Tag Archives: ekonomi

Grundproblemet är nog att det finns mer mat än vi behöver – vad gör vi åt det?

Matsvinn. Ett ämne som är på tapeten mest hela tiden. Undersökning efter undersökning, statistik från alla möjliga håll, visar att vi slänger oändligt mycket mat.

Vi slänger mat vi köpt hem och och tillagat men inte ätit upp. Vi slänger mat vi köpt hem men aldrig ens tillagat.

Affärerna slänger mat som inte blivit såld innan den passerade bäst före-datum eller sista förbrukningsdag. Eller mat som blivit kantstött eller börjat bli dålig.

Livsmedelsproducenterna slänger förmodligen mat som inte blivit riktigt perfekt eller som inte uppfyller deras och omvärldens krav. (Men just det ledet är nog det man hör minst om – jag antar att det inkluderar företagshemligheter och liknande. Samt säkert moment som bortrensandet av det som inte är det allra finaste?)

Och odlarna och producenterna slänger förstås också en hel del. Inte minst för att världsmarknadspriser och annat säkert gör att det inte lönar sig att sälja det som är en nivå under perfekt :P

Ett väldigt slängande av mat blir det. Vi kan strunta i siffrorna, för jag gissar på att ni precis som jag har hört dem till leda, och siffrorna beror på hur man räknar och vilka led man räknar, och alldeles oavsett så slängs det så löjligt mycket mat att man egentligen mår illa om man verkligen tänker på det – och själv får jag dåligt samvete bara av att gå i affären och INTE köpa hem allt det kött jag inser kommer att slängas om tio minuter om jag inte köper det.

Och jag står återigen och tänker på fördelarna med planekonomi: att faktiskt ha en plan som innebär att man producerar det som behövs, istället för så mycket som möjligt. Men ja, jag vet. Ordet planekonomi är så oerhört känsligt, utifrån sin historik, så det är egentligen stigmatiserande bara att knysta om den sortens idéer. (Fast ändå, när jag skrev det här inlägget så verkade det som att folk tog det ganska lugnt…?)

Men jag började fundera på om man kanske ändå kunde angripa det på ett lite annat sätt. För alltså, vem som helst som varit i en svensk mataffär måste ju rimligen någon gång ha reflekterat över de oändliga mängder mat som finns där. Att det egentligen alltid finns långt mycket mer mat där än vad som behövs. Och jag tänker att det där borde gå att räkna på. Man borde kunna räkna ihop de volymer och vikter av mat som levereras till våra mataffärer i Sverige. Och så borde man kunna räkna ihop hur mycket mat som egentligen behövs till Sveriges befolkning. Och så kunde man jämföra det. Och även om det förstås måste bli väldigt grovt räknat, med många felkällor, så borde det liksom ändå kunna visa något.

För ja, jag antar att det skulle visa att det egentligen finns långt mycket mer mat än vi egentligen behöver. Att svenska mataffärer rimligen måste hamna i sitsen att det måste slängas mat mest hela tiden, för att där finns mer mat än vi behöver köpa hem och äta. Och att vi som köper maten rimligen kan köpa hem långt mycket mer mat än vi behöver, för det finns ju ingen brist.

Om vi minskar matsvinnet – om vi i hushållen inte slänger mat, och om inte affärerna slänger mat (och om det dessutom inte ska innebära att vi äter ännu mer, och det vore nog knappast lämpligt) – så måste ju faktiskt affärerna köpa hem mindre mat i slutändan.

Och det allra effektivaste sättet att få matsvinnet att minska, alltså att få oss att sluta slänga ätbar mat, vore förmodligen om det totalt sett fanns mycket mindre mat i affärerna. Att mat faktiskt var en bristvara och att vi verkligen behövde hushålla med maten och använda allt och inte låta något förfaras. Grundproblemet är liksom att vi har det för bra.

