Monthly Archives: april 2017

Den här helgen är dödens helg

Eller hur säger man?

Idag är det fredagen den 28 april 2017.

Det här är en sammanfattning av månadsskiftet april-maj förra året:

Fredagen 29 april 2016: Jobbar hemifrån (precis som jag gjort stor del av tiden dessförinnan) halva dagen. Sitter med på distans på utbildningstillfälle för min enhet gällande ett administrativt program jag knappt använder – men obligatorisk utbildning, så jag tänker att det är väl lika bra jag är med. Fast det rinner mest av, går inte alls in i huvudet. Och sedan på eftermiddagen kör jag in med älsklingen till sjukhuset. För han har känt sig ganska hängig, får inte i sig tillräckligt med energi eftersom han inte kan äta typ alls, och han har ringt och resonerat med dem på ASIH och ska få komma in och vila upp sig och få dropp ett par dagar. Och han klarar knappt av att gå in från bilen till sjukhuset.

Varken barfota eller skrattande längre
Frågan när
Fredagskväll 
It’s a ringing in my ear
Senare fredagskväll

Lördagen 30 april 2016: Sjukhuset har meddelat mig att älsklingens tarm har brustit. Och han mår bättre nu på morgonen än han gjorde kvällen innan. Men det här är ändå slutet, även om vi inte vet antal dagar. Och världen är tårar och kaos och att försöka få omvärlden att fatta att detta är slutet, nu måste ni fatta att snart dör han. Faktiskt. På riktigt. Och jag och äldsta sonen bosätter oss på palliativa.

Lördag morgon
Oöverstigligheter
Vid sjukbädden
För kort tid för rutiner
Man gör så många underliga saker här i livet

Söndagen 1 maj 2016: Släkt och vänner besöker på sjukhuset i omgångar. Älsklingen orkar inte mycket. Han är med och orkar prata korta stunder. Diskuterar begravning. Men det är verkligen korta stunder trots allt. Egentligen finns det inte utrymme (tidsmässigt, orkesmässigt) för alla som plötsligt vill.

Söndag 1 maj
Sol och surr och tårar
För så långt räcker inte tiden
Tårar och kramar och tårar och vänner
Tålamod
Ont
Utan tandkräm

Måndagen 2 maj 2016: Nu är det inte mycket ork kvar i honom. Mycket kortare stunder av närvaro, liksom. Och sent på kvällen dör han.

2 maj
Kontakt med omvärlden
Tårar
Babblar på som bara han kan
Förvirring
Samvetskval på märkligt hotellrum
Oavsett vad jag säger så är det här obegripligt
Även och inte minst mörkret
Strax efter halv tolv den 2 maj 2016

Så. Nu är vi där igen tidsmässigt. Det är långhelg. Och det är dödshelg. Hur känner jag inför det?

Jag vet inte. Det känns ganska tomt och konstigt. Det kan bli för jävligt, eller bara inget särskilt alls.

Vad jag skulle vilja? Jag skulle vilja ha någon att hångla med. Eller i alla fall någon som kan sitta och hålla om mig. Inte för att ta hand om det ledsna över döden utan för att få mig att känna glädjen över livet, typ. Känna mig levande. varande i nuet.

Jag bor också i hus

Bläddrar förstrött den där skittidningen “Vi i villa” medan jag äter lunch – ja, den där tidningen som man får även om man inte vill ha den.

De har en intervju med Peter Eriksson, miljöpartist och bostadsminister. Och när Peter Eriksson uppmanas berätta om sin villa så blir svaret:

– Ute på landet säger man inte villa, där säger man hus.

Och jag känner en märklig lättnad och tillfredsställelse över att någon, och specifikt just han, påpekar detta.

För det där stör mig ju varenda gång, och har gjort i alla tider, det där att det jag bor i – det jag bor i nu, men också det jag bodde i under min uppväxt – ska kallas villa. För det är ju ingen som säger att man bor i villa?!? Ja, utom om man bor i en sådan där patriciervilla (men det är ju en specialvariant i allra högsta grad), eller om man bor i något sånt där modernt byggt under det senaste halvseklet i utkanten av en stad.

Men inte annars. Annars bor man i hus.

