Monthly Archives: augusti 2017

Avfärda inte de små myndigheterna bara för att du inte känner till dem

Regeringen meddelar att flera myndigheter ska flyttas från Stockholm till andra delar av landet.

Några av myndigheterna det handlar om är små och ganska okända. Och märkligt nog (eller inte) så är det där fokus hamnar. Igen. Jag vet inte hur många som kommenterat saker i stilen ”[XXXX-myndigheten], varför har vi ens en sådan och vad gör den? Vi har alldeles för många onödiga myndigheter!”

Detta slänger alltså folk ur sig utan att ens ta reda på vad myndigheterna ifråga gör. Det där är liksom ett sånt där modernt mantra: vi har för många myndigheter och alltså måste de bli färre. Typ. På ren princip, liksom.

Men alltså: staten sysslar med väldigt många saker. Det är liksom det staten gör. Staten tar hand om att genomföra och kontrollera etc en massa saker som vi gemensamt, eller folk före oss gemensamt, har beslutat är viktiga nog för att de ska göras. Att vi inte allihopa känner till alltsammans betyder inte att det är oviktigt. Det betyder bara att vi faktiskt inte kan, eller behöver, ha koll på precis allting. Och att avfärda myndigheter inom områden du inte vet ett dyft om – vänd på det och tänk om någon annan skulle göra så mot de områden du har insikt i och förståelse för att de finns!

Och antalet då. Du tycker det vore smidigare att helt enkelt ha färre myndigheter, klumpa ihop alla småsaker i större myndigheter?

Alltså… jag har erfarenhet av att jobba i myndighet som ibland fungerar som… slasktratt ;-) eller ja, där alla de där små överblivna sakerna ska hanteras tillsammans och jämkas ihop och så där. Långa beslutsvägar, många människor, beslut som måste förankras även hos inte alls berörda personer på grund av beslutshierarkier… Det är liksom inte alltid sakfrågorna vinner på det. Eller verksamheten. Eller effektiviteten. Eller nånting alls.

Det kan mycket väl vara så att någon av de där myndigheterna skulle vinna på att omstruktureras eller förändras. Det kan till och med vara så att någon av dem borde avvecklas.

Men det stör mig med dessa hånfulla avfärdanden baserat bara på deras namn, storlek och existens.

 

Myndigheten för kulturanalys? Så här presenterar de sig själva:

Välkommen till Kulturanalys!

– myndigheten för kulturpolitiska utvärderingar och analyser

Kulturanalys har regeringens uppdrag att utvärdera, analysera och redovisa effekter av förslag och genomförda åtgärder inom kulturområdet. 

Kulturanalys ambition är att bidra till utvecklingen av kulturpolitiken för att därmed skapa bättre förutsättningar för verksamma inom kultursektorn. Genom statistik, utvärdering och analys arbetar vi för att ge en bred belysning av viktiga frågor om villkoren för konsten och kulturen.

Allt ensammare

Jag inser plötsligt att jag blir allt ensammare, och att jag sluter mig själv allt mer.

För här finns ju ingen jag kan prata med i vardagen. Ingen som har koll på och är insatt i smått och stort. Ingen jag kan prata med utan att få ändlöst med nya vinklar och råd som inte alls är relevanta. Ingen att prata med som jag inte måste börja från början med. Eller egentligen ingen alls, för den delen. (Mer än barnen. Och nej, de kan inte fylla det utrymmet. Kan inte och ska inte. De är inte vuxna.)

Det finns ju ingen älskling här att prata med. Nej, jag kan inte prata med någon som är död. Jag kan inte få svar. Det skulle vara samma sak som att prata med mig själv.

Och jag träffar nästan inga människor. För på grund av livets omständigheter, som jag inte kan gå in på här, så jobbar jag nästan bara på distans. Hemifrån. Jag kommer in till jobbet enstaka gånger ibland. Men det är sällan. (Ja, det är tacksamt, givet nuvarande omständigheter, att jag kan distansarbeta. Oerhört tacksamt. Jag vet inte hur jag skulle lösa tillvaron annars. Men ändå.)

