Monthly Archives: juni 2014

Frankrike-resan: blandade intryck hittills

Det hade förstås varit trevligare och vettigare att skriva ner alla intryck och händelser samlat och kronologiskt. Men det förutsätter att tid och ork infinner sig i lagom mängd vid rätt tillfällen, och kombinerat med möjligheten att sitta och skriva. Och så har nu inte riktigt varit fallet hela tiden, om man säger så…

I alla fall:
Här i Paris bor vi på vandrarhemmet S:t Christophers Inn, i närheten av Gare du Nord. Vi har ett fräscht och praktiskt fyrapersoners rum, som innehåller precis allt man behöver: två våningssängar, med draperi för vardera säng, låsbara sänglådor av sådan storlek att de sväljer en resväska, litet badrum med dusch, ett bord med två stolar, och gratis Wifi. Alla i familjen är mycket nöjda med boendet.

Metron i Paris är… annorlunda. Jag gillar de vackra skyltarna som finns vid många av nedgångarna. Men det är en labyrint att hitta nere i systemen – irrgångar av förvirrande slag går hit och dit på för mig ologiska sätt mellan de olika linjerna på en station. Ungefär som kringlorna mellan motorvägar men mycket mycket värre och dessutom omöjligt att få överblick över. Fascinerande nog är dessutom rulltrappor nästan ickeexisterande i sammanhanget. Och så är det FRUKTANSVÄRT trångt på tunnelbanetågen. FRUKTANSVÄRT.

När vi kom till Gare du Nord igår, efter att ha lämnat in väskorna på vandrarhemmet och begett oss iväg för åka med metron, så var det en väldig kontrast till Berlin Hbf. Berlinstationen har jag ju tidigare beskrivit. Gare du Nords allra mest bestående intryck var de utställda hinkarna här och var, eftersom det regnade in (ganska rejält). I övrigt är det en ganska rörig station.

Jag har under resan också glatts åt sopsortering på tåg i Danmark och Tyskland, åt att ute till havs ha sett en färja med text “Hybrid”, och åt gigantiska mängder vindkraftverk under resan genom Tyskland.

Och tioåringen suckar åt att gång på gång bli pekad till damtoan på grund av sitt långa hår.

Dag 3, fortsättning: Parvovirus och Montmartre (30 juni)

Så: jag och tioåringen tog tunnelbanan bort till hållplatsen nedanför Montmartre och drällde i souveniraffärer i väntan på att mannen och snartsexåringen skulle återvända från sjukvårdsäventyret. Något skulle vi ju göra, och det där kunde ju ta hur lång tid som helst i värsta fall.

De började, efter tips från vandrarhemmet, med att ta sig till ett sjukhus i närheten. Men där visade det sig att barnakuten låg på ett helt annat sjukhus, så de fick fara vidare. Och väl där gick det tydligen ganska snabbt att få hjälp. Läkaren konstaterade parvovirus (“femte sjukan”), vilket tydligen ger klåda på händer, fötter och i ansiktet, men är ofarligt och ska gå över på några dagar. Dock kan man utöver klådan få en del värk. Så doktorn ordinerade starkare antihistamin samt paracetamol. (Det franska barnparacetamolet kommer i rosa förpackning, med jordgubbssmak och azorubin men “sans sucre”. Fascinerande.)

Stärkta av vetskapen om att det var ofarligt – bara jävligt jobbigt – och förbättringspotentialen hos mer medicin, begav de sig genom Paris metro till oss. Därefter åkte vi Funiculaire till Montmartres topp, gick genom Sacré-Cour och drällde genom Montmartre. Därefter tog vi en promenad i den mycket märkliga kyrkogården som hör till Montmartre – en kyrkogård med mängder av märkliga små “hus” som gravar. Absolut sevärt.

Minstingen önskade fler muséer, men dagen hade ju blivit lite allmänt rumphuggen av sjukhusbesök (även om det gick snabbt), så Louvren kunde vi inte hinna före stängningsdags. Vi gav oss iväg mot Centre Pompidou men konstaterade att utställningarna där inte verkade intressanta, och kaffet i kaféet där var för dyrt för att intressera oss även om vi inte druckit kaffe sedan frukost. Efter ytterligare lite runtdrällande kallade vi det därför en dag och åkte tillbaks till vandrarhemmet.

