Tag Archives: kemikalier

Hellre GOTS än rosa avlatsbrev (funderingar vid ett strumpköp)

Jag står på Lindex för att köpa strumpor till mina båda barn. Jag tänker att när i princip hela hälen sticker ut ur strumpan är det okej att slänga den och fylla på med nytt – även om åttaåringen tycker det är okej att gå med strumpor som är i det skicket.

Jag står länge och väljer strumpor. Det är så många aspekter att väga in. Helst vill jag ha strumpor med en “riktig” miljömärkning. Lindex har ju en hel del GOTS-märkta kläder, men just på strumpfronten är de flesta med deras gröna “sustainable choice”-märkning av betydligt lägre nivå: på sin höjd ekologisk bomull, men i många fall “bara” Better Cotton Initiative. Men det är ju å andra sidan mycket bättre än inget, liksom. Och så ska det vara strumpor som faller respektive barn i smaken, både vad gäller material och utseende. Och jag vill gärna att det ska finnas någon möjlighet att skilja de båda barnens strumpor åt. Och skilja dem från mina. Det funkar liksom inte att bara köpa enfärgade svarta till allihopa :-)

Totalt sett innebär det att valmöjligheterna är små. Kompromisser är nödvändiga. Men till slut ställer jag mig vid kassan med totalt fem strumppar till vardera barnet (en fempack, en en trepack och en tvåpack); två strumppar är ekobomull, resten Better Cotton.

Expediten slår in strumporna. “Vill du stödja bröstcancerforskningen också?” frågar hon med en gest åt de rosa banden som står på bänken.

Jag blir tagen på sängen, även om tjejen före mig just köpt ett rosa band. Jag har liksom inte förväntat mig att jag ska bli uppmanad på det viset – och liksom behöva försvara mig om jag låter bli.

“Nej, inte just idag”, hasplar jag ur mig.

Sanningen är att jag inte kommer att köpa något rosa band alls. Inte i år heller.

Jag stöttar Cancerfonden med 100 kronor i månaden. Jag har också nyss meddelat Cancerfonden att jag inte vill ha deras tidningsutskick – det är inte det mina pengar ska gå till, och jag är inte intresserad av att sitta och läsa om cancer hemma. Jag har ingen direkt längtan att bli mer påmind om cancer i min vardag än jag redan blir (det är liksom svårundvikligt när en livskamrat nyligen dött i cancer).

Jag är inte intresserad av att betala 30 kronor för något litet bjäfs jag ändå inte vill ha. Jag ger hellre reda pengar till forskningen. Och jag tror inte det är just bröstcancerforskningen som är mest eftersatt och i mest behov av pengar?

Helst bistår jag dock i den andra änden. Genom att se till att bidra till att minska spridningen av ämnen som skulle kunna bidra till cancer. Det innebär att jag mycket hellre lägger extra pengar på att köpa kläder som odlats och producerats utan en massa användning av kemikalier med tveksam eller bevisat otrevlig påverkan på människor och miljö. Det är därför jag står och letar efter märkningar och vrider mitt huvud till leda. Hellre det än avlatsbrev.

“Ska du inte köpa strumpor till dig själv också? Vi har tre för två på alla damstrumpor”, påpekar expediten.

“Nej, det är barnen som har strumpbrist, inte jag”, påpekar jag.

Det där är ju en bit till, liksom: att bara köpa det jag faktiskt behöver. Eftersom all onödig konsumtion leder till problem, på ett eller annat sätt, i ett eller annat (eller många) led.

Jag väljer gärna Lindex. Jag upplever att de generellt menar allvar med sitt miljöarbete, och att en allt större andel av deras kläder är miljömärkta, både på GOTS-nivå och på andra svagare nivåer.

Men mellan mig och expediten är det uppenbarligen ganska långt avstånd.

Cancerångesten. Alltid.

Marken intill Kustbevakningens huvudkontor på Stumholmen i Karlskrona innehåller förhöjda halter av giftiga ämnen, visar en saneringsrapport som SVT Nyheter Blekinge tagit del av.

