Monthly Archives: september 2015

Tomt

Det är märkligt att man tycker man ska kämpa på, orka med, reda ut, ordna och lösa – inte så länge man vill eller har lust, inte så länge man pallar, inte tills man känner att det inte går längre, utan ända tills man känner sig nästan apatisk och helt enkelt inte är kapabel längre.

Fast när det liksom inte finns några andra alternativ?

Siste september

Klar och kall morgon. Solen skiner kraftfullt, och solljuset glittrar i daggdropparna på den alldeles nyss uppkomna höstsäden på åkern. På några meters höjd ligger dimsjoken. Det är bara runt fem grader varmt.

När kommer miljöbedömning av olika läkemedelstillverkare?

“Bryr du dig om vem som tillverkat sertralinet?” frågade apotekstjejen idag när jag skulle hämta ut medicin. Först noterade jag det bara som en ovanlig variant på frågan om det var okej att byta ut det märke som stod på receptet mot det märke som var billigast i listorna just idag (för jag antar att det var just därför hon ställde frågan). Så jag sa förstås nej.

Fast sedan ångrade jag mig. För visst vill jag kunna välja: välja utifrån tillverkarens miljöengagemang eller -betyg. Men såvitt jag vet finns inga sådana bedömningar eller listor – eller?

Så… när kan vi hoppas på att få något sådant?

Men tack för alla de fantastiska låtarna som nådde fram till mitt inre

Jag tror jag “upptäckte” Lasse Winnerbäck lite smått 1998. Fast det var först 1999 som hans texter och musik slog ner som en blixt i mitt tanke- och känsloliv. Underbara melodier och texter med så oändligt mycket igenkänning. Känslan förstärktes säkerligen av att på ett bräde få flera skivor av honom – de bästa – på en gång. (Eller skivor och skivor; inledningsvis fick jag dem på kasettband, för ekonomin då tillät inga skivinköp.)

Det har flutit mycket vatten under broarna sedan dess. Det var länge sedan jag ens brydde mig om att kolla upp nya skivor med Lasse, eftersom det liksom inte varit låtar med alls den effekten på länge nu.

Och nu, när jag sitter och glor på “Hela Sverige skramlar”, så konstaterar jag återigen: De låtar han skriver nu säger mig verkligen ingenting. Texterna har ingen bäring i mitt liv. Melodierna har ingenting som överhuvudtaget får mig att lyssna.

Och alla hans låtar nuförtiden låter liksom likadant.

Ur mitt perspektiv är det synnerligen tråkigt, förstås. Men det handlar väl om att acceptera att det numera inte är relevant för mig om Lassepojken är med i ett sammanhang eller inte.

Jag kan ju fortfarande lyssna på de gamla låtarna. Och uppenbarligen finns det en publik för det han gör nu också.

Finmald broccoli på påse, eller hur tänkte ni?

Sedan vi (eller älsklingen, förstås) fick cancerbeskedet har vi tack och lov varit ganska förskonade från diverse “goda råd” om “alternativa behandlingsmetoder” – vilket ju är tacksamt; jag befarade att det skulle bli värre.

Det som dock dök upp omedelbart och från flera håll var påpekanden om att undvika socker och vitt mjöl och sånt, eftersom socker tydligen anses vara det som göder cancercellerna.

Och alltså visst, man kan försöka se till att äta klokt och hälsosamt, och i det ingår självklart att hålla nere sockerkonsumtionen. Men det är ju sånt som funkar att tänka på när man mår bra.

Dagar som nu, när han lider av illamående till följd av cellgifterna, så är liksom det viktiga att han faktiskt får i sig någon sorts energi som han lyckas behålla. Att han får behålla tillräckligt med vätska för att inte torka ut och tillräckligt med energi för att inte kroppen ska lägga av. Rostbröd, blåbärssoppa och kräm är betydligt bättre mat än ingen mat alls. Och om vi inte lyckas hantera det här hemma, så är det inläggning med dropp som gäller. Då blir det socker-salt-lösning på påse.