Den kliande lillskrutten har nu somnat mitt i kvällsläsningen. Hoppas han får sova gott inatt. (För ja, det kliar fortfarande och gör ont.)

Dag 1-2-3 – sömnbrist, kli och turistiska sevärdheter (28-30 juni)

Min förhoppning inför den där natten på tåget var att få sova ut, i alla fall någorlunda, efter alltför lite sömn natten innan och sedan en ganska ansträngande resdag.

Dessa förhoppningar kom helt på skam :-(

Det berodde inte på tågresan i sig. Jag sover generellt sett bra på tåg, och de få gånger jag tidigare åkt nattåg har inte talat emot detta. Så länge tåget rör sig brukar jag sova alldeles utmärkt, och möjligen brukar jag vakna till och ha lite svårt att somna om när tåget står stilla, men så fort det börjar röra sig brukar jag somna igen. Tågets rörelser är helt enkelt perfekta för att vagga till sömns.

Men det blev ytterligare en natt med förtvivlat lite sömn. Kliandet på händerna hos snartsexåringen tilltog kraftigt, så där till panikens rand. En liten sexåring med vansinneskliande händer, på ett tåg långt hemifrån, kan självklart inte sova och behöver konstant lugnas. Så det blev till att sitta på golvet bredvid hans brits och klappa, klappa, lugna, prata, och sedan i omgångar tränga ihop sig tillsammans med honom på britsen, krama, klappa, prata lugnande och sjunga stillsamt, för att lyckas dämpa paniken ned till en nivå där han åtminstone kunde låta bli att skrika. (Det är trångt att ligga två på en brits i en liggvagskupé, även när den ena är ett ganska litet barn.)

Och ja, vi byttes av vi föräldrar, så det var ju inte jag som låg där och tröstade hela natten. Men den tiden det inte var jag som tröstade så hörde jag ju ändå hans gnyende som stundtals steg till panik när kliandet tog i, och resten av tiden hade jag ändå svårt att slappna av, för jag låg förstås och funderade och oroade mig: Vad är fel? Vad beror kliandet på? Är det farligt? Vad har han ätit och gjort de senaste dagarna? Hur illa och akut är det? (Kommer han att dö och är jag en dålig förälder som inte försöker få fatt i en läkare och avbryter resan bums, typ?)

Så: inte mycet sömn de natten heller.

Vakenheten gjorde att jag hade möjlighet att hålla koll på en del av de ställen tåget stannade till på under natten. Vid tio på kvällen stod vi stilla en stund i Hannover. Senare passerade vi bland annat Frankfurt och Mannheim. Och senare hörde jag ljudet av när mannens mobil fick de obligtoriska “Välkommen till nytt land”-sms:en, när vi alltså uppenbarligen passerat över gränsen till Frankrike.

Det kändes inte alls lockande att behöva gå upp när klockan ringde på morgonen, men det var ju förstås inte mycket att välja på.

Till frukost åt vi de frukostpaket man kunde beställa på tåget. En liten minibaguette, en liten juice, ett paket sämsta sortens plantemargarin, en äcklig leverpastej av kattmatsluktstyp (vi fyra fick lika sorter) och en marmelad, en kaffe (eller te eller choklad) och en sockerbulle av tveksamt slag.
Inget gott alls. Det hade varit bättre med bara medhavda bröd utan nåt på. Men tja, man får ju testa :-)
Minstingen åt dock inte mycket.

Och så var vi då framme i Paris, på Gare de l’Est.

På stationen fanns det lägligt nog ett apotek, så vi gick in där för att fråga om råd – köpa något? besöka vårdinrättning och i så fall hur och var?
De rekommenderade oss att köpa cetrizin, alltså allergimedicin. Så det gjorde vi, och tog oss sedan bort mot vandrarhemmet. Där lastade vi in det mesta av bagaget i ett låsbart skåp, gav sexåringen en halv cetrizin och gav oss sedan ut på stan.
Första stoppet blev Gare du Nord en liten bit bort, där vi försökte klura ut var i hellskotta man gjorde för att köpa sådana här åk i visst antal dagar i metron-kort. Under tiden vi rantade rundor där märkte jag hur sexåringens tidigare varma och svullna händer faktiskt blev kallare och mindre svullna. Antihistaminet verkade funka?