Och ja, jag vet att alla byggnader som man kan bo i är hus. Men ändå. Antingen så bor man i hus eller i lägenhet. Det är så uppdelningen ser ut.

Villa – BAH!

Biter fast och begränsar

Och, kopplat till förra inlägget, så vill jag påpeka hur saker har en tendens att bita sig fast för mig.

Jag är till exempel väldigt medveten om att jag drar upp döden i alla sammanhang, både när jag skriver och när jag pratar. Och att han den där döde och saker vi gjorde och saker han tyckte och saker han läste och gjorde och så vidare finns ständigt närvarande i de allra flesta samtal jag deltar i. För att han var en så stor del av mitt liv under så lång tid. Och jag ber om ursäkt för det, igen och igen och igen. För jag vet att det finns folk som tycker det är så förbannat viktigt att man inte blir kvar i det förgångna, att man går vidare. Att man inte låter sorgen bli en del av ens identitet, som ju en bekant påpekade i höstas någon gång (och som han menade att jag gjorde). Och vänner svarar gång på gång att det är inget problem, det är okej att jag pratar om älsklingen och pratar om döden och så vidare, att det är fullt naturligt och inget att skämmas för. Men grejen är, att de där gångerna som folk sagt rakt ut, eller mindre rakt ut, att det är ett problem, det är de gångerna som biter sig fast och gör att jag hela hela tiden funderar över det och är så förbannat medveten om när jag gör det och därför också hela tiden ursäktar mig.

Och på samma sätt är det med det här eviga tjatet om att jag borde prata med någon professionell om sorgen. NEJ, jag har inte påstått att jag är motståndare till det – jag fattar inte vad ni får det ifrån. Jag har bara konstaterat att av olika skäl är det inget jag kommer att göra nu. Det finns skäl. En del av dem har jag förklarat här, andra tar jag inte upp här av skäl som är sådant som jag inte skriver om här. Det ni åstadkommer genom att påpeka att ni tycker att jag borde är inte att ni får mig att göra just det. Det ni åstadkommer är att det där biter sig fast: att om jag skriver om att livet är jobbigt så kommer någon att påpeka igen att jag borde söka professionell hjälp – och alltså bör jag låta bli att skriva om att livet är jobbigt för att slippa det tjatet.

För när saker biter sig fast genom den sortens påpekanden så blir bara kontentan att jag tittar mig över axeln mycket oftare, tassar försiktigare, undviker att skriva om saker. Och det blir inget bättre av. Bara sämre.

Så: det är inte så att jag nödvändigtvis tar illa upp. Tar jag illa upp så blir jag i alla fall arg. Men som det är nu så begränsar det mig bara. Och det är inte vad jag behöver.

Och så känner jag mig misslyckad. För att de beslut jag kommit fram till, genom nogsamma överväganden, ändå ska ifrågasättas av folk som av naturliga skäl inte kan känna till alla bitar – och därmed sätter igång jobbiga ältanden och ifrågasättanden i mig. I ett läge när jag verkligen behöver orka och våga tro på mig själv och mina val. Det räcker fullt tillräckligt med osäkerheten på de områden där jag inte vet hur jag ska göra.

När jag av olika skäl inte kan skriva rakt ut klarspråk så har ni tendens att alltid tro en specifik sak

Det är lite spännande på nåt sätt…

Jag skriver öppet om många saker här i bloggen. Men det finns saker jag inte skriver lika öppet om. Ibland handlar det om saker som involverar relationer eller vänner eller sådant, där jag av hänsyn till dem som är berörda inte kan skriva öppet. Likaså handlar det ibland om mina barn, för dem och deras problem har jag inte rätt att skriva om öppet. Och ibland handlar det om områden som av olika anledningar är svåra för mig att skriva om, för att jag har egna personliga spärrar – spärrar som kanske inte är logiska för alla andra, men de sitter i vägen för mig.

Ibland blir behovet av att skriva om dessa saker ändå för stort. Och då hittar jag något sätt att skriva om det: att sätta saker på pränt, på ett sätt som gör att det lättar för mig, utan att ni som läser ska kunna veta exakt vad det handlar om. För att ingen ska bli uthängd, för att jag inte ska inkräkta på andras integritet om det går att undvika.

Dessa gånger är det helt uppenbart så att ni som läser väldigt ofta missförstår det jag skriver. Och det är förstås inte så konstigt, tvärtom.

