Category Archives: Mina bästa

Världen behöver så många hjältar

– The outlaws have many sympathizers.

– Sympathizers don’t do anything but sympathize, Gisburne.

(The greatest enemy.)

Den här världen är i sånt stort och akut behov av hjältar, på så många plan och områden. Och det är så fruktansvärt lätt att känna sig otillräcklig.

För jag kommer ju aldrig att orka bli en hjälte till fullo, så där helhjärtat så att jag går all in och släpper allt annat. Eller, när jag var yngre, men inte nu. Jag är en liten lort, jag går inte till kungs, jag ställer mig inte på barrikaderna.

Och världen är så stor så stor. Sanne är så liten och feg.

Jag vill också vara en Robin Hood. Och samtidigt avundas jag Robin Hood. Världen var åtminstone lite mindre på den tiden. Det är mer hanterligt att orka vara hjälte i Sherwood än i hela världen.

Men det är väl det. Man måste våga begränsa för att orka.

Och det går inte att förlita sig på enstaka hjältar till att rädda världen och mänskligheten och det goda, så är det ju. Några få personer kommer aldrig att räcka. Vi måste vara många som ska orka och känna kraft.

Så hur ska vi göra för att orka? Var ska vi hitta kraften? Det är så lätt att tappa gnistan och hoppet.

Och vi vet ju att det inte räcker med att vi köper miljömärkt och tar bussen. Det behövs större förändringar, en omställning av samhället. Det räcker inte med “sympathizers”, vi behöver orka vara hjältar. Även om vi kan vara hjältar på olika sätt – det behöver liksom inte vara frågan om fysisk kamp – så behöver vi vara just hjältar.

– Give up this life, Robert.

– No. Not until there’s justice for all.

– I doubt if there’ll ever be that. Besides, there are other ways of getting justice.

– Then use them.

(Rutterkin.)

Och jag tror att vi behöver hjältesagorna. Hjältarna att se upp till. Sagorna att berätta och gå tillbaka till för att finna styrka och känslan av att det går. Som mål, som motivation. Vi behöver den där romantiska touchen på det. Det är sånt som kan fungera som drivkraft på riktigt. Att bara vara god och göra rätt för sakens skull räcker inte riktigt i längden. Inte för tillräckligt många. Inte när världen ser ut som den gör.

Men hur åstadkommer vi det, när vi så lätt sjunker under isen av hopplöshet? För som sagt var, jag orkar liksom inte försöka vara hjälte för tillfället. Jag orkar inte ens vara en god och strävsam människa – jag har kört så slut på det att jag behöver fåfänga och verklighetsflykt, och målet känns så långt borta och omöjligt.

Hur ska vi orka vara hjältar? Hur hjälper vi varandra att palla vara Robin Hood? (Eller vilken hjälte som nu passar dig. Det finns många att välja på, och poängen här är ju självklart inte att det är just Robin Hood som är lösningen. Det bara råkar vara den hjälte mina tankar fastnat för i nuläget.)

– The target is too far, my aim is lost!

– Then aim again.

– For what purpose? To what end?

– There is no end, and no beginning. It is enough to aim.

(The Children of Israel.)

Ja, jag vet att jag tjatar. Men alltså, de orden fångar så mycket av det centrala här. Att lyckas behålla målet, orka sikta och försöka, fastän det känns omöjligt.

Hur ska vi göra för att känna oss stolta när vi bara känner oss otillräckliga? Hur ska vi väcka den där känslan – någon sorts blandning av förälskelse och ilska (?) – som gör att man orkar kämpa, den där lätt religiösa vansinneskänslan – utan att för den skull hemfalla åt vansinnesvarianter och extremism? Hur ska vi få oss själva att sträcka på ryggen? Hur ska vi göra för att orka och vilja vara de goda hjältar vi behöver vara? För att orka vara så där “naiva” och följa våra impulser, när vi sett hur hemsk världen är och det alltid finns tråkmåstena att sköta om?

Do you want them to win?

(The greatest enemy.)

Kan vi hitta fler potentiella hjältar att följa? Kan vi på något vis stötta de hjältar som finns? Eller finns det sätt att stötta oss själva i att bli hjältar? Vad är det som krävs för att vi ska vilja och orka bli hjältar – måste vi knuffas ut i det av någon händelse som gör att vi inte längre kan kämpa emot utan helt enkelt på ett eller annat sätt upplever att vi bli tvingade, att vi inte har något val?

