyssnade.
Falsk krupp. Ingen fara.
Han fick andas adrenalin en gång till (inte lika poppis nu, när han hunnit somna emellan) och fick kortison-nånting med spruta i munnen (och hjälpte själv till att hålla sprutan; sköterskan tyckte han borde bli doktor själv)
Storebror fick välja sn glittrig sköldpadda.
Sedan fick vi åka hem igen och sova vidare.