Monthly Archives: februari 2017

Ord och betydelse och status

Jag tittar ju en del på Reign. Och hjärnan arbetar på diverse sidospår :-) Det här är ett av dem:

När en kung gifter sig med en kvinna blir kvinnan drottning. När en drottning gifter sig med en man blir han… tja, prinsgemål är väl den vanligaste benämningen? Dvs kungens maka får titel på samma nivå som honom, men drottningens make får det inte.

Anledningen är väl att en kvinna som regent liksom har en svagare ställning än en man i samma position, och att den som gifter sig med en kvinnlig regent inte får kallas kung eftersom han då per automatik hamnar högre i rang än henne, eller i alla fall på samma nivå. Och det är inte okej, liksom…?

Den bisarra tankevurpa mitt huvud gör i detta är att jag tycker att det borde innebära att en kvinnlig regent har en starkare position än en manlig. Att en drottning av egen rätt liksom är herre på täppan, medan en kung får en jämlike (typ) om han gifter sig. – Vilket väl egentligen är motsatsen till verkligheten?

Förvirrande är det. Och förvirringen hänger väl samman med att orden har någon sorts inbördes relation med en historisk bakgrund. Det vore smidigare med ett ord för den som ärvt tronen och ett annat ord för den som gift in sig. Oavsett kön. Eller möjligen med könade varianter av båda orden.

 

Sidospår: Under tittandet på Reign blir jag mycket ofta påmind om det här med att ord betyder olika saker på olika språk. Regent, som på svenska väl kan sägas vara den samlande beteckningen på den regerande monarken, betyder på engelska istället ungefär riksföreståndare, alltså den som agerar ställföreträdare om den som borde vara kung/drottning är för ung.

 

Ytterligare sidospår: Större delen av tiden är den svenska textningen rätt okej. Men ibland hoppar det in saker där översättaren fått hjärnsläpp. Som när ordet ”court”, alltså hovet, som förekommer hur ofta som helst, plötsligt översätts med ”rätten”. Eller när ”shirt” plötsligt blir ”t-shirt” (hallå, vi snackar 1500-tal!). Och en del andra tokerier.

Frukostfunderingar om integritet

Till frukost läser jag Sydsvenskan. (Om den kommit då; det har varit lite si och så med det de senaste månaderna.) Idag finns ett reportage under den återkommande vinjetten Inpå livet. Temat är ”hänga med sin tid”, och artikeln har rubriken ”Generationer med olika syn på integriteten”. (I nuläget får ni klara er utan länk, för artikeln verkar inte vara utlagd på nätet ännu, och de tidigare ligger ändå som premium och kan bara nås om man är inloggad. Här finns artikeln, men troligen kan du inte läsa den eftersom den är ”premium”.) Dels har man intervjuat fyra äldre personer – så där med porträttbild och så en lång bildtext – om deras digitala liv. Dels är det själva artikeltexten, som huvudsakligen är en intervju med Bengt Holgersson, 75 år gammal och tidigare landshövding i Skåne, om hans syn på den moderna världen och integritet.

Holgersson tycker det är hemskt med människor som sitter och pratar om privata saker i mobilen på bussen eller som lägger ut nätet.

Nej, Bengt Holgersson har inget emot mobiler eller annan informationsteknologi. Detta handlar om hur vi ser på vår egen personliga integritet, säger han.

– Jag tror att min generation är mycket mer noga med den, medan dagens yngre generation inte är det.

Ja, och så fortsätter det i liknande stil.

Men det jag sitter och funderar över är att jag tycker intervjuaren/artikelförfattaren har missat att belysa att att integritet förmodligen betyder olika saker för olika personer. Olika generationer, om vi nu ska förenkla det på det sätt som Holgersson gör. Och i det hänseendet är det helt uppenbart att jag tillhör den där konstiga yngre generationen.

Jag tror inte att den yngre generationen bryr sig mindre om integritet. Absolut inte.

Men min gissning, utifrån det Holgersson säger i artikeln, är att för Holgerssons generation betyder integritet att man håller tyst om saker som är privata, ser till att så få som möjligt vet om det som kan vara känsligt. Att det är så den generationen lärt sig att ”skadeförebygga”.

