Tag Archives: matsvinn

Skärp er världen för helvete!

Ät mindre kött! 
Ät mindre kött!
Ät mindre kött!!

Kommer till affären strax före stängningsdags – för att fylla på nödvändigheter till nästa morgons frukost huvudsakligen. Mjölk, bröd, havregryn och sånt. Men passerar ju köttdisken (av nödvändighet). Konstaterar att det finns fem paket med svensk vakuumpackad oxfilé med röda kort datum-nedsatt pris-lappar. (Vilket brukar innebära 20% lägre pris.) Kollar datum. Det är dagens datum. Det innebär att om tio minuter kommer affärens sista möjlighet att sälja detta kött att vara över och de kommer att slänga köttet.

Jag köper så gott som aldrig oxfilé – det är väl på nivån att jag tror att det har hänt någon enstaka gång, inte mer. Men jag tycker inte om när fint kött slängs.

Så jag går till kassan och förhandlar. Förklarar det jag förklarat ovan. Undrar om jag kan få köpa ett av paketen till bra pris. Det får jag. Och när jag är klar i affären är det dags för affären att stänga. Och jag åker hem och lägger ett rejält paket prima oxfilé i frysen.

För helvete världen, skärp er, världen! Vi kan inte ha det så här, att det produceras mer kött än vad som äts upp – och då äter vi ju i snitt alldeles för mycket kött ändå här i Sverige – och sedan slänger vi det. Vecka ut och vecka in. Det duger inte!

Det var det dummaste jag hört på länge

Coop för en stund sedan. Jag skulle handla lite blandade saker. Bland annat något att äta till ikväll.

I köttdisken fanns inte mycket ekologiskt. Färs – som ibland tycks vara stapelvaran framför andra i ekosammanhang. Och så ett enda paket med ekologiska benfria fläskkotletter. Packade i ett sådant där tråg där det inre plastlagret är vakuumfastsuget ända inpå köttet. Tre små köttbitar, alldeles utmärkt för tre personer en fredagskväll. Ja, och så var bäst före-datum satt till den 2 mars. Igår, alltså. Bäst före, inte sista förbrukningsdag. Och köttet såg fint ut, och jag har chansat på kött på gränsen många gånger innan och det har aldrig nånsin varit problem. (De få gånger jag råkat ut för dåligt kött har det inte varit “för gammalt”.)

Eftersom affärerna ju ofta sätter ner priset på varor med kort datum, och det brukar löna sig att fråga i kassan när man är på det där uppenbarligen magiska datumet, så frågade jag i kassan: “Eftersom köttet gick ut igår så undrar jag om jag får det till nedsatt pris?”

Det skulle jag inte ha frågat. För svaret från damen i kassan var att nej, eftersom det har passerat bäst före-datum så MÅSTE det slängas i containern. För så är deras regler. För OM något skulle bli dåligt, typ att någon blir sjuk av att ha ätit köttet, så är det deras ansvar, och det ansvaret kan de inte ta, och därför måste de slänga köttet i CONTAINERN om det passerat bäst före-datum.

“Det var det dummaste jag hört på väldigt väldigt länge”, sa jag. Och jag är inte den som säger så i onödan.

Jag påpekade att jag ju självklart luktar och smakar, och om något verkar dåligt äter jag inte. Jag påpekade skillnaden mellan bäst före-datum och sista förbrukningsdag.

Hon påpekade upprepade gånger att det MÅSTE slängas i CONTAINERN.

Jag påpekade att om jag inte hade sagt något så hade jag ju fått köpa köttet, till fullt pris, och det hade inte varit några problem.

“Ja, då hade jag bara blippat förbi det”, sa hon.

“Det hade med andra ord varit bättre för miljön om jag inte hade sagt något”, sa jag.

Jag tror hon sa något om regler och container igen, men jag är inte säker. Och så sa hon något om att det här inte var något hon bestämde över och att i så fall fick jag prata med köttavdelningen. Men jag hade en tid att passa och hade inte lust att behöva dra saker i långbänk för att få förhindra slängandet av köttbitarna. Så jag betalde resten av mina saker och gick.