Vi kuskade sedan runt till Notre Dame, där kyrkklockorna ringde maffigt för att välkomna oss och ungarna var djupt imponerade av byggnaden utanpå och inuti; till Frihetsgudinnan i Seine och till Eiffeltrnet (WOW! med så stora bokstäver du kan tänka dig från minstingen). En del metroåkande, en hel del gående och väldigt trötta ben och fötter hos hela familjen…

På kvällen verkade dock inte cetrizinet hjälpa alls lika bra:-( Vi har nu haft ytterligare en natt med dålig sömn. Visserligen har han sovit mer i natt, men det har varit panikkli och gnyende och elände. Och cetrizindosen nu på morgonen verkar inte heller ha hjälpt. Så nu har familjen delat på sig: Minstingen och mannen har fått bege sig för att försöka hitta läkare, och jag och tioåringen får ge oss ut på stan själva.

Frankrikeresan, dag 0-1 (27-28 juni)

Natten var hård ;-) När jag kom i säng kunde jag inte somna. Dels har jag nästan alltid svårt att somna när jag vet att jag ska upp extra tidigt och har en tid att passa. Dels var det mycket som rörde sig i huvudet, tankar om saker man borde packat ner eller kollat eller gjort, och allmän resfeber och nervositet. Det tog tid att somna, och jag sov väldigt oroligt. Och vid tretiden blev jag tvungen att gå upp ett varv och hjälpa snartsexåringen på toa, och sedan kunde jag inte somna om – så till slut gick jag och la mig i hans tomma säng och lyckades sova någon timma till.

Jag gick upp vid tio över sex. Vi hade inte egentligen jättemycket som behövde göras på morgonen innan vi skulle åka – ge katterna mat, samla ihop det sista, klä på oss och få ungarna till vaket tillstånd – men det är trots allt bättre att ha marginaler i de här sammanhangen.

För ovanlighets skull hade vi faktiskt beställt taxi till stationen, för att inte ha bilen ståendes där under vår resa. Taxin var beställd till kvart över sju, men dök först inte upp, för taxin hittade inte… Men efter lite telefonkontakt löste det sig.

Första ressträckan gick till Hyllie, med våra Skånesommarkort, och på vägen dit åt vi huvuddelen av våra medhavda frukostmackor. I Hyllie köpte vi med oss kaffe, köpte duobiljett till Köpenhamn och klev sedan på Öresundståget.

I Köpenhamn hade vi omkring en halvtimme på oss innan vi klev på det första riktiga tågluffartåget – alltså första tåget där vi faktiskt använde interrailkorten. Redan på väg över Öresundsbron satt vi och fyllde i informationen om dagens första resa i interrailpasset. Tåget vi skulle med gick från Köpenhamn till Hamburg, men bara de främsta vagnarna skulle vidare över till Tyskland.

Ombord på tåget var det huggsexa om de lediga oreserverade platserna, och vi var väl inte snabba nog och satsade till att börja med på att få fyra platser tillsammans. Det lyckades vi inte med, och under tiden hann alla obokade platser som var tillsammans försvinna i vagnen vi klivit på. Så vi fick sätta oss på platser som var utspridda, fick flytta om ett par gånger, och landade till slut i att i praktiken bara ha tre platser och en snartsexåring som fick skifta mellan föräldrarnas famnar… Detta i kombination med att även han sovit alldeles för lite, och dessutom ätit alldeles för lite och varit stissig och nervös alldeles för länge – slog över i allmän trötthet. Dessutom har han drabbats av allmänt kliiga händer och ett lite svullet öga – allergi? nervositet?

På tåget konstaterade jag även att min känsla under morgonen stämt: nu hade mensen kommit. Tajming… ;-)

Så, ett proppfullt tåg och familjen lagom utspridd på en nästan fyra timmars tågresa… kanske inte den smidigaste starten.