Jag och mina gelikar skadeförebygger istället genom att vara raka och tydliga med vem vi är. Genom att vara öppna med vem vi är, vad vi tycker, vad som får oss att må bra och dåligt. Därmed talar vi också om att den som klampar över gränser och inte respekterar dessa våra personliga behov inte har tagit hänsyn. Vi ”skadeförebygger” genom öppenhet, inte slutenhet.

Vi ”yngre” värnar vår integritet med de fantastiska medel som står till buds. Integriteten har inte blivit mindre viktig, den har bara utvecklats.

Och nej, jag har inte till de unga. Jag är medelålders. Och jag avundas dagens unga, som genom digitala kanaler och öppenhet kan hitta själsfränder tidigt och därmed värna sin integritet på ett helt annat sätt än vad som var möjligt när jag var riktigt ung.

Faser och meta

Sorgen har så många faser. Sorgen och saknaden.

Jag pratar inte om några eventuella officiella accepterade faser. Om sådana finns så har jag ingen koll på dem. Jag vägrar fortfarande läsa sånt. Vill inte att min sorg ska klassas och kategoriseras och bedömas om den följer mallen, varken av mig själv eller någon annan. Framför allt inte av mig själv. Vill inte behöva relatera till självuppfyllande profetior och sånt. Sorgen behöver få vara vad den är. Dessutom är sorgen och saknaden självklart inte ”ren” – livet är liksom inte uppdelat så att man bara har en sak att hantera i taget.

Men. Sorgen och saknaden, MIN sorg och saknad, har många faser. Och den jag är inne i nu… inser jag att jag har svårt att skriva om.

Det må vara så att många saker jag skriver om känns för privata för en del av er. Jag vet det, jag vet att det finns de som mer eller mindre slutat läsa här för att det känns för privat. Men vad ni tycker är för privat är ju knappast avgörande för vad jag tycker är besvärligt att skriva om :P Men ja, det finns stunder när jag längtar efter en helt anonym eller stängd blogg igen – som när jag bloggade i början av min andra graviditet och inte ville att världen skulle veta.

Fan vad meta jag blev nu då.

Nå. Sorgen. Saknaden. Den är för tillfället väldigt… fysisk. Det finns en bubblande längtan och saknad efter fysisk närhet. På alla nivåer. En fysisk ensamhet, i det stora och det lilla. Och den kopplar an till, eller väcker behov, av åtminstone någon sorts fysiskt… utlopp. Ett behov av att få vara en fysisk människa. (Haha, ni ser hur bra jag klarar av att skriva om det här. NOT.)

Och jag längtar efter att få dansa – gå på bal, röja en hel natt på ett discogolv, eller… whatever. Inte så att dansen ersätter eller har funktion av andra fysiska aspekter. Inte alls. Dans är dans och inte något annat.

Men ja, det hänger samman.

Dessutom hänger det samman med ett behov av att få vara spontan. Kunna sticka iväg och göra något för att det verkar kul, för MIN skull. Utan att behöva planera i veckor i förväg. Och utan att veta att det är stor risk att jag ska behöva ställa in med kort varsel, för att någon annans behov ska gå före.

Jag känner mig så väldigt låst. Det finns så väldigt mycket krav att jag ska var vuxen och klok och förståndig och förälder och ro iland och ordna med det praktiska och det andra behöver. Och det finns nästan ingen påfyllnad av något av det som behövs för att jag ska orka det. I bästa fall lite TV-serier och eget skrivande och en stunds träning i vardagsrummet med Lazy Dancer Tips.

Fan, jag längtar efter att ens ha möjligheten att kunna sitta och titta på TV efter att barnen somnat på kvällen, istället för att behöva finnas för någon annan. Längtar efter att inte ständigt bara behöva vara den som hela tiden finns för någon annans behov.

Stundtals känns det som att jag håller på att sprängas.

Och kanske är det inte alls en fas av sorgen. Kanske är det bara ett behov av att få vara människa.

Längtan

Längtar pill i håret.

Längtar spontanmassage av trött nacke efter arbetsdag.

Längtar mys och småhångel i soffan.

Längtar barn som somnar tryggt och lugnt i sina sängar om kvällen.

Längtar friheten att göra vad jag själv vill på kvällen.

Längtar friheten att kunna åka till jobbet och vara där och ha fokus på bara det.