Min tanke med det här inlägget var egentligen att skriva en allmängiltig text – inte så knuten till mig utan mer till alla. Men jag inser att den ändå blir väldigt färgad av vad som rör sig i mina tankar och känslor i nuläget – jag är just nu inte kapabel till allmängiltiga saker, tror jag.

Den stora rollen som inte riktigt passar mig

Äh, det är väl bara att inse: jag har fortfarande inte hittat någon balans, något sätt att få det att funka, att ta hänsyn till mig själv och mina behov och samtidigt leva upp till krav eller förväntningar på mig som förälder mamma.

För dessa båda delar är på kollisionskurs. Mitt behov av min egen sfär, ta hand om mig själv, göra vad jag själv vill och mår bra av när behoven uppstår – inte många timmar, dagar, veckor eller månader senare, är på kollisionskurs med mammarollens krav på att finnas där, lyssna, göra, underhålla, motivera, sysselsätta, lära, tjata, serva och “uppfostra”. (Och ett närvarande föräldraskap tar mer tid och kraft än ett “auktoritärt”.)

Ja, vi är två föräldrar. Jo, det är på mig kraven är störst. Och av någon anledning är det trots allt mig barnen alltid har störst krav och förväntningar på. Oftast mig de kommer till. Mig de frågar. Mig de valsar runt. Mig de inte kan låta sitta ifred vid datorn.

Och jag håller inte för det. För jag vill ju vara en bra förälder. Jag vill leva upp någorlunda till hur jag tycker en sådan ska vara. Jag vill inte vara självisk, för då är man inte en bra förälder. Jag vill inte prioritera mina egna nöjen framför barnen, för då är man inte en bra förälder. Har man barn så är barnen viktigast. Ska alltid vara. Det har man ju hört om sådana där som prioriterar sig själv högre, och något fulare finns ju inte – det är avsmak i tonen, liksom.

Sån får man ju inte vara.

Och så detta jävla bullshit om att man som förälder ska fortsätta att leva samma liv och vara samma person som innan.

Bullshit.

För jag har de här behoven. Har alltid haft. De försvinner ju liksom inte för att jag blir förälder, som genom något magiskt trollslag. Möjligen blir de större, för att tillvaron i sig blir mer påfrestande.

Men att värna sig själv, när det innebär mindre tid med barnen. Olovligt. Fult. Tid är det viktigaste man kan ge sina barn. Våga inte missa ett ögonblick av vad dina barn gör. Sitt inte och stirra på en skärm när du sitter bredvid ditt barn som inte somnar, för du kan råka missa det där ögonblicket med det underbaraste leende ditt barn ger dig (jo, jag har träffat på den kritiken). Varje ögonblick är viktigt, och barnen måste få känna sig viktiga och värdefulla och högst prioriterade.

she’s been everybody else’s girl
maybe one day she’ll be her own
everybody else’s girl
maybe one day she’ll be her own

(Tori, “Girl”)

Sluta.

Ja, det är så lätt att säga: Sluta med det där. Gör inte så, då. Barnen klarar sig ändå. Ni är två föräldrar. Som om jag inte visste det. Som om det på något vis skulle läsa det… Det lägger på något vis dubbel börda: det är mitt fel. Det är jag som inte gör rätt; om jag gjorde rätt så skulle inte problemen finnas.

Det är inte fler dåliga samveten och ok jag behöver. Det är större frihet att följa mitt hjärta, även när hjärtat är oförnuftigt och irrationellt. Större rätt att också få vara ett barn.

why do we crucify ourselves
every day I crucify myself
nothing I do is good enough for you
crucify myself
every day
I crucify myself

Att det ska vara så förbannat svårt att vara sann mot alla delar av sig själv

Ja, jag sitter om kvällarna och tittar igenom Robin of Sherwood, som jag nyligen köpte hem. Eller, tittar igenom och tittar igenom. Jag tittar. Typ ett avsnitt per kväll. Eller mer. Och på lunchen idag när jag jobbat hemifrån. Och när jag fikat.

Jag är så nära obsessed som jag liksom tillåter mig själv att gå.

För jag skäms. Jag tycker det är oerhört genant att jag tycker så förbannat bra om det. Alltihopa. Serien. Upplägget. Musiken. Dialogen. Personligheterna.