Jag skypar med kollegor, både som chat och med ljud och ibland även med bild.
Jag träffar på lärare och skolpersonal när jag lämnar och hämtar på skolan.
Jag pratar med folk i telefon ibland. (Jag är ingen telefonmänniska, men vissa saker måste lösas den vägen ändå.)
Jag pratar med kassörskan i affären.
Och så har jag massor med kontakter via sociala medier. Utan dem skulle jag gå under.

I varje enskilt ögonblick är jag egentligen… inte missnöjd med det, liksom. Men dag läggs till dag läggs till dag. Och jag inser att jag blir allt mindre benägen att orka berätta om vad som tynger mig – för någon alls. Och det handlar delvis om att saker är tunga och trassliga och jag faktiskt inte pallar berätta, inte pallar berätta från början, inte pallar med att varje gång jag öppnar munnen så ska jag få höra hur jag borde göra eller att jag borde göra annorlunda. Men det handlar också om att jag liksom tappar förmågan av att jag inte får mänsklig kontakt. Att avskärmandet i sig gör mig allt mer avskärmad. Och att ensamheten gör mig allt mindre benägen att stå ut med folks negativa sidor.

 

Eller så är det bara att jag ska ha mens när som helst.

Det är ju sen i så fall och inte nu

Samsung fortsätter:

One generation’s impossible is the next one’s normal.

Ja – och?

Det kan förstås vara så att det för nästa generation blir möjligt att rädda den som drabbas av cancer så som min man drabbades. Kanske blir det till och med möjligt att väcka folk från de döda.

Men det betyder inte att ”ingenting är omöjligt”. Det betyder att saker kan förändras över tid.

Rykten om rötmånadens död är överdrivet enligt mig

För typ en månad sedan kom de årliga nyheterna om rötmånaden, med förklaringar om att det handlar om temperaturer och luftfuktighet och att det därmed förstås inte heller kan kopplas till några exakta datum utan mer är beroende av när dessa omständigheter uppfylls – och så de klassiska råden om vad man bör tänka på, i form av att se till att mat kommer in i kylskåpet snabbt och så vidare.

Strax därefter kom också nyheterna om att rötmånaden är en myt och att rötmånaden är utrotad – för att alla numera har kylskåp.

Tja, att ”alla” har kylskåp, så har det ju varit i hela mitt liv. Men nu är det ju inte så enkelt som att det löser alla problem rakt av.

För det första måste vi ju ställa in maten tillräckligt snabbt i kylskåpet – eller inte glömma kvar den framme. Och jodå, vi är fortfarande människor och gör inte allting bara för att vi vet att vi borde. Skillnad på teori och praktik, liksom.

Sedan är det ju faktiskt inte all mat som ens mår bra eller bäst av att förvaras i kylskåp. Och nog sjutton blir frukten i fruktskålen dålig fortare under vissa förutsättningar?

Och sedan gäller ju rötmånadsförutsättningar för en massa annat också. Vilket jag påmindes om här för en stund sedan, när den där musen som en av katterna släpat och lagt på trappen utanför ytterdörren plötsligt liksom krälade av massor med små (eller ganska stora) läskiga varelser.

Rötmånaden, i den form den funnits hela mitt liv, finns nog fortfarande kvar, skulle jag vilja hävda.

Den hopplösa överadministrationen vid näthandel

Jag gillar näthandel. Verkligen. För mig som bor på landet så är det underbart att ha hela världens utbud tillgängligt via datorn. För mig som ensamstående förälder med begränsad möjlighet och tid och ork är det oerhört smidigt att kunna köpa en massa saker hemifrån istället för att behöva lägga lediga dagar på tråkiga shoppingturer och istället kunna göra det när som helst och utan restid.

MEN.

Det finns fanimej också en massa som stör mig.

Som det här med avtal och villkor och skit.

Alltså: går jag in i en vanlig affär (kläder, skor, friluftsartiklar eller vad det nu är) så räcker jag fram prylen jag ska köpa, betalar med kort eller kontanter, får ett kvitto i handen, och går därifrån. Jag behöver aldrig mer ha med affären att göra. Jag behöver inte lova någonting. Jag behöver inte uppge någonting för dem om de inte vill. Betalar jag med kort finns det förstås visserligen en teoretisk chans att spåra mig.