Men jag tycker det är problematiskt. Det är problematiskt att man ska behöva orka tjafsa för att man tycker illa om att mat slängs. Det är problematiskt när benhårt paragrafrytteri får vinna över förnuft även i sådana här sammanhang.

Vad vi ska äta ikväll? Ingen aning. Men oavsett vad det blir så kommer det ju att innebära en större miljöpåverkan än om jag hade fått köpa de där jävla köttbitarna.

Jag skäms, men jag är så trött på att skämmas – kan vi inte åtminstone skämmas tillsammans?

Söndag kväll. Efter att jag stångat mitt huvud mentalt blodigt med bankpapper åkte jag för att handla, och eftersom det fanns några saker jag behövde handla som inte finns i närmsta affären åkte jag lite längre iväg.

Rejält mosig och sliten i huvudet gick jag av gammal vana förbi kyldisken där de lägger saker som är nedsatt pris på grund av kort datum. Och där fanns en hel massa ekologisk kyckling – kycklingvingar, filéer och annat. Men jag orkade inte. Just den kvällen orkade jag verkligen inte köpa hem kycklingdetaljer, trots att jag visste att de skulle komma att slängas typ en timme senare. Jag orkade inte. Och jag hade fruktansvärt dåligt samvete för det, men jag klarade verkligen inte av det just då.

Torsdag (igår). Handlar i min närmsta lilla affär. Konstaterar att de har ett skitlass (ja, verkligen ett skitlass) med nötfärs från hälsingestintan, allihopa med nedsatt pris på grund av sistadag 30 september. Och jag är så trött på att nästan alltid ha köttfärs i frysen som borde ätas upp, för att jag försöker se till att rädda lite av den ekofärs som kommer att slängas i affären om inte jag köper den.

Så igår köpte jag hem ett paket av hälsingestintanfärs. Och idag var jag inom affären, en och en halv timme innan stängning. Det fanns fortfarande åtta paket kvar med hälsingestintanfärs. Åtta paket à 500 gram. Jag köpte två av dem. Och skämdes ofantligt för att jag inte köpte resten.

Nu har jag ikväll stått och lagat oändligt med fina goda köttbullar, som ska stoppas i frysen och finnas som färdigmat. Och visst, det är fint och bra att ha goda köttbullar att ta till.

Men jag skäms. Jag skäms för allt det fina kött som slängs. Alla dessa djur som föds upp, slaktas och sedan bara slängs. Jag skäms över människans överproduktion. Jag skäms över hur vi hanterar värdefulla resurser och råvaror. Jag skäms över att vi hanterar levande varelser för att sedan bara slänga resultatet. Vi pratar om att vi behöver äta mer vegetariskt, att vi behöver hitta andra proteinkällor, som insekter, men samtidigt har vi en löjlig överproduktion av kött.

Jag skäms. Jag skäms över att jag inte köper hem allt det kött som jag vet kommer att slängas när affären stänger för kvällen. Men jag är samtidigt trött på att känna att jag ska agera någon sorts reservlösning och anpassa min mathållning efter vad andra uppenbarligen inte var sugna på just den veckan – och framför allt trött på att vi har en kultur där det anses normalt att det ska finnas så oerhört mycket mer mat än vad som behövs i våra affärer.

Jag skäms. Men jag är trött på att skämmas. Och det verkar vara så många andra som inte alls skäms. Jag tycker att vi åtminstone kunde skämmas tillsammans.


Tidigare inlägg: Grundproblemet är nog att det finns mer mat än vi behöver – vad gör vi åt det?

Grundproblemet är nog att det finns mer mat än vi behöver – vad gör vi åt det?

Matsvinn. Ett ämne som är på tapeten mest hela tiden. Undersökning efter undersökning, statistik från alla möjliga håll, visar att vi slänger oändligt mycket mat.

Vi slänger mat vi köpt hem och och tillagat men inte ätit upp. Vi slänger mat vi köpt hem men aldrig ens tillagat.

Affärerna slänger mat som inte blivit såld innan den passerade bäst före-datum eller sista förbrukningsdag. Eller mat som blivit kantstött eller börjat bli dålig.

