Monthly Archives: november 2017

Du kan väl komma tillbaka?

Du behöver inte kunna *göra* saker. Det räcker bra att du sitter där i soffhörnet, dödssjuk och borttvinande. Du kan hålla om barnen ibland, lyssna på dem, lyssna på mig… Bekräfta mig och dem, stötta och vara bollplank. Och i övrigt bara finnas där.

 

Poängen med elcykeln

I år har tydligen elcykeln utsetts till årets julklapp.

Årets julklapp är egentligen ett marknadsföringstrick från handelsbranschen, det vill säga något som ska bidra till att öka konsumtionen i juletid. Många gånger har årets julklapp varit onödiga prylar som inte alls hjälper miljön.

Den här gången är det dock en sak jag faktiskt tycker är bra. Ja, elcykel är en bra sak.

Men från många håll kommer någon sorts ramaskri, som kan sammanfattas ungefär så här:

Varför elcykel? Det duger väl bra med en vanlig cykel? En elcykel drar ju bara onödig energi!

Så uppenbarligen behöver det förklaras varför elcykel är en bra sak. Så här:

Ja, självklart är det bättre för miljön med en vanlig cykel än en elcykel. Men elcykeln är inte tänkt att ersätta vanliga cyklar. Den är tänkt att ersätta bilen.

Du som cyklar till jobb, skola, mataffär, och tycker det funkar bra, du behöver ingen elcykel. Fortsätt du med din vanliga cykel! Det är jättebra!

Men en väldig massa människor cyklar inte till jobb, skola, mataffär. Det kan ha mängder med olika orsaker: Det är för långt, eller för mycket backar, eller de har fysiska handikapp som gör att de inte har kraften som behövs, eller de är helt enkelt för lata eller bekväma. Alldeles oavsett anledning: det är många som kör bil.

En del av de som kör bil i sin vardag tänker nog att de skulle vilja cykla, men att det känns lite för oöverstigligt. Med elcykel kan det plötsligt bli hanterbart för en del av dessa. Alltså: vi kan förmodligen få en hel del människor att låta bilen stå och istället cykla. Om det är en elcykel.

Och ja, för miljön är det en förbättring om vi kan få en del att välja elcykel istället för bil. Både klimat och luft mår bättre av det. Och människorna själva också. Och så blir det ett steg i omställningen, i ändrade normer. Från bilnorm till cykelnorm. Även om det är elcykel.

Jaha, du tycker att de som kör elcykel är lata. Tycker du de är latare än de som kör bil?

Och ja, staten går in och “sponsrar” den som köper elcykel. Tycker du det är värre än att “sponsra” miljöbilar?

Så här är det: vi har problem med att mänskligheten påverkar klimatet. Och det må vara orättvist att gynna dem som är “latare” än du. Men i det läge som är nu så har vi faktiskt inte utrymme att fastna i sånt som att de där dummingarna som är för lata för att göra det mest idealistiska får större kaka av staten. Vi måste titta på de lösningar som faktiskt gör att folk tar steg i rätt riktning. Vi måste få saker att hända. Om sättet att få folk som brukar köra bil i stan att sluta med det är att ge dem en morot så att de går över till elcykel så har vi faktiskt en del att vinna på det. Ja, även du har att vinna på det. Och inte minst människor i de länder som drabbas hårdast av klimatförändringarna.

Och de i sin tur kanske inte ens har en vanlig cykel. De kanske tycker du är skitlat som inte går.

Några snabba tankar om högstadieövningen “drömpartner”

För tillfället vandrar det på sociala medier runt en bild på en whiteboard från en niondeklass där killarna (utan tjejerna närvarande; de har gjort samma övning för sig) fått svara på hur de tänker sig sin drömpartner.

Nedan följer min egen kommentar (rakt av plockad från vad jag skrev när bilden dök upp i mitt flöde på facebook ihop med någon lång kommentar):

Jag tänker på när vi hade motsvarande diskussioner, uppdelade tjejer resp killar, när jag gick i högstadiet, och vi skulle klämma fram motsvarande tankar. Jag tror att jag också sa något utseenderelaterat. Inte för att det var det jag tyckte var viktigast, utan för att jag egentligen inte alls hade funderat i de banorna. Jag hade varit småkär någon gång (och det var vid detta tillfälle nog flera år sedan), aldrig varit ihop med någon, och en framtid med en eventuell idealpartner var en långt mer fjärran och irrelevant tanke än eventuella yrkesval, där jag i alla fall hade drömmar om än vaga. Tankar på vad som var viktigt hos en partner var liksom inget jag hade intresse av eller skäl att fundera över.

