Monthly Archives: juni 2016

Gud

När man har döden som en kuliss till allt man gör och sorgen ligger som en hinna över tillvaron, så blir det här med religion ett mer påtagligt moment i tillvaron än när vardagen flyter på i sakta lunk.

En aspekt är ju den rent praktiska. Begravning i kyrkan, jordfästning på kyrkogården, gravsten och annat.

En annan aspekt är själva det religiösa. Tron. Det existensiella.

Det var länge sedan jag slutade tro på gud, eller insåg att jag inte trodde är väl kanske den korrektare beskrivningen. Och då handlade det liksom ändå inte om att något specifikt hade hänt, utan det var en lång process.

Nu, sisådär tjugo år senare, har jag hunnit vara med om mer. Och alltså, vår värld är inte vacker. Människorna gör så mycket ont. Och det finns så mycket ont som drabbar de som är goda. Min mans cancer är på något vis kronan på verket ur mitt privata hänseende.

Och ja, jag vet att ni som tror att det finns någon sorts gud ägnar er åt långa analyser av detta problem, med komplicerade förklaringsmodeller. Men för mig är svaret enkelt. Självklart finns det ingen gud. Ingen gud och ingen grundläggande rättvisa.

Och ja, jag vet att man brukar säga att många är religiösa för att de liksom söker tröst hos gud. Men för mig känns det bisarrt. På vilket sätt skulle det vara en tröst att tro att det finns en gud och att denna gud med berått mod låter ens älskade dö? Det skulle bara kännas som ett hån.

Överlevnadsråd från dietisten

Försöker plocka lite. Hittar en plastkasse som hänger på en krok i vardagsrummet. Den innehåller två A4-papper. Förmodligen något ASIH haft med sig, eller något som älsklingen fått av dietist via cytostatikamottagningen. Det handlar i alla fall om hur man får i sig extra näring så effektivt som möjligt. Så där som behövdes i slutet och han nästan inte kunde äta något. Den där tiden när jag kämpade med att få i honom något alls, och han mest överlevde på glass, risifrutti och lösgodis, typ.

image

image

Detta under samma period som folk i vänkretsen kom med klämkäcka tips om att han borde låta bli kolhydrater för att svälta cancern. Och han förlorat mer än en tredjedel av sin vikt och fått lägerfångelooken och ganska snabbt tynade bort.

Men dödsskivor då?

Många kända artister har gjort skilsmässoalbum. Alltså, de är kända artister ”från början”, och så kommer de till en fas i livet där de av en eller annan anledning skiljer sig från sin partner, och nästa skiva de gör kommer helt att handla om skilsmässan – brustna hjärtan, kullkastade planer, starka känslor, uppbrott… Det är liksom så vanligt så att det känns nästan som en egen subgenre (fast på tvärs mot genregränserna, men ändå).

Jag kan däremot inte dra mig till minnes att jag hört om motsvarande döds-/änke-/sorgeskivor?

Visst, att förlora någon till döden så här mitt i livet är väl inte lika vanligt som skilsmässor, tack och lov.

Och nej, jag ska inte påstå att jag direkt är på jakt efter dylika skivor, egentligen. Musik är ruskigt svårt för tillfället ändå. Musik är så starkt förknippat med honom.

Men ändå. Jag undrar. För jag tänker att den som normalt sett har sitt utlopp för känslor genom att skriva musik och som hamnar i en sits som min sannolikt borde göra en skiva i bearbetningsprocessen. Precis som den som bearbetar en skilsmässa, liksom. Eller?

Nej, klassiska requiem räknas inte. Det är en annan typ av verk, trots allt. Oftast beställningsverk, väl? Möjligen kan de få illustrera att det är rimligt att tänka att behovet borde finnas.

Prestationsångest och folk

Och jag tänker på han som stod i affären för några veckor sedan och sa saker som att nu börjar det väl lätta, för nu har det gått ett tag och han är begravd och så, och då brukar det lätta. Och jag tänker att vad fan vet du om det och vem fan har bett dig uttala dig, och jag vill liksom inte ha några jävla recensioner av om jag följer någon mall du tänkt ut och jag vill fanimej inte behöva känna någon sorts prestationsångest över hur jag hanterar sorgen.

Men jo. Prestationsångest har jag. Eller vad fan man nu ska kalla det. För han i affären är ju inte den enda.

