Monthly Archives: maj 2017

Varför ska jag vilja ge mitt barn bra förutsättningar

[Skrivet i viss affekt samt snabbt och slarvigt eftersom jag borde göra annat.]

Det dyker upp någon sorts filmsnutt i flödet, om vad som är viktigt för barns tidiga utveckling – hur man gynnar sina barns utveckling, gör dem ”smarta” (ursäkta för förenklad beskrivning).

Och jag tänker: Men varför skulle jag vilja hjälpa mina barn med sånt?

Alltså, mina barn är ju ”stora” nu. Val av pedagogiska leksaker och aktiviteter och vad det nu må vara är inte relevanta längre på det sättet som när de var små skruttar. Men visst, på den tiden försökte jag ju tänka på att välja vettiga saker – eller framför allt välja bort skiten, liksom.

Men nu i efterhand tänker jag, som sagt var: Varför ska man vilja hjälpa sina barn med det där? För det ställer ju bara till problem!

Mina barn är smarta av sig själva. De är intresserade och engagerade och suger åt sig kunskap.

Jag har inte tvingat på mina barn kunskap. Jag har bara, lite halvhjärtat, försökt mätta deras mest akuta kunskapsbehov genom åren. Och varit människa. Ändå ligger de för långt fram i skolan – trots livets övriga vedermödor, liksom. Och att ligga för långt fram i skolan, i en skola som huvudsakligen är inriktad på att alla ska ligga på samma nivå, att alla ska nå en miniminivå, en skola som inte alls är inriktad på att stimulera fortsatt intresse hos dem som redan klarat av det där man ska lära sig i en viss årskurs, det är ett handikapp. Och stundtals en plåga.

Varför ska jag vilja utsätta mina barn för det? Hade mina barn kanske varit lyckligare om jag hade hållit dem borta från de bra leksakerna, om jag inte hade bejakat deras kunskapstörst?

Nä, förmodligen inte det heller. De hade förstås lidit av det – eftersom den där kunskapslängtan tycks komma mer av något inneboende än av något utifrån.

Men enkelt är det inte. För det där som var gynnsamt och utvecklande och bra är en påtaglig del av att inte passa in.

Ångest 2

När jag och åttaåringen vaknade i fredags noterade jag att han var ljust röd över ena ögonlocket och ovanför det ögat, i en rundning. Och kanske kanske såg det lite svullet ut – eller också inte. Eftersom runda färgade fläckar så där är observandum för fästing och borrelia så var det liksom min första tanke. Så jag tittade närmre och såg ingen fästing. Och en stund senare var det röda borta. Så jag antog att det bara var fråga om att han legat konstigt.

När vi vaknade i lördags morse tyckte jag att jag såg något litet som satt fast på ögonlocket eller snarast under ögonbrynet på honom (ja, samma öga). Något som skulle kunna vara en pytteliten fästing. Fast det var svårt att se säkert. Så jag ville att vi skulle gå iväg och titta i bättre ljus. Men han ville först springa in på sitt rum och titta i spegeln. Och sedan kom han rusande tillbaka och sa att den hade trillat av ner på golvet.

Fast jag tittade närmre och konstaterade att det satt något litet kvar. Det kan ha varit bakändan på en fästing som jag en stund senare plockade bort med pincett. Eller också inte.

JAG VET INTE!

Och jag kan ju inte gärna ringa till vårdcentralen och diskutera det som kanske var en fästing och kanske inte. Och det känns som bakvänd ordning att ha sett det röda först :P Och det är hopplöst att redogöra för en sådan där historia som bara innehåller ”jag vet inte” och ”kanske”. Vilket gör att jag inte tycker jag ska ringa. Och så får jag ångest över det. Fast skulle jag ringa så skulle de bara säga att jag ska avvakta och hålla koll.

Jävla ångest. Jävla jävla ångest.

Ångest 1

När jag kom hem på förmiddagen idag skulle jag ta mig ett glas vatten. När jag drack insåg jag att det var en bit av kanten som var avslagen – och att jag fick nåt smått fnas i munnen av glas.

Jag fångade upp de där små fnasen med fingret. Och jag skar mig inte vad jag vet – det var inte att det var vasst som fick mig att reagera utan bara att det kändes skumt.