Och pinsammast av alltsammans är väl på något vis hur fascinerad jag blir av Robin of Loxley.

Jag väljer ordet fascinerad i brist på annat. Han fångar mig. Hans röst, hans kroppspråk, hans blick, hans agerande, hela han.

Obsessed.

Eller, inte helt och hållet. Och jag vet inte hur mycket det beror på att jag inte tillåter mig sånt.

Och i ett parallellt spår i mitt huvud pågår hela tiden tankearbetet. Kring varför det är så. För jag har ju egentligen aldrig tillåtit mig det. Eller jo, det har jag. Men det är fruktansvärt länge sedan.

Jag tror att en stor del av det är just att jag lärt mig att det är det man får skit för. De irrationella, ologiska bitarna av mig.

Eller, hur ska jag förklara?

Känslor är liksom alltid legitimt att driva med. Alla de gånger jag kan minnas från min uppväxt – från tidig ålder och framåt – som någon över huvud taget antytt att man skulle gilla någon eller tycka någon var snygg eller vara kär i någon, så har det sagts med en retsam, nedvärderande ton. Som att det är nåt fult, eller nåt att driva med, eller nåt man ska skämmas för. Nåt man ska erkänna. Och med tanke på att jag generellt ganska sällan tyckt att de som folk pratar om som snygga verkligen är snygga, så har jag snarast hållit mig borta från ämnet. Generellt sett tycker jag det är ganska ointressant.

Och klädsmak var också legitimt att driva med. Det här att jag gillade gammeldags kläder av olika slag, och sydde själv – det var inget folk såg upp till, utan något man drev med.

Jag lärde mig med tiden att hålla det för mig själv, helt enkelt. Det som handlade om min fantasi, och det jag tyckte om av kläder och historier och musik, det höll jag huvudsakligen för mig själv. Då kunde jag leva ut det, utan att någon skadade mig. Jag skrev. Och jag lekte, eller vad man ska kalla det, förmodligen långt mycket längre än det var “acceptabelt” eller någon visste om det.

Jag lärde mig att utåt hålla mig till sånt där jag kan anföra sakliga argument. Sånt jag har belägg för, där det finns fakta, eller där jag kan argumentera för att ett visst sätt att agera är moraliskt rimligt eller rättvist. Rationella saker.

Jag vill poängtera att det verkligen är den jag är. Det är inte på något vis en motsättning i sig: i sammanhang där det handlar om rätt eller fel, om fakta eller inte, och så vidare, då vill jag ha det så.
Fast det borde ju inte behöva vara en motsättning till det som handlar om känslor och tyckande, där det inte finns något rätt eller fel.
Men det blir det ändå.

Dessutom så hoppar det logiska och rationella och moraliskt stenhårda i mig in och hjälper till och argumenterar för att ha det så. Utseende är ju inget man ska bry sig om. Snygga kläder är inget vettigt att lägga vare sig tid eller pengar på, och blir dessutom en miljöbelastning. Och att lägga tid på att titta på filmer jag redan sett förut, när jag istället skulle kunna göra något nyttigt, som att diska eller rensa ogräs eller laga kläder.

Så hjälper jag mig själv att förtrycka de delarna av mig själv, bit för bit.

En intressant bit i det är jag, precis som med allt annat, har så oerhört mycket högre krav på mig själv än på andra. Jag har inga problem med att andra går fullständigt upp i en viss filmvärld eller bokserie, eller att sexåringen spelar upp oändliga scener med lego, som han lever in sig ofantligt i, eller att min man ibland sitter och spelar TV-spel i timmavis. Eller att andra har musikidoler som de köper allt av eller tycker att en skådis är snygg.

Men jag har liksom inte lärt mig att acceptera det hos mig själv. Av någon urbota idiotisk anledning så ser jag det som en svaghet hos mig själv. Något fult. Något jag ska förtränga.

Och som sagt var, jag tror att en del av det är för att folk sagt saker som gjort mig så ont i själen. Gör jag det för att skydda mig själv? Jag vet inte.

Och det är förvirrande. För jag tyckte att jag en gång i tiden började lära mig att släppa fram och acceptera och tillåta. Men det är som att jag tappat bort det, nästan helt och hållet. Och det känns så bisarrt, för på något sätt är det under de senaste femton-tjugo åren jag gjort det. Under år som krävt för mycket fokus på nuet. Studier som krävt all min tid. Och sedan barnen och att bli förälder – vilket under ett antal år egentligen släckte alla mina möjligheter att hantera annat än det mest akuta, för att orka överleva. Men märkligt nog också under de år som gått efter att jag hittat kärleken i mitt liv och levt med honom – och detta trots att hela vår grund egentligen är att jag känt att inför honom kan jag vara ärlig, släppa fram mig, vara mig själv.