Förra veckan rapporterade Sydöstran att nio anställda vid en avdelning på huvudkontoret har drabbats av cancer eller andra allvarliga sjukdomar de senaste fem åren. Kustbevakningen har inlett en utredning av den fysiska och psykosociala arbetsmiljön för att klarlägga om det finns arbetsrelaterade orsaker till sjukdomsfallen.

(Texten hämtad från artikel i Sydsvenskan.)

Och ångesten slår till igen. För det där är sånt jag verkligen oroar mig för: att det ska finnas giftiga eller farliga ämnen i marken där vi bor. Att något sådant ska ha orsakat älsklingens cancer. Att vi andra i familjen också ska drabbas, också ska dö, för att vi bor där vi bor.

Och i morse upptäckte jag en liten eternitplatteskärva i gången fram till huset. Igen. Det kommer att fortsätta dyka upp sådana lite då och då i all evighet. Och jag undrar hur man egentligen gjorde när man la taket, när man liksom strösslat småbitar omkring sig typ lite överallt.

 

Och om någon funderar över vad jag önskar mig i julklapp, så önskar jag mig att det ska tas prover på jorden i vår trädgård, så att vi i alla fall kan utesluta biten med gifter i marken.

Uppföljning: keramisk smörgåsgrill och manual som uppmanar till lagning

I somras skrev jag om att jag ville få fatt i en smörgåsgrill med beläggning som inte var av teflon, och att jag visserligen hade hittat med keramisk beläggning, men det var på andra sidan Atlanten, där man har annan spänning i eluttagen.

För ett tag sedan fick jag en kommentar på inlägget:

Hej
Jag letar också grill och hittade din sida och letade vidare med den infon.
Hittade dessa grillar på tyska amazon, kanske kan vara nåt?

Aha! Tyskland förstås! Det hade jag inte tänkt på :-)

Min tyska är visserligen usel (har aldrig läst/lärt mig tyska), men med moderna hjälpmedel går ju sånt att lösa. Så vi beställde hem en smörgåsgrill (ja, man kan göra sådana där typ belgiska våfflor i den också) från Tyskland, och den kom för ett par dagar sedan.

Evaåringen fullkomligt överlycklig.

Mamman lite nervös över att det redan från början fanns en liten liten skada i beläggningen i en kant – men orka skicka tillbaka saker till Tyskland liksom?

Vad jag också gillade mycket var manualen. Inte alls den klassiskt amerikanskhysteriska varianten som säger att absolut ingen som är yngre än medelålders eller har en begåvning under mensanivå får använda den, utan:

imageOch, ännu vktigare och häftigare: istället för det klassiska “om sladden går sönder får den ABSOLUT INTE LAGAS UTAN SLÄNG SLÄNG SLÄNG!!” – eller snarast sånt här:

Den externa flexibla kabeln eller sladden till denna ljuskälla kan inte bytas ut; om kabeln skadas förstörs hela ljuskällan.

– så står det så här:

image

imageOch det kan ju låta som en petitess, men jag tycker faktiskt det är ett stort framsteg.

Att välja bort tryckimpregnerat och välja – vadå?

Ja, som sagt var, den gamla rosenbågen i järn ska ersättas av något i trä. (Utom ner i marken; där blir det jordankare eller vad det heter.)

Utomhuskonstruktion. Sånt där som folk tycker man ska ha tryckimpregnerat till. Men tryckimpregnerat ska man undvika, för miljöns skull.

Byggmarknaderna är numera duktiga på att informera, det vill säga det sitter skyltar i anslutning till det tryckimpregnerade virket som talar om att det är miljöfarligt och att man bör undvika att göra ditten och datten och att de helst inte vill hantera skiten men förstås tar emot avfall vid behov och jadajada.