Jag vet liksom inte riktigt vad det är folk menar man borde göra istället? Ge honom finmald broccoli i droppform?

Det kan tilläggas att de kunniga onkologerna inte på något vis anser att socker behöver undvikas.

Till dig som nu tänker länka till en massa sidor om “alternativa cancerbehandlingar” eller rekommendera mig att googla på ditten eller datten i ämnet: du kan låta bli, för jag kommer ändå att placera de kommentarerna i skräppost. Jag har för övrigt valt att inte googla alls i ämnet cancer, och jag har inte ens gått in på de seriösa sidor som läkarna rekommenderat. Jag ska trots allt balansera cancern med min egen ångestläggning.

Sertralinet och barnet

Ibland i det kaos som är, med en sjuåring som har kraftfullt humör och stundtals mår väldigt dåligt, så vandrar mitt huvud förbi de där mörka tankarna: Är det mitt fel, för att jag åt sertralin när jag var gravid med honom? Är det nu vi ser effekterna? Om han kommer att dras hela livet med riktigt jobbiga tankar och känslor, är det mitt fel?

Men jag vet ju inte.

Det jag vet är att om jag inte hade vågat mig på en graviditet med sertralin så hade han aldrig funnits.

Det jag vet är också att en hel del av det som spökar för honom, triggar honom och så, är saker jag känner igen från mig själv och från min egen barndom. Inte så att det är en kopia, men jag kan liksom se en del likheter.

Och sertralinet har gett båda barnen en uppväxt med en stabilare mamma än vad som hade varit fallet annars. Vilket i sin tur bör ge ett stabilare bagage för dem.

Det kommer aldrig att gå att veta om jag bidragit till det här mer än med mitt genetiska och miljömässiga arv. Jag har gjort det bästa jag kunnat utifrån kunskap och situation.

Men jag kommer alltid att undra. Eller i alla fall när han har det jobbigt och besvärligt.

Undrar om de som medicinerar för somatiska/fysiska åkommor under graviditeten också funderar över om de borde låtit bli?

Längre om samma: Om inte om vore [Försvarstal]

Om jag frågade istället för att låta bli så skulle ångesten bli mindre

Apropå dagens ångest efter läkarbesöket, så är det intressant att titta på det ur lite av ett ovanifrånperspektiv.

Det rimliga vore ju att när jag sitter där och ser skylten INFEKTERAT så skulle jag påpeka det för läkaren direkt och fråga. Redan innan han hinner röra vasken. Jag borde spontant avbryta honom eller mig eller vem av oss det nu var som pratade och fråga rakt av.

Men det gör jag inte. För jag är så väl medveten om att min ångest och oro är ful, att jag ska skämmas över den och motarbeta den och inte släppa fram den i ljuset och låta den blomma ut. Så jag försöker kväva den. Hålla tyst. Jag frågar inte sånt.

Dessutom är jag rädd att min orsak till läkarbesöket idag, magen, inte skulle tas på allvar om jag antydde ångestproblem eller smittnoja.

Så jag håller käft. Och sumpar därmed den enda vettiga chansen att avstyra ångesten.

För så länge jag var kvar där fanns ju en möjlighet att få ett riktigt svar på hur det var. I samma stund jag går därifrån övergår allting till spekulationer utan möjlighet att få tillgång till facit. Och det är aldrig bra för att hantera ångest.

Det som vore konstruktivt vore liksom just att få utrett, få fakta, få veta. Men så länge jag känner att det är skambelagt att ställa de frågor jag har, eller skambelagt att ens ha frågorna, så kommer det inte att ske.

Infektionsskylt och ångest

Jag har varit hos läkaren nu på morgonen, för de där magproblemen jag haft sedan mitten av maj. Jag tycker det är besvärligt att gå till läkare för diffusa symptom av det slaget och har dragit mig för det, men läkaren jag träffade idag var både lyssnande, pratande och resonerande – jag fick ett bra bemötande och blev tagen på allvar men fick ändå både provtagning och lugnande tankar kring möjliga orsaker.