Längtar möjligheten att gå en spontan runda på stan.

Längtar att gå ut och dansa.

Längtar fungerande normal oproblematisk vardag.

Längtar liv.

Ett ufo som skriver det man inte får tänka

I allt detta, de senaste dagarnas tankar kring Linnea och kring annat kring döden och sorgen och vad man pratar om, så virvlar också många tankar på metanivå. Kring detta att jag hela tiden känner att jag tassar i kanten av tabuland. Att jag uttrycker tankar som inte riktigt är okej. Så får man inte tänka och känna, eller i alla fall inte uttrycka sig. Jag känner att jag hela tiden balanserar på gränsen, väger varje litet ord.

Alla andra som skriver om Linnea skriver vackra och hoppfulla saker, eller saker om det självklara i att man som förälder försöker allt, och sånt där. Ingen annan än jag skriver saker med tvivel och grumlighet. Och även om jag ser stora poänger med att uttrycka det jag tänker och känner (för jag kan väl ändå inte vara ensam i världen om de här tankarna?) så skäms jag ändå, skäms så mycket att jag inte delar några länkar till dessa texter jag skrivit, för att jag liksom ändå bara förväntar mig att bli betraktad ännu mer som en ufo.

Jaja, jag är väl ett ufo i vilket fall.

Älsklingen är älsklingen, ju

Och, apropå förra inlägget:

Älsklingen kommer att fortsätta benämnas älsklingen här i bloggen. Av den enkla anledningen att det är hans ”namn” i bloggen. För oavsett att många vet vem jag är så är bloggen ändå fortfarande i teorin anonym. Barnen ”heter” sin innevarande ålder. Älsklingen kallade jag under lång tid ”sambon” i den mån jag nämnde honom här. Och när vi gift oss tror jag nog jag gick över till att kalla honom ”min man” här? Jag minns inte så noga. Men jag är glad att jag slutligen gick över till att skriva ”älsklingen” här i bloggen. För både ”sambon” och ”min man” blir så… kliniskt.

Älsklingen är älsklingen.

Om kategorier man inte passar in i och förväntningar på vem man ska vara när någon dött och vad man egentligen ska prata med vem om

Någon gång i höstas, när jag på twitter gav utlopp för någon del av tomheten och ensamheten och otillräckligheten i tillvaron, så fick jag en kommentar som löd ungefär så här:

Tids nog hittar du någon ny. Någon som varit med om samma [död livskamrat]. Jag har sett det flera gånger i min närhet.

Jag vet att det var snällt och omtänksamt menat. Men det störde mig, och stör fortfarande. Inte bara för att det jag var ute efter i min klagan just då inte alls var att ”hitta någon ny” (som om någon människa skulle gå att ersätta ens om det var det relevanta) utan framför allt för att jag verkligen avskyr det här med att kategoriseras på detta enkla sätt. Förringas till att först och främst vara en sådan där som förlorat sin älskade.

Det är alltså inte bara i just det här fallet jag avskyr det, utan generellt. Det här att snabbt och enkelt sorteras in i en kategori, och utifrån den kategoriseringen så antar omgivningen en massa saker, förväntar sig saker, ibland kräver saker.

Du är kvinna, så du ska vara så här.

Du är barn, så du är så här.

Du har nyss blivit förälder, så du är så här.

Du är änka, så du är…

Du är … och därför är du intresserad av … och vill … och kan … och kan inte …

Jag har i princip aldrig passat i de där kategoriseringarna. Jag är en blandning av många olika och passar egentligen aldrig in någonstans så länge man försöker basera världen på enkla kategorier. Men får jag själv hitta mina vägar och mina vänner så passar jag in alldeles ypperligt.

Jag vet inte om det bara är jag som är så här sabla komplex. Det tycks mig udda, för jag tycker att det rimliga vore att alla är komplexa. Men trots allt verkar många människor nöjda med att placeras i en kategori. En del människor tycks till och med sträva efter att fylla sin plats ordentligt i den kategori de placerats i? Eller, inte vet jag. Det hör till sånt där jag inte förstår. Jag vet bara att jag på olika sätt fått ägna stora delar av mitt liv åt kamp för att få lov att vara JAG, trots att detta JAG inte platsar i de kategorier folk velat stoppa mig i.