Jag åt ett äpple efteråt, med tanken att om jag svalt nåt glas så är det säkert bra att det finns något mer än vatten som kan mildra färden genom kroppen.

Men ja, självklart har jag ångest. Och eftersom jag nämnde det för åttaåringen så påminner han mig med jämna mellanrum om det…

Och nu känner jag något ”ont i bröstet”. Ont av ett slag som rimligen inte alls är relevant för svalda glasbitar. Ont jag inte alls skulle bry mig om annars, för den delen. Men ångest är… ångest.

Trädgårdsland och allt jag inte hinner

Idag har jag slutligen fått lite fröer i marken. Ja, tack vare att pappa grävde klart en del av trädgårdslandet när de barnvaktade häromdagen.

Det är inte kul att fixa med trädgårdslandet på egen hand. Utan älsklingen. Jag behöver någon att bolla tankar med, någon att diskutera kring vilka saker som ska prioriteras att fås i marken, vilka som ska odlas var. Behöver känslan av att någon bryr sig, att någon ser.

På egen hand känns det inte meningsfullt att göra något fullt ut, noggrant, ordentligt. Jag gör, utan att ha hjärtat i det på riktigt, gör det mer för att jag vet att jag i alla fall vill ha resultatet av det sedan, men det är liksom ingen njutning eller glädje i att göra.

Ja, barnen vill att vi ska odla grönsaker. Men de har inte mycket intresse av arbetet. Och de är inte älsklingen, den där personen som vill tillsammans med mig.

Nå. Trots allt, nu har ja fått ner saker i marken. Snabbt och slarvigt och oengagerat, men i alla fall. (Och med en säck hönsgödsel utslängd där i fredags.)

Längst bort två rader bondbönor (Aquadulce Claudia och A Grano Violetto). Mellan dem Gråärt Solberga.

En ruta med spritböna Båstad (eget utsäde, e.u.). En ruta med mjölmajs Painted Mountain (e.u.) och mellan majsen sockerärtan Oregon Sugar Pod (e.u.). En ruta med Sugar Snap (e.u.), en med störböna Blauhilde (både eget och köpe), en med odefinierad rosenböna (e.u.). En ruta morötter, en ruta mangold (e.u.). Ett par rader Dragon’s langerie, tre pytterader dill, en rad sockerärtor De Grace. Tre stackars ärtor av Märta och sex av Lokförare Bergfälts jätteärt. Och så en drös ärtor Tom Thumb nedtryckta bland de vitlökar som vägrat fatta att jag grävde upp all vitlök i höstas.

Det var nog det, tror jag.

 

Idag var den här veckans enda lediga dag (jo, även kontorsråttor som jag har vid enstaka tillfällen jobbjobb på lördagar ;-) ). Jag har utöver sådd hunnit med att hänga tvätt, hantera disk, laga mat, olja delar av verandan som ännu inte blivit klar, vattnat, grävt och rensat lite i annan del av trädgårdslandet.

Och så har jag skrivit lite och tittat lite på netflix. Och känt mig som en ganska rejält otillräcklig mamma och kontemplerat allt annat jag borde göra och hinna. Och undrat vad fan jag som ensam mamma gör i det här huset på egen hand, för jag kan aldrig hinna och orka allt jag borde och jag gillar inte att vara en börda för andra.

Mervärde till tågresan: natur- och kulturguide om det jag ser utanför fönstret

Jag var ute och åkte tåg häromdagen. Ja, jag gör ju det ganska ofta: jag är tågpendlare sedan många år och egentligen van att åka samma sträcka dag ut och dag in. Fast i nuläget distansarbetar jag för det mesta.

I alla fall: den här dagen åkte jag åt andra hållet jämfört med vad jag brukar. Och det är väl ofta den sortens saker som behövs för att man ska slås av självklara saker. För jag satt och funderade över vilken väg tåget skulle komma att gå, mer på detaljnivå: skulle jag komma att passera genom ”snyggskog” eller inte? (Ja, det är sånt jag funderar på när maj är som vackrast och bokarna just slått ut.)

Och då slog det mig: Jag vill ha en natur- och kulturguide till pågatågsresorna.