Men där är vi förstås återigen ute på hal is. Oavsett om matbrist i affärerna beror på planekonomi eller på ransonering på grund av krig eller något annat så är det liksom något icke önskvärt. Det där hör liksom definitivt till sånt där man inte får prata om i det här jävla landet.

Fast jag tror att det är ganska nyttigt att tänka på i alla fall. Och sedan fundera på hur man på något vettigt sätt ska göra något åt det.

Ett hus man har råd med

Igår var det fjorton år sedan vi flyttade till det här huset.

När vi letade hus fanns det förstås många aspekter vi tog med i valet. Landsbygd men pendlingsmöjligheter med tåg var en bärande bit. Prisnivån för huset var en annan.

När vi köpte huset hade jag fast jobb. Älsklingen hade jobb på universitetet, ett jobb av det där slaget som förlängdes med lagom lite i taget. Fast jag trivdes inget vidare på mitt jobb och letade annat – så i praktiken var det egentligen älsklingen som hade de stabilaste jobbomständigheterna.

Vi siktade in oss på att vi vile ha ett hus som vi kunde klara ekonomiskt även om någon av oss periodvis skulle stå utan inkomst – oavsett vilken anledningen kunde vara: Arbetslöshet, långtidssjukskrivning eller annat.

Och ja, det lyckades vi nog med. Vi köpte ett billigt hus – som vi älskat – och trots en del ytterligare lån till renoveringar så är kostnaderna för lån (ränta och amortering) nog att betrakta som ganska låga.

Det är förstås tacksamt nu. Perioderna med arbetslöshet under de här åren har varit ganska korta, och långtidssjukskrivningarna har inte heller gett någon påtaglig påverkan på ekonomin, i alla fall inte så att vi nånsin funderat över boendekostnaderna. Men nu är jag de facto ensam försörjare, med en lön (och knappt ens det i nuläget).

Och det faller ut olika sorters trygghetssystem från olika håll. Därav förstås en hel massa blanketter och adminstration. Både privata försäkringar via fack, allmänna pensionssystemet och tjänstepensionssystem bidrar på olika sätt till att den som plötsligt mitt i livet blir ensam försörjare till två barn pga DÖDEN ska kunna fortsätta ha ett drägligt liv ekonomiskt sett. Det ordnar sig, helt klart.

Men jag är ändå nöjd med att vi resonerade som vi gjorde när vi köpte huset.

Och ja, visst, vi har lagt massor med tid på renoverandet. Mer än vi trodde i början. Tid som vi förstås kunde lagt på andra sorters projekt, som att spela in musik.

Men vi hade faktiskt kul när vi renoverade. Vi trivdes bra med det gemensamma praktiska arbetet. Lärde oss massor. Lärde känna varandra bättre. Och jag tror att risken hade varit större att vi skulle blivit osams eller tröttnat på varandra om vi inte hade gjort det här ihop.

Döden och månadsskiftet

Månadsskiftesdags. Löner och räkningar och banksaker. Och din frånvaro, din för all framtid-frånvaro, gör sig tydligt påmind på ytterligare ett sätt.

För inne i internetbanken och ekonomin är allting uppbyggt kring tvåsamheten. Det var ditt lönekonto och mitt lönekonto, och så det gemensamma kontot dit vi överförde en väl uträknad andel av våra respektive löner – proportionellt, för att man ändå skulle känna att man själv fick glädje av eventuella löneförhöjningar, men ändå den största mängden pengar över till det gemensamma. En lösning som funkat bra, som vi båda trivts med och fortsatt med nästan helt oförändrad under alla år sedan vi flyttade hit. Och så ytterligare något gemensamt konto, dit vi flyttade de pengar från det gemensamma som skulle gå till huslånen Och så egna andra sparkonton och så, men i huvudsak.

Från det gemensamma betalade vi allt som var gemensamt – mat, räkningar och så vidare. Bara egna nöjen och prylar och egen utelunch och sånt där från det som blev kvar på våra egna konton.

