Monthly Archives: juli 2011

Milstolpe

Det blev inte snyggt. Det är inte välgjort och noggrant. Och det är förmodligen ingen mer än jag som tycker det är något att uppmärksamma.

Men ändå.

DET ÄR KLART.

Jag har klarat målsättningen. Alla buxbomshäckarna är klippta så pass nyligen att de har någon sorts tendens till att se platta och klippta ut. (Ja, utom det där som är så högt upp att jag inte kan nå det, som min man skulle fixa…)

… och att unna sig…

För övrigt finns här en ganska tydlig koppling till att “unna sig”. Man ska unna sig ditten och datten hela tiden. “Unna sig” är en ständig ursäkt för att köpa saker man egentligen vet att man borde låta bli – av ekonomiska, miljömässiga eller andra förnuftsmässiga skäl. Alla ska vi unna oss en massa saker i det oändliga. Maten måste liksom vara extra god varenda dag.

Det är därför folk är så dåliga på att äta rester – och man måste övertyga folk genom att man kan göra kul och piffiga saker av resterna. Att bara bli mätt av maten – fastän den är tråkig räcker liksom inte. Allt måste vara extravagant. Alltid. Varje dag. Hela tiden.

Om att vara nöjd med sina val

Apropå tillräckligt bra:

Folk köper nytt. Hela tiden och jämt. Och då syftar jag inte på att köpa nya kläder när de gamla är utslitna.

Låt säga att någon till exempel köper en dator. Eller en mobiltelefon, eller, ja, smartphone ska det väl heta nu. Generellt sett inte de billigaste prylarna alltså. Tekniskt väl utvecklade, up to date. Mycket mer avancerade än för låt säga tio år sedan.

För inte så hemskt länge sedan var sådant där saker man sparade till, lääänge. Grunnade och vände och vred och läste på, för att veta vad man ville ha och behövde. Och sparade. När man väl köpte så hade man tagit ställning och visste att det här, det var rätt pryl, som skulle fylla ens behov under lång tid framöver – inom överskådlig framtid. Man hade tagit ett beslut, och var nöjd, och räknade med att ha prylen som följeslagare länge.

Nu går det mycket snabbare. Jag vet inte om besluten är mindre genomtänkta, men jag tror det – det verkar gå så snabbt och på impuls så ofta. Förutsättningarna är väl ofta utformade för att tvinga fram snabba beslut.

Men även om besluten är bra – även om det är en vettig och bra dator, telefon eller TV (så stor är väl oftast inte skillnaden), som uppfyller alla behov – så är folk inte nöjda särskilt länge. För väldigt snart finns det en som är snabbare, större, har mer minne eller fler funktioner. Vilket man förstås kunde ana redan när köpet gjordes. Och då duger förstås inte den “gamla” längre. Folk anser att de “måste” byta upp sig, till den senaste modellen, till det nya.

Jag önskar att folk kunde ha mod att stå för sina beslut. Mod att vara nöjda – lite längre. Mod att vänta längre innan de köper nytt. Mod att stå för beslutet de tagit om att köpa just det de köpt, istället för att genast längta efter nästa modell, till och med redan innan de ens betalt den gamla.

Istället hjälper allas brist på nöjdhet till att trissa upp situationen ännu mer. Vilket förstås i praktiken gör ytterst på lyckligare.

Men det ökar på det allmänna resursslöseriet. Det gör att folks respekt för resurser och naturtillgångar minskar. Förr skulle det ha kallats slit-och-släng, men problemet nu är att sakerna inte ens hinner slitas.

Vi måste tillåta oss att vara nöjda.

Vi måste återlära oss att vara nöjda. Om den här jorden ska räcka till.

Det är så svårt att säga till andras barn

Våra barn är absolut inga änglar. De hörs och syns och märks, ibland betydligt mer än önskvärt, och kan säkert av en del upplevas som störande eller ouppfostrade. (Och jag kan säkert hålla med om det till vissa delar.)

Vissa sorters grundläggande hyfs har de dock. Av det slag jag liksom inte alls tänker på – just för att jag tycker den är så grundläggande och självklar. Jag blir liksom tagen på sängen och totalt perplex varje gång någon inte… fljer den mallen.

För jag räknar liksom med att en sexåring inte går och plockar saker fritt när man hälsar på hemma hos andra. Plockar ner modellera från en hylla och blandar ihop färgerna till en enda gegga. (Mina stackars barn blir så besvikna.) Går och äter vindruvor som står en bit in på en köksbänk. Plockar med ditten och datten oavsett vad det är för saker och var de ligger. Utan att fråga någon om lov eller på något vis kommentera det, varken till sina egna föräldrar eller värden.

En tvååring, ja. Men inte en sexåring.
Jag skulle ju aldrig acceptera det om det var mina egna barn. Men jag blir så perplex. Och vet liksom inte alls hur jag ska tackla det.
Det är liksom så svårt att säga till andras barn. Inte blir det lättare av att deras föräldrar finns inom hörhåll.

