Tag Archives: snöstorm

Vinter

Vi har vinter. Snö. För första gången på flera år har vi riktig Söderslättsvinter.

Snö. Snödrivor. Infart. Buxbomshäckar.

Snö. Snödrivor. Infart. Buxbomshäckar.

Det började i tisdags (27 feb). När jag på morgonen körde in till kommunens huvudort snöade det inte. När jag hade varit där en kvart och tittade ut genom fönstret vräkte snön ner och det låg redan på marken. (Ja, det var sju-åtta minus sedan flera dagar.) När jag en stund sedan behövde köra hem var det riktigt läskigt på sina ställen, för det blåste mycket också (vindbyar på över 20 m/s sa prognosen), så på de ställen det är fritt blås pga topografin så blev det förstås ingen sikt alls pga både fallande snö och snödrev.

Sedan lugnade det sig en aning, och en stund senare var det rätt okej att köra. Men vid tvåtiden på eftermiddagen tog det fart igen.

Sedan dess har vi varit mer eller mindre insnöade. Ymnigt snöfall. Fykande snö. Inställda skolskjutsar och inställda vanliga bussar i tre dagar. (Delvis inställda tåg också.) Jag har varit tvungen att ta mig in till byn vid ett par tillfällen, och de där få km i bil har varit läskiga nog. Och i affären fick de ändå inte påfyllning av bröd och mjölk…

Nu har det huvudsakligen slutat snöa. Det är vackert vintervitt. Mycket snö. Inte det mesta vi haft här genom åren, men en hel del.

Nej, det går ingen nöd på oss. Vi har mat och el och värme och vatten. I någon mån vill jag mest göra en notering om det här, för jag vet att jag själv om några år vill veta när det här var, liksom.

Snöstorm och brasa

Snöstorm. Eller, vädervarning klass 1 för snöfall och vädervarning klass 1 för vind. Det väntades ca 10 mm nederbörd – mest snö, sedan övergående i snöblandat och slutligen regn. Och det väntades vindbyar upp till stormstyrka.

Ja, det blev snöstorm. Vinden på en av de närmsta stationerna var uppe på 25 m/s och vände (vindbyarna; medelvind över 18). Och en hel del horisontell snö.

Jag distansarbetade och hämtade hem barnen direkt när skolan slutade. Då hade strömmen redan gått, och vi hade väl strömavbrott i ungefär 2,5 timmar.

Nu är strömmen tillbaka sedan länge. Men vi sitter ihopklämda i matrummet runt kaminen ändå. Resten av huset har inte hunnit bli varmt igen. Och brasan är mysig. Så nu lagar vi mat på kaminen. Vegetarisk chili, typ.

Och jag gissar på att vi inte kommer att ha några problem att ta oss hemifrån imorgon eller så. Det var ändå en snäll snöstorm.

På den tiden kunde du komma hem nästa dag istället

Jag skulle ju kunna sitta här och låtsas att älsklingen bara blivit kvar i Malmö för att tågen är inställda på grund av vädret. Som under den där snöstormen för länge sedan när jag ringde honom och sa att oavsett om tågen fortfarande går så ska du inte ta tåget, för lilla bussen har slutat gå och om inte ens den busschauffören kör så vågar definitivt inte jag köra – och så fick han stanna kvar i Malmö och jag fick själv försöka skotta så pass att jag kunde få in bilen en liten bit på infarten, och jag mutade vår stackars son (som bara var ett par tre år) med en burk med havreringar så att han kunde sitta i bilen medan jag skottade). Eller som under stormen Sven, när tågen inte gick.

Men så är det ju inte. Han är inte fast i Malmö och kommer hem imorgon när tågen börjat gå igen.

Tvärtom hittar hjärnan på dumheter och säger saker i stil med att det ju inte var någon vits med att få honom att stanna kvar i Malmö av säkerhetsskäl i snöstorm, för sedan dog han ju i alla fall.

Och för övrigt, bara tanken på att det skulle kunna vara så att han bara var stormstrandad i Malmö gör tanken på honom så märkligt levande att det gör mer ont än på länge att minnas att det inte alls är så. Utan att han faktiskt är tvärdöd och aldrig mer kommer hem. Aldrig mer.