Ändå var man tvungen att svara. Klämma fram något i den där diskussionen. Och då blev det något utseendemässigt – för det var det lättaste att svara när jag nu egentligen inte hade någon aning.

Och sedan användes de där utseendemässiga bitarna vi sagt för att få oss att förstå hur fel det var att bry sig om utseende. Dvs på något vis blev det ett shame-ande av det jag svarat, för att jag var tvungen att svara något.

Jag tycker ärligt talat det är väldigt mycket begärt att man, i en ålder där man fortfarande håller på att hitta sig själv, skapa en uppfattning om vilka värderingar man själv har, och ännu inte lyckats hitta orden för att uttrycka vem man själv är, ändå förväntas kunna uttrycka vad man tycker är viktigt hos en partner.

November

Det är november.

November är i princip alltid den tyngsta tiden på året, tiden när jag alltid är som närmst att rasa samman, om jag inte rentav gör det.

Nu är det november.

Jag har ett barn vars skolgång mest är en trasselsudd.

Jag har två barn som tappat all ork att hjälpa till.

Jag har ingen att luta mig mot, stödja mig mot, ingen som sitter i min soffa och pratar eller tar hand om.

Jag har tränat två gånger det senaste året, om man bortser från det jag tränat hemma framför youtube under någon period.

Jag är i huvudsak låst härhemma. Vartenda avsteg från att vara hemma innebär trassel, planering, och en stor risk att det ändå inte blir av. Massor med ansträngning för något som riskerar att sluta med bråk, katastrof och inställt i sista ögonblicket.

Jag har inte ork kvar att stå upp för mitt barn när det behövs. Jag har inte ork kvar att stötta mitt barn. Jag har ingen som helst ork att vara inspirerande eller motiverande eller hitta på något.

Jag har knappt ens ork att få tillvaron att gå runt med mat, disk, tvätt. Men det är det jag ägnar mig åt. Disk, mat, tvätt, väcka barn, få iväg barn till skolan, få barn att gå och lägga sig på kvällen… Jag lyckas ganska dåligt på det hela taget.

Och ja, jag har saker jag skulle vilja formulera om olika delar av det där. men jag kan inte formulera mig för tillfället. Orkar inte. Har inte fokus.

Och när man tror att något börjat bli bättre, så rasar det igen. Man ska aldrig börja tro att något är på väg att bli bättre. Man kommer bara att bli besviken.

För det är nedbrytande att stänga av

Skakande vittnesmål från svenska film- och teaterbranschen. 456 personer, däribland stjärnor som Marie Göranzon, Lena Endre och Sofia Helin, samlas i SvD i ett gemensamt upprop mot de kränkningar de får utstå. Här skriver de själva om övergreppen.

Den här synnerligen otrevliga texten finns att läsa i Svenska Dagbladet.

Jag läser texten – och kopplar vidare till minnen av helt annat slag, men från samma sfär: från tiden när jag gick musikalutbildningen.

Minnen från omklädningsrummet efter en danslektion av något slag. Jag var upprörd över attityden från dansläraren gällande någonting. Det kan ha varit den gången hon sagt till mig: “You’re a Gemini, aren’t you?”. Men det kan också ha varit något annat. Alldeles oavsett vad det handlade om så var jag upprörd över att bli tilltalad på att sätt där jag var betraktad som lägre i rank och därmed utan lov att få svara. För nej, jag är inte den som accepterar att man säger saker till mig utan att jag får svara eller försvara mig. Speciellt inte om det är bullshit vederbörande kommer med.

Men de andra, mina klasskamrater eller vad man ska säga – ja, vi var allesammans vuxna människor – ansåg att jag bara skulle låta det rinna av. Att det bara var att acceptera och leva med. Inte ifrågasätta och säga emot. Det var inte mer med det, liksom, skulle man vara i den här branschen så var det bara att vänja sig.

Och minnen från teaterlektionerna, där grundprincipen var att inte spela teater utan verkligen kliva in i och vara personen. Och detta inkluderade sådant som att kyssas. Att verkligen gå in i känslan av att jag är vansinnigt förälskad i den här personen och kyssas på de premisserna. Och nej, det var inget tvång att vi skulle – det var en uppmaning om att det var något vi borde, förr eller senare… så då var det liksom bättre att göra det förr och få det överstökat, typ. (Jag skulle nog säga att det på något plan kan betraktas som ett mentalt tvång.) Jag minns fortfarande den väldigt märkliga känslan av den där kyssen.