I tågresan Köpenhamn-Hamburg ingår även färjeöverfarten vid Rödby-Puttgarden. Och det är rätt mycket smidigare att åka den vägen med tåg än att behöva tajma färjeavgångar när man kommer med bil eller riskera behöva vänta flera timmar till en varm sommardag. När man kommer med tåg behöver man inte heller panikartat hinna med toabesök under färjeöverfarten, utan vi kunde nöja oss med att strosa på soldäck och köpa skitdyr varmkorv som lunch. Ångestnerven i mig utmanas dock en aning av det här med att lämna delar av bagaget obevakat ombord på tåget under färjeöverfarten.

Så en stund efter tvåtiden kom vi fram till Hamburg. En stor, stökig station, med färgglad, skrikande (bildligt talat) reklam, massor med människor (en del typ fejkhippiklädda, en del fotbillstjoande?) och en allmänt stökig och stressig känsla. En ganska allmänt jobbig känsla för mig, som inte är mycket för stora stressiga stökiga, trånga storstadsstationer. Vi utfodrade ungarna med alldeles för dyr glass för att få upp energinivån hos framför allt den yngre. Och jag tänkte att om det är så här illa i Hamburg, hur ska det då inte vara i Berlin…?

Inför nästa tåg var vi beredda på att hugga första bästa ickereserverade platser, så att vi faktiskt alla skulle få sitta vettigt. Men det var mycket mindre folk på tåget Hamburg-Berlin – väldigt lugnt och stillsamt, faktiskt. Minstingen piggade på sig en aning efter glassen och möjligheten att sitta på egen plats lutad mot mig.

Till Berlin kom vi strax innan fem. Och det var en mycket trevligare station. I många våningar, med tågspår på tre av dem. Med många affärer och matställen, men ändå massor med luft och plats och ingen stresskänsla, ingen panikträngselkänsla.

Det var faktiskt helt okej att tillbringa tre timmar där (speciellt efter att ha låst in det mesta av bagaget), med att gå runt och strosa. Vi satsade på säkra kort (Burger King) vad gällde maten, för att faktiskt kändes viktigt att alla fick i sig mat. Och trots att barnen hade mycket spring i benen efter massor av stillasittande så var det nästan hanterligt, trots den gigantiska stationen. Vi hann dessutom ut utanför på något ganska intetsägande torg, där vi såg någon sorts snygg bro en bit bort.

Men sedan var det ganska skönt att hämta ut bagaget och gå ner till de nedre spåren och slutligen få kliva på City Night Line (CNL) mot Paris.

Tåget ser inte lika hippt ut som namnet låter – snarast är det ett ganska gammalt och slitet tåg – men det är inget fel på det. Vi sitter nu inkrupna i vår liggvagnskupé, ganska nöjda med att inte själva behöva flytta oss förrän i morgon.

[Publicerat i efterhand på grund av nätbrist.]

Selektiv ogräsrensning

Vad som är ogräs beror inte bara på art utan också på var det växer. Och jag rensar väldigt selektivt.

Självsådd rucola får växa tills den blivit för stor och tränger ut annat. Ringblommor och honungsfacelia får vara kvar om de inte stör. Det lilla märkliga skrufset som påminner om sparris och skulle kunna vara frösådd sparris får vara kvar för att jag är nyfiken. Enstaka åkervioler får vara kvar för att jag tror att ogräset ifråga blivit ovanligare. Och så vidare.

Resfeber

Det känns som att vi ägnat hela veckan åt förberedelser. Tuggat igenom listor med allt som ska fixas och planeras och bestämmas och packas. Så är det förstås inte: vi har hunnit med en del småfixande i trädgården, och sociala besök och fika och annat. Men ändå. Vi har vant oss vid att äta vid soffbordet för att matbordet varit belamrat med packningsgrejer. Det går runt i huvudet av allt vi tänkt på och inte tänkt på huller om buller.

Vi har mättat – dränkt? – växterna i förberedelsevattning. Vi har gjort av med matrester i märkliga kombinationer. Jag har fått huvudvärk.

Jag är stissig. Barnen är stissiga – men har nu äntligen somnat.

Imorgon reser vi.

Så väskan från KP innehåller reproduktionsstörande DEHP?

Jag fick, efter lite påminnelse, svar från KP angående väskans kemikalieinnehåll. Materialet ska visst heta tarpulin.

