Monthly Archives: februari 2008

Hård i magen [inte för äckelmagade]

Visst har man läst om problem med hård mage hos gravida. Men förra graviditeten märkte jag aldrig av det – snarast tvärtom – så jag inbillade mig att jag skulle slippa nu med.

Icke.
Igår slog det till. Igårmorse hade jag behövt bajsa, men jag skyndade mig på toa för att Simon hoppade utanför dörren och var kissnödig, så det blev inte.
Sedan har jag försökt – många gånger.
Kan inte bajsa.
Idag på förmiddagen har jag knaprat i mig en hel påse (250 g) katrinplommon. Och druckit massor av vatten.
Än har det inte gett resultat.
Jobbigt, ju! Blir liksom trött i hela kroppen på nåt vis. (Och inte är det lättare att ta i med stor mage…)

Att föda…

För ganska längesedan – ja, okej, allt är relativt, men någon gång hösten -06, måste det varit – köpte jag boken ”Att föda”. När jag var gravid med Simon läste jag inte så mycket om förlossningar; jag tyckte att det var en naturlig sak, som man ju på nåot vis tar sig igenom – ”det har ju kvinnor gjort i alla tider” – och dessutom proppades man full med info om förlossningen på föräldrakursen. Vis av erfarenheten tänkte jag vara mer påläst inför nästa barn, och långt innan det alltså ens var aktuellt att börja tillverka detta nästa barn, skaffade jag boken ”Att föda”. Pocket – billigt och gick att köpa på stationen. Dessutom hade jag fortfarande väldigt ont i huvud och nacke efter whiplashen, och en bok var ett sätt att försöka skingra tankarna; en bok om att föda var ett sätt att försöka tänka framåt och hoppas på att det trots allt skulle bli möjligt med ett barn till.

Jag läste en del i den. Sedan skulle svärföräldrarna komma på besök, och en bok om att föda är inte det man låter ligga framme – i alla fall inte om man inte är gravid. Det skulle garanterat få dem att tro något som inte var sant… Så boken lades undan.

Jag TROR jag haft den framme sedan dess. Jag tror att den har varit med som möjlig reselektyr i någon väska vid något tillfälle, i alla fall, och jag har bestämt för mig att jag sett den här hemma, för inte fruktansvärt länge sedan.

Det kan äl vara en månad sedan jag började leta efter den här hemma. Tänkte att det kunde börja bli dags att läsa den.

Och som jag har letat! Jag har kollat igenom varenda bokhylla, flera gånger om. (Haft sambon till att göra detsamma.) Letat bakom bokhyllor. Letat i väskor, i kassar, på alla upptänkliga ställen.

Jag hittar den inte. Punkt.

Så idag gick jag inom Pocketshop, för att skaffa en ny.
Hittade faktahyllan.
Hmm… och författaren heter… Abascal. Gudrun Abascal. Bör stå bland de första faktaböckerna, alltså.
Jodå. På allre översta hyllan står den. Jättesmidigt för en gravid. Jättesmidigt för någon som redan från början är ganska kort i rocken, och nu har betydligt svårare än vanligt att smidigt sträcka sig upp…

Efter ett ganska stort antal försök fick jag i alla fall fatt i främre pärmen av boken och kunde få ner den och gå och betala.

Så nu har jag ett nytt ex.
Undrar hur många dagar det tar innan mitt första ex av boken dyker upp? Jag menar, utifrån Murphy’s law och andra likartade naturlagar, så borde det här vara det effektivaste sättet att hitta den gamla – eller hur?

*dunk dunk dunk dunk dunk*

Jodå, hjärtat slog för fullt vid BM-besöket i morse. Bebisen lever Vilket känns betryggande att veta, för det är fortfarande ytterst sällan jag känner något av den; det är inga övertygande rörelser (jag är lika osäker varje gång på om jag verkligen känt rätt), och det går många dagar emellan. (Fast på tåget in, efter MVC, så tror jag nog jag kände lite )

Blodtrycket var också OK.
Vikt 80,8 kg.
Och så kollade BM SF-måttet, fast hon sa aldrig högt vad det var, och jag har inte kollat om hon alls skrev in det i journalen.