Julesnö

Julen avklarad. Och efter veckor – eller hur länge är det egentligen? – av regnande och blåsande, vattenpölar, ösregn och grådask, så vaknade vi idag till en vintervit värld. Inte så att det kommit mycket snö. Snarast bara ett par centimeter: knappt så att det täcker marken, där marken är slät. De stora vattenpölarna är fortfarande vattenpölar (nu ikväll med is på, eftersom temperaturen fallit), och på gräsmattan och åkrarna sticker grässtrån upp ur snön. Men i alla fall nåt. Bitvis vitt på marken, betydligt kallare, och den himmel som bitvis var blå och med solsken, och bitvis snömolnsblågrå (även om snöfallet drog söderut över havet istället för att närma sig).

Jag skulle förstås gärna ha med snö; det här förslår inte långt. Men ändå. Snö, vinter, kyla.

Jag har knappast blivit mindre snöberoende med åren. Snöstormar på Söderslätt har gjort sitt till för att göra det till något jag förväntar mig. I kombination med vetskapen om att framtidens klimat kommer att ge mindre av varan finns skräcken för att aldrig få uppleva det igen. Det ger en bisarr känsla av att behöva hålla fast varenda snöstorm som om den vore den sista.

Om varför snöstormar ger mer vila än varma sommardagar eller sömnlösa nätter med onda cirklar

Ja, jag insåg att det skulle vara svårt att beskriva det på rätt sätt, det där jag beskrev igår. Egentligen är det liksom ett inlägg som kräver fokus och ork och att det skrivs vid rätt tillfälle för att det ska bli vettigt och begripligt, och det har egentligen legat och malt sedan innan Frankrikeresan men jag hann aldrig då, och sedan har det inte blivit och inte blivit – och så igår bestämde jag mig att försöka skriva, fastän jag var för trött och inte riktigt hittade rätt ord och formuleringar.

Och jag lyckades väl inte helt. För alltså, det handlar ju inte om att jag försöker leva upp till omvärldens förväntningar eller att jag bryr mig hemskt mycket om vad andra tycker och gör.

Det handlar om min egen interna ångest över att välja rätt, prioritera rätt.

Semestern är en begränsad tid. Jag är så fruktansvärt medveten om det. Och jag är samtidigt så fruktansvärt medveten om att det jag behöver är att inte fundera över tid utan känna mig evighetssommarlovsledig. Och hur maxar man känslan av att vara ledig oändligt, och därmed kunna slappna av, när man är så ruskigt medveten om tidens begränsning?

Det gör man förstås inte. Man snor in sig i tankar.

Det är på samma sätt som när jag vet att jag ska upp väldigt tidigt och vet att jag måste somna, och inte kan somna, för jag vet att jag behöver sömnen, och jag ligger och är så medveten om att jag måste slappna av och somna, för ju längre jag ligger vaken desto mindre sömn får jag och ju tröttare kommer jag att vara. Och ju mer jag tänker på det, desto omöjligare är det att somna, och det blir en ond cirkel av alltsammans.

Ja, jag tänker för mycket.

Och det bästa tricket för att få mig att slappna av är att tvinga mig och stänga av mig från möjligheterna att välja. Som med en snöstorm. Är jag insnöad och inte har några val, ja då är det lätt. Då blir jag liksom flyttad utanför tid och rum på nåt sätt. Då ligger det utanför min makt, jag behöver inte göra de svåra och rätt valen, och blir prioriteringen fel så är det inte mitt fel.

 

Två oväder redan på säsongen

Det känns lite udda. Det är bara början av december, men vi har redan hunnit ha två oväder av den kaliber att vi varit ”strandade” hemma på grund av att tågen inte går. Och då har inget av tågen varit snöoväder. För det är ju snöovädren som brukar ställa till det för oss, som brukar göra att tågen inte går etc. Om vi nu har haft två sådana omgångar redan innan det egentligen kommit ”riktig” snö… så kan man ju fundera på hur resten av vintern blir?

Och ja, jag är en av dessa lyckligt lottade lyxlirare som ofta (om inte alltid) kan obba hemifrån när det krisar.

En annan sak att fundera över är att båda dessa oväder lett till långvariga strömavbrott, något vi annars inte alls brukar drabbas av. Det är ju på ett sätt smidigt att dessa kommit efter att vi skaffat kamin och efter att jag skaffat mobilt internet… Men en rimlig förklaring är tydligen att ledningarna börjar bli slitna och att detta förvärrats av stormarna.