Fast handlade det bara om att kunna släppa fram mina mörkaste, svåraste sidor? Klarar jag fortfarande inte av att släppa fram och vara ärlig om mina vanligt normalt banala sidor, som gör mig mänsklig?

Det har varit många år när jag tyckt att jag tappat bort mig själv, på andra sätt. Studietiden lämnade som sagt var dåligt med utrymme för annat än studier och träning, och även åren därefter, med hus och sedan småbarn. Jag kände att jag tappade bort engagemang för miljön, och att jag inte hann hålla mig à jour med samhällsfrågor. Men de senaste åren tycker jag att jag har plockat tillbaka det där, med både partipolitiskt och ideellt engagemang, och trädgårdsarbete och allmänt vad som händer i världen. Tack vare internet är det lättare att hänga med och hålla kontakter och så vidare.

Och ändå inser jag alltså att jag hunnit tappa ännu mer av en annan del av mig. Typ kvävt det sista som fanns kvar av den där delen.

Hur fan gör man för att lyckas bejaka alltsammans på en gång?

Och medan jag skriver det här, så krafsar katten uppfordrande på ytterdörren för att få komma in, och sexåringen kommer upprepade gånger och pratar om legot han bygger. Alla andra ska ha sitt. Jag får inte ens tänka och formulera mina tankar klart, och egentligen borde jag gå och torka kattkiss från ett golv.

Jag plockar fram och spelar mina Clannad-skivor igen – jag har inte gjort det på många år. De har liksom inte talat till mig på länge, jag hade nästan spelat sönder dem och var trött på dem, men nu funkar de liksom igen. Och jag har ett gigantiskt uppdämt behov av att liksom kunna spela samma låtar igen och igen, som jag gjorde när jag var min egen eller hade mitt eget rum. Fast så gör man ju inte – så det skäms jag också för. Dessutom är det så sällan jag lyckas få spela skivor – det är alltid någon som tittar på TV eller spelar TV-spel eller gör något annat som gör att man inte kan spela musik annat än som svalande ljudridå. Och jag som egentligen är beroende av musiken?

Jag flätar små flätor i håret. Jag tar mig så ytterst sällan tid till det numera – det är inte ens alla dagar jag orkar bry mig om att borsta håret.

Det är som att det står en stor del av mig och stampar innanför en mur, som behöver få komma ut, men som jag inte släpper ut, och det främsta skälet är att jag skäms, för att det på något sätt gör ont.

Och ja, jag vet. Förmodligen sitter alla hinder numera egentligen bara i mig själv. Egentligen är det bara jag själv som stoppar mig själv från att ha samma rättigheter som alla andra, och därmed skadar mig själv. För jag skulle ju må så mycket bättre av att även få utlopp för de här bitarna av mig. Jag skulle blir helare känslomässigt.

Men det gör så förbannat ont.

 

Och så när jag skummar igenom allt det här jag skrivit, så inser jag att kanske är en liten pusselbit i det hela att jag faktiskt aldrig levt så nära människor i hela mitt liv som jag gjort de senaste tio-femton åren. Bristen på avkildhet och möjlighet att vara bara jag, utan att ta hänsyn till omgivningen, är egentligen ickeexisterande.

Längtan efter något som kanske är planekonomi fastän det ordet är skitläskigt för så många – men hur gör vi?

Vi var ute på stan igår. Trots allt. Barnen började bli lite allmänt trötta på att vara hemma, ville drälla på stan, eventuellt köpa något TV-spel för julklappspengar, samt äta lunch ute. Så vi tog tåget in till Malmö och hamnade först ett varv på Emporia och ett varv på Triangeln (där vi åt goda galetter till lunch), och sedan fick barnen leka på lekplatsen i Magistratsparken en stund, innan vi drällde genom city och ner till centralstationen.

De senare delarna av utflykten var något mer rogivande än de första på de båda konsumtionstemplen. När vi vadade genom människoskarorna på Emporia, bland stora röda banderoller med information om reapriser och gigantiska ställ med kläder och prylar som uppenbarligen ingen egentligen har behov av och som därför måste säljas billigt billigt för att någon alls ska köpa med dem hem, då gick jag omkring och önskade innerligt någon form av planekonomi.