Däremot är det dåligt med alternativ. Alternativ ska vara till exempel lärkträ eller värmebehandlat trä. En av byggmarknaderna i närheten hade hemma trallbrädor av lärk; andra dimensioner kunde beställas. En av de andra byggmarknaderna skulle enligt kedjans centrala webbsida kunna erbjuda brandimpregnerat trä – men när jag ringde den lokala så lät den i telefonen som ett stort frågetecken.

Jag vill ju gärna göra rätt. Men att behöva beställa och kanske vänta i veckor för att få hem virke till ett litet enkelt bygge? Eller fara land och rike kring för att försöka skaffa? Det är ju knappast så man får till förändring.

I sådana här lägen längtar jag efter lagstiftning. Nej, man kanske inte ska förbjuda tryckimpregnerat rakt av. Men man skulle kunna lagstifta om att de som säljer tryckimpregnerat också måste sälja alternativ. Så att kunden faktiskt får en möjlighet att välja. Som det är nu drivs ju utvecklingen inte framåt för fem öre.

Här fick det i slutändan bli “vanligt” trä: granstolpar och furu i övrigt. Och så blir det oljning och målning.

Skärbrädor som inte tål att diskas?!

För ett tag sedan köpte vi nya skärbrädor: slängde alla gamla plastskärbrädor (men behöll de i trä), och köpte nya – två i trä och två i plast. Dels för att plastskärbrädorna började bli ofräscha, dels för att vi (eller i alla fall jag) ville minska plastmängden i köket.

Men som sagt var, två plastskärbrädor blev det bland de nya. För att det på nåt sätt känns vettigare när man ska skära kött. Och då blev det två, eftersom de ytmässigt största plastskärbrädorna på Ikea kommer i tvåpack.

Fast de böjer sig lite märkligt när man diskar dem i varmt vatten. Vilket man ju gör när man diskar skärbrädor man skurit kött på.

Idag fick jag av en händelse syn på att det står max 50 grader C på dem. What? Ska man inte kunna diska dem i varmare än 50 grader? Hur ska man då kunna få dem tillräckligt hygieniskt rena om man till exempel hanterat rå kyckling på dem?

Hur tänkte de nu, liksom?

Föräldraskap, egna pengar och egna val

Nej, man kan inte bara låta bli allt som innehåller plast. Och man kan som förälder inte bara förbjuda en oherrans massa saker.

Mina barn har, precis som de flesta barn, lite egna pengar att bestämma över. Veckopeng. Och ibland födelsedagspengar, som de fått med instruktionen att själva bestämma vad de vill köpa, till exempel från äldre släktingar som klokt nog erkänner att de inte har någon koll på vad barnen skulle ha glädje av.

De måste lära sig att själva hantera pengar. Väga in olika aspekter, komma fram till vad de vill köpa och varför. Vi föräldrar kan komma med goda råd, och i enstaka fall avråda eller förbjuda. Men vi kan inte diktera exakt vad de ska köpa – vilket ju blir effekten om vi skulle utesluta allt som vi på något vis tycker negativt :-)

Barnen kan ha nog med ångest ändå, eftersom de är betydligt mer insatta än många andra barn i deras ålder. De är inte hjälpta av att inte alls kunna passa in – det måste balanseras. Det får vara lagom. Och då är det viktigt att hitta nyanserna, och göra skillnad på det som är jättedåligt och det som inte är särskilt dåligt egentligen jämförelsevis.

Playmobil, som sexåringen för närvarande leker mycket med, är visserligen plast, men såvitt jag förstått en hälsomässigt ganska okej plast. Och han har en blandning av begagnade och nyköpta playmobilsaker. Ja, det är plast, men det är en bättre plast än mycket av det andra hans kompisar leker med.

 

Och vad gäller loombanden, så har jag nu helt enkelt pratat med tioåringen, och berättat vad jag läst: att det i en del sorter är 50 procent ftalater, och att det inte finns någon möjlighet för oss i nuläget att veta om de vi har hör till de med höga ftalathalter eller inte. Och så föreslog jag att jag skulle ge honom motsvarande de utlägg han haft, och att vi sedan lägger undan alla loombanden på obestämd framtid.

