Monthly Archives: maj 2016

Små detaljer som man tar med sig i graven

Det är så ofta… så ofta jag kommer på saker jag behöver fråga dig om. Små idiotdetaljer. Som vad den där prylen som trillat ner från elmätaren på bänken i farstun är för något. Eller var luftningsnyckeln till elementen ligger (fast det behovet har inte uppstått ännu). Eller om det är meningen att jag ska stänga av den lilla datan som agerar central för SVT play och netflix och sånt genom att bara trycka på powerknappen eller om jag borde göra på något annat sätt. Och tusen, tiotusen, andra saker.

För man har ju aldrig koll på allt. Speciellt inte om man är två vuxna människor som bor ihop. Då har inte båda koll på alla saker. Det är helt naturligt att det blir så. Och man kan ju alltid fråga om det behövs… nej just det, det kan man ju inte längre. Och det är verkligen skitkonstigt.

Till och från känner jag mig som att jag plötsligt köpt inte bara ett hus utan hela tillvaron som ett dödsbo. Som det där huset vi tittade på en gång i tiden, där båda i paret hade dött med kort tid emellan och ingen visste var nyckeln som gjorde att man kunde öppna dörren mellan de två delarna av huset fanns. Och där en hel yttervägg hade rasat ut, och ingen egentligen vill ta ansvar för något och ingen kunde svarat på något. Huset såldes nog billigt, och vi ville i alla fall inte ha det. Men lite så känns det.

Du dog, och allt det där som jag aldrig ens tänkt på att jag borde haft koll på, alla små idiotdetaljer, försvann med dig.

För övrigt undrar jag vad du sagt till katten

För Silke ligger i stora sängen med mig och sjuåringen. Varje natt. Hela natten för det mesta.

Igårkväll när jag gick och la mig – då hade jag faktiskt lyckats gå ner och göra lite saker efter att sjuåringen somnade – så hade hon lagt sig på min plats i sängen. Så jag flyttade på henne. Och då la hon sig i fotändan mellan oss. Och spann. Högt och ljudligt. I all evighet. Spann och spann och spann, så det var omöjligt att somna.

Så jag lyfte ner henne på golvet vid fotändan. Då kom hon upp igen och la sig uppe bredvid min huvudkudde. Och fortsatte spinna lika infernaliskt.

Så jag lyfte ner henne vid sidan av sängen, ganska bryskt, och hoppades på att hon skulle gå sin väg. Men då la hon sig bara platt ner där, på fläcken, och spann lika högljutt.

Helt omöjligt att somna.

Till slut la jag mig i sjuåringens säng en stund.

Så alltså, vad har du sagt till henne? Att hon ska vakta oss när du inte är kvar? I så fall tar hon det på väldigt stort allvar.

Det räcker liksom med en sak i taget

Egentligen är det för mycket på en gång. Det borde liksom inte vara tillåtet att både förlora sin älskade och bli ensamstående förälder samtidigt.

Jag pallar inte! Ungarna går bara och sätter sig vid datorerna och spelar HELA TIDEN! Lyckas jag få dem att resa på sig för att göra något annat så gör de bara precis den saken jag säger åt dem och inte ett smack mer, och sedan går de och sätter sig där igen.

Jag behöver hjälp. Jag behöver att vi är fler som hjälps åt – hjälps åt med att göra de saker som behöver göras, och hjälps åt med att ta hand om varandra.

Men jag är själv. Ensam. Och jag har inte ork, mitt i min ledsenhet, att skälla eller säga till på skarpen. Och de samtal jag har med dem verkar inte leda till någon påtaglig förändring.

Jag som knappt har ork att ta mig samman att göra tråksaker. Eller roliga saker. Jag som behöver någon att göra både det tråkiga och det roliga med. Men nu är jag ensam.

Det är liksom inte ens någon som ser det jag faktiskt gör.