Nu finns inte du. Nu finns ingen gemensamhet. Kan man ändå ha ett gemensamt konto, när man inte delar gemensamheten med någon? Spelar det egentligen någon roll vad som är mitt och vad som är gemensamt, när det ändå bara är jag och det är jag och mina val som avgör att det går ihop sig?

Självklart är det bara ett namn. Kontot heter vad jag väljer. Och jag vill faktiskt inte byta namn på det. Och den praktiska lösningen med flera konton är fortfarande det vettiga; vi har ju löst det för att det ska vara smidigt för familjen. Vi är en familj fortfarande, även om det bara är en vuxen levande kvar.

Men det blir liksom bara så påtagligt.

Och så kommer det pengar från andra håll, eftersom du är död. Och jag kan inte riktigt bestämma mig för var de ska sitta. De är ju istället för dig. Och då blir min spontana impuls att sätta dem på ett eget konto, ett låtsaslönekonto för dig, och sedan överföra den procentandel av din lön som ska in på det gemensamma. Fast det verkar ju verkligen helt koko.

Å andra sidan blir man rätt koko i det här läget, där varje litet steg man tar påminner en om att den där man hade tänkt dela resten av livet med är död. Jag tror det är okej att jag tänker en del bisarra tankar i nuläget. Och att kanske inte allt landar riktigt ännu – även om jag gärna skulle vilja det.

Bankbyte

Sedan ett tag tillbaka är vi mitt i ett pågående bankbyte.

Det känns lite bisarrt. Vi bytte båda till den bank vi nu på väg bort från när vi köpte huset för tretton år sedan. Vi valde banken för att den var ganska (förhållandevis) liten och fristående, samt att den kontaktperson vi fick där ingav förtroende, förstod vilka vi var och gav det stöd vi behövde, nervösa som vi var över att köpa hus.

Vår bankkontakt försvann efter några år vidare till andra uppdrag. Därefter fick vi nya bankkontakter med nya mellanrum. Personer med andra värderingar, ointresse för att lyssna på oss och väldigt mycket “säljinriktning”. Ja, de få gånger vi faktiskt träffade dessa personer så verkade det mest gå ut på att sälja på oss saker.

Banken gick ihop med en annan likartad bank. Det var väl i sig okej.

Sedan, för ett år sedan, gjordes en stor bankomstruktureringsaffär. “Vår” bank gick upp i eller köptes av en av de banker vi velat slippa. Fast inte nog med det: den där bankaffären ledde i praktiken till att vår bank skulle splittras åt flera olika håll. Det visade sig att tre fjärdedelar av familjen placerades i en av de “nya” bankerna – men familjens minsting i en annan!

I sista minuten lyckades vi dock få till att vi alla skulle hamna i samma bank – den bank som minstingen stoppats i och som vi trots allt tyckte var det mindre dåliga alternativet.

Men sedan dess har allting varit en röra. För fortfarande ska egentligen allt skötas via den gamla banken – trots att den egentligen inte finns. Eller egentligen den gamla bankens datorsystem i alla fall. Och på den nya banken vet egentligen inget nåt. Och det kommer liksom ingen info – eller, den första infon med substans kom när den bankkontakt vi tydligen tilldelats (utan att få veta det) skickade brev för att meddela att hon gick på föräldraledighet.

Vi tröttnade. Och bestämde att det slutligen var dags att ta itu med det här. Byta till en mindre bank igen. En bank som bryr sig om vilka vi är och lyssnar på oss. Och en bank som inte är inriktad på att tjäna pengar utan fungerar som en stiftelse och delar ut överskott till lokala föreningar och projekt. En bank vi kan stå för att vara kunder i och som är en del av vår hembygd.

Bankbyte är en lite småomständig process. Och den blir inte mindre omständig när 1. banken man flyttar från inte kan svara vettigt för att de inte har någon koll efter den stora bankaffären och allting är rörigt, och 2. när älsklingen nyss fått cancerbesked och man behöver ta ställning till saker på ett allmänt mer livssavgörande sätt, liksom. Å andra sidan känns det viktigare än nånsin att ha nära till banken – fysiskt och mentalt.