Och så fanns ju alla provsvaren från inskrivningen. Inga konstigheter där.
Blodgrupp 0+
Antikroppar mot röda hund.
Ingen HIV eller syfilis

Nästa besök om drygt fyra veckor…

I morse kräktes jag. Första gången på 1½ vecka. Men det var nog för att jag hade extra mycket slem som jag hostade upp…

Och den här helgen har jag ägnat mig åt att vara förkyld. Det kom krypande i fredags eftermiddag och var värst i lördags kväll. Är på bättringsvägen *peppar peppar*. Nåja, det har hittills varit en ganska enkel vanlig förkylning: nästäppa, rinnande näsa, rinnande ögon, trötthet och lite ont i kroppen.

Förlösande tårar

Jag bråkade med Simon imorse.

Först ville han titta på morgonbarnprogram, och han deklarerade själv att han inte skulle bråka sedan när det var dags att äta etc. Så han fick titta.

Sedan, när jag sa att nu får du inte titta på fler program, nu är det dags att komma och äta – så blev han självklart tvärsur och arg, och när jag påtalade vad han tidigare sagt, så skrek han ”Ja, men jag har ångrat mig nu!”.

Ja, sedan var det igång. Han skulle allt annat än äta. Skulle hinna allt mellan himmel och jord, fast det började bli ont om tid. Och när han lovade att gå upp och klä på sig – så gjorde han förstås inte det, utan satte igång att klippa och pyssla på sitt rum.

Det blev tajt om tid. Och jag var nog ovanligt brysk. Struntade i att försöka prata och förklara. Tog på honom kläder snabbt och effektivt. Ignorerade gråt och skrik – samt gormade tillbaka.

När han inte öppnade munnen när jag skulle borsta tänderna, så sa jag att nä, då får det vara, då borstar jag inte dina tänder. Och vidhöll, trots hans gastande om att han inte ville ha hål i tänderna.

Vi kom iväg. Fick honom avlämnad hos dagmamman. Och i mig hade jag en del ilska (fast den mesta hade jag nog släppt ut), men framför allt en hel massa gråt.

Körde in till tåget.
Första biten satt den återhållna gråten kvar inne i mig.

Lasse på skivan i bilstereon.

”Du växte upp i det lilla landet
Du känner doften av skrapsår och grus
Av skogens nässlor och bäcken därigenom
Mellan rader av symmetriska hyreshys

Där hade nån slagit i spaden och drömt en dröm
Men det är ingenting som märks där idag
Där gror nu bara drömmen om en väg därifrån
Ett annat liv, ett annat jag

Den stan hade inga visioner
Inga öppna hav, ingen kust
Inga salta historier i väggarna
Inga svindlande höjder, ingen lust

Känner du hur längtan tar
Hur du sträcker dig och stretar
Bakom varje hög av sand
Finns guld för den som letar
För den som letar…”

Det börjar lossna, lösa upp något inombords, släppa fram någon sorts tårar. Tårar som vill ut.

”…men i en etta i det högsta huset
rullar inlandsisen in
Vart ska du gå, vad ska du göra med tiden,
med alla tusentals nätter och dar?
Ska du schemalägga hela livet
eller ha din rastlösa frihet kvar?”

Jag har ju svaret inombords, vet så väl, vet vad jag valt. Men ibland lever man upp inte riktigt upp till sina val. Och ibland behöver man bli påmind.

 

”Jag stängde aldrig nånsin några dörrar
Jag bara gick ut
Och du fråga och jag svara
‘Det är klart att jag saknar en dag som förut’

För det kanske känns svårt när ljuset har släckts
Vi är mitt i vår mörkaste tid
Det kanske känns hårt, men när minnena väcks
Kan jag fortfarande höra ditt liv” (Lovesång)

Det lossnar. Förlösande gråt. Upplagrad gråt. Inte egentligen gråt från den gångna morgonen. Mer av gråt som liksom förbinder mig med livet. Som släpper fram mig, känslor.
Jag har nog stängt in mig själv lite?

”…man saknar inte sånt som man har…” skrålar Lasse på stereon.

Det är svårt att förklara. Men det var länge sedan Lasse-pojken fick det att lossna för mig på det viset. Länge sedan textraderna nådde in i mig på det viset. Inte för att jag kan se att de knyter an till något särskilt, till något som är särskilt aktuellt eller så. Men de rör vid någonting, djupt inuti.

”Tro, ork och lust är lätt att tappa
Lätt när stora drömmar trängs med saknaden
Och vinden blåser hårt emot din kappa
Men i sinom tid så vänder allt tillbaks igen

Håll ut! Håll ut!
Förr eller senare spricker en bubbla
Håll ut några dagar till” (Håll ut)

Och det är så skönt när bubblan spricker.
Det är så skönt att gråta.
Så förlösande.