Jag ska börja med att förtydliga att nej, jag har ingen närmre koll på planekonomi, och jag förordar ingen kommunistisk diktatur eller något sådant.

Men det gör ont i mig med alla dessa massor med kläder och prylar. Först odlas en massa bomull, med konstgödning och konstbevattning och kemiska bekämpningsmedel, sedan framställs bomullstextilier på billigast möjliga sätt, där rättigheter åsidosätts för arbetarna och varorna som produceras håller dålig kvalitet, och sedan är det ingn som köper skiten, för det är faktiskt ingen som behöver den. Ja, och liknande för en massa andra saker, förstås.

Det är liksom i grunden vansinne att använda en massa naturresurser och förstöra natur och miljö och människor för att producera varor som ingen behöver och ingen efterfrågar. Och det är det som får mig att yppa det lilla ordet “planekonomi”. För jag önskar att man faktiskt hade en allmän, gemensam plan. En tanke om att kolla upp hur mycket som rimligen kommer att behövas, och så producera den mängden, i bra kvalitet, och inte massor extra.

Ja, jag är också för valfrihet. I rimliga mängder. Men det här är inte fråga om rimliga mängder. Inte alls.

Om man vill ha mer valfrihet för en viss mängd naturresurser, så kan man förstå återgå till rent hantverk och beställning. Sy varje enskilt plagg på beställning och enligt önskemål. Men ja, det blir väldigt mycket dyrare per plagg. Och det är svårare att maximera resurseffektivitet av tyg om alla ska ha individuella lösningar – det är lättare att verkligen använda varje liten gnutta tyg om man gör mycket och rationellt. (Gör man det i de stora fabrikerna? Jag hoppas det.) Jag vet ju hur bitarna med restlappar bygger på i mitt tygskåp när jag syr något själv.

Och ja, jag vet att själva ordet planekonomi ger rysningar och dåliga vibbar hos många människor. Ordet i sig är så väldigt förknippat med ett samhällssystem de inte vill ha att de inte ens tål ordet.

Men det här, så som vi har det nu, det är inte heller ett vettigt samhällssystem. Det är vansinne.

Så skit i ordet. På något vis måste vi fixa till så att vi faktiskt bara tillverkar de saker det finns ett behov av. Hur ska vi lösa det? Vilka spelregler ska vi ställa upp? Vilka morötter och piskor, vilka lagar?

Och snälla, kom inte dragandes med “marknaden löser det”, för det är ju helt uppenbart att den inte gör det. Och jag älskar själv information, men information räcker inte på långa vägar till den förändring vi behöver få till här och nu.

Vad föreslår du?

Mellandagslagningen

Som sagt var, jag har slutligen bytt en dragkedja. Och innan des har jag lagat tt par jeans, några t-shirts, en ylletröja, ett par yllestrumpor och lite annat. För jag startade en ny tradition på annandag jul 2014: mellandagslagningen. Istället för att fara runt på mellandagsrea och köpa nya saker, så behöver vi förstås använda tiden till att laga de saker vi har, så att de kan fortsätta att fungera ett tag till.

För det är ju ofta tiden som tryter. I den vardagliga vardagslunken är det ibland svårt att hinna sätta sig och laga kläder. Så då blir det inte av. Men i mellandagarna, i den allmänna stillsamheten och avkopplingen, så passar det ganska bra att försöka beta igenom de där högarna med trasiga saker, oavsett om det är kläder eller annat.

Samtidigt inser jag, när jag sitter och tragglar mig igenom lagningen, att det är någon annanstans skon klämmer också. För visst har vi väl egentligen tid? Men till och med nu när jag sitter och lagar saker, och faktiskt har tid – jag är ledig från innan jul och fram till efter tretonhelgen, med inga andra planer än att fira jul och nyår och ta det ganska lugnt och komma ikapp – så är det som att jag inte riktigt kan med att lagningen tar tid. För på något vis är det värderingsmässigt inte riktigt okej att det tar tid att laga saker. Det är inte status att lägga tid på att lappa byxor eller byta en dragkedja. Det är högre status att lägga tid på att se en dålig film. Eller att gå på stan och köpa nya saker som vi inte behöver.