Nå. Nu är det snart färdigfixat, tror jag. Det känns bra.

Lösningen på allt: fortsätt mata monstret

Börsras. Kina. Världsekonomi i gungning.

– För att lugna marknaderna behöver vi snabbt få tydliga indikatorer på att tillväxten börjar vända upp igen.

Uttalandet är hämtat från en artikel i dagens Sydsvenskan och kommer efter vad jag begriper från SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist.

Och jag får för mitt inre upp en diffus bild av ett monster från en film eller en saga: det stora monstret som alla kämpar med att hålla på gott humör. Skämma bort med god mat, klia under hakan, svassa för och fjäska för, samt konstant lugna och intala att jodå, allting är bra, det finns inga problem. För alla är rädda för monstret, alla är rädda för att monstret ska äta upp dem. Och ingen vill se att ju mer man matar monstret desto större blir det.

Det stora märkliga tillväxtekonomimonstret.

En dag kommer monstret att förgöra oss. Men fram tills dess är det viktigt att fortsätta mata det.

Prissättningen och marknaden

“Priset bestäms av tillgång och efterfrågan” brukar det heta.

Jag gillar inte det.

Jag vill att priset på en vara framför allt ska sättas utifrån kostnaderna. Jag vill betala ett pris som innebär att den som producerat varan – odlat, sytt, tillagat och så vidare – får en lön som är rimlig och att hen kan leva under rimliga förhållanden. Jag vill betala ett pris som innebär att varan producerats på ett miljömässigt bra sätt: utan gifter och utan olämpligt utnyttjande av naturresurser. Och jag vill betala ett pris som innebär att de som säljer varan också kan ha en vettig tillvaro och att de som tar ansvar för och organiserar produktionslinjen kna fortsätta få det att fungera och även fortsättningsvis garantera bra miljömässigt och socialt hållbara varor.

Men jag vill inte betala mer än så. Jag vill till exempel inte betala för att höga chefer ska kunna leva lyxliv. Jag vill inte betala för värdet av ett visst “märke” – det är inget värde i sig.

Tyvärr är det sällan så här priserna är satta. Och det finns ingen möjlighet för mig att veta hur priserna är satta – vilka hänsyn som tas i prissättningen och om det satta priset innebär att mina önskemål om miljö och sociala frågor är uppfyllda. (Ja, det finns miljömärkningar och rättvisemärkning och sånt, absolut, men nu talar jag om priset och företrädesvis om varor som saknar oberoende märkningar.)

Priset säger “ingenting”. Eller, det är förmodligen inte sant. Ett lågt pris innebär sannolikt (men inte säkert) att villkoren inte är uppfyllda. Men ett högt pris är inte på något vis en garanti för att villkoren är uppfyllda. Risken är istället att det bara innebär mer pengar i några få personers fickor men inte bättre villkor för arbetare och miljö. Risken med de högre priserna är att det bara är jag som blir avlurad mer pengar.

Problemet är att jag inte kan veta. Att priset inte är satt utifrån vad varan faktiskt kostar (eller borde kosta) utan utifrån skärningspunkten mellan tillgång och efterfrågan.

Och därför blir det också legitimt att leta billiga varor. För att vi ändå aldrig kan veta – ett högre pris är ingen garant.

Det gör också att jag aldrig blir klok på hur jag ska betrakta reor. Visst, grundprincipen för rea är att det är bättre att sälja varorna till lägre pris än att int få sålt dem alls. Men om nu varorna kan säljas så billigt på rean, och butikerna liksom satt reorna i system och utgår från att det kommer att bli rea och priserna på en hel del varor kommer att sättas ner med 25%, 50% eller till och med 75%, så måste ju detta finnas med i deras prissättningsberäkning från början. Innebär det att de ursprungliga priserna är hutlösa överpriser?