Men jo, jag är så här jävla ledsen och nedslagen och handlingsförlamad och så vidare. Jag är det! Och jag skulle åtminstone vilja slippa känslan av att jag nog borde maskera det för en del av er som tycker att det är dags att gå tillbaka till någon sorts normaltillvaro och försöka hitta på något roligt och se till att distrahera tankarna och känslorna lite.

Bla.

Inte ens detta självklara klarar jag

Bland de saker du sa ifrån tydligt redan i början när du hade blivit sjuk och fått diagnosen var att jag inte fick sluta leva mitt liv för att du drabbats. (Och du fortsatte att säga det upprepade gånger i olika varianter.) Jag är osäker på om du uttalat sa huruvida det handlade om under sjukdomstiden eller sedan när du inte längre skulle finnas; jag tror det var underförstått att det gällde hela paketet.

Och det lät förstås fullkomligt självklart. Jag hade ju inte gett upp vem jag var innan, så varför skulle jag göra det nu? Hur ledsen jag än var över att du blivit sjuk och över att du skulle dö – för det visste vi ju att du skulle – så var jag samtidigt tacksam över att jag inte skulle dö. Att jag skulle få fortsätta leva. För livet är mig kärt.

Och så länge du levde så funkade det där. Jag fortsatte i huvudsak som innan. Visst, jag drog ett tyngre lass än innan som förälder och med allmänt hushållsgrejande, men i övrigt fortsatte jag som innan. Jobbade. Tränade. Engagerade mig i saker. Fortsatte med husfixande hemma (i grunden faktiskt för att jag ville det). Och jag lät dig klara dig själv i den mån du kunde – för det kunde de huvudsakligen. Ja, jag skjutsade dig till cellgifterna ibland, men inte alltid. För du klarade ju ofta att ta dig dit på egen hand, och det fanns liksom ingen poäng med att jag skulle ”dadda” dig i onödan. Du var ju liksom inte påtagligt sjuk, på det sättet, förrän den allra allra sista tiden.

Jag tror det där var viktigt. Jag tror att det gjorde att jag klarade det där året bättre än jag skulle gjort annars, rent mentalt – även om det nu i efterhand innebär att jag gång på gång ifrågasätter om jag verkligen använt tiden rätt. Och jag tror att det funkade att fortsätta så där, leva ungefär som vanligt och må under omständigheterna okej, just tack vare att du fanns här.

Det höll så länge du fanns. Det rullade med nöd och näppe på någon eller några veckor till – på gammal rutin och vana och baserat på att det fanns en begravning som behövde ordnas.

Sedan tog det slut.

Och nu är det där med att fortsätta mitt liv, fortsätta göra det jag vill och vara jag och inte ge upp mitt liv för att du drabbats och dött, något totalt oöverstigligt.

Ja, jag vet att det är vad du sa att du ville. Och det är vad jag ville. Vill. Men jag kan inte. Jag har tappat all kraft och vilja och ork. Jag är bara en stor sorgblobb. En amöba bredvid det stora hål som slukat dig, det stora hål som riskerar att dra med mig också ner.

Ja, jag visste att du skulle dö. Jag fattade att du skulle dö och att det skulle påverka mig på en massa sätt, att jag skulle sakna dig både i det känslomässiga och det praktiska. Men jag fattade liksom ändå inte att du skulle vara så död. Att din död skulle borra så djupa hål i mig. Att vi hade vuxit ihop så mycket, att du var en så stor och påtaglig del av mig. Hålet har liksom redan svalt vissa delar av mig. Döden har inte bara tagit dig utan också de delar som numera var en del av mig… på nåt sätt.

Så ja, jag vet vad du ville. Jag vet att du ville att jag skulle fortsätta i min riktning – vilket i praktiken i väldigt mycket är att fortsätta i vår riktning. Det ville jag också.

Men just nu vill jag inte. Just nu vill jag inget jävla alls mer än att du ska finnas. Här. Hos mig. Jämt. Du får inte vara död! Och jag kan inte. Jag vill inte. Det gör så ont och du fattas mig så det skär i själen.

Så jag vet vart jag ska. Om jag nånsin klarar att resa mig upp utan dig. Och kanske är det i det sammanhanget mer bärande att du ville det än vad jag själv vill.

En otillräcklighet bortom den som brukat vara

Ibland tänker jag att det hade varit bättre om vi aldrig hade träffats.