Men köper jag på nätet så ska jag fylla i en massa. Och framför allt LÄSA en massa. Långa krångliga avtalstexter. Huvudsakligen om irrelevanta saker eller för den delen självklara saker. I bästa är texten på svenska, begriplig för en ickejurist och inte längre än att jag faktiskt orkar ta mig igenom den. Men jag måste godkänna den. Tycker jag inte om det där står så kan jag faktiskt inte handla där, rent formellt. (Det skulle liksom aldrig hända i en fysisk klädaffär.)

Ja, de allra flesta skiter väl i att läsa igenom och hoppas att det inte är något allt för dumt som står där. Jag vet. Jag tycker ändå det är irriterande.

Och sedan får man då sin vara levererad. Men innan man ens hunnit så långt så börjar reklammejlen välla in.

Jag är sådan att jag väljer nog vad jag ska köpa. Kollar flera olika affärer, jämför produkter och utbud och pris och annat, och så handlar jag slutligen där jag får det jag vill ha. Det gäller oavsett om jag handlar IRL eller på nätet.

Men de där nätaffärerna inbillar sig på något vis att de lyckats snärja mig och ska hålla mig kvar. Om jag slutligen lyckats hitta den där miljömärkta Kavat-kängan i rätt storlek till min unge i en stor nätbutik, då tror de uppenbarligen att jag ska vilja handla allt av dem. Märkliga fula kläder och skor i all oändlighet försöker de pracka på mig i vecka efter vecka om jag inte meddelar att de ska sluta mejla mig. Och skulle jag sedan råka hitta något relevant hos dem igen någon gång så är det förstås igång igen.

Numera ska alla dessutom fråga mig vad jag tyckte om deras varor, deras service, och så vidare. Alla man haft kontakt med som har ens mejladress skickar utvärderingsundersökningar. Jag förväntas vilja lägga mer tid på att utvärdera hela affären, i små enkäter och annat, än jag la på själva köpet. Och svarar jag inte så kommer det upprepade mejl som påminner mig.

Ofta kommer dessutom de där utvärderingarna innan själva varan. Eller, som med vattenflaskan jag beställde från Amazon till sonen som skulle till jamboree. Där började utvärderingsmejlen komma efter några dagar – men själva beställningssidan meddelade att flaskan var skickad men att det hade blivit förseningar i leveransen. Efter halva jamboreeveckan (5-12 augusti) passerades det nya försenade leveransdatumet (två veckor efter det första leveransdatumet), och jag kontaktade Amazon och fick besked att den visst kommit bort i posten, så jag fick pengarna tillbaka. Men så sent som idag har jag fått påminnelsemejl: ”How did this item meet your expectations?” Och eftersom mejlet kommer från någon sorts no-reply-adress så kan jag inte påpeka idiotin för dem.

Jag gissar på att alla företag idag har krav på uppföljningsbara mål. De ska säkert uppnå en viss andel nöjda kunder, och för att de ska kunna lita på dessa resultat så måste tillräckligt många svara på deras feedbackförfrågningar.

Men alltså: om jag inte är nöjd så hör jag av mig! Jag lovar! Jag tycker faktiskt ni kan nöja er med det, ni behöver inte ha på mer detaljnivå.

Och med all denna extra administration, alla dessa saker som jag ändå automagiskt känner dåligt samvetet för att jag inte svarar på, alla dessa avtal jag inte riktigt orkar läsa och sätta mig in i fast jag vet att jag borde, så försvinner faktiskt en hel del av den där känslan av att det är snabbt och smidigt att handla på nätet.

Ni kanske kan fundera på det, va?

Jag kan utan, och det är jag glad för

När jag stod och målade för ett tag sedan så spelade radion Sanna Nielsen – hon sjöng ”Utan dina andetag”. Jag antar att jag hört låten förut, åtminstone med Kent – men jag är inget Kent-fan och har väl inte direkt lyssnat. Men när man står och målar så är man ibland i ett sånt där läge att det som hörs från radion kommer igenom lite mer, för att man liksom inte har tankarna på något särskilt.

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag

Jag älskade verkligen min man. Men så mycket älskade jag inte honom. Och det är jag väldigt väldigt tacksam för. Att älska någon så mycket att man inte kan leva utan personen skulle vara förödande om personen dör… när personen dör.