Livsmedelsproducenterna slänger förmodligen mat som inte blivit riktigt perfekt eller som inte uppfyller deras och omvärldens krav. (Men just det ledet är nog det man hör minst om – jag antar att det inkluderar företagshemligheter och liknande. Samt säkert moment som bortrensandet av det som inte är det allra finaste?)

Och odlarna och producenterna slänger förstås också en hel del. Inte minst för att världsmarknadspriser och annat säkert gör att det inte lönar sig att sälja det som är en nivå under perfekt :P

Ett väldigt slängande av mat blir det. Vi kan strunta i siffrorna, för jag gissar på att ni precis som jag har hört dem till leda, och siffrorna beror på hur man räknar och vilka led man räknar, och alldeles oavsett så slängs det så löjligt mycket mat att man egentligen mår illa om man verkligen tänker på det – och själv får jag dåligt samvete bara av att gå i affären och INTE köpa hem allt det kött jag inser kommer att slängas om tio minuter om jag inte köper det.

Och jag står återigen och tänker på fördelarna med planekonomi: att faktiskt ha en plan som innebär att man producerar det som behövs, istället för så mycket som möjligt. Men ja, jag vet. Ordet planekonomi är så oerhört känsligt, utifrån sin historik, så det är egentligen stigmatiserande bara att knysta om den sortens idéer. (Fast ändå, när jag skrev det här inlägget så verkade det som att folk tog det ganska lugnt…?)

Men jag började fundera på om man kanske ändå kunde angripa det på ett lite annat sätt. För alltså, vem som helst som varit i en svensk mataffär måste ju rimligen någon gång ha reflekterat över de oändliga mängder mat som finns där. Att det egentligen alltid finns långt mycket mer mat där än vad som behövs. Och jag tänker att det där borde gå att räkna på. Man borde kunna räkna ihop de volymer och vikter av mat som levereras till våra mataffärer i Sverige. Och så borde man kunna räkna ihop hur mycket mat som egentligen behövs till Sveriges befolkning. Och så kunde man jämföra det. Och även om det förstås måste bli väldigt grovt räknat, med många felkällor, så borde det liksom ändå kunna visa något.

För ja, jag antar att det skulle visa att det egentligen finns långt mycket mer mat än vi egentligen behöver. Att svenska mataffärer rimligen måste hamna i sitsen att det måste slängas mat mest hela tiden, för att där finns mer mat än vi behöver köpa hem och äta. Och att vi som köper maten rimligen kan köpa hem långt mycket mer mat än vi behöver, för det finns ju ingen brist.

Om vi minskar matsvinnet – om vi i hushållen inte slänger mat, och om inte affärerna slänger mat (och om det dessutom inte ska innebära att vi äter ännu mer, och det vore nog knappast lämpligt) – så måste ju faktiskt affärerna köpa hem mindre mat i slutändan.

Och det allra effektivaste sättet att få matsvinnet att minska, alltså att få oss att sluta slänga ätbar mat, vore förmodligen om det totalt sett fanns mycket mindre mat i affärerna. Att mat faktiskt var en bristvara och att vi verkligen behövde hushålla med maten och använda allt och inte låta något förfaras. Grundproblemet är liksom att vi har det för bra.

Men där är vi förstås återigen ute på hal is. Oavsett om matbrist i affärerna beror på planekonomi eller på ransonering på grund av krig eller något annat så är det liksom något icke önskvärt. Det där hör liksom definitivt till sånt där man inte får prata om i det här jävla landet.

Fast jag tror att det är ganska nyttigt att tänka på i alla fall. Och sedan fundera på hur man på något vettigt sätt ska göra något åt det.

Första test med äppelpress

Ifjol köpte vi en äppelpress – allt om inköpandet etc här. Men däremot blev det aldrig av att testa den ifjol. För mycket annat…

… och egentligen tänkte jag inte orka i år heller, ärligt talat. Fast de senaste dagarna har jag flyttat på äppelpressen i alla fall ett par gånger ute i orangeriet, och tanken har ju liksom funnits där hela tiden sedan äpplena började bli klara. Och idag har jag väl liksom gått och velat hela tiden medan jag fixat med annat: ska jag prioritera att testa den där äppelpressen eller inte? Så slutligen gick jag ut och plockade äpplen.