Gör jag bra eller dåligt om jag handlar på rea? (Bortsett från att det är bättre att varorna kommer till användning än att de slängs. Och självklart med förutsättningen att jag inte köper detta utöver det jag annars skulle köpa, utan istället.) Alla de andra leden – produktionen, alltså – lär ju få lika mycket betalt oavsett om jag betalar fullpris eller inte. De som förlorar på om H&M får in mindre pengar är väl snarast aktieägarna och cheferna?

Å andra sidan så innebär förstås sämre inkomster sannolikt sämre betalt till H&M:s sömmerskor i Bangladesh – på längre sikt. Eller?

Min huvudpoäng här är dock inte att jag vill få utrett en exakt ekonomisk analys med kurvor och förklaringar. Min poäng är att jag tycker inte att jag ska behöva fundera på allt detta så fort jag behöver gå och köpa till exempel en tröja. Jag vill inte behöva fundera över hur prissättningen av olika varor och valet rea/inte rea påverkar längs hela kedjan. Jag vill att prissättningen av varorna ska vara ansvarsfull: att priset ska se till att de som producerar varan får vettigt betalt och vettiga förhållanden och att priset hanterar de negativa konsekvenser varan får för miljön.

Och jag upplever inte att den nuvarande idén om “marknaden” klarar det.

Tid och pengar

Det sägs att tid är pengar.  Och det är väl på sätt och vis sant. Pengar är ett sätt att värdera det som tar tid – att göra, att odla, att tillverka, att genomföra. Det som tar mer tid att göra kostar rimligen mer i pengar. Dyrare i pengar är värdefullare, har högre kvalitet, är mer eftertraktat och så vidare – i alla fall är det liksom grundprincipen.

Och så finns det en massa saker och företeelser som förstås inte kan värderas i pengar. Många av dem vad vi skulle säga ovärderliga. Kanske just för att de inte heller kan omsättas i tid? För oavsett hur mycket tid vi lägger ner – i form av arbete eller väntan eller annat – så kan de aldrig ersättas om de gått förlorade. Ett människoliv (som släckts), eller ett grundvattenmagasin (som förorenats).

Men i alla fall, de där tidpengarna… Det är märkligt, för om nu någots ekonomiska värde motsvarar nedlagd tid, då borde dessa pengamässigt dyra produkter vara populära. Istället har det liksom gått åt motsatta hållet på en massa områden. Mat och kläder och prylar och en himla massa andra saker… Det är numera någon sorts märklig status i att lyckas köpa allt sådant så billigt som möjligt.

Speciellt om man köper något som man kanske inte riktigt behöver. Då kan man döva sitt samvete med att det var billigt. Då är det liksom mer okej. Lägger man däremot mycket pengar på något man kanske inte riktigt behövde, då är det extra fult.

Borde det inte rimligen vara tvärtom?

Och även när vår tid inte översätts i pengar utan är just bara tid… För alltså, ska man åstadkomma något “på riktigt”, då tar det tid. Skriva en bok. Odla ett trädgårdsland. Eller för den delen bygga upp en egen värld eller ett eget projekt i ett datorspel (som minecraft). Det tar tid att genomföra något på riktigt.

Men även tid har det blivit fult att slösa använda mycket av – även där är det som att det är viktigare att komma billigt undan. Som det här med att inte sitta för länge framför datorn eller andra skärmar. Hur länge man sitter där verkar ofta vara viktigare än vad man faktiskt gör. Eller, det verkar viktigare att inte sitta för länge än att man faktiskt får möjlighet att slutföra och göra något bra.