Och det visar väl att något är skevt i vårt samhälle. Att vi är för bortskämda, faktiskt.

Men jag ska försöka hålla traditionen mellandagslagningen igång. För jag tror det är nödvändigt att vi blir bättre på att laga våra saker.

Hur gör föräldrar i andra länder?

Min sexåring oroar sig.

Han befinner sig i en fas där han börjat ta in den större omvärlden. Lyssnar på vad de pratar om på nyheterna på radion och sånt. Tänker och funderar.

Han hör om ebola. Han förstår att det är en mycket farlig sjukdom, och han oroar sig för att vi ska bli smittade och dö. Han har svårt att sova för att han tänker på ebola.

Vi förklarar. Förklarar att det är i länder långt långt borta som sjukdomen finns. Att han inte behöver oroa sig. Han tar till sig, kan somna igen. Men han är själv medveten om att själva ordet ebola triggar oro i honom, och ber oss stänga av radion så fort ämnet kommer på tal.

Han hör om den nya lungsjukdomen som dykt upp i Sverige, som drabbat flera barn. Han oroar sig. Vi förklarar att sjukdomen bara är ett allvarligt problem för dem som redan har sjukdomar och problem kopplade till andningen. Och att han själv är frisk och inte behöver oroa sig, och förmodligen bara skulle märka av det som en förkylning om han fick det.

Vi hamnar ibland i diskussioner om miljö och klimat. Även detta ämnen som kan generera oro. Och även där kan jag ärligt säga att problemen trots allt är mindre allvarliga här än på många andra ställen i världen. Det stigande havet har lång väg innan det når oss. Vi kommer inte att drabbas riktigt lika allvarligt, inte jämförelsevis.

Vi pratar om Sverigedemokrater och rasism och människor som blir sämre behandlade för att de ser annorlunda ut eller är annorlunda, och människor som behöver få komma hit, till vårt land, för att det är krig och andra hemskheter i de länder de kommer från. Och han tycker det är hemskt. Och han oroar sig för att någon ska vara dum mot någon av oss, för någon liten detalj som gör oss annorlunda – och jag kan lugna honom där också, för vi är inte annorlunda på “fel” sätt.

Vi sitter i kyrkan på kulturskolans julkonsert, och han frågar om gubben som sitter uppsatt på ett kors. Och jag förklarar, så sakligt och enkelt jag kan, om att gubben hette Jesus och levde för tvåtusen Ç»r sedan och att en del människor som tror på gud tror att Jesus var guds son, och att kyrkan är ett hus för dem som tror på gud, men att även andra är välkomna. Och han undrar varför gubben sitter på ett kors, och jag och hans pappa förklarar att han dödades för att det fanns människor som inte tyckte om de saker han sa, och att det fortfarande i många länder är så att man blir dödad om man säger och tycker fel saker, men att här behöver han inte oroa sig.

Jag kan mildra hans oro. Inte så att jag försöker skyla över och inte prata om problemen, för jag tycker att jag faktiskt pratar om alla de här ämnena på ett ärligt sätt, så ärligt det nu funkar med en kunnig och insatt sexåring, när man samtidigt försöker väga in att det skulle kuna finnas en ärvd tendens att oroa sig. Men det är ju faktiskt så: vi är priviligierade. Vi bor i ett tryggt land, med färre sjukdomar och bättre sjukvård, långt från krig och oroligheter, och vi är i grunden hyfsat friska, och vi har ett “genomsvenskt” utseende. Och ja, jag vet att det inte är fullkomligt tryggt i Sverige heller, och att det beror mycket på vem man är och hur man ser ut och så vidare.

Och jag funderar på hur föräldrar gör i andra länder, där det finns krig och farliga sjukdomar och så vidare på ett helt annat sätt. För barnen där måste ju fråga om samma saker. Men vad svarar man som förälder när man inte kan säga något lugnande? Vad svarar man när man vill svara ärligt och ha en bra dialog med sina barn, men de enda svar man kan ge bara kommer att öka på ångesten och paniken?

Landsbygden behöver omställning innan oljan blir för dyr

Hur tänker sig Lööf att människor på landsbygden ska klara av skyhöga oljepriser som kommer oavsett, pga peak oil, om vi ej ställer om nu?

Så skrev Magda Rasmusson, språkrör för Grön Ungdom, på twitter. Och jag undrar detsamma.