Jag borde ha plockat fler än jag gjorde. Men på det trädet som mognar först har nästan alla de nedre plockats, och de övre når jag inte upp till. Och jag hittade inget skaft att sätta i äppelplockaren. Och gräset och ogräset under trädet är för högt, så det är svårt att hitta fallfrukten på något vettigt sätt. Och på det andra trädet är det som sagt var bara på gränsen till moget än så länge. Och… ja. Det kräver lite mer framförhållning och struktur för att få till det bra helt enkelt. Så: för få äpplen.

Steg ett för att pressa äppelmust är att krossa äpplena. Jag hade läst att man kan göra det med typ en bjälke 4×4 tum. Men alltså, ärligt talat, så stora bjälkar är ju nästan specialbeställning. (Inte riktigt.) Jag gick bort till brädgaraget och hittade en vanlig 2×2 tum och sågade av i en lagom arbetslängd. Och så delade jag äpplena i halvor och la drygt bottenskrapan full i den stora rostfria hinken och krossade i omgångar och öste över i äppelpressen.

När jag lagt i äpplena och skulle börja skruva fast pressdelarna insåg jag efterhand några saker:

pressinstruktion

Handtaget man ska stoppa dit för att skruva kraftfullare går bara att använda så länge muttern fortfarande är över tunnans överkant. Eftersom poängen är att det som är i tunnan ska pressas samman så blir handtaget ganska fort oanvändbart – och det kan bara användas när man faktiskt inte behöver så mycket kraft…

Gängan på stången går inte hela vägen ner. Kanske typ halva eller något sånt. Och eftersom jag ju nu inte hade jättemycket äpplen (kanske typ 30 äpplen) så innebar det att jag kom till nederkanten av gängningen väldigt snabbt. Så ganska snart rusade jag ut och sågade fyra korta stumpar av 2×2 tumsregeln så att jag liksom kunde bygga trätornet högre.

Vi fick i alla fall ut god äppeljuice. Kanske 3/4 liter.

Till nästa höst ska vi försöka se till att klippa under äppelträden innan äpplena mognar så det blir lättare att hantera fallfrukt. Och skaffa ett skaft. Och förhoppningsvis ha plats i frysen för infrysning av egen must. Och då kan vi göra en rejäl laddning på en gång.

I övrigt blev det gott. Och var inte särskilt svårt.

Chark och dricka

Hej älskade!

Idag har vi varit nere på hamnfest och råvarufrossa i Hörte. Gått runt och provsmakat grejer och så där. Massor med saker du skulle gillat, förstås.

Vi köpte hem äppelmust från Rescued – sådan där som är gjord av frukt som annars skulle slängas för att den inte är fin nog att slängas. Och ekologisk citronläsk från Sodalicious. Och så lite charkprodukter: ölkorv från Grevingetorpslamm, och salami av Linderödssvin och torkad hjortrygg från någraandravaddenuhette.

Det är besvärligt det där med charken. Så vansinnigt gott, förstås. Det tolvåringen helst av allt vill ha som extra lyx. Och den torkade ryggen var det sjuåringen som ville ha. Och jag vill ju gärna köpa sådana produkter när man är på ett ställe där det är riktiga bra grejer. Och samtidigt har jag dåligt samvete för varenda charkprodukt jag låter dem äta. Charkprodukter. Cancerrisk. WHO. Tarmcancer. Cancerskulden. Jag borde inte låta dem äta något sådant alls, väl?

Sjuåringen stod annars mestadels och tittade på när smeden jobbade.

Restmat: potatislåda

Vi stod av olika skäl med en hel massa kokt potatis i kylen, och efter att ha ätit stekt potatis i olika former alldeles för mycket på sistone så ville jag göra något annat av det.

Tanken slog mig att det kanske kunde gå att göra potatisgratäng även med färdigkokt potatis. Lite googlande ledde mig till den här sidan, där jag fick tipset att blanda i ägg i vätskan.