Ibland undrar jag om du ändå drog vinstlotten

Därute är det högsommar, trots att det bara är den siste maj. Alltså högsommar av typen när SMHI går ut med meddelande om skitjävla höga temperaturer. Månad efter månad slås det temperaturrekord. Och till och med människor som aldrig verkar ha brytt sig noterar att allting är skittidigt och konstigt. Samtidigt som det liksom inte känns som att världen gemensamt tänker fixa det här.

Så jag antar att vi står inför en ganska otrevlig framtid.

Kanske var det trots allt du som drog vintslotten? Som slapp finnas kvar i denna osäkra och ganska läskiga framtid. Du lämnade världen innan det hann bli besvärligt på riktigt.

Och du slipper leva din ålderdom på rosenbönor och jordärtskockor. Det får jag göra själv – om jag ens orkar odla dem.

Gravsten

Gravsten ska man ha en.

“Det är ingen brådska”, sa begravningsbyrån.

Nä. Förmodligen inte. Fast det är det där med att komma till avslut, och att få gjort de där sakerna som ska göras. Och att skapa de där sakerna som behövs för ditt minne, eller hur man ska säga. Berätta om dig för omvärlden och eftervärlden. Tala om att du fanns, på bästa möjliga sätt. Och göra något fint till ditt minne. Som begravningen, som kändes som en överraskningsfest för dig, fast en gravsten är liksom mer på sikt.

Så jag har etablerat kontakt med ett stenhuggeri, och gjort en tafflig skiss och skrivit en halv roman (nåja) om alla detaljer jag funderat kring. För jag vet ganska väl vad jag vill ha. Återstår att se om jag lyckas förmedla det.

Den fula kärleken

När vår äldsta, numera tolvåringen, var liten, så hängde jag en hel del på ett gravid- och föräldraforum på nätet. En dag ställde någon frågan om vi älskade vår partner eller våra barn mest.

För mig var svaret självklart: jag älskade älsklingen mest. Visserligen älskade jag mitt barn också, men inte alls lika mycket och lika djupt och innerligt. Dels för att kärlek för mig är något som växer fram allteftersom jag lär känna en person – inte något omedelbart som uppstår i samma ögonblick jag pressat ut en unge – och dels för att min älskling verkligen var något alldeles speciellt. Som det här. Eller det här. Och en massa andra saker och tillfällen.

Men jag lärde mig där och då att det är ungefär det fulaste man kan säga som mamma, det där att man inte älskar sina barn över allt annat.

Fast jag skulle hävda att det fortfarande gäller. Att den kärleken jag känner för min älskling – min nu döda älskling – är starkare än kärleken till barnen. Och då känner jag ändå barnen väl nu, och älskar dem massor. Men det kommer ändå inte i närheten av det jag kände, och fortfarande känner, för älsklingen.Och känslor är liksom inget man kan bestämma över. Då vore de ju inte känslor.

Repetera

Ja, jag borde säkert själv läsa igenom mina blogginlägg från dina sista månader. Påminna mig om att du tynade bort. Påminna mig om hur illa det var. Påminna mig om att det inte fanns någon återvändo.

Fast det har jag inte mental ork till nu. Vill inte bli påmind fr mycket, vare sig om sjukdomen eller dig.

Fan att det ska vara så jävla svårt!

Det finns ju en hel värld därute, med saker jag egentligen vill göra, och som jag kan göra och får göra. Och som du för den delen skulle tycka att jag skulle fortsätta göra och absolut inte låta bli för att du inte är här. Men allting blockeras av den här jävla sorgen. Den ligger i vägen för all glädje och all vilja och all lust. Allt som blir kvar är ett tungt motstånd, som består av den där ledsenheten som ligger och tynger ner allt.

Jag vill vara jag. Vill vara den jag kan vara, ta tag i glädjeämnena och göra saker, ta vara på det faktum att jag faktiskt lever.

Jävla skitsorg. Jävla skit att jag ska sakna dig så förbannat i varje litet steg.

