Monthly Archives: augusti 2015

I väntan på imorgon

Nuet ligger i ett vakuum. Imorgon ska vi träffa läkare och få veta vad förra veckans skanning visade. Växer tumörerna, krymper de eller är de oförändrade?

Just nu vet vi inget. Just nu är inga nya cellgiftsomgångar inplanerade efter de sex som är avklarade. Fram tills imorgon förmiddag vet vi inget.

Och på sätt och vis är det ganska avkopplande. Just nu behöver vi inte förhålla oss till något. Just nu är bara nu.

När det värsta redan “hänt” fast så gott som ingenting hänt, så mildras allmän oro på något vis.

Bankbyte

Sedan ett tag tillbaka är vi mitt i ett pågående bankbyte.

Det känns lite bisarrt. Vi bytte båda till den bank vi nu på väg bort från när vi köpte huset för tretton år sedan. Vi valde banken för att den var ganska (förhållandevis) liten och fristående, samt att den kontaktperson vi fick där ingav förtroende, förstod vilka vi var och gav det stöd vi behövde, nervösa som vi var över att köpa hus.

Vår bankkontakt försvann efter några år vidare till andra uppdrag. Därefter fick vi nya bankkontakter med nya mellanrum. Personer med andra värderingar, ointresse för att lyssna på oss och väldigt mycket “säljinriktning”. Ja, de få gånger vi faktiskt träffade dessa personer så verkade det mest gå ut på att sälja på oss saker.

Banken gick ihop med en annan likartad bank. Det var väl i sig okej.

Sedan, för ett år sedan, gjordes en stor bankomstruktureringsaffär. “Vår” bank gick upp i eller köptes av en av de banker vi velat slippa. Fast inte nog med det: den där bankaffären ledde i praktiken till att vår bank skulle splittras åt flera olika håll. Det visade sig att tre fjärdedelar av familjen placerades i en av de “nya” bankerna – men familjens minsting i en annan!

I sista minuten lyckades vi dock få till att vi alla skulle hamna i samma bank – den bank som minstingen stoppats i och som vi trots allt tyckte var det mindre dåliga alternativet.

Men sedan dess har allting varit en röra. För fortfarande ska egentligen allt skötas via den gamla banken – trots att den egentligen inte finns. Eller egentligen den gamla bankens datorsystem i alla fall. Och på den nya banken vet egentligen inget nåt. Och det kommer liksom ingen info – eller, den första infon med substans kom när den bankkontakt vi tydligen tilldelats (utan att få veta det) skickade brev för att meddela att hon gick på föräldraledighet.

Vi tröttnade. Och bestämde att det slutligen var dags att ta itu med det här. Byta till en mindre bank igen. En bank som bryr sig om vilka vi är och lyssnar på oss. Och en bank som inte är inriktad på att tjäna pengar utan fungerar som en stiftelse och delar ut överskott till lokala föreningar och projekt. En bank vi kan stå för att vara kunder i och som är en del av vår hembygd.

Bankbyte är en lite småomständig process. Och den blir inte mindre omständig när 1. banken man flyttar från inte kan svara vettigt för att de inte har någon koll efter den stora bankaffären och allting är rörigt, och 2. när älsklingen nyss fått cancerbesked och man behöver ta ställning till saker på ett allmänt mer livssavgörande sätt, liksom. Å andra sidan känns det viktigare än nånsin att ha nära till banken – fysiskt och mentalt.

Nå. Nu är det snart färdigfixat, tror jag. Det känns bra.

Vadå, är det inte okej att gå i och ur kön hur man vill?

Vi var på Liseberg igår. Det var elvaåringens klaraste önskemål för en här sommaren, men det hanns inte med förrän igår.

Det var många på Liseberg igår. Fint väder, mycket folk och långa köer till åkattraktionerna. Timmeslånga köer i många fall.

När vi någon gång på tidiga kvällen hade köpt glass gick vi därför och ställde oss i kön till Balder under tiden glassarna åts upp. Trots att kön antogs vara nånstans runt tre kvart eller nåt sånt.

Efter en liten stund kom elvaåringen på att han var kissnödig. En elvaåring bör ju kunna komma ihåg att känna efter sådant själv, kan man tänka. Och vi konstaterade att de val som fanns var att stanna kvar i kön och hålla sig, eller att gå ur kön och gå på toa och därefter ställa sig sista i kön igen. Eller möjligen vänta därute på oss andra tills vi hade åkt – helt enkelt hoppa över den här åkturen. Han velade fram och tillbaka, var ett tag på väg att ge upp och gå ut och skippa åkningen när liksom sista chansen att smita ut smidigt passerade (sedan gick köslingan in på besvärligare ställen). Men han stannade kvar.

