Monthly Archives: februari 2007

Varför min son går i rosablommig tröja? För att han gillar det!

Ja, egentligen är ju det det enda svar som behövs. Och samtidigt är frågan så mycket mer komplicerad.

Den första delen av det handlar ju förstås om just det: han gillar det.
Jag vill att mitt barn ska bejaka sig själv – sina känslor, sina åsikter, sina intressen. Han är ju en unik individ. Han är den han är – och det har inte med kön att göra.

“œMen det ÄR vanligare att pojkar gillar bilar!” säger någon. Eller “œFlickor är bättre på att ta hand om och pyssla om”.

För det första tror jag inte att det är så. Men det är samtidigt helt ovidkommande (och dessutom en helt annan diskussion). Även om 99 % av alla pojkar och 99 % av alla flickor är på ett visst sätt, så hjälper ju inte det min son. Om han råkar ha intressen som gör honom till den avvikande 1 %, så kommer han ändå aldrig att bli lycklig av att pressas in i mallen, att tvingas vara någon han inte är och att tvingas förneka den han är, de känslor och åsikter han har. (Jag skulle aldrig bli lycklig om någon tvingade mig att gilla bruna bönor, fast jag avskyr det, eller om jag förutsattes älska pojkbandsmusik, för “det gör alla i din generation”.)

Och för att han ska kunna upptäcka vem han är, så måste han ju förstås erbjudas alla möjligheter. Det är min uppgift som förälder att se till att han erbjuds möjligheter att upptäcka vad han gillar. Alltså måste jag till exempel ge honom möjlighet att utveckla sin klädsmak (som ju är ett sätt att uttrycka sig själv).

Det betyder inte att jag erbjuder honom ALLA möjligheter. Det finns kläder jag tycker är olämpliga. Dels finns det förstås kläder som är opraktiska, inte hållbara, för dyra eller på annat sätt olämpliga. Dels finns det kläder med t.ex. tryck som jag av princip inte gillar. Jag vill att bilder och tryck på barnkläder ska ha positiva associationer, vara positiva symboler.

Men de kläder jag väljer begränsas INTE av vilket kön barnet har. De kläder jag köper är kläder som skulle kunna användas av ett barn med vilket kön som helst. Det är grundprincipen hos oss – att bara köpa kläder som ett barn, oavsett kön, kan ha. Det är alla möjliga färger – rött, blått, orange, grönt, rosa, turkost, lila, o.s.v. Och det är blommor, bilar, fjärilar, skiftnycklar, katter och hundar. Tryck, paljetter, broderier och batik.

Nu är sonen tre år. Och sedan ganska lång tid tillbaka är det tydligt att han HAR en egen smak. Och eftersom det är han som ska ha kläderna, så försöker jag hitta saker jag vet att han skulle tycka om. Han älskar rosa, han älskar blommor. Självklart försöker jag hitta detta åt honom när det ändå behöver köpas kläder.

Så långt är det alltså frågan om att han själv ska få lov att uttrycka (eller VARA) den han är.

(Inom parentes sagt – för den som undrar om klänning och kjol: Vi väntade med det tills han själv började fråga efter det. Detsamma skulle ha gällt om han vore flicka. För ca ett halvår sedan ville han ha en klänning, vilket han påpekade flera gånger. Så numera har han ett par klänningar, som han på eget initiativ använder ibland. Varför skulle jag inte låta honom ha klänning? Klänning kan vara väldigt skönt och väldigt vackert. Varför skulle jag frånta min son den upplevelsen?)

Men för att han ska kunna vara den han är, är det ju också viktigt att omgivningen inte begränsar honom. Han måste få tillgång till hela världen, inte bara halva.

Pojkar och flickor behandlas olika, “œutsätts” för olika krav och förväntningar – det finns det hur många undersökningar som helst som visar. Beroende på kön förväntas de vara bra på olika saker. SJÄLVKLART påverkar detta vilka sidor de utvecklar och vilka sidor som i bästa fall slumrar, i sämsta fall trängs bort för alltid.