Ibland tänker jag att de där som sa att jag aldrig borde skaffat barn nog hade rätt.

Ibland tänker jag att jag nog faktiskt inte reder ut det här. Att jag inte klarar av att vara ens en dräglig mamma till två barn för att jag drunknar i min egen sorg.

Just nu är det ibland. Det blir liksom mer och mer av ibland. Typ mer av hela tiden, tror jag.

Och tårarna rinner och rinner och diskhögarna växer och kaoset ökar och tappar greppet om allt det lilla som borde göras.

Till er som tvingas lyssna på min klagosång

Ja. Jag fortsätter älta. Fortsätter gnälla. Fortsätter min klagosång och mitt existensiella grubbel.

Stundtals känner jag mig verkligen som en änka som sitter och skriker ut sin sorg i långa ylande tirader på torget. Och det tar liksom aldrig slut.

Och jag förstår att ni inte orkar lyssna, inte orkar höra på, att ni snart vill slippa det infernaliska ylandet. Kan hon inte släppa det och gå vidare snart? Kan inte någon ta och spärra in henne?

Ibland undrar jag om det är där det måste landa. I att spärra in mig. Fast jag tror inte det?

Det gör så förbannat ont. Det finns så oändligt mycket sorg och saknad. Det finns ett avgrundsdjup mellan den förnuftsmässiga vetskapen och den bottnade acceptansen för sakernas tillstånd.

Och jag behöver fortsätta plåga er med min klagosång om jag inte ska gå sönder. Jag behöver er längs med vägen, länge länge, behöver att ni orkar läsa och orkar visa att ni läst och ni kommer med någon sorts respons på allt jag skriver.

För även om jag skriver mycket, och även om det ibland kan verka som upprepningar, så är inget jag skriver utfyllnad. Vartenda inlägg jag skriver är skrivet utifrån att jag har ett behov av att säga det jag skriver och ett behov av att någon ska läsa det.

Och jag har ett behov av någon sorts tröstande. Även om jag inte vet hur det ska se ut.

Även om jag inte tror på det

Glador. Glador är ofantligt vackra när de glidflyger. Och det är svårt att ta blicken ifrån dem.

Jag tänkte på det häromsistens, att om jag någon gång kör ihjäl mig, så kommer det att vara för att jag inte kunnat släppa en glada med blicken – och därmed inte haft koll på trafiken.

Idag i Ystad, på väg genom bortre rondellen, på väg bort till gasmacken, så kretsade en glada över rondellen. Och jag tänkte på duvan i Bröderna Lejonhjärta, den vita duvan som är Jonatan och kommer och hälsar på Skorpan när Jonatan är död men Skorpan fortfarande lever. Och jag tittade på gladan och tänkte att om du någon gång skulle återvända som en fågel så skulle du komma som en glada.

När vi kom hem en stund senare, så såg jag den kluvna baken på en fågel som flög in på vår ena infart (den vi inte kör in på). Det såg ut som en glada. Och när vi svängde in på bortre infarten så flög den precis vidare ut över åkern. Ja. En glada.

Och jag tror ju inte på sånt där. Alls. Men jag kan ändå tänka mig att gå med på att tänka att det är du som flyger häröver och tittar till oss när jag ser en glada.

Bakvänt

Jag vet ju att du är död. Jag var där. Jag var där under hela sjukdomsåret, jag såg dig tyna bort hela våren, jag var där de sista dagarna på sjukhuset, och jag hörde din sista rossling och såg dig när du slutat andas.

Hur kan det då vara så jävla svårt att fatta? Hur kan du kännas mer levande och verklig för var dag som går? Varför har jag svårare och svårare att acceptera att du är död?

Trösten och orden som inte finns

Det finns ingen axel för mig att luta mig mot, ingen famn att krypa upp i. Jag går igenom en av de tyngsta perioderna i mitt liv, och det finns ingen här som tröstar mig. Det är jag som måste vara den starka, måste hålla ihop, måste reda ut. Nu när jag behöver dig mer än nånsin så finns inte du, och inte heller någon annan.

Och jag skulle behöva dig nu för att prata om alla tankar och erfarenheter om döden och sorgen och människorna i den här nya erfarenheten – för vem skulle vara bättre att prata med om detta än dig, liksom?

Och jag skulle behöva ditt stöd och dina tankar och dina råd och dina ord. Vad skulle du säga? Vad skulle du tänka?