Men det som hänger kvar i huvudet är något annat.

Jag hade tid klockan 8.10 och det är måndag. Det innebär att jag sannolikt var första patienten i rummet för idag, kanske första sedan i fredags. När vi kom in i rummet (snarast 8.20?) så började läkaren med att lyfta ner papperskorgen från stolen jag skulle sitta på, och pallen till sig själv från britsen. Tydliga tecken på att det var nystädat.

Men över spegelskåpet över vasken hängde en stor gul skylt: INFEKTERAT.

Jag vet inte om läkaren såg den eller inte. Jag tycker ju det borde vara svårt att inte se den – men jag hade ju ansiktet åt det hållet och han hade ryggen ditåt.

Han stod och lutade sig mot handfatet med händerna som stöd mot handfatet, så där som man gör. Och jag har förstås tagit i hand med honom efteråt, och han har klämt på min mage när jag låg på britsen.

Det sannolika är att skylten hängde där utan anledning. Att den typ hängt utanpå dörren och städerskan lyft in den i rummet och hängt ifrån sig när hon var klar eller nåt sånt. Jag tror inte att ett mottagningsrum är infekterat och ostädat måndag morgon.

Men min ångest vågar inte lita på det. Min ångest undrar om jag borde påpekat för läkaren. Min ångest tänker att man hör ju ibland om läkare som inte håller på hygienen som de ska. Min ångest tänker på att jag har en infektionskänslig man hemma, och undrar vilken skit jag nu drar hem till honom och resten av familjen.

Jag har tvättat händerna med tvål och handsprit. Men ångesten invändigt tvättar man inte bort så lätt.

Blymantlad kabel och silverfiskätna tapetrester

Till helgen verkar det som att vi ska tapetsera hallen – mina föräldrar kommer hit och bistår. Så för en stund sedan letade jag reda på spackeltuben för att spackla igen några kattrivhål och annat i tapeten och tretexen. Fast spacklet var gammalt och ganska hårt, så trots stor arbetsinsats blev det sådär :-/

Nästa steg är väl att förbereda rummet i övrigt för tapetseringen. Riva bort lösa tapetbitar och lossa nuvarande (mestadels blymantlade) elledningar.

Tapetlager och blymantlad kabel.

Tapetlager och blymantlad kabel.

Idag har jag dessutom

  • putsat en liten del av insidan av orangeriet (ett ställe där det gamla släppt)
  • knackat, skrapat, kratsat och bänt bort lös puts på en annan del av väggen
  • grönmålat takutsprångsbrädor på gavlarna på orangeriet (efter att svärföräldrarna satt dit dem)
  • oljat och målat ändträt nertill på de nya uthusdörrarna.
  • målat delar av dörrkarmarna till uthusdörrarna
  • grönmålat vårt sovrumsfönster – i alla fall de delar som inte är för nära det rostskydd jag målade igår och det som inte är för högt upp för mig att nå

Idag mår älsklingen illa. Men det dröjde i alla fall längre innan illamåendet tog i den här gången än förra cellgiftscykeln.

Mer idag

Utöver fixandet med pumpen har jag idag

  • Toppfönstren i verandanmålat “mörkblått” i toppspetsfönstren i verandan
  • målat “ljusblått” på i princip alla ställen som ska ha den färgen i verandan
  • tryckt in någon sorts limfogmassa ovanför ett av fönstren i orangeriet samt längs med kanten vid ett vardagsrumsfönster där jag gett upp att försöka få in bruk. (Fast den här fogmassan var inte kul att jobba med)
  • klättrat upp den höga stegen och klättrat över till den svajiga byggställning svärföräldrarna tagit med sig och först stålborstat och sedan rostskyddsmålat gångjärnen på vårt sovrumsfönster (andra våningen)

Och förmodligen nåt mer :-)