En stund senare, nä vi hade stått i kön en dryg halvtimme eller nåt sånt, såg jag en bit bakom oss i slingan en tjej (ung vuxen, nånstans mellan tjugo och trettio?) krångla sig förbi person efter person i köslingan. Det såg lite märkligt ut, men alla släppte förbi henne och ingen verkade ifrågasätta; möjligen såg de lite förbryllade ut.

Jag hann glömma bort det och börja fundera på annat innan hon slutligen dök upp strax bakom oss.

Hon ville förbi, framåt i kön. Jag frågade varför. Jo, hennes kompis fanns längre fram i kön och skulle dit, men hon hade behövt gå ut och hämta nånting. Nånting odefinierat, inget som verkade viktigt eller så. Men  nu skulle hon tillbaka fram i kön till sin kompis som fanns längre fram. Hon ansåg uppenbarligen att det var det självklaraste i världen.

Jag ville inte släppa förbi henne. Om jag förklarat för min elvaåring att man inte kan överge sin plats i en nära timslång kö för att gå på toa och sedan komma tillbaka, så kunde jag självklart inte släppa fram en vuxen människa, som självklart borde veta hur man gör och inte gör. Vilket jag också sa till henne.

Hon var tydligt förorättad över detta. “Hur skulle jag kunna veta att det fanns regler för att man inte fick gå ur kön och sedan komma tillbaka?” sa hon surt på ett sätt som tydligt deklarerade att hon egentligen menade att det inte alls är så utan det var något jag hittat på. “Och du måste förstå att det är tråkigt att åka Balder själv!” påpekade hon.

Ja, det kan man ju tycka – eller också inte.

Men jag släppte inte förbi henne, och hon fick stanna kvar bakom, surt muttrande.

Det var inte på något vis så att hon var nybliven svensk och att det skulle vara en sådan kulturkrock. Däremot lyckades jag inte bli klok på om hon verkligen totalt lyckats missa vad som är socialt accepterat i köer – kökultur, liksom – eller om hon helt enkelt utnyttjade att folk generellt sett inte opponerar sig.

Mer vinddrag i nacken

När jag lärde känna honom hade han långt lockigt rödblondaktigt hår. Det lockiga, och den lätt rödaktiga tonen, var kvarlevor av att han spelat spex några månader tidigare och för sin grekiska karaktär permanentat håret och färgat det typ svart; när vi träffades i juli var det liksom rester kvar av den ganska drastiska förändringen från det hår som egentligen i grunden ä.r rakt och mellanblont: det svarta var borta men färgen bar spår av den kemiska behandlingen.

Strax därpå färgades håret igen för ytterligare någon föreställning. Och därefter klipptes håret av skådiskollegor. Det innebar att när jag hälsade på honom nästa gång var han kortklippt och mörkhårig. Men jag lyckades hitta honom på perrongen.

Därefter var han korthårig ett tag, och har nog varit under ytterligare någon period. Men nu har han sedan länge återgått till långt hår. Inte lika långt som mitt, men längre än de flesta andra män i fyrtioårsåldern.

Tills nu då.

Det är inte de elakaste cellgifterna han får, sett ur hårperspektiv. Håret har inte trillat av i stora tussar. Men han har tappat mer än vanligt. Det har glesnat ytterst påtagligt. Det började bli lite löjligt.

Så igår klippte han av det, och rakade det sedan för att få det jämt.

Nu ser han ut som andra ägghuvuden i samma ålder. Det är lite ovant. Inte så att det ser illa ut. Bara inte så jag är van att se honom.

Knölen och kontinuiteten

Plockar upp potatis. Den är nedvissnad av torka och annat och borde nog plockats upp för länge sedan, men eftersom potatislandet varit fullt av självsådda ringblommor, honungsfacelior, vallmo, gurkört och andra blommor, som jag uppskattat för skönheten och insekterna av andra skäl, så har jag inte nänts gräva upp potatisen. Fast nu måste den upp, tycker jag.

Vi brukar normalt sett äta en hel del av potatisen under sommaren. Vi har gjort det i mindre utsräckning än vanligt i år. Saker har varit lite röriga. Det har varit många besökare, och då kör man gärna på säkrare kort än att gå och gräva i trädgårdslandet och få upp små potatisar. Men på det hela taget känns det lite märkligt att ha massor av potatis kvar i landet i slutet av augusti – så brukar det inte vara.