Så här: När man på olika sätt försöker få folk att välja kollektivtrafik istället för bil så letar man ofta efter mervärdena med kollektivtrafiken och lyfter fram dem och hittar sätt att förbättra dem.

Och… när jag sitter där på tåget så har jag ju all möjlighet i världen att sitta och lyssna på en guide som berättar om det som finns därutanför: natur, byggnader, anekdoter om personer som bott där, historier om vad ortnamnen kommer av. Och nej, jag menar inte att det ska följa med en guide på tåget. Jag menar att man ska ha förinspelade guider.

För tågen går ju samma fasta sträckor hela tiden. Till och med tiden sträckan tar stämmer ju för det mesta ganska väl.

Jag tycker alltså att det borde vara fullkomligt självklart att spela in ”guidade turer” för de olika pågatågssträckorna, inspelade guideturer som jag kan ladda ner till telefonen och lyssna på. Inpratade av kända skånska profiler, kanske? Det kan till och med finnas flera varianter för olika sträckor: en allmän, en mer naturinriktad, en kulturinriktad, en med märkliga gamla skrönor…

Det vore ett fantastiskt mervärde för pågatågsresorna!

Kan inte de där andra åren få räknas lite?

Klimatfrågan har ”fått ett uppsving” på sistone, eller vad man ska säga. Det pratas och skrivs mer – i alla fall i vissa sammanhang – om klimatet än det gjort på ett tag. Det är förstås bra, och viktigt, och nödvändigt.

Det finns en del nyfrälsta därute. Folk som slutligen, efter många om och men, fattat att det här är viktigt och på riktigt och något vi behöver göra något åt. Det är bra.

Men en del av de där nyfrälsta går på som om ingen annan nånsin före dem fattat att det här är viktigt och på riktigt. Som att det inte var förrän just den dagen som hen såg ljuset som allvaret infann sig.

Och en del av de där nyfrälsta går på med uttalanden av typen att ALLA bara borde prata om klimatet och engagera sig i klimatet från nu och framåt, att alla andra problem ska läggas på hyllan nu, att vi ska prioritera bort andra saker i våra liv nu bums.

Det gör mig ledsen.

För jag har engagerat mig i miljöfrågor sedan sent åttiotal. Jag har utbildat mig inom området (och valde bort andra utbildningar bland annat för att jag tyckte jag borde göra något som var viktigt och meningsfullt). Jag har ägnat hela mitt arbetsliv åt det. Och periodvis en hel del av min fritid. Jag har prioriterat utifrån miljöaspekter sedan högstadiet. Jag har inte orkat bli riktigt ”extrem”, dels för att det är krävande, men dels för att man som miljöengagerad ofta blivit motarbetad och smutskastad och idiotförklarad som extremist även när man gör saker på en sansad nivå.

Nej, jag har inte varit guds bästa miljömupp. Men jag har haft miljön med i det allra mesta jag gjort i snart 30 år, mer eller mindre.

Nu är jag i läget att livet kört ihop sig på en massa sätt. Min man dog, mina barn och jag har det känslomässigt tufft, och jag behöver prioritera att fylla på av sånt som ger mig kraft, i det lilla och enkla. Jag klarar inte att stå på barrikaderna nu. Och ja, jag har dåligt samvete för det. Men jag är inte hjälpt av att andra påtalar att vi alla behöver stå på barrikaderna just nu.

Kan jag inte snälla få känna att det jag gjort alla de andra åren kan få vara värt nu? Kan inte jag få lov att bara leva just nu?

Anne. Med e.

För en dryg månad sedan eller så fick jag veta att det skulle komma en ny Anne på Grönkulla-TV-serie (som skulle ha premiär på netflix den 12 maj).

Jag hör förstås till dem som älskat Anne på Grönkulla sedan barndomen. Läst alla böckerna, säkert många gånger. Jag minns hur jag gick och längtade när den ”gamla” serien, med Megan Follows och Jonathan Crombie skulle ha premiär i Sverige sensommaren/hösten 1987 (eller var det 1988?), varenda gång trailern visades, och jag älskade serien (även om jag säkert hade invändningar mot saker som inte stämde med böckerna). Och numera har jag dem på DVD.