Och det hade han inga problem med.

 

Läs också till exempel det här och en massa andra inlägg om kalas och presenter… plus det inlägg jag skrivit någon gång för länge sedan om att det inte funkar att leva fanatiskt om ens barn inte ska bli missanpassade (ja, jag har skrivit för många inlägg och hittar inte bland dem).

Jävla ftalatelände!

I somras, i Frankrike, fastnade tioåringen för Loom bands (pun not intended). Det var hemma hos barnens syssling (dryga fem år gammal) som intresset väcktes. Först var tioåringen inte intresserad, men sedan tyckte han det var kul.

Och jag tänkte… jag tänkte, ja, det är någon sorts plast, men herregud, så illa kan det väl inte gärna vara, det är ju bara typ gummiband. Fast jag våndades och tänkte att det nog var dumt – mensvalde och förträngde det. För jag tänkte att det är bra med något annat som intresserar än bara datorspel och andra liknande. Något praktiskt och konkret. Så han köpte några förpackningar med mitt goda minne, och jag köpte några åt dem tillsammans.

Och nu kommer rapporterna. Labprover visar att en del av loombanden innehåller 50% ftalater.

50 procent!!

Så vad gör jag nu?

Nej, det går inte att veta om detta gäller “våra” band. Jag tror inte ens vi har förpackningarna kvar. Och de som gjort proverna får tydligen ändå inte avslöja vilka märken det rör sig om (hur går det ihop med informationsplikten?):

Det känns ju inte så jävla bra att barnen ska gå omkring med armband med 50% ftalater.

Läs mer:

Loom bands – fun fashion or a danger to health?

“œLoom band” phthalates case shows chemical regulation isn”™t working

Varför måste allting till barn vara i plast?

Minstingen börjar skolan om ngra veckor. F-klass. Och jag tänker att det vore trevligt att ge honom en klocka. Ett armbandsur. Inte för att han kommer att behöva hålla rätt på tider egentligen – det kommer andra att sköta om ett bra tag till – utan mer för att markera att han är stor. Att han kan få känna sig stolt. Och kanske lära sig klockan av bara farten – han är inne i en period med att vilja kunna själv.

Så jag har letat klocka. Först lite så där löst, sedan mer strukturerat. Jag tycker inte jag har stora krav. Men visst, jag vill inte betala löjliga summor för något som trots allt kan tappas bort eller utsättas för en del påfrestningar. Bortsett från detta så vill jag att det ska vara en klocka som är hyfsat neutral, lätt att läsa urtavlan på, med inte för stor boett (den ska ju funka på en liten barnarm). Och så vill jag att klockan ska vara tillverkad av material som känns okej att ha stora delar av dagen på ett barns arm, direkt mot huden.

En vanlig, enkel klassisk armbandsklocka, med metallboett och skinnarmband, i svart eller blått eller rött eller grönt eller nåt sånt.

Nä. Precis. Sånt finns inte.

Klockor till barn ska ha hysteriska färger eller hysteriska mönster. Eller i alla fall vara extremt könskodade. Och dessutom ska de i så stor utsträckning som möjligt vara av plast. Helst sådan där gummiartad plast, som åtminstone för mig direkt signalerar ohälsosam ur kemikaliehänseende.

Efter mycket letande tyckte jag dock idag att jag hade hittat klockor som faktiskt såg ut att ha skinnarmband, och som var ganska neutralnormala i övrigt. Men för säkerhets skull frågade jag: “Det är väl skinn?”

“Nej. Syntet.”

“Syntet?”

“Plast.”

Jaha.

Jag antar att det måste handla om marknaden. Att de flesta som köper klockor till barn vill att de ska vara av plast. Eller?

Men då återstår frågan: Varför?

Så väskan från KP innehåller reproduktionsstörande DEHP?