”Guld är inte det enda här som glimmar
När jakten går på allt som liknar räddningen
Och lyckan varar bara några timmar
Det är inte den vi söker, inte den min vän”

Jag sitter där i bilen och gråter.
Jag vill egentligen sitta där och gråta hur länge som helst. Men jag måste gå till tåget… har inte tid att missa det.

”…förr eller senare spricker en bubbla, håll ut några dagar till!”

Uppäten flex och trötthet

Jag har flextid på jobbet. Jag är inte den som normalt sett jobbar över en massa, men jag tycker om att ha lite extra tid på flexen, ”i fall att”. Det händer ju att man behöver gå tidigare eller är extra trött någon dag. 10 timmar är rätt lagom.

I höstas, efter en ganska intensiv period på jobbet, var jag uppe i nästan 30 timmar på flexen.
Det var INNAN graviditeten.
Innan tröttheten.
Sedan har det krympt. Lite i taget. Lite till. Och lite till.
Nu är det slut.
I morse tror jag jag låg på 7 minuter – MINUS.

Det innebär att jag i praktiken måste jobba mer än vad jag gjort på hela graviditeten för att inte halka ner längre – och det vill jag inte. Bör jag inte.

Och jag är så sabla trött Trots att jag varit ensam hemma i helgen och kunnat sova så länge jag vill på morgnarna.
Dessutom har jag börjat få svårt att somna på kvällarna

Sorterar kläder

Ja, jag vet att det är alldeles för tidigt att ta fram bebiskläder. Men det är faktiskt inte därför – egentligen.

Jag håller på att sortera igenom en massa olika lådor. Man samlar på sig så mycket, och ibland måste man rensa igenom och se efter vad man verkligen ska ha kvar. Jag har t.ex. haft några rejäla omgångar av skolböcker och -pärmar av blandat kompott från låg-, mellan- och högstadium.

Näst i tur stod lådor med gamla barn- och bebiskläder. Och som sambon sa, de ska ju ändå sorteras, så varför inte nu? Bebis- och barnkläder har stoppats undan lite på slump, och det har kommit kassar tillbaka med utlånade bebiskläder, så det var en salig röra i lådorna, med blandningar av storlekar och så.

Nu ligger det högar på vardagsrumsgolvet istället, ordnade efter storlek.
Jag tror faktiskt jag ska ta och skriva upp vad som finns i respektive storlekshög, innan jag plockar undan det i lådor igen. Kan vara bra att veta vad som behöver kompletteras.

Dessutom skadar det inte att det luftas lite – en del av lådorna har stått ute i förrådet…

Är det foglossning jag känner?

Ont… i baken. När jag går i trappor eller gör någon konstig rörelse. Äsch, svårt att beskriva.

Så fantastiskt… charmigt…?

Kommer rusande nerför trappen på morgonen. Siktet inställt på badrummet: jag behöver kräkas.
Kommer in badrummet. Upptäcker – i tid, tack och lov – att i vasken, där jag tänkt kräkas LIGGER EN KATT.
Flyttar katt.
Kräks.

Nu är jag där igen

Jag tycker magen krymper. Och det tycker jag inte om. Det gör mig nervös, minst sagt.

Jag vill ha massor av boxar och kickar och sparkar från magen, NU! Inte obestämt knölande en kort stund var fjärde-femte dag – som lika gärna kan vara inbillning – utan säkra, otvetydiga, övertygande sparkar, så att jag VET att bebis lever.

Moderkaka i framvägg är inget för mammor med ångesttendenser

Hur kan man dricka så mycket

och ändå kissa så lite?

Jag är törstig – jämt, jämt. Jag dricker mängder med vatten. Men jag tycker ändå inte att jag kissar särskilt ofta. (Och törsten försvinner inte… bara mildras.)

Var blir allt vattnet av, egentligen?
Javisst, jag svettas iblan på nätterna – men ändå?
Lagrar jag upp det i kroppen? Jag tycker inte att det borde göra det så tidigt, och när jag var på MVC i förra veckan, så tittade sköterskan extra på mina händer, just för att utesluta detta när vi pratade om min trötthet – och konstaterade at nej, det verkade inte som att jag lagrade upp vätska.
Gör jag det ändå?!?

För jag hittar ingen annan förklaring…

(Och ja, jag vet. Det var likadant sist…)