Monthly Archives: november 2015

Paketkalender och aktivitetskalender

Imorgon är det första december. Ja, jag tänker på julkalendrar.

Efter att ha läst inlägg där folk ondgör sig över detta NYA i paketkalendershysteri och påtalar att när DE var små så fanns det minsann inga paketkalendrar, så vill jag börja med att säga: Det fanns det i alla fall när jag var liten. Vi hade paketkalender hemma, och vi hade paketkalender hos dagmamman (hos dagmamman fanns det så många paket varje dag som det skulle vara barn där den dagen). Och då var det inte så att vi hade gott om pengar hemma, definitivt inte, och det var inte så att det var lyxigt och materiellt och bortskämt hos dagmamman heller. Men det var ju huvudsakligen SMÅ saker man fick. Suddigummin, pennor, julgranspynt.

Med det sagt (och det har jag väl sagt i den här bloggen förut, tror jag?), så tycker jag att paketkalendrarna är besvärliga (det har jag definitivt sagt förut), både ur konsumtionshänseende och ur aspekten hur mycket tid de tar att planera och greja med. Eller kanske mer den mentala kraften än tiden.

Vi har kört diverse varianter de senaste åren, för att försöka komma runt konsumtions- och prylhetsen:

Ärlig talat har väl inte barnen varit jätteöverlyckliga. Pengarna från 2012 ligger fortfarande i en burk för att de aldrig orkat komma överens om vad pengarna ska gå till.

Det som verkar vara poppis, att döma av vad man läser på nätet, bland föräldrar som vill ha en typ paketkalender men utan konsumtion, är att man istället ska ha en aktivitetskalender. Men nej, någon sådan tänker jag INTE göra. Någon sorts självbevarelsedrift och känsla för det här med vad som tar kål på mig har jag faktiskt. Det är en sak att skriva ihop ett decemberschema med vilka saker som ska göras när – pepparkakor, lussebullar och så vidare – det är en sak, men det behövs ändå luckor och dagar utan planer och möjlighet att rumstera om och möjlighet att rubba planer och inte orka. Att sätta ihop en aktivitetskalender tar en massa tid och ork att sätta ihop, och sen en massa tid och ork från en förälder att genomföra/få att fungera i praktiken. Ja, barnen behöver vår tid och vårt engagemang och vad det nu heter i de där inläggen som förordar aktivitetskalender – men de behöver väl också föräldrar som inte tar sig vatten över huvudet och kör slut på sig själva? Så NEJ TACK.

Egentligen hade jag tänkt nöja mig med att låta sjuåringen få en legokalender (lego är trots allt ganska okej) och låta elvaåringen vara för stor för kalender.

Men så fick jag en idé: Elvaåringen älskar att ligga och läsa gamla Larson-tidningar innan han ska somna. Och alla han/vi har har han läst oändligt många gånger. Och gamla serietidningar kan man köpa begagnade på Tradera.

Så jag har ropat hem en hög Larson, som ska bli hans paketkalender. Det är lagom okomplicerat och okonsumtionshysteriskt. Och något jag faktiskt på något plan kan hävda att han behöver. För ibland behöver han faktiskt den där stunden för att tömma huvudet och kunna somna.

Fast jag kom på den här idén lite för sent, så tidningsbunten har inte anlänt ännu. Jag antar att jag ska gå och slå in ett tomt paket till honom till imorgon?

Rapport från Gorm vid tjugo i elva

Därute härjar Gorm. De närmsta väderstationerna har hittills varit uppe i 27 (en bit inåt land) respektive drygt 25 (vid kusten) i vindbyarna nu vid halv elva.

Vi har ström hittills, men har ändå kört myskväll: brasa, stearinljus och så har älsklingen högläst Sagan om de två tornen för hela familjen i den utdragna soffan.

Nu ligger sjuåringen kvar under ett täcke i soffan, och jag lyssnar till brasans sprak och vindens härjningar.

Vilken trygghet ska jag bygga tillvaron kring?