Det är en klen skörd i år i vilket fall. Potatisarna är få och små. Vilket väl inte är så konstigt med tanke på att det var uselt utsäde.

Det där får mig att fundera över förutsättningarna för odlande. Kontinuitet. För att odla potatis är vi i grunden beroende av att lagra utsäde, i tillräckligt mängd och kvalitet, från år till år. Annars blir det inget. Om skörden slår helt fel. Om all potatisen ruttnar bort. Eller om vi på grund av sjukdom eller andra omständigheter inte riktigt hinner och orkar med odling, skörd eller lagring ett enda år.

Det är en skör tråd.

Visst, nu är det ju inte så i praktiken. Vi lever i ett sammanhang där det går att köpa sättpotatis om vi inte har egna sättor. Fast alla sorterna vi odlar kan vi inte få tag i den vägen. En del av dem hänger på sköra odlingstrådar och finns kvar tack vare enstaka entusiaster.

Marken är torr och hård. Trots att det regnat lite på sistone har fukten inte trängt särskilt långt ner. Och i den ostörda jorden bland potatis och blomster har vindorna frodats. Det är kraftiga vinderötter med många snurror – och många rötter – jag hittar när jag plockar upp potatisen. Jag plockar det jag hittar i det jordskikt jag gräver i, men inte mer. Här kommer att vara massor med vindor nästa säsong…

Fejk är okej

Varför äter veganer köttsubstitut? Veganen och hälsokosthandlaren Dudley Slinger menar att det är just detta som man kanske bör skippa.

Ur artikeln “Vi bör utesluta något om vi ska äta vego”

Jag ska erkänna att jag själv tänkte så en gång i tiden. Men det gör jag inte längre.

Det finns många olika skäl att välja en vegansk kost. En del människor tål faktiskt inte kött eller mjölk. Men vanligare är förstås att man väljer bort animalisk kost av etiska skäl, miljömässiga skäl eller en kombination av båda. Och sedan finns förstås de som väljer bort kött och mjölk etc för att de inte tycker det är gott, men de är nog i minoritet.

Valet av avstå från animaliska produkter är alltså i de flesta fall inget man gör för nöjes skull. Det är snarast en uppoffring (eller vilket ord man nu väljer), där man avstår något man egentligen gillar för att man på något sätt anser att det är bättre (för djuren eller miljön) att man avstår.

Det är ett beslut man kan ta fastän man tycker att växtbaserad kost är väldigt tråkig eller rentav smakar illa. För att ens övertygelse om vikten av detta val är tillräckligt stark att överväga.

Och då tycker jag att det är fånigt att säga att de minsann borde låta bli alla köttfejkprodukter.

Ja, jag är generellt sett negativ till överdrivet processande av mat och tillsatser. Ja, jag tycker det är viktigt med ekologiskt och det är ett elände att man ofta måste välja mellan ekologiskt och vegetariskt om man vill ha “låtsaskött”.

Men jag tycker att om man nu är övertygad om att man bör avstå kött så ska man inte för den skull behöva avstå all njutning och övergå till att lida varje måltid. Och det är faktiskt inte alla som gillar att äta hela kokta bönor och liknande.

Köttsubstitut som sojafärs och vegetariska nuggets gör för övrigt att jag kan få mina barn att acceptera att äta vegetariskt lite oftare och succesivt minska köttmängderna hos oss.

Och nej, jag är varken vegan eller vegetarian. Men jag har problem med kategoriska uttalanden om hur andra borde leva och tycka. Det är det där med extremism igen…

Bondmoran

Sammantaget är det mycket av ingen rast och ingen ro. Jag gör saker konstant. Målar, bygger, rensar, lagar mat, städar. Och förstås jobb-jobbar, det vill säga sitter vid datorn. Latar mig gör jag i alla fall synnerligen lite.

Men även om en hel del av det jag gör är ansträngande, även fysiskt, så är det ju inte klassisk “motion”. Det är inte rörelse av det slag som bränner kalorier. Så trots att jag är igång och gör saker mest hela tiden, så… krymper jag inte, om man säger så.

Och jag tänker på forna tiders bondmoror. De satt visserligen inte vid datorn utan satt väl längre stunder vid bordet och spritade ärtor istället. Men ändå. Mycket kroppsarbete, men huvudsakligen hemmavid. Antar jag. Och tänker att det kanske finns en koppling till den fysiska bild jag fördomsfullt har om bondmoran.