Jag vill att min son ska ha möjlighet att utveckla praktiska färdigheter och vara bra på att ta för sig. Men jag vill också att han ska vara bra på att ta hand om andra, ha medkänsla och omtanke, och ha kontakt med sitt eget känsloliv. Och framför allt vill jag att han ska ha möjlighet att bli bra på det han är bra på (och dessutom utveckla de sidor som han är lite sämre på, vilka det nu är). Alldeles oavsett kön vill jag ju att han ska bli “œen bra människa”, och dessutom förstås att han ska bli lycklig.

Därför är det viktigt att folk inte genast placerar honom i ett “œfack” och behandlar honom utifrån det. Ett sätt är att se till att han klär sig i blandade kläder, alltså både i sådant som associeras med pojkar och flickor. Det leder kanske till en förvirring för en del, men det gör också att de inte kan ha lika snabba förutfattade meningar – och om de har det, så tvingas de i alla fall tänka till. Kanske åtminstone en och annan reflekterar lite extra tack vare detta. Visst, vissa antar ju rakt av att mitt barn är en flicka när han är klädd i rosa och en pojke när han är klädd i blått – men det innebär ju i alla fall i så fall att han vissa dagar behandlas på det ena sättet och andra dagar på det andra sättet

Jag vill inte att min son ska växa upp med förutfattade meningar om vad man får och ska för att man är pojke eller flicka. Jag vill att han ska veta – känna, inom sig, inte bara veta på pappret – att alla är lika mycket värda, har samma rättigheter, möjligheter.

Min son älskar blommor och bilar. Han älskar rosa, och katter, och att göra pärlhalsband – men också att hjälpa till när vi sågar och spikar. Han hjälper, med glädje och på eget initiativ, till med bakning och matlagning. Han är pratsam, och han pratar gärna om känslor. Han är nyfiken på livet och vill förstå hur saker funkar. Han är omtänksam och pysslar om både mig, sin pappa och sin docka. Han har humor, han älskar musik.
Han är en underbar människa. Och han är min son

Och jag älskar honom. Självklart. Precis sådan han är.

Det är fascinerande att det kan störa en del människor så mycket att jag låter min son vara den han är. Att en del tycker det gått för långt, när jag låter honom göra egna klädval – bara för att det han väljer är en klänning.

Men de har kanske aldrig själv varit i sitsen, att de inte passat i facket som omvärlden placerat dem i? Eller har de tvärtom kämpat hårt för att passa in i rollen? Så hårt, att de gör allt för att inte sticka ut?

Nä, jag fattar inte

Såg du den märkliga lappen vid järnvägsbommarna?

Undrade du varför den låg där – om det var av misstag eller avsiktligt? Och funderade du över det kryptiska budskapet?

Jo, det VAR meningen att den skulle ligga där. Stenarna som låg ovanpå hade jag lagt dit för att den skulle ligga kvar.

Du förstår, parkeringsplatsen var alldeles smockfull, eftersom en del av parkeringsplatserna ockuperades av hopplogad snö. Så jag kunde inte ställa bilen där den brukar stå. Och hur skulle sambon, när han kom ett par timmar senare med tåget, kunna hitta bilen när den stod på ett helt annat ställe? Och mobilen hade han inte med sig…

Så en lapp var det enda jag kunde komma på. Fast det fanns ju ingenstans och inget sätt att sätta upp den. Det där var det bästa jag kunde komma på i hastigheten. Där borde han kanske se den, medan han väntade på att tåget körde förbi.

Om han hittade lappen? Nä

Fast det löste sig i alla fall. Men det är en annan historia

Tyngst vägande skäl för att längta efter våren just nu: VELIGA KATTER!

*skrap på insidan av ytterdörren*
“Släpp ut mig! Släpp ut mig! Kom och släpp ut mig, då!!”

Så fort jag reser mig för att gå dit, kommer den håriga varelsen rusande och svansar runt mina ben, springer framför mig, få mig att snubbla och nästan slå ihjäl mig.

Jag går och öppnar ytterdörren.

Den nästan svarta pälsbollen rusar fram till dörren – och tvärnitar.

Jag håller demonstrativt upp dörren – gå ut nu då!

“Va? Är du inte klok, människa? Ska jag gå ut – där – va? Nä. Usch. Kallt. Blött. Mörkt. Och en massa sånt där vitt konstigt på marken. Blä. Ska jag gå ut i DET? Är du galen?”

Jag stänger dörren och går och sätter mig igen.