Men. I alla fall.

Ja, sorgen och döden finns och påverkar mig. De erfarenheter de gett mig, den påverkan de har på mig dagligdags, är självklart en del av min identitet, nu och för all framtid. Så är det. Men det är inte hela min identitet.

I huvudsak är jag, tro det eller ej, samma person som innan. Samma värderingar, samma principer, samma saker som gör mig glad och ledsen. Samma drömmar.

Däremot har jag fått anpassa mig utifrån nya förutsättningar. Förutsättningar som består i att jag får prioritera annorlunda. Av praktiska skäl och av känslomässiga skäl. Jag kan inte genomföra samma saker utan honom vid min sida. Jag får prioritera andra glädjeämnen och drömmar när jag måste klara det på egen hand. Det innebär också i praktiken att jag släpper fram en del drömmar jag prioriterade bort när livsförhållandena var andra än nu. Och att jag får hålla mig ifrån en del saker jag inte klarar när jag inte har honom som stötdämpare.

Men i huvudsak är det samma jag här inombords. Ett jag med större påfrestningar att hantera. Men samma jag ändå.

Och därför stör det mig med antydningar om att det sannolika är att om jag hittar någon ny kärlek så ska det vara hög sannolikhet för att det är någon som också förlorat sin älskade. Att jag ska förringas till att bara vara änka. Att det ska vara min tyngst vägande egenskap.

Jag har genom livet hittills hittat en, säger EN, enda person som jag varit kär i som också varit kär i mig och som det lett till ett förhållande med. En. Vi träffades när jag var 24 år. Vi tillbringade sjutton år tillsammans. Och det var egentligen fullkomligt osannolikt att vi alls skulle träffas och det berodde på en lång kedja av omständigheter. Det är så mycket som ska stämma för att hitta ”den rätta”. Ja, eller så finns det massor med människor därute som skulle kunna vara rätt för mig. Det är fullt möjligt, förstås. Men att det skulle baseras på att vi båda skulle ha förlorat en älskling till döden, det stör mig väldigt. Ja, det är förstås uppenbart för dig som läst så här långt :-D

(Och nej, självklart utesluter jag inte möjligheten att bli kär i någon som också förlorat. Det är inte alls det jag säger. Men jag inser att jag måste förtydliga det. Jag minns fortfarande tydligt när jag i femman, i ny klass, fick frågan om jag haft någon pojkvän, svarade att nej, det var väl ingen brådska, jag var ju inte ens tolv år ännu – varvid plötsligt alla visste att jag hade någon princip om att inte ha pojkvän innan jag fyllt tolv. Folk drar så märkliga slutsatser…)

Men det är ändå intressant. För det där som hon som kommenterade hade sett, att det upprepade gånger i hennes omgivning blivit just så, att personer som förlorat någon nära till döden funnit varandra och blivit par, det säger ju ändå någonting.

Jag undrar om det kanske snarast handlar om vem man känner att man kan prata med. Eller FÅR prata med.

För alltså, döden är en så förbannat känslig sak att prata om för många. Jag förstår det. Jag förstår att man drar sig för att vilja släppa fram den jobbiga tanken på döden om man inte måste. Men jag tror att vi också många gånger blivit absurt försiktiga. Och att många drabbade känner att det inte är okej att prata om döden med dem som ännu inte är drabbade. Så man pratar inte om det man känner och tänker. Undviker ämnen som rör döden. Och när man förlorat någon nära så handlar ju alla ämnen om döden. Varje gång jag vill berätta om en liten vardagshändelse, något som hänt, hur vi brukar göra i den ena eller andra situationen, så finns ju döden där. Eftersom älsklingen varit en del av mitt liv i sjutton år, och han nu är död, så finns döden där varje gång jag öppnar munnen över en kopp kaffe i jobbets fikarum. Jag vet det. Jag är oerhört medveten om det. Men jag gör ändå valet att fortsätta prata, fortsätta vara jag, fortsätta låta honom vara en del av samtalet. Fastän jag vet att det kan finnas folk som tar illa upp. Fast det gör folk oftast inte. Men ändå. Det krävs ett visst mod. Folk som lärt sig att först och främst ta hänsyn till sin omgivning låter nog ofta bli? Och då blir man begränsad, oerhört begränsad. Och då kanske man lätt hamnar i sitsen att det faktiskt bara är de som drabbats av något liknande man känner att man kan prata med? Ja, i så fall är det förstås inte så konstigt om det bara är bland andra med liknande erfarenheter man finner kärleken. För att det faktiskt bara är med dem man pratar med om riktiga saker.