Gnöl

Distansarbetat från någon gång runt halv nio till runt fem. Hämtat barn. Diskat. Lagat mat. Försökt medla mellan barn som inte vill svara. Diskat. Tvättat. Målat stolpar och fönster. Tagit hand om lök. Målat saker inne.

Trött. Irriterad. Jag räcker ju inte ens till när vi är två föräldrar fullt ut. Och det är vi inte nu, om man säger.

Mitt under matlagning och barnmedling ringde en människa från organisationen vi har ett fadderbarn hos. Eller ja, någon ringde från ett callcenter för organisationens räkning, antar jag. Han läste synnerligen stolpigt innantill från ett mycket dåligt manus av den evighetslånga typ som 1. är menad att få det att låta småpratigt, 2. tydligt deklarerar att den uppringande inte alls har koll på på vilket sätt jag skänker pengar (jag har ett fadderbarn och ni skickar info, så fråga inte så dumt som att om jag tar reda vad pengarna går till!) och 3. blir alldeles jättelöjligt när det läses upp av någon som inte har någon talang för att få det att låta som att han menar nåt av det. Dessutom hade hans telefon typ ingen mikrofon, för han hördes såååå svagt.

Ha ordentligt på fötterna och täta alla håligheter

Sydsvenskan 21 augusti, sidan 3:

 

Urklipp från Sydsvenskan 2015-08-21

 

Jag är kvinna. Jag tycker och tänker. Och jag skriver det jag tänker, här i bloggen.

Men ärligt talat orkar eller vågar jag ofta inte ens dela det jag skrivit sedan. Det finns här i bloggen, och mina få trogna läsare läser det kanske förr eller senare (om det inte drunknar i mängden av korta inlägg som inte handlar om tyckande). Men jag länkar sällan mitt tyckande på facebook eller twitter numera. Trots att jag har ganska snälla “flöden”. Jag orkar inte ta risken.

För jag känner att det finns sådana enorma krav från omvärlden, den där utanför, för att jag ska få lov att tycka. För att jag ska få tycka måste jag göra en total analys, få med alla parametrar, väga in för och emot och inte missa att läsa någon viktig källa. Ha ordentligt på fötterna och täta alla håligheter. Innan jag gjort den hemläxan har jag egentligen inte lov att tycka offentligen.

Det är de krav som ställs på oss duktiga flickor i den struktur vårt samhälle har.

Och eftersom jag inte hinner eller orkar hela den processen för minsta lilla tyckande så låter jag hellre bli. Det går inte ihop med att samtidigt ha hus och barn och annat.

På andra grupper ställer samhällets strukturer inte alls samma krav. Vissa grupper *host* kan komma undan med vilka låtsasfakta och kategoriska uttalanden och anklagelser som helst.

Effekten av detta är att våra nyanserade inlägg uteblir (eftersom vi är rädda att de inte är tillräckligt nyanserade). Istället fylls nätets tyckande av vinklade inlägg i mängd från personerna i de där andra grupperna.

Det är ett elände. Verkligen. Våra röster behövs ju också! Och kanske ännu mer i dagens samhälle.

Men det tar så mycket ork. Så mycket mod. Varje gång. Och jag känner att jag återigen tappar mark, tappar av det jag kämpat med att återta.

Så jag tycker. Jag skriver, här i bloggen. Men jag påtalar det sällan, och du kommer bara att hitta det om du själv aktivt kommer hit.

Lösningen på allt: fortsätt mata monstret

Börsras. Kina. Världsekonomi i gungning.

– För att lugna marknaderna behöver vi snabbt få tydliga indikatorer på att tillväxten börjar vända upp igen.

Uttalandet är hämtat från en artikel i dagens Sydsvenskan och kommer efter vad jag begriper från SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist.

Och jag får för mitt inre upp en diffus bild av ett monster från en film eller en saga: det stora monstret som alla kämpar med att hålla på gott humör. Skämma bort med god mat, klia under hakan, svassa för och fjäska för, samt konstant lugna och intala att jodå, allting är bra, det finns inga problem. För alla är rädda för monstret, alla är rädda för att monstret ska äta upp dem. Och ingen vill se att ju mer man matar monstret desto större blir det.

Det stora märkliga tillväxtekonomimonstret.

En dag kommer monstret att förgöra oss. Men fram tills dess är det viktigt att fortsätta mata det.