Det jobbiga är att så fort det inte är helt uppenbart vad det jag skriver om handlar om så verkar det som att många av er direkt antar att det handlar om sorgen. Inte bara i bloggen, men även i sociala medier i övrigt. Skriver jag att livet är jobbigt och jag inte preciserar vad jag menar så sätter folk igång att beklaga sorgen igen, typ.

Men alltså, det försiggår mycket annat i mitt liv. Och ja, sorgen och förlusten av en livskamrat och en föräldrapartner är förstås en påtaglig del av tillvaron, ungefär hela tiden. Det finns där som en aspekt. Men det betyder inte att allting verkligen hela tiden i grunden handlar om just det. Ibland är sorgen och förlusten bara en komplicerande faktor, i form av den praktiska komplikationen av att vara en istället för två, att inte ha någon att diskutera vardagens problem med, och att ha ett mentalt sorgeflor över tillvaron.

Och att jag har ett behov av att få vara svag handlar egentligen väldigt lite om ett behov av att få prata. Det är liksom ytterligare en aspekt av något som nästan mer handlar om en fysisk känsla, ett fysiskt behov, av det slag som jag generellt har ganska svårt att skriva om. Mer besläktat med det jag beskriver här än med behovet av att prata.

Ingen att vara svag hos

Alla dessa gånger man fortsätter vara stark bara för att man inte har någon att vara svag hos.

Det var jag själv som skrev så på twitter häromdagen. Men det var nog (tyvärr) många som kände igen sig i det, med tanke på hur många som gillade och retweetade.

Jag vet att i början efter att älsklingen dog så längtade jag vansinnigt efter att någon omkring mig verkligen skulle ge mig möjligheten att få vara svag: att någon skulle komma och lägga sig bredvid mig på sängen, hålla om mig och låta mig gråta floder. Låta mig vara så liten och svag och förkrossad som jag var, och hålla om mig och trösta.

Och det fanns ju så många som skulle finnas här och hjälpa till och ta hand om mig på olika sätt. Men fortfarande, nästan ett år efter att älsklingen dog, så är det fortfarande ingen som gjort just det. Ingen som legat och hållit om mig och låtit mig gråta ut. Ingen som suttit och hållit om mig i soffan och låtit mig vara liten och ledsen. Och allteftersom tiden gått så har i alla fall behovet av det där krympt. Tror jag. Fast då och då känns behovet påtagligt.

Jodå, gråtit har jag gjort. Floder. Men nästan alltid i ensamhet. Och annars huvudsakligen med barnen i närheten. I princip ingen annan.

Det är ju inte det att det inte finns folk som erbjuder sig att ta hand om och trösta. Men dels är de förstås sällan här när det akuta behovet uppstår. När de dyker upp, i bästa fall timmar senare, och sannolikare efter flera dagar, så har jag hunnit gråta av mig det värsta och samla ihop mig. Monterat ihop de raserade resterna av mig på ungefär rätt platser igen. Och då blir det att man sitter och småpratar. Eller storpratar för den delen. Men inte gråter tårfloder och blir omhållen som den där lilla svaga spillran.

Och ja, pratandet är också bra. Jag vill inte vara utan det. Det är ingen av er som gjort något fel eller så. Absolut inte.

Det är liksom bara det att det inte funkar att vara svag med vem som helst. Eller ens med särskilt många. Inte ens när man har massor med väldigt bra vänner omkring sig.

 

Alla dessa gånger man fortsätter vara stark bara för att man inte har någon att vara svag hos.

Det är ju det: jag skulle behöva få lov att vara svag ibland. Men det är inte ett val som finns. Jag fortsätter att vara stark för att det inte finns något alternativ, för att det inte finns någon jag kan vara svag hos, vara svag med.

Och det är så svårt att förklara vad det handlar om. För det har en tendens att låta som att det handlar om att man behöver ha en relation där man liksom är i underläge – men det är liksom på något vis tvärtom. Det behöver vara en relation där min position är så självklar att jag inte behöver bevisa någonting, inte behöver hålla uppe några murar eller fasader, inte behöver intala den andre att jag är stark, för det är redan så hen ser mig, och jag vet det. Då kan jag släppa efter och vara precis så svag som jag behöver i stunden, för jag förlorar ingenting på det.