Jag vill inte hamna i den fällan. Jag tror inte jag gör det heller. Jag plågar min stackars omgivning och håller älsklingen vid liv :P

Och det där är ju en annan bit av det. Älsklingen – inte det faktum att han är död, utan det faktum att han varit en del av mitt liv så länge – kommer alltid att finnas. Han, som en levande viktig person i mitt liv, kommer alltid att finnas kvar. Jag älskar honom fortfarande. Jag har inte gjort slut med honom för att vi blivit ovänner utan för att vi av praktiska skäl inte längre kan leva ihop. I någon mån är det extremvarianten av något som många människor verkar ha svårt för redan i de enklare varianterna: när det handlar om tidigare partners som fortfarande är i livet. Fast det där har liksom alltid hört till de enkla sakerna för mig och älsklingen. Jag hade inte tidigare pojkvänner som han behövde förhålla sig till, men han hade ett antal tidigare flickvänner. En del av dem kände jag bara till namn, men andra har fortsatt att finnas i utkanten av hans, och mitt, och vårt, liv under alla tider. (En del av dem finns fortfarande i mitt liv.) För som han sa, om man man älskat någon så slutar man ju inte bry sig bara för att man inte längre är ihop. (Eller nej, han uttryckte det mycket bättre och tydligare och självklarare. Fan. Jag minns inte.) Det är ju fortfarande samma människa, och så länge det inte handlar om svek eller något annat hemskt, utan bara att man inte längre väljer att leva tillsammans, så kan man ju fortfarande bry sig om varandra som vänner. Fortsätta att älska varandra som vänner – kärlek finns liksom på så många nivåer. Det är liksom det självklara och logiska. Och ändå så förbannat känsligt för så många…

Och det är ju så: älsklingen kommer alltid att finnas kvar i mitt liv. Det kommer alltid att finnas spår av honom i mitt liv. Än så länge i långt mer konkret form än jag skulle önska, för att jag inte ens orkar sortera igenom hans kläder eller gå igenom småsaker i sovrummet, men även på längre sikt i form av viktiga minnen, känslor, erfarenheter. Så är det. Och det måste förstås alla som känner mig, alla som väljer att umgås med mig, oavsett typ av relation, förhålla sig till. Stå ut med. För jag kommer ju aldrig att välja bort honom. Vilket inte heller alls hindrar att jag går vidare i livet. Det finns ingen motsättning i det: att både ha kvar det gamla och fortsätta i vad som eventuellt kommer framöver. Men man måste våga förstå komplexiteten i det.

Så. Det blev uppenbarligen en lång och komplicerad drapa för att förklara något som egentligen känns väldigt självklart. Och jag känner samtidigt att jag tassar omkring i tabuområde. För att han ”bara” varit död i knappt tio månader. Jag borde väl sitta i mitt soffhörn med ett svart flor och gråta milda tårar och inte tänka så förbannat mycket. Nå. Fet chans. Jag har som sagt var ändå aldrig kvalat in i det kategorier jag satts i.

Malmö

En gång i tiden, när jag växte upp i nordvästra Skåne, var Malmö bara en stor men tråkig stad som man liksom inte hade något med att göra. Jag tror vi kände någon där som vi hälsade på någon gång. Och ibland åkte vi till Malmö för att gå på teater (och det uppskattade jag, jag var ju teaterapa, typ). Men annars var kopplingen till Malmö… typ ingen. De städer som hade någon relevans i mitt liv, utöver min hemstad, var snarast Helsingborg, Göteborg och Stockholm.

Men saker förändras. När jag under en ganska kort period pluggade i Lund (ett år; större delen av min studietid var förlagd i Göteborg) så var det i Malmö de vettiga danslektionerna fanns och därmed alltså dit jag åkte på kvällarna för att träna. Och bananskalen ledde vidare till att jag kom att spela amatörmusikal i Malmö, och kom sedan in på musikalutbildning och bodde faktiskt i Malmö under åtta månaders tid.