Tillräckligt bra

Som renoverare gäller det att lära sig att prioritera och välja en lagom nivå.

En del människor ger sig förstås aldrig på mer än ytskiktet: målar på en ny färg på väggarna, byter kakel eller köksluckor. Antingen för att de egentligen bara bryr sig just om ytan, eller för att det egentligen inte finns behov av att åtgärda mer än ytan (eller i en del fall inget behov alls). Eller båda.

Och så finns det då sådana renoverare som oss. I vårt hus är det till stor del funktionen som behöver åtgärdas. Putsen rasar, golvbjälkar svajar, och så vidare. Saker behöver plockas sönder, monteras ner, rensas bort, och så behöver det byggas upp på nytt.

Den naturliga tanken är att göra det grundligt och ordentligt. Att inte fuska eller hoppa över eller ge upp halvvägs. Som man ser att andra före en gjort i huset. Varenda sak ska göras fullt ut.

Med tiden lär man sig att prioritera. Ja, vissa saker – en hel del – bör man förstås byta ända ner till grunden och ända in till väggstommen av tegelstenar. För att det behövs för husets välmående – fukt, stabilitet etc. Men andra saker behöver faktiskt inte bli perfekta.

Vi har länge velat få en mer välfungerande tvättstuga/pannrum. Golvet har varit rå betong, utan vettig lutning mot den för dåliga golvbrunnen. Putsväggarna har varit fuktpåverkade någon gång, och putsen har bitvis rasat ner. Dessutom har det varit målat i omgångar i färg som varit olika mycket bortflagad.

Men det betyder inte att all puts måste knackas bort och putsas om. Det räcker faktiskt att putsa om de partier som är “bom”. Ja, det innebär att väggarna nu inte är helt enhetliga under den vita färg jag nu målat på. Än sen? Det är betydligt snyggare nu än innan i alla fall. Och oerhört mer funktionellt. Likaså har inte hantverkaren lyckats få golvet helt jämt. Än sen? Det gör det det ska. Vi kommer ändå aldrig att ordna nobelmiddag med dans i tvättstugan – det skulle ändå aldrig få plats. Och visst taket är fortfarande inte snyggt – det är inte ens rentvättat från sot. Och det sitter fortfarande sladdar och rör kors och tvärs i rummet, och jag har inte målat ovanför pannan eller bakom de tjockaste isolerade rören, och sladdar och rör har fortfarande färg på sig från tidigare målningar av rummet.

Det är inte perfekt. Men det är oerhört mycket bättre än innan, på alla relevanta sätt.

Det finns tillräckligt med andra skavanker att ta hand om. Prioriterar vi att få tvättstugan tipptopp så innebär det ju att en massa annat renoverande skjuts upp, och vi har ändå att göra typ resten av livet, om vi vill.

Kodordet är “tillräckligt bra” (okej, det är två ord). Tillräckligt bra för att det ska funka och vi ska trivas.

Dessutom är det självklart en resursfråga. Det finns ingen anledning att skrota det som fungerar.

Och: vi har ett gammalt hus. Det ska förstås synas. Det ska synas spår efter de människor som levt här och de epoker som paserat. Om allt skulle bli nytt och bytas ut och se helt nybyggt ut, då skulle ju charmen försvinna.

Ska det vara modernt kan man förstås kalla det “vintage”. Så visst, kalla det gärna det när du ser lite flagande färg på dörren vid vår veranda när den blir färdigrenoverad någon gång framöver, eller när du funderar över små överspacklade gropar i putsen i tvättstugan.

Jag kallar det tillräckligt bra.

Skakad. Skärrad. Rörig. Ofokuserad.

Jag tillbringade stora delar av kvällen igår framför datorn. Visst försökte jag göra annat. Men man blir ju nästan apatisk. I alla fall nästan handlingsförlamad. Kan inte hålla fokus vettigt…

Det var svårt att somna. Det var nog inte kallt egentligen. Bara jag som spände mig. Inte kunde slappna av. Inte kunde sluta tänka. Till slut fick jag ta en extra yllefilt.

Hela dagen idag har varit ofokuserad. Den sköna frihetskänslan av lite barnledighet har förbytts i allmän rörighet, förvirring, ofokus. Oförmåga att hålla en tråd, att få något klart. Och ointresse för att känna lyxen av ledighet, laga god mat och sånt.

Barnen, ja. Man ska prata med barnen om vad som har hänt. Men inte när de är långt borta! Nu är inte tillfället att rubba trygghetscirklar :-(

 

________

Det här går inte att ta in. Och det tycks bara bli värre och värre.

Om hur kraftiga regn kan vara till hjälp i renoveringen

Det finns fördelar med hällregn.

För ungefär den månad sedan hade vi en hantverkare här som gjöt (flöt?) om golvet i vår tvättstuga/pannrum (med bättre lutning), åtgärdade golvbrunnen och putsade om hela insidan av ytterväggen samt en hel del av väggarna i rummet i övrigt.