Tillvaron behöver trygghet. Grundvalar att vila på när förutsättningar ruckas och tillvaron svajar.

Min trygghet är min älskling. I honom har jag hittat det stöd jag behöver för att orka vara jag även när jag inte orkar, och stödet för att inte orka när så är fallet. Ja, kanske är jag från början en ganska trygg person – och samtidigt inte alls, delvis på grund av livets törnar och delvis på grund att mina egna svaga punkter. Älsklingen kompletterar och stöttar upp där jag av olika skäl inte räcker till.

När den trygghet man har inte längre är något man kan förlita sig på ska finnas, i alla fall inte “for long”, då behöver man annat att förlita sig på och söka trygghet i. Som tankar om att världen i alla fall finns kvar därute och tillvaron rullar på som den alltid har gjort.

Men världen därute, världen som en gång var tillförlitlig och förutsägbar, den är inte längre det. Och då menar jag inte i min absoluta närhet rent fysiskt. Jag menar de politiska stämningarna, de självklara värderingarna som kändes som allmängiltiga, om människors lika värde och sånt. Och jag menar klimatförändringarna, som på sikt ändrar förutsättningarna för samhällen och liv över hela världen.

Så var ska jag hitta och bygga tryggheten på sikt? Jag vet inte säkert. I mig själv, antar jag. Vilket är just vad jag inte bör göra, förstås – eftersom jag har en tendens att ta på mig för mycket ansvar och kräva för mycket av mig själv.

Så jag försöker ändå bygga tryggheten i det jag har omkring mig. Och det blir liksom i det materiella: i huset, i trädgården, i sådant jag gör och skapar. Och i texter jag skriver och musik jag lyssnar på.

Men det känns inte väldigt stabilt i mig. Inte så att jag har ångest av “vanligt” slag. Det är som att sånt rinner av mig, att jag inte orkar. Men däremot är det en sorts lågfrekvent vibrerande oro i mig. Och den gör mig extra stresskänslig. Just nu finns liksom inget att ta av, inga reserver. Minsta lilla ger mig ont i magen och får mig att vilja kapsla in mig i skalet av min kropp.

På tisdag ska vi till läkaren och få veta vad senaste undersökningsbilderna sa.

 

Idag känner jag mig som en pytteliten handlingsförlamad lort

Det är den stora klimatmarschdagen. Men jag pallar inte åka in till Malmö. Även om jättemånga viktiga och kloka människor sagt att det här, det är en stor och viktig dag och det är viktigt att vi är många som visar det och nu gäller det och…

Jag orkar inte.

Jag orkar inte ens försöka skriva ihop en skylt och ta mig in till torget i byn och demonstrera själv.

Jag orkar varken ta ställning till hur eller vad, eller rent praktiskt genomföra.

Jag är bara trött och lättstressad, får ont i magen och försöker stänga in mig i mitt skal när sjuåringen far runt som en tog och studsar och skränar i sina lekar.

Varför är just idag så jävla viktigt – viktigare än allt jag gör alla andra dagar? Varför är det plötsligt som att symbolvärdet av att en mer eller mindre medverkar på en demonstration blir så avgörande för jordens framtid? Är det för att det stressar mig så mycket i magen att veta att jag faktiskt inte alls pallar.

Någon kommenterade att jag förmodligen gör större nytta för klimatet bakom datorn. Och ja, det tror jag också. Faktiskt. Men det hindrar inte att jag har förbannat dåligt samvete för att jag är hemma. Så dåligt samvete att det gör mig ännu mer handlingsförlamad.

Det jag behöver göra är att stormsäkra och bära in ved, inför att stormen Gorm kommer ikväll.

Är det inte lite grann tvärtom?

En liten fundering i dessa tider av flyktingpolitik och “kaos” och sånt:

SD säger som att äntligen/slutligen har de andra partierna anammat vår politik och börjar säga och göra det vi sagt jättelänge.