Tre minuter senare: REPRIS!

Ytterligare några minuter senare: en gång till…

Slutligen LYFTER jag ut katten.

Ett par minuter senare hör jag ett krafsande ljud av kattklor mot glas, och jag tittar upp. Där, på andra sidan fönstret, sitter katten. “Släpp in mig! NU! Annars tänker jag plåga dig me det här ljudet hela kvällen!”

Jag vill ha vår nu.
Eller i alla fall väder som katterna gillar.

“Tack för att du fick mig att sluta röka!”

Igår när jag pratade med min mamma i telefonen, så sa hon, innan vi skulle sluta, “Din pappa vill prata med dig också”.

Å, men visst. Fast det lät lite ramatiskt, eller allvarligt, eller i alla fall seriöst. Vad ville han ha hjälp med? Eller vad behövde jag ta ställning till? Eller…? Ja, NÅGOT var det uppenbarligen…?

Så kommer pappa till luren.

“Tack för att du fick mig att sluta röka. Det är så skönt nu när man ser hur många människor omkring en som drabbas av KOL och annat.”

Å. Jo.

Jag var inte gammal den gången, kanske ett par år. Och sa till pappa att han luktade illa när han rökte/rökt. Och då slutade han.

Äsch, det var så lite. Eller nåt.

Men visst, ett tack så där knappa trettio år senare känns ändå bra

Nu har sonen kommit hem!

Han hade knappt tid att komma in och kramas innan han skulle ut i snön igen.

Det har nog inte gått någon nöd på honom

Glassbilen tar sig fram!

Tidningen hade då inte kommit när jag var ute och kollade för en stund sedan – för tredje dagen i rad. För mycket snö, förstås.

Men nu körde GLASSBILEN förbi!!

Undrar hur stort intresset är för glass?

Musikalisk katt

“Ploiiiing!” Jag hör en gitarrsträng darra med en ren och klar ton.

Men sambon är väl inte i studion?
*kikar in*

Nä. Det är Silke, yngsta katten, som sitter på gitarren och spelar

…älvdans, del 2. Resultat: Lasses bästa – typ :-)

CD 1
1. Det vackraste världen har sett
2. Tretton trappor opp
3. Eldvakt
4. Där älvorna dansar
5. Under månen
6. Inte för kärleks skull
7. Vänner
8. Av ingens frö
9. Fröken Svår
10. Mamma är säkert nöjd
11. Fru Hjärter Dam
12. Tal av Hjärter Dam
13. Höst på min planet
14. Vår för Hjärter Dam
15. Att fånga en fjäril
16. Rusningstrafik
17. Aldrig riktigt slut
18. Söndag 13.3.99
19. Nå, skruva fiolen
20. Att fånga en fjäril – live på Flamman
21. Och sommaren fryser till is

CD 2
1. Lotteri
2. Visan om frukosten
3. 18:e balladen
4. Balladen om Pippi, Rasmus och Ronja
5. Mer än vad jag har
6. Nån annan
7. Lovesång
8. Pollenchock & stjärnfall
9. Gråa dagar
10. Kom
11. Idiot
12. En svår och jobbig grej
13. En av alla dom
14. Ingen har lust
15. Tvivel
16. Fredrik Åkares morgonpsalm
17. Lyrisk sång
18. Över gränsen
19. Vinter över ån
20. För den som letar
21. Söndermarken

Ja! Vi har fått hem toapapper!

Man får vara glad för det lilla Sambon lyckades till slut ta sig till affären (och hem igen), så nu har vi fått hem toapapper! Det var inte mycket kvar på sista rullen här Ja, och så har han bunkrat en hel massa annat också.

Frustrerad

Jaha, och så när man väl får fatt i en rörmokare som har tid så ställer ju snön till det istället. Självklart kan han inte komma hit nu, det fattar jag också; det är ju liksom ingens fel. Men lite otajmat av vädret

Och vädret verkar inte bli mycket bättre. Mera snö och mera blåst. Undrar om sonen kan komma ner imorgon? Känns ju lite vanskligt att vilja att de ska ut på vägarna – men alternativet att vänta känns inte heller så vettigt.

Frustrerande. Irriterande.

Och jag avskyr att inte veta vad som är bäst.