(Jag fick skriva ”förödande” tre gånger innan jag fick ordning på det, för mina fingrar ville skriva ”fördödande”.)

Min älskling är död. Jag saknar honom ofantligt, på väldigt många olika sätt. Men jag kan leva utan honom.

Recension: Augustiförkylning 2017

Förkylningen slog till i onsdags, alltså för tre dagar sedan. Jag satt i skypemöte som började vid 13, och när mötet började hade jag inte en tanke på förkylning, men innan mötet var uppe i fyrtio minuter insåg jag att jag snabbt och effektivt höll på att bli rejält förkyld.

Det var länge sedan jag var så bängförkyld. Så där extra allt. Rinnande ögon, bubblande täppta öron, inte klara av att prata eller kramas eller ork att fixa minsta lilla. Feberkänning trots konstant alvedon. Siktet inställt på genomlida och genomleva. Inte ens några ambitioner om att försöka hålla efter disken eller få i oss riktig mat. Ingen jävla ork.

Problemet med den sortens yttre blockering av alla möjligheter är ju att det ger en så förbannat mycket utrymme att bli existentiell – i alla fall på den lilla ork som finns kvar att använda. För den går ju liksom inte att använda till något. Och när tillvaron är skit – som den faktiskt är när man är förkyld – så blir det liksom mer påtagligt att han är död och jag är ensam. Och då menar jag huvudsakligen inte de praktiska aspekterna.

Förkylning är ärligt talat för jävligt. Det drivs med mansförkylningar, och jag vet inte vad det är för förkylningar jag har, men när jag är så här bängförkyld så är det bland det värsta som finns. För de rinnande hyperirriterade ögonen i kombination med att knappt kunna andas är så fruktansvärt plågsamt och gör allt samspel med omgivningen till något fruktansvärt jobbigt som bara förvärrar det hela.

Och jag tänker på hur väldigt osynliga förkylningar är i vår historieskrivning. Men folk blir ju förkylda, och det måste påverka massor. Om du är på flykt och blir så här förkyld, så där så att du knappt står ut och knappt klarar av att genomlida, ens med kroppen full av alvedon och nässpray, hur klarar du dig? Eller om du befinner dig i krig? Och så vidare. Förkylning måste ju vara den avgörande faktorn i så fruktansvärt många saker som aldrig nämns?

Och ska jag dö så dör jag ärligt talat hellre långsamt borttynande, eller med klassisk smärta, än med plågan av rinnande svidande ögon.

Enda trösten under en förkylning är ju just att man vet att det är ofarligt och går över. Det har ett slut, en tidpunkt när man blir frisk från den.

Idag mår jag lite bättre. Klockan är snart 11 och jag har inte tagit alvedon sedan kl 01 inatt, och inte nässpray sedan igårkväll.

Snälla, fortsätt säga onödiga saker, annars blir allt meningslöst

Den här delas flitigt i mitt flöde för tillfället:

Och jag blir förstås bara irriterad.

Jo, visst är det bra att hålla sig till sanningen. Men längre än så håller jag inte med.

Om jag skulle hålla på att värdera om jag verkligen måste säga saker, då skulle inte mycket passera ut. Om man skulle låta bli att säga allt som är onödigt, då skulle det inte bli något vardagligt relationsbyggande prat om vad man gjort på jobbet eller i skolan, inget prat om vädret eller om blommorna i trädgården eller boken man läste. Skulle man bara säga saker som verkligen måste sägas så skulle de bara bli tråkiga och jobbiga saker.

Och i praktiken skulle det liksom mest bli de saker som leder till irritationer – och inget av det som gör livet värt att leva.

Coop ordnar tävling med flygresor som pris – miljöimage bara när det passar?

Coop skickar ut medlemsmejl. Så här ser det ut i min mejlbox:

Och när jag klickar in i mejlet:

Alltså:

Nu drar vi igång vår häftigaste medlemstävling någonsin, med fantastiska priser från flera av våra partner!