Jag är en extremvädersjunkie

Jag håller som sagt var koll på väderprognoserna – inte från en utan flera webbsajter. Och visst, en del av mitt intresse handlar om det praktiska. Alltså: Jag har en trädgård och har behov av nederbörd för det jag odlar. Jag renoverar hus och behöver veta om det går att måla och putsa ute. Jag vill kunna hänga ut tvätten på tork. Och det är bra att kunna veta ifall det är någon snöstorm på gång och vi riskerar att bli insnöade eller inte kunna komma hem. Det är väl egentligen den här sortens praktiska aspekter som fått mig att bli smått ”beroende” (nja, inte riktigt) av smhi, dmi och de andra.

Och ja, visst är jag väl kanske lite av en kalenderbitare eller statistiknörd. Siffror är kul, på nåt vis.

Men… ja, jag erkänner. Jag gillar faktiskt extrema väder.

Alltså, jag vet ju att det inte är vettigt. Jag vet att åskan kan slå ner och tända eld på hus och döda människor. Jag vet att skyfall kan orsaka allvarliga översvämningar, med skador på egendom, natur och människor – och stora ekonomiska konsekvenser. Jag vet att snöstormar kan orsaka allvarliga olyckor – och att gamla och sjuka som behöver vård kan drabbas hårt när de blir avskurna. Och så vidare. Jag vet. Förnuftsmässigt vet jag att extrema väder är farliga, och att det är skitdumt att gilla dem. Jag vet det!

Men det hindrar inte att jag trots allt liksom jublar inombords när väderprognosen visar 40 mm nederbörd på att halvt dygn eller 25 minusgrader eller en massa åska. Det ger liksom lite spänning åt livet. Någon sorts variant på skönont? Eller kanske på något sätt samma sak som de som bestiger Mount Everest upplever? (Eller rökare? De vet ju att det är dumt men röker ändå.)

För närvarande visar väderprognosen att det ska regna dryga 20 mm på ett halvt dygn på midsommarafton. Och alltså, jag vill ju inte ha ösregn på midsommarafton. Verkligen inte. Men ändå kittlar det lite grann av att se prognosen.

Och ja, extremväder antas bli vanligare av klimatförändringarna. Det är självklart inget jag önskar eller hoppas på. På något vis är väl kanske grunden för att uppskatta de låtsasextrema vädersituationer jag beskrivit ovan just att jag vet att de för det allra mesta faktiskt är ofarliga, när det rör sig om den omfattning det handlar om, här och nu.

Däremot drabbas jag då och då av någon sorts önskan om att få uppleva de framtida klimatförändringarna. Men då inte för att uppleva det extrema vädret i sig. Utan mer som någon sorts vara en av dem som lever och får se – och får säga om inte ”vad var det jag sa” så i alla fall tänka nåt ditåt.

Fast att tänka sånt är förstås ännu mycket ondskefullare än att sitta och längta snöstorm i februari.

Läs även mitt gamla inlägg ”Obesvarat” – om det här med att aldrig få facit.

Kanske lugn och ro framför brasan?

Efter några timmars trassel och krångel och tvära vändningar – hämta tidigare eller inte, blir det några scouter eller inte, ska vi hinna laga mat eller inte, och så vidare – så blev det mackor till kvällsmat för att vi inte skulle hinna något annat innan scouterna, och strax därefter beskedet att det blir inga scouter eftersom det inte går några bussar på grund av vädret. Och alltså behövde vi i slutändan inte ut och flänga nåt mer ikväll. Så nu har jag äntligen tänt en brasa och hoppas på lugn och ro. Och ja, ungarna får väl häcka framför datorspel en stund, jag orkar liksom inte motivera dem till nåt annat idag.

Nedj, det blev inte så mycket snö. Och drivorna blev inte heller så illa; jag tror att all snön drivit vidare västerut och slipat av marken på vägen ;-) Det här blev inte en av de där riktigt besvärliga snöstormarna. Inte alls. Fast då har jag ju å andra sidan bara gett mig av tre kilometer hemifrån, och jag har hört av folk att det är värre längre bort.