En ny Anne-serie? Det kan ju inte gärna bli bra? Inget kan väl slå den där gamla pärlan, liksom?

Men jag tittade på trailern för den nya Anne. Och jag konstaterade att jo, det såg faktiskt lovande ut. Väldigt lovande. Väldigt väldigt lovande.

I fredags hade den alltså premiär. Och igår söndag såg jag de sista av första säsongens sju avsnitt. (Ja, det finns alltså bara en första säsong ännu.) Och… jag måste säga, hur omöjligt det än låter: jag tycker den här är bättre än den gamla.

Ja, den gamla är bra. Men den här är ännu mer på riktigt. Herregud så mycket igenkänning med stackars underbara Anne som är så mycket och som får så lite förståelse från omvärlden!

Och ja, det river runt i gamla halvt glömda sår. För jag sitter många gånger och tycker det blir pinsamt, inte huvudsakligen för att hon gör saker som är eller borde vara pinsamma utan för att hon gör saker på sätt jag också kunde göra saker när jag var yngre och som jag lärt mig den hårda vägen att toleransen är väldigt låg för från andra. För man ska göra som andra förväntar sig och som de osynliga obegripliga spelreglerna säger och ack nåde den som inte följer den mallen eller inte begriper… så jag skäms å Annes vägnar, inte för att jag tycker hon gör fel utan för att jag ser att de andra kommer att tycka det.

Och det gör ont, av igenkänningen.

Men det är bra, och det är väldigt mänskligt gjort. Och det är ett lugnt tempo, där saker får ta den tid de behöver. Det är inte nedkortat och bortklippt utan faktiskt påbyggt.

Och den pinsamma biten när Anne bjuder Diana på te och råkar servera vin istället för hallonsaft… Den är sådant där som jag tycker är pinsamt och jobbigt och besvärligt på riktigt, och jag sitter liksom och laddar upp för att hantera den när jag inser att den är på väg. Men ÅH de gör den på ett så bra sätt att jag inte skäms ett dugg! Den är bara jättebra gjord!

Och Gilbert? Kan någon annan än Jonathan Crombie vara Gilbert Blythe? Svaret är JA!

Så ja. Du ska se den här. Oavsett om du är Anne-fan sedan innan eller inte. Oavsett om du är vuxen eller barn, oavsett om du är kille eller tjej. Jag tycker du ska se den.

Bilkörning

Idag har jag kört och hämtat barnen hos mina föräldrar. Ungefär femton mil i vardera riktningen.

Jag tror inte jag kört så långt sedan älsklingen dog.

Jag tror inte jag kört till mina föräldrar sedan påsken 2016. Då var han med, men inte längre kapabel att köra.

Och som med allting annat så river det runt i känslor och minnen. För det är liksom fel med långkörning utan att han är med – som förare eller passagerare. Han ska vara med. Ju.

Och även hemma hos mina föräldrar är det liksom fel att han inte… är. Det är numera konstigare att komma dit och han inte är med än att vara här hemma och han inte finns.

Men ja, jag har kört. Det är ungefär det enda jag gjort idag, förutom att titta på Anne på netflix.

Och herregud vad jag är trött.

Åren när barnen skulle bli stora

I början är barn små. Små och i konstant behov av att tas omhand. Det är en krävande tid, när man som förälder får sätta sig själv åt sidan ganska mycket. Väldigt mycket. Man får balansera på en spindeltråd för att hantera: ta hand om sig själv och göra saker man själv i så stor utsträckning att man inte går sönder, men i övrigt i ganska stor utsträckning sätta livet på vänt, för att saker inte går att göra under de omständigheterna eller för att de ändå blir ganska meningslösa när de ska göras om man har barn med som avskyr det.

Sedan blir barnen större. Det innebär att man som förälder får större möjligheter att återgå till att vara den man själv är och inte bara förälder. Att man som föräldrar kan få större möjligheter att göra saker tillsammans, som det par av livskamrater som en gång var grunden för det hela. Men också att man i större utsträckning kan göra saker tillsammans med barnen som både de och man själv har behållning av. För att de är människor som lärt sig kommunicera och fått ordning på sina förmågor och man därmed kan umgås som människor.