Min tid i Malmö bestod av fullspäckat schema. Skola hela dagarna, arbete många av kvällarna, och en hel del helger tillbringade jag i Linköping hos min nyblivna pojkvän. Malmö, detta Malmö som hade hunnit förändras sedan min barndom, detta Malmö som jag nu istället kom att älska, låg hela tiden så nära och samtidigt i princip utom räckhåll: jag hade varken tid eller pengar att njuta av det jag bodde mitt i, där i kollektivet på Möllan.

Sedan hoppade jag av musikalutbildningen, och hamnade i Linköping och på andra platser. Men sedan 2002 jobbar jag i Malmö.

Det innebär egentligen att Malmö fortsatt att vara huvudsakligen utom räckhåll. Jag har pendlingsavstånd och hus och barn. Men så länge vi var två vuxna här stod åtminstone lite av Malmö till buds i anslutning till jobbtider.

Nu är jag, på grund av livets och dödens omständigheter och komplikationer, huvudsakligen strandad hemma. Jag kommer sällan till Malmö, och när jag gör det finns det inte utrymme ens till extravaganser av typen att gå till ”Pappas te” och fylla på telagret.

Samtidigt läser jag ju om det som händer i Malmö. Visst har det under många år funnits folk från andra håll i landet som tyckt att det verkar farligt att jobba i Malmö. Och vi har skrattat åt dem. Men nu… har det liksom ändrats. Nu är det trots allt inte bara ovetande människor från andra delar av landet som tycker det är obehagligt. Det är något som ändrats.

Och jag läser om företag som inte vill ta jobb i Malmö. Jag läser om människor som är rädda att åka till Malmö.

Själv sitter jag här hemma och längtar efter möjligheten att få vara i Malmö igen. Jag saknar mitt älskade Malmö. Detta Malmö, som kommit att bli den självklara ”stan” för mig. Detta Malmö, som jag fortfarande känner att jag ännu inte fått tid och möjlighet att njuta fullt ut.

Hoppets smärta

Före jul fick en twittervän ett hemskt besked: hennes femåriga dotter hade drabbats av hjärntumör. (Eller hur säger man? Jag tuggar runt i huvudet och hittar inte vilken formulering det är jag borde använda.)

De första beskeden sa ändå att det var en snäll långsamtväxande tumör. Det visade sig sedan vara fel. Istället var, är, det en galopperande tumör, och livsperspektivet för den lilla flickan har kortats till det extrema.

Föräldrarna har hittat ett halmstrå: en skitdyr behandling som behöver genomföras i London. Fundraising pågår, och i skrivande stund har osannolika 71 000 euro samlats in, trots att insamlingen inte varit igång ett dygn.

Och de känslor som far runt i mig i detta är så… bisarra. ”Grumliga” kallade jag dem innan idag, när jag själv delade vidare insamlingen.

Vi hade aldrig något hopp. Vi hade klara besked från läkarna redan från början att älsklingens cancer inte gick att bota, att all behandling var fråga om att i bästa fall köpa sig lite mer tid tillsammans. Och hur hemskt det än var så fanns det ändå en trygghet i det där, i att inte behöva tvivla, inte behöva fundera, inte behöva slitas mellan hopp och förtvivlan. (Jag har skrivit om det innan också.) Och jag bestämde mig väldigt tidigt för att nöja mig med det. Att utgå från att läkarna faktiskt ville det bästa, sökte alla möjliga lösningar, och att det inte fanns skäl för oss att tvivla och söka egna alternativ. För jag visste att jag skulle gå sönder långt mycket mer om jag skulle bära den sortens tvivel. Då hade jag inte kunnat hålla ångesten stången. Och jag hade aldrig skäl att tvivla på läkarna. När älsklingens vänner med cancerforskningsinsideinformation kom med förslag på vad vi borde fråga om av nya behandlingar och försök, så visade det sig att läkarna redan övervägt och kollat upp.

Men nu… nu blir som sagt var mina tankar och känslor grumliga. Åt båda håll.