Var med och tävla så kan du bland annat vinna en drömresa för hela familjen till TUI Family Life Mai Khao Lak i Thailand, värde 100 000 kr. I prispotten finns även en splitter ny elcykel från Cykelkraft, flygbiljetter till N.Y. eller L.A. med SAS, sköna lyxkryssningar med Tallink, kläder från Boozt, samt hotellövernattningar på valfritt Nordic Choice-hotell. Vi har så klart även fina tröstpriser i potten i form av 100 stycken SF Bio-biljetter.

Coop, som bygger så mycket av sin image på miljötänk och på att vara den som vågar sticka ut.

Men när det kommer till att folk kritiserar att man kan använda sina poäng till flygresor, då kommer samma gamla vanliga trötta argument som alla andra använder: (Hämtat från kommentar på inlägg på Coops facebooksida.)

Coop tittar löpande på samarbeten och partners som är intressanta för våra medlemmar. Utgångspunkten när vi väljer partners är att erbjuda varor och tjänster som medlemmarna vill ha. Flygresor är ett sådant område. Vår bild är också att SAS inom sin bransch sedan lång tid tillbaka, precis som Coop, bedriver ett aktivt arbete i miljö och hållbarhetsfrågor. Man kan även göra tvärt om – växla sina Eurobonuspoäng till Cooppoäng och använda till köp av t ex mat. SAS Eurobonusprogram erbjuder en rad andra tjänster och produkter, förutom flygresor.

Blajblajblaj…

Det är förstås inte bara jag som stör mig på det här med tävlingen. Men den kritik som kunder framför på facebooksidan bemöts till exempel så här:

Första priset är ett presentkort och går att lösa in för valfri resa hos TUI. Vill man inte flyga för sitt presentkort går det bra att till exempel boka ett semesterhus genom dem för presentkortet och t ex boka en tågresa dit.

Men Coop, om ni verkligen menade allvar med att sälja in ett miljövänligt leverne och att man kan bidra till det genom att vara kund hos er, så ska ni ju förstås välja att sälja in tävlingen med att man kan vinna en drömresa med tåg i Europa för 100 000 kr – eller något i den stilen. Ni har ju verkligen chansen att sälja in en hållbar livsstil med ett bra pris i er tävling. Det gör ni inte. Alltså är det helt uppenbart att det inte är miljöaspekten ni prioriterar i det här fallet.

Jag tror egentligen bara att ni använder miljö som ett argument när det är bra för era affärer? En del av en snygg image? Inte något som genomsyrar hela er verksamhet, liksom.

Jo, vissa saker är faktiskt omöjliga

Först var det Samsung som körde reklam om det på twitter. Någon hemsk och obegriplig film som dök upp i flödet många gånger per dag. Och med texten ”Ingenting är omöjligt”. Och nu dök det upp som rubrik och i texten i ett mejl från barnjeansföretaget som gör extra hållbara jeans. Och däremellan, och före också förstås, har det dykt upp i alla möjliga sammanhang. Av någon anledning verkar många ha fastnat i det där mantrat: ”Ingenting är omöjligt”.

Och jag undrar mest: vad fan menar ni med det?

För det är väl fullkomligt jävla självklart att en hel massa saker är omöjliga. Visst, det finns många saker som är svåra men som faktiskt går om man försöker. Absolut. Men då handlar det ju om saker som inte är omöjliga. Det betyder inte på något vis att det inte finns saker som faktiskt ÄR omöjliga. Rent vetenskapligt är det liksom självklart att många saker faktiskt är omöjliga.

Min man fick cancer. Min man fick obotlig dödlig cancer. Min man är död. Det är omöjligt att få tillbaka min man levande igen. Detta är ett synnerligen konkret exempel på att vissa saker är omöjliga. Men det finns många andra exempel som är mindre konkreta men likväl lika omöjliga.

Och att slänga sig med den sortens uttryck är en skymf mot alla som har att hantera saker som faktiskt är omöjliga att åtgärda – i sin vardag, i sitt liv, i sin tillvaro, dag ut och dag in. Det är en skymf att med klämkäcka uttryck knuffa tillbaka ansvaret på den som lider. För om ingenting är omöjligt, då är det ju vårt eget fel, vi som inte återuppväcker döda, vi som lever med obotliga sjukdomar, vi som inte gaskar upp oss från depressioner, ångest och utmattningar, eller som inte kan få våra barn att passa in i samhällets strukturer. Och så vidare.