Däremot är det tydligen okej att slösa med råvaror och naturresurser. Att ta hand om det man har tar tid, både att vårda och laga. Det är snabbare och därmed billigare att köpa nytt igen och igen. Och då ska man ju förstås allra helst köpa billiga varor. Så gör det inte så mycket att man behövde köpa nytt. Och dessutom är ju kvaliteten sannolikt lägre, så man inte behöver bry sig om att vara rädd om…

Den ekonomiska religionen

Vi brukar prata om att vi ska åka till Mammons tempel när vi av olika skäl behöver bege oss till något köpcentrum eller externt handelsområde. Jag kom att tänka på det när jag skrev om den ekonomiska religionen och moralen häromdagen.

Det sägs att Sverige är sekulariserat. Människor tror inte på någon gud eller religion generellt sett.

Jag vet inte om jag håller med. Ekonomi har blivit vår tids religion. Visst, det är en religion utan gudar. Men det finns fler sådana.

Vårt samhälle idag bygger på en ekonomisk lära där evig tillväxt, ökad produktion och fler jobb är centrala begrepp. Och ack nåde den som inte bekänner sig till den rena läran eller som till och med har mage att ifrågasätta teorierna och målen – det är att betrakta som hädelse! Speciellt om den som ifrågasätter är en okunnig lekman, utan insikt om de djupare hemligheterna i läran, någon som inte studerat lärans heliga skrifter och nått en viss nivå. Dessa förtappade själar hanteras enklast med glåpord, härskartekniker och offentlig utskämning. Och någon äkta religionsfrihet finns inte i sammanhanget, eftersom vårt samhälle i stort är byggt utifrån dessa religiösa principer., liksom mycket av moral och värderingar.

De flesta ifrågasätter förstås inte utan böjer sig för den kunniga insatta överheten. Precis som jag antar att de flesta gjorde när det gällde religion (läs kristendomen) förr i tiden. För att det kräver mindre ork och ställer till mindre problem än att vara besvärlig och ifrågasätta. På så sätt verkar det som att de flesta håller med. Och på så sätt blir det också lättare för de religiösa/ekonomiska ledarna att behålla makten.

Läs även Om varför det är farligt att tycka ekonomi är tråkigt och ointressant och Den näst mest oroande klimatfrågan är det ekonomiska systemet.

Vill vi verkligen ha ett samhälle där det är en självklarhet att man aldrig ska få komma ifatt?

Jag längtar efter att få rensa ut och komma ifatt. Sortera mappar och filer och mejl, få undan, stryka av på listor. Behöver få göra det för att liksom komma i fas med mig själv jobbmässigt och få energi till nya projekt, hitta kreativitet och kraft. Behöver kunna få släppa andra saker utan att de ska ligga kvar ogjorda efteråt.

Nämner detta för en kollega i en diskussion.

“Äsch, det är inte lönt, det finns aldrig någon möjlighet att få komma ifatt”, svarar hen.

Nä, det är väl kanske i någon mån sant. Det lämnas egentligen aldrig utrymme till det. Det förväntas ske magiskt, eller genom att folk lär sig ignorera själens signaler och strunta i att detta skulle behövas. Eller genom att folk trycker på den stora delete-knappen som tar bort allt allt allt. Eller genom att datorn kraschar.

Eller genom att människorna kraschar…

Vill vi verkligen ha ett samhälle där det är en självklarhet att man aldrig ska få komma ifatt? Fastän folk går sönder av det, känslomässigt och mentalt? Är det verkligen värt det, värt det lidande det orsakar och de pengar det kostar i sjukskrivningar och rehabiliteringar och andra sorters förluster?

Det är ett evigt tjat i olika sammanhang om att det behövs fler jobb. Men om vi bara byggde in tid nog för att rensa och komma ifatt och inte skjuta upp till efter pensionen eller döden åt andra stackare att ta hand om, och sedan fördelade det arbete som behöver göras men som vi som har anställning inte hinner för att vi faktiskt ska kunna hinna rensa och komma ikapp och inte fylla hjärnan och datorn med sånt som borde slängas i en papperskorg mellan de personer som inte har anställning, så skulle vi ha löst arbetslösheten. – Och då är det ju ändå så att det finns ytterligare en väldig massa saker som behöver göras.