Dels tänker jag att det trots allt är ett halmstrå de griper efter, föräldrarna till lilla Linnea. Det är stora pengar, många pengar, och det finns ingen garanti för att det funkar och hjälper. Jag vet inte vad oddsen är, men det tycks mig som en påtaglig risk att det ändå kommer att sluta på samma sätt. Med den skillnaden att studsandet mellan hopp och förtvivlan hunnit med några rundor till innan slutet och slitit ut dem ytterligare innan de står där med den slutliga sorgen.

Och samtidigt sås det tvivel i mig själv. Jag skäms över att jag inte själv grep efter halmstrån. För det är väl egentligen det enda rimliga att göra i det läget. Och jag gjorde inte det. Jag grep inte efter halmstrån utan accepterade att döden tog min älskade. Och jag kan väl lägga den stenen bland alla de andra i korgen som tynger mitt samvete och får mig att känna att det måste vara mitt fel att älsklingen dog. Oavsett att jag ser det orimliga och irrationella i det.

Och ja, jag har också skänkt pengar till insamlingen. Jag ignorerar pessimisten i mig och plockar fram älsklingens optimism. Eller kanske mest av allt hans självklara inställning när det kommer till att hjälpa andra människor. Jag håller fast vid det lilla lilla halmstrået av att åtminstone försöka hålla lite liv i honom genom hans minne, hans värderingar, hans… ande.

Och så är jag avundsjuk. Jag ser hur hela twitter bär den lilla familjen, och trots att jag var så öppen med älsklingens sjukdom så var jag inte fullt så öppen och blev inte buren fullt så mycket. Men mest av allt är jag avundsjuk på att vara två föräldrar, att kunna dela det svåraste med en livskamrat, rakt igenom, oavsett hur det slutar. För oavsett hur många som bär upp mig så är jag ändå ensam i det.

Jag är så ensam. På ett sätt ingen av er kan göra något åt eller ens mildra.

Sorgen gör så fula saker med en. Det är inga vackra tankar det här, jag vet. Men det är så verkligheten ser ut. Även om jag fortfarande påminns då och då om att folk, även från professionellt håll, ibland tror att sorgen är en familj hötorgskonstgråtande barn som sitter och håller om varandra i soffan.

Men jag hoppas att Linnea ska få leva. Att behandlingen ska fungera. Att en bror ska få behålla sin syster, att en mamma och en pappa ska få ha kvar båda sina barn. Jag försöker orka hoppas. För jag önskar dem inte den här smärtan.

Hur bra behöver man vara på något för att få lov att ägna sig åt det?

En gång i tiden hade jag egentligen bestämt mig för att satsa på dansen. Men omgivningens påtalanden om hur tuff branschen var, hur få jobb, hur dålig lön, hur hård konkurrens och så vidare, fick mig att fega ur och aldrig våga försöka när det väl var dags…

… vilket jag ju ångrade några år senare, och försökte igen. Fast då hade oddsen hunnit försämras av den där faktiska detaljen om ålder som är så central i sådana sammanhang. Och kanske var det inte min värld ändå. Men jag är ändå, trots det totala magplask mitt nya försök slutligen landade i, glad att jag faktiskt försökte.

Jag tror jag hört Ingemar Stenmark berätta om en lärare han hade som sa att det där med skidåkningen kommer du aldrig att kunna leva på eller ha som jobb. Men det gick ju uppenbarligen.

Oavsett vad för något man drömmer om att göra så är ju egentligen budskapet ett jantelagsbudskap: Det finns redan alldeles för många som vill ägna sig åt det där. Och du ska fan inte tro att du är bättre än någon av de andra, så det är lika bra du lägger ner och struntar i det. Lägg av, lägg ner, låt bli.

Det där mal i mitt huvud nu också, vad gäller skrivandet. Jag är inte bäst, det vet jag. Jag kämpar som en blå för att åstadkomma något som förmodligen på sin höjd är medelmåttigt. Och det finns redan alldeles för många författare. Varför ska jag?

Fast jag vill. Är det meningen att man ska låta bli allting man vill och tycker är kul bara för att man inte är bäst i klassen? Eller vem ska bestämma vilka områden den regeln i så fall ska gälla på? Om jag skriver för att jag vill det, på min fritid, även om det inte är fantastiskt bra, varför ska jag då ändå ständigt känna att jag borde låta bli för att det finns andra som är bättre och för att all historier redan är skrivna.

Det är ju bara de som vågar skita i det som har en chans att lyckas, eller hur?