Och nu vill jag först poängtera att jag inte vill ha någon åtstramad flyktingpolitik eller stängda gränser eller tillfälliga uppehållstillstånd, och jag anser inte alls att Sverige är fullt, och så vidare. Tvärtom. Men:

Det är väl en väldig skillnad på SD:s politik/åsikt att vi borde gjort så här i åratal redan, trots att det kommit förhållandevis få flyktingar jämfört med nu, och att tycka att något (oavsett vad mer exakt) behöver ändras i mottagandet nu, när det kommer enormt många fler?

Att säga att situationen är lite småknepig och ovan att hantera nu är väl inte att gå i SD:s ledband eller anpassa sig till deras politik – är det inte i någon mån tvärtom?

Med reservation för att jag är skittrött och därför inte lyckats få mina formuleringar passera alla varianter på guldvågar eftersom guldvågarna redan stängt ner av pur trötthet…

Så långt räcker en kyckling

För typ en vecka sedan köpte älsklingen en kyckling. En sådan där “sista dagen nedsatt pris”-kyckling. Kycklingen stoppades direkt i frysen när han kom hem.

I onsdags tinade jag den och stoppade in den i ugnen med potatis runtom (samt andra ugnsformar med pumpa respektive palsternacka och rotselleri). Sedan tömde jag av buljongen från potatisen och gjorde en god sås till. Jag tror att det åts ganska ordentligt av den goda maten. Men det blev en hel massa kyckling över.

Så igår (fredag) gjorde vi fajitas på kycklingresten. Ja, det behövdes ju tillbehör av diverse slag och så, men ändå.

Så långt räcker en kyckling som egentligen skulle slängas.

Adventsfika – juletid är invigd

Idag har vi haft vår traditionsenliga adventsfika. Jag tror det är femte året i rad?

Mängder med kakor – sirapskakor, havreflarn, chilichokladkakor, pepparkaksdrömmar, sockerkaka och pepparkakor; kaffe, te och saft, glögg, mandlar och russin. Levande ljus, elljusstakar, ljusslingor och brasa i kaminen. Fem julskivor i CD-växlaren. Och massor med människor, så att sittplatserna inte riktigt räcker till.

Härligt, trevligt och lagom okomplicerat.

Och ja, vi har röjt och städat och bakat innan. Baka är trevligt. Städa behövdes nog ändå *host* Och visst är det alltid en liten aning ansträngande att ha många människor på besök – men också väldigt trevligt.

Nu är liksom juletiden invigd. Och nu är det ganska skönt att sitta med en kopp te i godan ro och höra knastret från de sista glöderna i kaminen.

Black friday – kan vi inte ha vår egen tolkning?

Idag är det tydligen Black Friday. En amerikansk (USA:nsk) tradition grundad i att det är en klämdag när folk har tid att shoppa och affärerna därför kör rea/stora erbjudanden – om jag fattat det rätt. Ungefär som mellandagarna här? Och numera satsar tydligen många svenska affärer på att “hänga på” med Black Friday-erbjudanden. Mer konsumtion. Precis vad vi inte behöver.

Men eftersom benämningen Black Friday tydligen trots allt landat i Sverige, så tänker jag föreslå en alternativ tolkning och användning av dagen: Idag är den svarta fredagen. Den sista helmörka dagen innan vi börjar tända julbelysning av diverse slag inför första advent. Idag är det alltså en mörk dag, i den fysikaliska aspekten av det. Och det tycker jag vi kan göra fullt ut: släcka lite extra nog, njuta av att mysa i mörkret – innan vi i helgen tänder de ljus som behövs i mörkret.

 

Att vara stolt över att inte vara tvärsäker

För elva dagar sedan skrev jag så här:

Det är en komplicerad tid och en komplicerad värld vi lever i. Och all informationen finns därute. Som engagerad och ganska medveten bör man vara insatt och påläst. Ha åsikter och ta ställning i allt, men självklart inte utan att först ha satt sig in i frågan ordentligt, läst på, vägt för och emot och så vidare.