Det är inte fråga om tid. Det är fråga om värderingar och om hur den ekonomiska religionen och moralen ser ut.

Personligheten tycker jag att en del av de där förutsättningarna borde byggas om. För så här kan vi ju inte ha det.

Längtan efter något som kanske är planekonomi fastän det ordet är skitläskigt för så många – men hur gör vi?

Vi var ute på stan igår. Trots allt. Barnen började bli lite allmänt trötta på att vara hemma, ville drälla på stan, eventuellt köpa något TV-spel för julklappspengar, samt äta lunch ute. Så vi tog tåget in till Malmö och hamnade först ett varv på Emporia och ett varv på Triangeln (där vi åt goda galetter till lunch), och sedan fick barnen leka på lekplatsen i Magistratsparken en stund, innan vi drällde genom city och ner till centralstationen.

De senare delarna av utflykten var något mer rogivande än de första på de båda konsumtionstemplen. När vi vadade genom människoskarorna på Emporia, bland stora röda banderoller med information om reapriser och gigantiska ställ med kläder och prylar som uppenbarligen ingen egentligen har behov av och som därför måste säljas billigt billigt för att någon alls ska köpa med dem hem, då gick jag omkring och önskade innerligt någon form av planekonomi.

Jag ska börja med att förtydliga att nej, jag har ingen närmre koll på planekonomi, och jag förordar ingen kommunistisk diktatur eller något sådant.

Men det gör ont i mig med alla dessa massor med kläder och prylar. Först odlas en massa bomull, med konstgödning och konstbevattning och kemiska bekämpningsmedel, sedan framställs bomullstextilier på billigast möjliga sätt, där rättigheter åsidosätts för arbetarna och varorna som produceras håller dålig kvalitet, och sedan är det ingn som köper skiten, för det är faktiskt ingen som behöver den. Ja, och liknande för en massa andra saker, förstås.

Det är liksom i grunden vansinne att använda en massa naturresurser och förstöra natur och miljö och människor för att producera varor som ingen behöver och ingen efterfrågar. Och det är det som får mig att yppa det lilla ordet “planekonomi”. För jag önskar att man faktiskt hade en allmän, gemensam plan. En tanke om att kolla upp hur mycket som rimligen kommer att behövas, och så producera den mängden, i bra kvalitet, och inte massor extra.

Ja, jag är också för valfrihet. I rimliga mängder. Men det här är inte fråga om rimliga mängder. Inte alls.

Om man vill ha mer valfrihet för en viss mängd naturresurser, så kan man förstå återgå till rent hantverk och beställning. Sy varje enskilt plagg på beställning och enligt önskemål. Men ja, det blir väldigt mycket dyrare per plagg. Och det är svårare att maximera resurseffektivitet av tyg om alla ska ha individuella lösningar – det är lättare att verkligen använda varje liten gnutta tyg om man gör mycket och rationellt. (Gör man det i de stora fabrikerna? Jag hoppas det.) Jag vet ju hur bitarna med restlappar bygger på i mitt tygskåp när jag syr något själv.

Och ja, jag vet att själva ordet planekonomi ger rysningar och dåliga vibbar hos många människor. Ordet i sig är så väldigt förknippat med ett samhällssystem de inte vill ha att de inte ens tål ordet.

Men det här, så som vi har det nu, det är inte heller ett vettigt samhällssystem. Det är vansinne.

Så skit i ordet. På något vis måste vi fixa till så att vi faktiskt bara tillverkar de saker det finns ett behov av. Hur ska vi lösa det? Vilka spelregler ska vi ställa upp? Vilka morötter och piskor, vilka lagar?

Och snälla, kom inte dragandes med “marknaden löser det”, för det är ju helt uppenbart att den inte gör det. Och jag älskar själv information, men information räcker inte på långa vägar till den förändring vi behöver få till här och nu.

Vad föreslår du?