För två veckor sedan (ungefär) målade vi golvet. Nu tänkte vi ge oss på väggarna. Så igår, när det ändå var skitväder, ägnade jag hela dagen – från tolv till tio – åt att skrubba rent de delar av väggarna som inte är omputsade. Fyra decennier av sot och en del matfett från ännu längre tillbaka (när rummet ifråga var kök – det sitter fortfarande kakel kvar).

Under tiden fortgick regnandet; vi fick totalt drygt 40 mm på ett dygn. Och sakta blev först flera små, och med tiden istället en stor sammanhängande, fläck under fönstret blöt. Och tids nog även ett parti ovanför fönstret.

Självklart hänger dessa problem samman med det ursprungliga behovet av att putsa om väggen: för mycket fukt har vandrat in och med tiden luckrat upp kalkputsen. Så någon egentlig överraskning borde det förstås inte vara. Men det kom ändå i ett väldigt bra läge: innan vi hunnit måla och täcka över. Nu blev det extra tydligt, och orsakar ingen egentlig skada.

Problemen under fönstret är ganska lätta att förstå orsaken till. Vi har delvis renoverat nederdelen av fönsterkarmen – som var murken – och aldrig kommit så långt som till att putsa/mura klart nederkanten på fönsternischen efteråt, än mindre satt dit något fönsterbleck (och det fanns inget fönsterbleck tidigare). Idag har min man dock lekt plåtslagare och satt dit ett fönsterbleck i alla fall provisoriskt i väntan på att det ska torka upp så att vi kan fixa nischen.

Ovanför fönstret är knepigare. Men tittar man på utsidan, så är det nog “bom” i putsen ungefär där, och dessutom sticker putsen ut lite och bildar en kant, som säkert gör att vatten kan bli stående. Alltså också något att åtgärda när det torkat upp.

I väntan på att det ska torka upp på insidan – hur lång tidet nu kan ta – har jag i alla fall spcklat lite på de gamla väggpartiernas värsta hål.

Apropå saker som förstörts av regnet…

…och att rädda vad som räddas kan: I Köpenhamn har de stångats med värre konsekvenser.

Syltningsmagi

Vissa hushållsmässiga saker är sådär magiska. Man vet inte riktigt varför man gör så, bara att det måste vara så. Eller man vet att det måste vara så, och man vet varför, för det har man alltid fått höra men man vet inte om det verkligen stämmer egentligen. Eller man vet att man ska göra på ett visst sätt för så har man alltid gjort men man har aldrig sett det nedskrivet.

Som att man ska skumma sylten. För att den ska hålla bättre. För att skummet innehåller mest av typ mögelsporer och annat – tror jag… men är det så?

Eller som att flaskorna och burkarna man ska fylla med saft och sylt ska ligga i ugnen en stund i förväg och vara skitbrännvarma när man fyller dem. Så gör man – för att förbättra hållbarheten. Så är det.

Eller för den delen att kokekött ska skummas när det kokt upp. Jag tror att det är för att buljongen ska bli snyggare, men ärligt talat vet jag inte.

Skummet från sylten kommer i alla fall till nytta. Det är fullt användbar sylt, om än lite märklig i konsistensen, och förgyller nu vår frukostfil.

En av de absolut värsta sakerna med att vara förälder är de där gångerna när man måste göra saker fastän barnet verkligen inte vill och det nästan känns som ett övergrepp

När barnet bara skriker och skriker och bygger upp panik och ilska, men det handlar om något som är absolut nödvändigt.

Med äldsta barnet var det framför allt när han var bebis. Och det handlade om sådana saker som att jag var tvungen att lägga ner honom för att kunna få gå på toaletten. Eller över huvud taget att lägga ner honom för något som var nödvändigt. Jag behövde ju faktiskt äta någon gång ibland. (Och med en liten bebis är det extra svårt, för man kan ju verkligen inte förmedla eller förklara, och dessutom var jag förstagångsmamma med ett hjärta som ännu inte alls hade vant sig vid att ibland stålsätta sig för att att jag också skulle överleva.)

Sitta i bilbarnstolen har periodvis varit en sådan grej för båda barnen.

Torka bajs i baken/byta bajsblöjor/sätta på ny blöja har i större utsträckning varit en sådan sak med minstingen. När han har bestämt sig, så har han. Och han skriker och slåss och gör allt för att inte behöva bli av med det där bajset som han vill ha kvar i baken, och han gråter och hulkar och skriker så han får ont i magen, och man önskar att man bara kunde strunta i det och låta det vara, för det är så hemskt att behöva hålla fast  honom och tvinga honom – men det vore ju varken hälsosamt eller trevligt att kleta in alla möbler och golv och kläder i huset med bajs (och så skulle de bli om man bara släppte honom i det läget), men man känner sig som en så hemsk förälder som ändå fortsätter, för det känns verkligen som någon sorts övergrepp…