I grunden är det förstås jättebra. Fast… ibland orkar jag inte riktigt. Jag orkar inte sätta mig in i allt, läsa allt, förstå alla samband i alla konflikter och samhällsproblem och situationer. Varken huvudet eller tiden räcker till. Och då kan jag ju inte heller tycka något riktigt tydligt. Möjligen ha en magkänsla, hålla fast vid grundläggande värderingar och ställa frågor, men inte uttrycka någon riktigt tydlig åsikt i det specifika.

Då känner jag mig otillräcklig och lat och inte tillräckligt bra. Som en sån där man inte riktigt ska vara. Speciellt eftersom liksom alla andra verkar ha orkat sätta sig in i och ha väldigt klart för sig.

Och så där känner jag ganska ofta för tillfället. För det är så väldigt komplicerat det där som pågår omkring oss i samhället för tillfället. Inte bara i länder långt borta, utan HÄR, där jag passerar varje dag.

Sedan dess har vi hunnit med terrorattentat i Paris, höjda terrorhot på flera håll i Europa, inklusive Sverige, en misstänkt terrorist som gripits och sedan visat sig vara oskyldig, en oherrans massa turer fram och tillbaka med flyktingsituationen… för att bara nämna några saker.

Folk har tyckt så oändligt mycket. Folk tycker en jävla massa på områden de garanterat inte kan och vet tillräckligt om. Åsiktsgrupperingarna blir bara mer och mer polariserade. Det är väldigt mycket “De har fel och jag har rätt!”. Tonen i twitterflödet blir allt hätskare.

Plötsligt är jag glad över att inte ha orkat sätta mig in i allt. För jag vill hellre vara lite lagom luddigt osäker på vad som är rätt lösning, nånstans där i mitten, än att vara ilsket stensäker på något som tids nog – några dagar eller år senare – visar sig vara uppåt väggarna.

Och jag är också nöjd med att kunna erkänna min okunskap. För vårt samhälle, som är så komplext, bygger också på att vi har olika expertisområden – alla kan inte vara experter på allt. Och i det ligger också att vi måste överlåta vissa bedömningar och ställningstaganden på några personer, som kan sakerna bättre än oss andra. Vi måste lita på att de kan mer och har bättre överblick, att dessa personer som studerat ett ämne i flera år och arbetat med det ännu fler kan ämnet bättre än vi som plöjde tre artiklar på nätet och en i morgontidningen. Och JA, de kommer att ha fel ibland. Den ingår också i kalkylen.

För som en på twitter skrev:

idag ska jag försöka vara stolt över att jag inte är tvärsäker på allt, istället för att skämmas över det.

Liten lösryckt tanke kring dagens nyhet

Ja, alltså det här med flyktingfrågan och regeringen…

Det frågas från en massa håll hur miljöpartiet över huvud taget kan välja att sitta kvar i regeringen i detta läge. Och det kan man ju verkligen fråga sig. Verkligen.

Och jag funderar här för mig själv på min kammare: Om det hade varit om tre veckor, hade miljöpartiet agerat annorlunda då – och brutit regeringssamarbetet?

Om tre dagar börjar klimatmötet i Paris. Där står i någon mån världens framtid på spel. Så här sa tydligen Rockström nyligen:

– Det går inte att utesluta att Sverige är det avgörande landet. För om inte vi, som har de bästa förutsättningarna av alla, klarar av att transformera oss till att bli en fossilfri nation, då är det en väldigt liten sannolikhet att andra länder kommer klara det.

Miljöpartiet och vår klimat- och miljöminister spelar faktiskt en viktig roll här. Om regeringen skulle spricka precis innan klimatmötet drar igång – då tror jag Sveriges roll i förhandlingarna skulle rasa samman. Eller i alla fall bli mycket sämre.

Om man verkligen bryr sig om klimatet och framtiden, så tror jag man försöker hänga kvar i regeringsställning i det läget. Åtminstone några veckor till.