Det jag fått skickaat är hela analysresultatet, på sex sidor. Det står att det testade materialet är ett “dark grey sheet”, vilket varken till färg eller utseende (det finns en bild i analysen) stämmer med hur den oranga väskan ser ut, men jag får väl anta att det inte avviker för mycket – eller…?

Test specification:

REACH
Registration, Evaluation, Authorisation and restriction of Chemicals
(REACH)
EC No. 1907/2006
-15 Substances of Very High Concern (SVHC) analysis based on the
Candidate List published on 28 October 2008 by the European
Chemical Agency (ECHA).
– Analysis based on LCMS, GCMS, GCECD, Headspace-GCMS, ICP-
OES/AAS, UV-VIS and IC.

Av de femton testade ämnena är det bara ett, DEHP, som har detekterats, och detta ämne har hittats i en halt av 0,005%, vilket också anges som “reporting limit” i protokollet.

Reach säger att de måste svara kunden på om det innehåller minst 0,1%. Så strikt talat skulle de ha kunnat svara mig att nej, det finns inga av de aktuella ämnena i aktuella halter.

Men väskan innehåller uppenbarligen DEHP. DEHP, som beskrivs så här:

DEHP, di(etylhexyl)ftalat, är totalförbjuden i leksaker och barnvårdsartiklar. Den räknas som en av de tre farligaste ftalaterna tillsammans med DBP, dibutylftalat, och BBP, bensylbutylftalat.

Så, må vara att det är en väldigt låg halt. Jag tycker ändå inte det känns bra. Och jag tycker det känns… lite sisådär att Kamratposten sprider sådana väskor till sina mycket unga prenumeranter. Eller?

Jag skickade följdfrågor om ovanstående till KP, men har ännu inte fått nåt svar.

Så varför bloggar jag om Frankrikeresan?

Tja, det enkla svaret är förstås att jag bloggar om det som rör sig i mitt huvud :-) Och just nu är det här en ganska påtaglig grej. Även om vi inte ens har kommit iväg :-)

Men det finns andra poänger också, förstås. Många skriver om sina resor. De allra flesta som skriver om resor, åtminstone som jag märker av, reser med flyg. Och… jag har åsikter om det frekventa flygandet  :-D Dels att folk flyger så mycket, dels att de “visar upp det” genom alla möjliga statusuppdateringar och liknande – och därmed bidrar till en ökande normalisering. Ju fler som skriver frekvent om sina frekventa flygresor, desto normalare uppfattas det att flyga en massa. Jag vill gärna balansera detta. Jag vill gärna normalisera något annat. Så när vi nu, för ovanlighetens skull, ska ut på en lite längre resa, så ser jag det som en bra sak att skriva om det.

För att vi INTE reser så ofta. Och för att vi reser med tåg.

För att vara en del i att normalisera det vi tycker är bra.

Läs även Varför är det jag som ska godkänna din flygresa? och Är du flygberoende?

Packa och planera

Vi förbereder oss. Skriver listor. Läser igenom interrailvillkor. Skriver ut restidsplaner. Tvättar. Bygger högar med saker som ska med. Planerar vad vi vill se i Paris. Funderar över vad vi vill göra i Bretagne. Försöker komma till nån sorts beslut eller plan eller tanke om hur mycket och när vi vill hyra bil därnere. Försöker bli kloka på hur vi bör göra med telefoner och nätkoppling och annat sånt. Tömmer kameror på bilder. Skaffar kartor och studerar. Läser på om franska metron. Packar ner försäkringsinformation.

Tänker. Planerar. Tänker mer. Tänker vi på allt?

Rätt mycket tror jag vi tänker på, i alla fall.

Att planera en resa ger gott om utrymme för att sno in sig i sina tankar om man är lagd åt det hållet.

Gott om plats för katastroftankar också…

Fläderblomsaft

[Minnesanteckning eftersom det finns så många olika recept och vi aldrig kommer ihåg år från år vilka proportioner och vilken variant vi körde med sist.]

  • ca 40 klasar blommor
  • 3 ekocitroner, skivade
  • 50 g citronsyra

varvas i rostfri hink.

  • 2 liter vatten
  • 2 kg ekosocker

kokas upp och hälls över det andra. På med lock. Ställ svalt 3-4 dygn.