Så svårt att unna sig

Det händer något märkligt med mig i sådana här lägen. Jag kan inte längre unna mig sånt jag egentligen gillar. Ätbara saker, alltså. Mat jag gillar. Frukt. Choklad. Bär. Kronärtskockor. Eller ens något extra gott till middag.

Det är som att jag inte tycker jag är värd det. Som att jag vill straffa mig själv, plåga mig själv, på något obegripligt sätt. Och kanske en aning som att jag tycker det är bortkastat, när jag ändå är ledsen och alltså inte kommer att uppskatta det lika mycket. Onödigt att slösa sånt på bara mig då.

Ja, jag känner igen det som någon sorts depressionsgrej, från tidigare perioder i livet. När jag mår dåligt så sänker jag värdet på mig själv.

Sen blir det ju inte bättre av att många av de där små vardagsgrejerna är sånt där som faller sig mycket mer naturligt om man är två, som kan dela både glädjen och upplevelsen. Att säga “Ska vi dela en avocado?” och få ditt lyckligt fjantöverdrivna tramsleende till svar är en helt annan sak än att äta en själv.

Bouppteckning

När någon har avlidit ska ni som ingår i dödsboet göra en bouppteckning. Det innebär att ni går igenom och gör en skriftlig sammanställning av den avlidnes och den efterlevande makans eller makens tillgångar och skulder.

Kan göras av privatperson

En bouppteckning kan göras privat. Då ska en av er efterlevande som bäst känner till dödsboets egendom utses till bouppgivare och lämna uppgifter om dödsboet.

Bouppgivaren ska också utse två utomstående förrättningsmän. Det är två personer som inte är familjemedlemmar och som inte på grund av lag eller testamente har rätt till att ärva av dödsboet. Förrättningsmännen intygar att allt har blivit riktigt antecknat och att tillgångarna har värderats efter bästa förstånd.

Om ni har bett någon utomstående förvalta dödsboet, exempelvis en boutredningsman eller en testamentsexekutor kan inte samma person agera som förrättningsman.

Om ni anlitar professionell hjälp med bouppteckningen, till exempel en begravningsbyrå eller jurist, får ni hjälp av dem och behöver inte Skatteverkets broschyr eller blanketter.

Bouppteckning ska skickas inom fyra månader

Bouppteckningen ska skickas in till Skatteverket inom fyra månader efter dödsfallet. Skatteverket skickar ett informationsbrev med en förteckning över vilka kontor som handlägger bouppteckningar till dig. Informationsbrevet har ett ärendenummer samt personuppgifter om den avlidna personen. Vi skickar brevet tidigast tre veckor efter dödsfallet.

Bouppteckningen är dödsboets legitimationshandling och visar vem som har rätt att företräda dödsboet. Registrerad bouppteckning behövs ofta för att banker ska tillåta uttag från den avlidna personens konto eller era gemensamma konton. En bouppteckning kan göras privat eller med hjälp av en begravningsbyrå eller jurist.

Och så vidare… Ovanstående är hämtat från skatteverket.se

Kontentan är: Bouppteckning är sånt som måste göras. Man kan göra det själv om man vill spara pengar, för det kostar en del.

Men det verkar krångligt. Det verkar vara stor risk att man gör fel.

Och döden genererar en oherrans massa administrativt arbete ändå, med blanketter från försäkringsbolag och annat. Redan mer än vad jag mäktar med, känns det stundtals som. Och jag är inte mitt mest fokuserade och strukturerade jag.

Jag tänker att det får vara värt pengarna att låta någon annan göra det. Lite som att anlita hantverkare när man ska göra vissa typer av saker, medan man klarar att göra annat själv.

Fast snåla ekonomiska Sanne-delen tänker att det är då förbannat slösaktigt i ett läge som detta.

I alla fall, imorgon ska jag träffa juristen som ska göra bouppteckningen. Så nu vill jag bara höra att det är rätt, för jag har nog med mina egna inre/interna ifrågasättanden.