Eller jag vet inte. Jag får inte till orden, jag kan inte beskriva och förklara vad jag menar.

Det jag vet är att älsklingen snart varit död i ett år. Och jag vet att jag saknar möjligheten att få vara liten och svag och sårbar. Den möjligheten hade jag med honom. Den möjligheten har jag inte haft på ett år. Och jag saknar det ofantligt. Trots alla andra aspekter – praktiska, känslomässiga, existentiella och filosofiska – av saknaden, så tror jag stundtals att det är det jag saknar mest av allt: att kunna krypa nära någon i soffan och få känna mig rätt upp och ner trygg.

Men jag antar att Skatteverket verkligen granskar den där tidsvinsten med bil?

Ungefär varje år när jag ska deklarera funderar jag över det här med avdrag för jobbresor. Så här står det i årets upplaga av “Dags att deklarera”:

Alltså:

Om du har åkt kollektivt har du rätt att göra avdrag för utgifterna om avståndet är minst 2 km.

Har du kört bil eller motorcykel har du rätt att göra avdrag för utgifterna om avståndet är minst 5 km. Du måste dessutom ha gjort en tidsvinst på minst två timmar per dag för fram- och återresan, jämfört med om du åkt kollektivt.

Du har också rätt att göra avdrag för bil eller motorcykel om det inte finns några allmänna kommunikationsmedel och om avståndet är minst 2 km.

Det är möjligt att någon detalj i det är ändrat sedan tidigare år. Men biten om att du bara har rätt att göra avdrag för att köra bil/motorcykel om tidsvinsten jämfört med kollektivtrafik är tillräckligt stor har funnits länge (och jag tror det varit just två timmar så långt tillbaka som jag haft skäl att hålla koll, i alla fall).

Varje år undrar jag om Skatteverket någonsin granskar denna detalj. Alltså: om de faktiskt går in och kollar hur mycket längre tid det skulle ta med kollektivtrafik för alla de som söker avdrag för jobbpendling med bil. Jag gissar på att de inte gör det. Och det är i så fall väldigt synd. För här finns ju faktiskt en jättefin möjlighet som bara ligger alldeles framför näsan på dem och rimligen inte kan ifrågasättas, men som borde kunna göra en ganska rejäl skillnad för miljö – och för vad som är socialt accepterat. Plus att det faktiskt skulle kännas ganska fint för oss som liksom håller oss till de här reglerna.

Men det kan ju också vara så att jag har fel. Att de faktiskt kollar detta. Det skulle förstås vara förjävla skönt om det var så. Så snälla, säg att jag har fel!

De missade skicka med deklarationsbilagan “Du som dött under året”

Bland det allra sista älsklingen gjorde innan han dog var att deklarera – jag tror det var samma dag som jag senare skjutsade honom till sjukhuset för sista gången.

Som en effekt av Döden (TM) ska jag i år uppenbarligen deklarera för fyra personer.

Deklarationspappren kom nog så sent som i förra veckan. Sent var det i alla fall: en bra bit in i april, ett bra tag efter att alla andra verkade ha fått sina att döma av sociala medier. Fyra stycken sådana där platta blåa plastförsändelser. En till mig, en till älsklingen (dödsbo), och en till vardera barnet. Ja, för barnen har ju fått efterlevandepension eller vad det heter.

Jag har inte ens vågat öppna plastpåsarna förrän idag. Nu har jag gjort det.

Jag konstaterar att den här gången har både min och älsklingens försändelse fått en “Dags att deklarera”-bilaga. Fast den är ju tunnare än nånsin. Och verkar ändå inte ha punkten jag letar efter, punkten jag skulle behöva för att reda ut hans deklaration: “Det här gäller om du har dött under året.” Och det kan väl inte bara vara jag, utan det måste väl ändå rimligen de flesta som får deklarationsförsändelse för någon döing undra – de allra flesta av oss drabbas väl rimligen inte så ofta av det att vi har koll sedan tidigare på hur man gör?!?