Därmed blev dagens lunch det här:

Sannes potatislåda

  • En rejäl klick smör
  • 4 schalottenlökar
  • 8 kalla kokta potatisar
  • En påse skinktärningar
  • 1 dl creme fraiche
  • 2 ägg
  • 1 dl mjölk
  • Lite överbliven timjan

Jag satte ugnen på 230 gr, slängde i smörklicken och de skalade skivade lökarna. Under tiden de stod där skivade jag potatisen, vispade ihop creme fraiche, ägg, mjölk och timjan, samt tinade skinktärningarna. Sedan tog jag ut ugnsformen ur ugnen, varvade hälften av potatisen ovanpå löken, sedan på med skinktärningarna, resten av potatisen, tryckte till lite för att få mindre mellanrum, och så hällde jag på ägg-mjölk-såsen.

Värmen ner till 210, och så in med det hele i 40 minuter.

Potatislådan serverades sedan någon timme senare, halvljummen (eftersom jag varit ute och jobbat emellan). Båda barnen var nöjda med maten.

Soppa korma

I England upptäckte sjuåringen indisk mat i form av lamm korma och kyckling korma. Så i torsdags kväll lagade han och älsklingen kyckling korma. Jag köpte hem 900 g kycklinglårfilé till deras matlagning. Det blev gott och vi åt rejält. Men det blev en rejäl rest.

Igårkväll kokte jag en ny omgång ris. Och så drygade jag ut den kvarvarande korman med en paprika och en halv purjo samt bättrade på den med några extra vitlöksklyftor och lite färskriven gurkmeja.

Lik förbaskat blev det en rest igårkväll. Ungefär en portion eller nåt i den stilen. Ungefär två köttbitar. Så idag till lunch gjorde jag soppa. Jag plockade bort köttbitarna, stoppade resten i en gryta ihop med en halv liter kycklingbuljong och en påse fryst squash (från trädgårdens skörd ifjol) samt ytterligare en omgång överblivet ris från kylen. Lät det koka en stund, mixade sedan samt rörde i lite överbliven creme fraiche. Och så skar jag kycklingbitarna i mindre bitar och serverade.

 

Ikväll har vi ätit pastasås på julskinkstärningar, julskinkspad, mangold, schalottenlök och grädde.

Söndagens paj

I söndags gjorde jag matpaj på diverse blandade rester i kylskåpet.

Pajdeg:

  • Kall potatis, ca 150 g – riven
  • 50 g smör
  • 1 dl kornmjöl (fullkorn, finmalet)

Pajdeg förgräddades 10 minuter.

Fyllning:

  • Överbliven hackad rödlök (nästan en stor lök) från fredagens tacos, fräst i smör en stund
  • Överbliven tacokryddad färs
  • Överblivna majskorn
  • Ricottan som blev över efter laxlagandet med sjuåringen (ca 125 g)
  • 1 ägg

På ena halvan av pajen hade jag dessutom på den rivna ost som blev kvar efter fredagstacosen. Och den rivna osten var tagen från frysen, riven av överblivna ostskalkar…

Dagens hopkok

Det här med att äta rester verkar ofta handla om att det ska vara en hel maträtt som består av det som blev över från en annan dag. Typ. Fast verkligheten handlar ju ofta mer om att liksom fortsätta på ett kedjebrev, där man stoppar i något från gårdagens mat i den nuvarande dagens mat. Nästan mer som en surdeg ;-) Men det låter liksom inte lika renlärigt restmatsmässigt :P

Ikväll blir det spenat- och mangoldsoppa:

  • Det kvarvarande innehållet i en påse fryst hackad spenat
  • En påse hemodlad förvälld infryst mangold
  • Två små vitlöksklyftor
  • Lite smör
  • Två grönsaksbuljongtärningar
  • En msk mjöl
  • Vatten
  • 3 dl kaffegrädde, inköpt idag till halva priset pga kort datum
  • En äggula som blev över när sjuåringen gjorde kristyr i lördags
  • Två frukost- eller lunchkorvar som blev över från i måndags kväll, skurna i slantar
  • Fyra kokta ägg

Restmat är det ju inte riktigt. Men det innebär färre påsar och burkar i kyl och frys. Och sannolikt lite mindre matsvinn.