Det är väl bara att tacka och ta emot för att jag sluppit skotta. Samt tacka de lärdomar jag skaffat genom åren angående snöstormar. För jag är mycket hellre på den säkra sidan och har stannat hemma ”i onödan” än ger mig iväg och det visar sig att det blir jättedumt.

För övrigt är jag trött på alla människor överallt som hånar Skånetrafiken och SMHI för deras arbete i samband med rådande väder. Jaha, nu tycker ni att de varit onödigt försiktiga, varnat och förberett för mycket? Men när de inte varnar och inte förbereder trafiken så gnäller ni för det? Lägg ägg.

Beredskap och flytande snö

Nej, det är inte så illa. Inte än, ska jag väl tillägga. För grejen är ju att man aldrig vet säkert i förväg. Och då behöver man ha beredskap.

Det skrivs kommentarer på tidningsartiklar och pratas på radio om att det är överdrivet. Att man varnar i onödan. En massa höhö-kommentarer av typen ”jag tror det när jag ser det” och ”det brukar inte bli så illa, SMHI överdriver alltid”. (Jag gissar på att en del av dem sitter inne i städerna, där det inte alls blir på samma sätt?) Det klagas på att det ropas väderkaos över minsta lilla.

Jag ropar inte väderkaos. Däremot har jag beredskap. Jag behöver de där väderprognoserna för att kunna bedöma när jag ska ha extra beredskap.

Självklart kan inte SMHI – eller dmi eller yr eller vem du nu litar mest på – veta säkert. De kan bara göra prognoser. Men även om prognoserna inte stämmer så är det ofantligt mycket bättre än att bara stirra mot horisonten och försöka göra en bedömning av om det kommer att bli en solig fin dag eller snöstorm.

SMHI har nedgraderat varningen: det är nu bara Österlen som har klass 2-varning; för resten av Skåne är det nu bara en klass1. Men på radion betonar SMHI att på sydkusten ska man betrakta det som en klass 2-varning ändå. Vi haft riktigt rejäla problem här även gånger när SMHI faktiskt inte ens gått ut med en varning…

Skolskjutsarna i nästan alla kommuner längs sydkusten är inställda idag.

Jag har i alla fall fått iväg barnen till skola och dagis. Det har inte kommit mycket snö ännu. Men det börjar bildas en del drivor.

Framför allt fyker det. Grusvägen härutanför är huvudsakligen barslipad barmark. Snön glider fram, flyter fram, far i sidlänges vågor och virvlar. Det är vackert, och nästan som från en annan värld. Eller, det beror väl på att det faktiskt fångar upp oss och påminner oss och tvingar oss se världen? ”Wow!” utbrister fyraåringen när han får se det, så där innerligt som en fyraåring kan när något är riktigt riktigt fantastiskt. Snön flyter rakt emot oss på vägen.

Men där vägen ligger i lä bakom grannens hus börjar det bli tjockt med snö. Förstås.

Ute på stora vägen, när vi svängt nittio grader, uppfattar jag den fykande snön snarast som vita streck över vägen, rakt från öster till väster. Ja, fullt så rakt är det väl inte, men det är så det ser ut när man kör vinkelrätt mot det. Jag har fokus på den fykande snön, de små stråken av drivor som börjat bildas, och de enstaka bilar som också är ute.

Jag lämnar barnen, meddelar att jag finns hemma, och att jag kan komma och hämta tidigare vid behov. På dagis är de glada över detta – de vet ju också att en del av personalen kan behöva bege sig hemåt tidigare om det blir värre.

För man vet ju aldrig hur det blir. Det kan ändras snabbt. Det kan gå på en halvtimme från typ lugnt till nästan omöjligt att lösa det som lösas måste.

Det är det man måste vara beredd på. Det är inte att ropa varg. Det är inte att vara sjåpig eller skrika kaos vid minsta lilla snöflinga. Det är bara att vara beredd.

Och har vi tur så blir det inte alltför illa, och nioåringen kan få gå på sina scouter ikväll precis som vilken vecka som helst.

Vi får se, helt enkelt.

För övrigt känns snöstorm lockande

I alla fall jämfört med den sand- eller jordstorm som är nu. Vinden slipar loss jord från de plöjda åkrarna, så det är jord och sand som fyker över åkrarna, blästrar värden och bygger små klena drivor.

Fykande snö är bättre. Försvinner snabbare och ställer till mindre långvarig skada.