För så här är det: oljan blir dyrare. Alldeles oavsett skatter och annat, så blir oljan allt dyrare – eftersom den lättillgängliga oljan håller på att ta slut, och det alltså kommer att bli allt dyrare och svårare att utvinna olja.

Och det är helt riktigt att landsbygden idag på många håll är väldigt beroende av oljan. Det är inte bra. Och det blir förstås inte lättare när oljan blir hutlöst dyr.

Men landsbygden behöver inte vara beroende av oljan. Det går att ställa om. Det handlar om många saker:

  • Ställa om från olje/bensin/dieseldrift av bilar, traktorer och annat. Då behövs det att vi bygger biogasanläggningar, utvecklar traktorer som går på biogas eller annat förnybart (det arbetet pågår) och att människor väljer att byta till bilar som kan köras på förnybara bränslen. (Därför har vi gasbil.)
  • Bygga ut kollektivtrafiken, så att bilbehovet minskar. Nej visst, i riktig glesbygd kommer inte kollektivtrafiken att vara ett relevant alternativ till att ersätta privatbil. Men på många håll skulle kollektivtrafiken kunna byggas ut mycket mer – om folk valde bort bilen i större utsträckning. Vilket man ju lättare gör om det finns bussar som går tillräckligt ofta. Det vill säga man måste börja någonstans :-) (Därför åker vi mycket kollektivt.)
  • Minska resbehovet över huvud taget. Det gör man genom att se till att service finns kvar i små orter – men också genom att använda internet. Genom att servicen finns kvar på orten bygger man också resiliens, som kan vara bra att ha vid krissituationer.

Men omställning är dyrt, och det tar tid. Därför behöver arbetet komma igång nu, så att vi hinner – innan oljan blir så dyr att det blir besvärligt här på landet.

(Om inte klockan vore alldeles för mycket skulle jag utveckla det här mer :-) )

Mina barn får inte åka nattåg eftersom du är snål och tar flyget

I somras reste vi till Frankrike. Vi gjorde resan med tåg. För miljöns skull: för att minimera vår egen miljöpåverkan, men också för att gynna och stötta de system som är bra för miljön, det vill säga tåg och järnväg i Europa. Utöver miljöaspekten var det också ett äventyr – inte minst att åka nattåg. Barnen ser fram emot att få göra fler liknande resor i framtiden.

Tyvärr verkar det som att våra barn kommer att behöva bli besvikna. För om några månader verkar det som att nattågen läggs ner. Både nattågen söderut från Köpenhamn och det nattåg som vi åkte med från Berlin till Paris.

Samma problem finns i Sverige: nattågen Malmö-Stockholm skulle först läggas ner i våras, men har fått dispens året ut, och är fortfarande i högsta grad hotade.

Orsaken? För få resande. För lite intäkter. Därmed för lite pengar till nödvändigt underhåll eller köp av nya vagnar.

Och vad beror det i sin tur på, då? Reser folk för lite? Nä. Utan att leta reda på någon statistik (fy på mig!) så är jag övertygad om att folk reser massor. Jag får i alla fall uppfattningen att folk reser ut i Europa väldigt ofta. Weekend i Berlin, London, Paris, eller en vecka i Spanien eller Italien.

Tar de tåget, då?

Nej. De tar flyget. Det är snabbt, men framför allt billigt. Och det är mycket lättare att ta reda på hur det funkar, för du översköljs med reklam.

Tar du tåget eller flyget ut i Europa?

Om du tar flyget, så kom då ihåg att du är med och lägger ner nattågen. Din miljöpåverkan består alltså inte bara i de utsläpp din flygresa orsakar, utan också i att du med ditt val är med och skrotar de system för miljövänliga transporter som redan finns. Det vill säga du minskar möjligheterna för andra att resa miljövänligt.

För övrigt tycker jag att det här är en fråga EU borde jobba med. Ett väl fungerande tågsystem för Europa är en viktig fråga, inte bara för EU:s miljöambitioner utan även vad gäller resiliens och samverkan över nationsgränser.

Kokta grodor blir inte rädda men kan heller inte rädda världen

Ibland pratar man om att folk inte kommer att fatta förrän det är för sent. Förrän klimatet är så förändrat att vi ändå inte kan påverka utvecklingen. Men då kommer de att drabbas av insikten.
Ibland sägs det lite mildare: folk kommer att fatta när det drabbar dem själva: när de extrema väderhändelserna kommer hit, till oss, i Sverige.