Jag konstaterar för övrigt också att älsklingen nästan har lika högt belopp under “Lön, förmåner, sjukpenning” som jag, trots att han bara levde en tredjedel av året. Och visst, det kom någon stor klumpsumma för innestående semester och sånt, men det låter ändå mycket… men jag har ju inte koll. Dessutom har jag sämre ordning på papper än jag brukar. Sorg och slut på ork och själv med allt och så vidare – ja, ni vet.

Så… jag drar mig för det här. Samtidigt som jag känner att det förmodligen inte är läge att bara köra på varianten anta att allt stämmer och skicka in – eller?

För ett år sedan satt du i alla fall fortfarande i soffan eller fåtöljen. Jag kunde fråga dig om saker. Kunde be dig om hjälp att sovra och reda upp i geggan i mitt huvud när jag inte visste hur jag skulle prioritera bland allt jag tyckte jag borde hinna och orka. Få mig att hitta en lagom nivå och en känsla av att jag åstadkom något, kanske till och med åstadkom rätt saker. Och att det dög. Och att jag dög.

I år sitter du inte där.

I år ska jag motivera allting på egen hand.

I år finns du inte här och säger oh! och ah!

Nej, jag har fortfarande inte godkänt att du dog. Det är inte okej.

För en är så väldigt mycket mindre än två

Det här med att vara ensam förälder istället för två… det påverkar på så många sätt.

När man är två vuxna så är man två vuxna med liknande viljor och ambitioner. Två vuxna som vill hitta på saker som man också ser till att dra med barnen på. Två vuxna som gemensamt bestämmer och motiverar och lirkar och tjatar – och också får med sig barnen.

Som ensam förälder är det jag mot de två barnen som helst inte vill. Det är jag som måste dra hela lasset av att övertyga. Det som händer istället är förstås att jag själv tappar övertygelsen. Ytterst få saker känns motiverade nog för att ta den kampen. Jag skiter i det istället. Vi stannar hemma. Vi gör inte saker tillsammans. För jag pallar inte motivera både dem och mig själv.

Det är liksom inte alls samma sak som att bo ihop med sin livskamrat som vill samma saker som jag och som är med och peppar och får saker att hända.

Som ensamförälder försvinner också alla de där samtalen i vardagen. De där samtalen med någon jämngammal vid matbordet eller i soffan eller i köket: samtal om världshändelser och politik och väder och miljö och musik och böcker och… allt. De där samtalen som gör att barnen träffarpå en massa saker, hör en massa saker, lyssnar och fångar upp och halkar in och lär sig och får en uppfattning.

Ska jag prata med barnen om viktiga saker så blir det Avsiktliga Samtal (TM). Och det är liksom en helt annan sak. Inte alls lika funktionsdugliga.

Och nej, det blir inte samma sak när andra människor kommer på besök. Jag pratar inte på samma sätt med andra människor som jag gjorde med honom, som jag kände utan och innan och dessutom valt att leva med för att vi funkade bra ihop och verkligen kunde prata. Sorry, men ni kan inte ersätta det.

Men så att vara ensam förälder handlar inte bara om eländet att vara den som ska hinna och orka allt. Det handlar också om att en aldrig är ens i närheten av två. Och att så mycket av det som formar en finns i de små dagliga sakerna, som jag aldrig kan fylla på egen hand. Och som jag inte ens orkar försöka fylla upp på egen hand eller ens i närheten av.

Och så blir jag per automatik en alldeles otillräcklig förälder och en alldeles otillräcklig människa. Långt bortom de praktiska aspekterna och i ett universum jag inte vet vad jag ska göra åt.

Tomater och orangeriet

Igår planterade jag om andra omgången tomater och paprikor, från pluggbox till riktiga krukor. Det innebär att jag nu återigen har några dagar när jag på morgonen när ut plåtarna med småkrukor orangeriet och på kvällen bär in dem i huset igen, för att de ska få härdas utan att vara ute under nätterna (som ju normalt är kallast).

Det är samtidigt så fascinerande att se utvecklingen hos de plantor som nu hunnit få några veckor i orangeriet. De har i princip inte vuxit på höjden, men de har gått från ljusa gängliga plantor till betydligt stabilare: kraftigare stjälk och mycket mer rött i färgen i både stjälk och blad. Jag minns att jag noterade samma förra våren, som ju var första med orangeriet “på riktigt”. Och ja, det är ju en alldeles utmärkt effekt.