Jag fick, efter lite påminnelse, svar från KP angående väskans kemikalieinnehåll. Materialet ska visst heta tarpulin.

Det jag fått skickaat är hela analysresultatet, på sex sidor. Det står att det testade materialet är ett “dark grey sheet”, vilket varken till färg eller utseende (det finns en bild i analysen) stämmer med hur den oranga väskan ser ut, men jag får väl anta att det inte avviker för mycket – eller…?

Test specification:

REACH
Registration, Evaluation, Authorisation and restriction of Chemicals
(REACH)
EC No. 1907/2006
-15 Substances of Very High Concern (SVHC) analysis based on the
Candidate List published on 28 October 2008 by the European
Chemical Agency (ECHA).
– Analysis based on LCMS, GCMS, GCECD, Headspace-GCMS, ICP-
OES/AAS, UV-VIS and IC.

Av de femton testade ämnena är det bara ett, DEHP, som har detekterats, och detta ämne har hittats i en halt av 0,005%, vilket också anges som “reporting limit” i protokollet.

Reach säger att de måste svara kunden på om det innehåller minst 0,1%. Så strikt talat skulle de ha kunnat svara mig att nej, det finns inga av de aktuella ämnena i aktuella halter.

Men väskan innehåller uppenbarligen DEHP. DEHP, som beskrivs så här:

DEHP, di(etylhexyl)ftalat, är totalförbjuden i leksaker och barnvårdsartiklar. Den räknas som en av de tre farligaste ftalaterna tillsammans med DBP, dibutylftalat, och BBP, bensylbutylftalat.

Så, må vara att det är en väldigt låg halt. Jag tycker ändå inte det känns bra. Och jag tycker det känns… lite sisådär att Kamratposten sprider sådana väskor till sina mycket unga prenumeranter. Eller?

Jag skickade följdfrågor om ovanstående till KP, men har ännu inte fått nåt svar.

Jag skulle önska att jag kunde slippa besprutningen

Ja, jag vet. Jag har själv bosatt mig på landet. Jag visste att det fanns åkrar omkring mig – och det gillar jag. Och självklart kunde jag rakt av anta att dessa åkrar skulle besprutas. Det är ju trots allt det konventionella idag.

Så det är ingen överraskning att så är fallet. Och man skulle säkert kunna hävda att jag får skylla mig själv.

Eller?

Oavsett förkunskaper och självvalt och så vidare, så skulle jag ändå önska att det inte sprutades på åkrarna omkring oss. För det stör mig. Varenda gång bonden som har marken runt oss far ut med sin spruta och kör runt på åkrarna, så ger det mig obehagskänslor. Jag vill inte riktigt vara där. Jag vill gå in och gömma mig och blunda och låtsas att det inte finns. Jag funderar på om jag är riktigt klok som låter mina barn växa upp här – och försöker se till att de i alla fall håller sig inne just då, om det är möjligt.

Det är ju dessutom alltid på fina dagar han kör med sprutan. Dagar då det är vindstilla. För det är så man ska göra – då sprids det förstås mindre, håller sig på åkern där det är menat att vara och kommer i mindre utsträckning in till oss. Det är förstås klokt och bra. Men det ökar också på dubbelheten. Fina, vindstilla dagar när man vill vara ute och njuta… och så har man det där ångestmolnet som solkar ner.

Jag skulle önska att marken runt oss odlades ekologiskt. Att vi skulle slippa ha bekämpningsmedlen omkring oss. Att jag inte alls skulle behöva fundera på det här.

När du väljer ekologiskt, då väljer du en giftfri vardag för människor som lever nära odlingen. Kanske inte just oss, men någon annan. Det kan vara värt att tänka på. Människor som valt att leva på landsbygden men kanske inte för den skull aktivt valt den här aspekten.

För mig skulle det innebära ett stort mervärde att ha en tomt som gränsar mot ekologisk odling. Undras om man kan räkna på vad det är värt för folk i pengar? Bara för att liksom markera att det här faktiskt också betyder nåt.