Men där är vi ju nu. Det här senaste året har bjudit på extrema väderhändelser, en efter en. I olika delar av Sverige, och av olika slag. Men väldigt nära oss. Så där så att det kommer överst i våra nyhetssändningar – inte som något fjärran i länder vi knappt vet var de ligger, med människor vi kan glömma och låtsas att vi inte bryr oss om, eftersom vi inte känner dem personligen, utan som något som händer HÄR och NU.

Obegripligt. Inte riktigt möjligt att ta in. För sånt där händer ju inte i Sverige. Trygga Sverige är förskonat från sådana där otrevligheter. Här är naturen snäll av hävd.

Så nu, när vi är där, så är det som att det ändå rinner av. Precis som det alltid gjort innan, för de allra flesta. Det går inte in. Det går alltid att skaka av sig och ignorera om man vill.

Och vi vänjer oss sakta, lite i taget, vid det extrema. Som de kokta grodorna. (Ja, det funkar väl inte så med grodorna egentligen, men det får duga ändå just nu ;-))Kokt groda

För det går ju alltid att bortförklara. Det kommer alltid att gå att säga att “vi kan inte säga att just den här specifika händelsen beror på klimatförändringarna”. Ingen enda specifik händelse kommer någonsin att gå att härleda till klimatförändringarna. Det är inte så forskning funkar.

Så det kommer inte att hjälpa att vi ser det omkring oss, att skogsbranden rasar vid stugknuten samtidigt som vattnet står dig till fotknölarna i vardagsrummet.

Det är nödvändigt att bestämma sig för att göra något nu ändå. Bestämma sig för att acceptera att det här är ett stort och akut problem som måste hanteras, på alla fronter.

Till och med om de närmsta åren skulle råka erbjuda ovanligt stillsamt och normalt väder.

#klimatrösta

Varför är det alltid de bråkiga som det ska vara synd om och vi andra som ska acceptera?

Nu efter EU-valet har det varit många diskussioner om hur man ska bemöta och behandla SD-väljare. Och många har argumenterat för att vi ska vara förstående, snälla och tålmodiga.

Det är säkert klokt ur ett praktiskt hänseende.

Samtidigt stör det mig. Mycket.

För det var ju i ganska hög grad det man fick höra som liten när andra ungar uppförde sig på otrevliga sätt mot en. Att man skulle visa förståelse för dem, av det ena eller andra eller tredje skälet. Det var de som inte begrep bättre, det var de som hade haft det svårt, och så vidare.

Det var vi med förståelsen som skulle acceptera att bli dåligt behandlade. Det var vi som skulle stå ut med att bli nedtryckta, inte få vara oss själva, inte klä oss som vi ville eller ha de intressen vi ville. Smyga med vem vi var och inte reta någon, och acceptera att det fanns sådana som hade svårt för oss, oavsett varför de nu hade det.

Vi skulle anpassa oss och de skulle inte lära sig att göra annorlunda.

Och sedan har vi vuxit upp, och vi som inte stämde med mallarna och fick lära oss att stå tillbaka har sakta fattat mod och kämpat oss tillbaka och lärt oss stå upp för oss själva och inte låta mobbare och översittare ta över. Klär oss som vi vill, säger vad vi tycker, tycka att vi duger som vi är, och allt vad det nu handlar om.

Och det stör ju självklart fortfarande de inskränkta. De som vill att det ska vara som det var förr, när alla passade(s) in i en väl utprovad urgammal modell. Och de röstar på ett parti som vill tillbaka dit.

Och då är vi där igen: vi får rådet att vara snälla och tålmodiga mot dem. Sätta oss in i deras situation.

Precis som mot bråkstakarna när man var liten.

“Han drar dig i håret för att han är kär i dig – han vet inte bättre.”

Nä. Han drar mig i håret för att han vet att det retar mig och att han inte kommer att få någon skit för det. När tänker någon stoppa honom? När tänker någon i praktiken leva upp till att samma krav och förutsättningar ska gälla för alla?

Det är så jävla tröttsamt att tillhöra dem som alltid förväntas ha förståelse för dem som är dumma, och att av en eller annan dum anledning uppmanas att låta dem hållas eller vara kärleksfull mot dem. Varför ska ansvaret alltid ligga på de goda? Varför måste alltid de goda stå tillbaka?