 

Ja, jag hoppade ju av, typ i början av mars första året eller nåt sånt. Då var jag ganska trasig inombords, för jag hade – på fler sätt än de ovanstående – gjort någon sorts våld på min egen själ, liksom.

Så jag blev inte kvar i branschen. Och jag blev aldrig utsatt för något av allt det där som beskrivs i den länkade tidningsartikeln. (Och både dans- och teaterlärarna jag nämner ovan var kvinnor.)

Men på nåt sätt känns det ändå symptomatiskt. Sammanhang som kräver att man ska svälja skit och stänga av egna känslor ger en ökad utsatthet – som i sin tur förstås kan utnyttjas.

Och jag ska säkert egentligen vara glad att jag inte pallar med sådana sammanhang.

Don’t kill your darlings – feed them!

Kill your darlings! säger man ju.

Och det har ju jag också gjort ibland (och då menar jag inte bokstavligt; det var inte jag som dödade honom oavsett vad mina skuldkänslor ibland hävdar).  Men ju mer jag tänker på det så tänker jag att det tvärtom är darlingsarna man ska mata och hålla i liv. För det är de som gör saker värdefulla.

Det där som sticker ut. Det som går utanför det rationella och logiska och förväntade. Det som är lite för extravagant, lite för konstigt, lite för ologiskt – det är det som ger mervärde, det som gör det värt det.

Vad skulle böckerna om Narnia ha varit om C S Lewis hade rationaliserat bort garderoben som leder till Narnia och den där lyktstolpen i skogen?

Och för egen del: det där lösryckta textutkastet från nästan tjugo år tillbaka i tiden – det är typiskt sånt där som skulle räknas som en sådan där darlinggrej man borde städa bort. Det är liksom alldeles för mycket – på vissa sätt. Men det är också det som ger nerv och känsla. Och i sig är skäl nog för mig att trots allt fortsätta skriva.

Städar jag bort älsklingarna blir det bara tråkigt och meningslöst.

Stark eller bara inte kuvad?

Starka kvinnor pratas det om. Om någon är bra och framåt eller så, då är man en stark kvinna. Stark ska man vara, det är bra, typ. Eller jag vet inte.

“Du är stark!” säger folk.

Men jag känner mig inte stark. Eller, ibland är jag stark. Men ibland är jag svag. Och jag skulle behöva vara svag oftare än jag är, eller oftare än jag tillåter mig. Jag är inte så stark som jag förväntas vara.

För att vara stark är krävande. Suger kraft. Ger dåligt med påfyllnad. Den som är stark klarar sig själv, behöver inte hjälp. För att få hjälp måste man på något vis vara tillräckligt svag.

Jag såg någon skriva något häromdagen om att stark kvinna är som en förlängning av duktig flicka.

Och… det är ju samtidigt så att stark kvinna är något som betraktas som positivt – och lite hotfullt för en del. Man ska vara en stark kvinna. Och om man är en stark kvinna så förväntas man också klara av all den skit man får för att man står upp för sina åsikter och värderingar och så där. Det är på något vis underförstått att den som är stark inte samtidigt kan vara svag. Och den som har åsikter och står fast vid dem är per automatik stark och alltså inte svag utan klarar alltså av att hantera den där skiten man får för att man står upp för sig själv.

Det där går ju inte ihop.

Och kanske är felet i resonemanget att det man menar när man säger att någon är stark kanske egentligen inte är just stark. Kanske menar man mer något i stil med okuvad?

En kvinna som står upp för sig själv, sina åsikter, sina värderingar, sina barn eller vad helst det nu är som är viktigt för en, även om inte omvärlden håller med, det är ju en kvinna som gör enligt sin egen uppfattning. Alltså någon som inte är kuvad.

Och rimligen måste man kunna vara okuvad även om man inte är stark. Man måste kunna vara okuvad som normalstark, eller som stark men ändå svag, eller som svag men ändå med en stark självkänsla men samtidigt helt rämnad innanför skalet. Och en massa andra varianter.

Man måste rimligen kunna vara okuvad oavsett om man är stark eller svag. (Och man måste kunna vara kuvad oavsett om man är stark eller svag också.)

 

Och ja, jag inser att det här hör till kategorin skitröriga saker Sanne skriver utan att kunna förmedla det hon försöker säga. Och att det här säkert är tillämpbart för en väldig massa ickekvinnor också. Ju.