Vi var på allvar på väg vidare ditåt… när han blev sjuk. Och då stannade världen och livet liksom upp. Och vi gjorde vårt bästa för att fortsätta leva, under de nya förutsättningarna, så länge vi fick möjlighet.

Men det innebar samtidigt att vi liksom stannade upp precis där och då. I ett vakuum. Vi hade liksom inte möjlighet att fortsätta framåt längs den där linjen på det sätt och i den takt vi annars skulle gjort. Vi stod kvar där och stampade tills döden kom.

På ett sätt står vi fortfarande kvar och stampar där, i alla fall till viss del.

Fast barnen har ju fortsatt att bli äldre. Mognat och blivit klokare och smartare, utvecklat personlighet och förmågor. Under allt det jobbiga.

Och vi kommer ikapp… på sätt och vis. Fast ryckvis. Tiden och utvecklingen är liksom inte linjär under de här omständigheterna. Ingen av oss följer de linjer vi borde. Vi följer flera olika linjer samtidigt, var och en av oss. En del av linjerna leder bakåt. Andra går mer bakåt, på grund av det som hänt.

Jag fick aldrig den där välbehövliga luckan, andningshålet, av att barnen började bli stora och jag och älsklingen fick tillbaka varandra. Vi hann inte det, mer än några enstaka tillkämpade tillfällen. Istället har omständigheterna lett till att jag på vissa påtagliga sätt fått återgå till att vara småbarnsförälder. Fast nu som ensamstående.

Och ja, barnen är ganska stora. Tretton och snart nio. Och den där snart nioåringen har jag tänkt på som tioåring ganska länge. För han är delvis där. Och delvis inte alls. För det är påfrestande att mista en förälder. Och påfrestande att förlora en livskamrat och medförälder.

Och alla mina försök att få lov att vara den där vuxna människan jag skulle få lov att vara vid det här laget gräver runt i det jobbiga, med saknad och längtan och en känsla av att jag egentligen måste börja om…

Förvirrande hål

Ibland är hålen efter och saknaden efter så svår att överbrygga.

Folkmusik. Folkdans. Sedan sommaren 1999 har det nästan bara varit honom jag dansat med. Det var jag som lärde honom polska.

Inte så att vi dansat mycket. Det har varit för mycket av att släpa runt på barnen överallt – jag hade velat dansa mycket mer. Men det är med honom jag dansat när jag dansat. För han har alltid funnits där, och det är med honom jag haft möjlighet att stjäla mig en dans.

Två kroppar som dansar som en, som vet hur den andra fungerar och dansar som en enhet. Vi två blir ett gäller på så många saker liksom – och dansen är en sådan.

Jag minns inte hur man dansar med andra. Jag minns inte ens hur man gör för att få dansa med någon annan.

Det är inte att jag har ett känslomässigt problem med att dansa med någon annan. Jag bara inte vet hur…

Och jag är inte rädd för att göra saker på egen hand. Så jag går iväg på danskväll. Går på entimmeskursen en timme före. Och lyssnar på konserten. Men sedan, när det är dags för dans ”på riktigt”…

Polskans tretakt sitter i blodet, ja, verkligen rytmen i blodet, så där så att jag andas och tänker och drömmer i polsketakt (typ) när jag väckt det.

Men ensamheten blir så påtaglig. Saknaden. Som att ett av de två hjärtan som vår dansenhet bestod av är borta.

Saknaden står i vägen för att ”bara” njuta av musiken.

Nära två decenniers vana står i vägen för att veta hur man… gör.

 

”Du får inte sluta leva på grund av det här” sa han när han blev sjuk. ”Du måste fortsätta leva.”

Och jag försöker. Men det är inte alltid så lätt.

Så jag går hem långt tidigare än jag skulle gjort under andra omständigheter. Och på väg till tåget gråter jag några förvirrade tårar. Tårar som inte är specifik saknad utan kanske mest av allt en vilsenhet hur ska jag kunna få till en kontinuitet, en fortsättning på mitt liv, när jag måste börja om? Och hur gör jag det när saknaden och sorgen dessutom står där och krafsar under tiden?

Men ja, jag försöker. Faktiskt. Även om resultatet blir förvirrat och tveeggat och oklart.