Category Archives: Graviditeter och bebisar

Ibland är det annan vila än sömnen man behöver

Jag sitter uppe. Fastän det är sent, och jag är trött. För ibland är det så skönt att bara sitta och vara och ta stunden som den kommer. Ibland är det mer välgörande att sitta och göra “ingenting” än att sova. Sömn kan inte ge alla sorters vila.

 

Jag minns när tolvåringen var liten. Mycket liten, nästan nyfödd. Jag minns tillfället och vet att det var tidigt, att han verkligen inte var gammal, för jag minns den där känslan av att jag själv var en fågelunge, känslan av att mina armar liksom hade krympt ihop och blivit tunna – fastän jag aldrig tänkt på mig som svullen under graviditeten så var det något som runnit av och gjort armarna mindre när han föddes.

Jag minns känslan när jag evighetsammade honom inne i sovrummet (på den tiden hade vi studion som sovrum), och han slutligen somnade men älsklingen liksom aldrig kom och hjälpte mig loss från den sovande bebisen och hjälpte mig ut till den befriande verkligheten utanför, där han och svärföräldrarna (som var på besök för att insupa det första barnbarnet) satt och fikade och pratade. Jag var ledsen och kände mig övergiven. Och älsklingen tyckte att ja men vi visste ju att du var trött, vi trodde du ville sova. Men jag ville inte sova! Jag var trött, men ännu mer än sömn hade jag behov av att få vara människa, vara jag, vara något annat än mjölkko, komma ifrån att vara bara den som nyligen fått en bebis.

 

Sitta och vara. Vara jag. Finnas.

Jaha, då ska visst en massa bebisföräldrar få dåligt samvete igen

Vissa dagar är jag extra glad att jag inte är bebisförälder längre. Idag är en sådan. Anledningen är den här “nyheten” (just här är citatet hämtat från Sydsvenskan):

Spädbarn bör sova i egen säng – och på rygg
Spädbarn sover säkrast i en egen säng under de första månaderna. Och ryggläge i sängen är livsviktigt.

Ja, nyhet och nyhet då. Det enda som är nytt är ju att någon gjort en avhandling – och nu vill jag inte förringa forskningsrön; det är säkert så att det stämmer att risken är allra minst för plötslig spädbarnsdöd om man följer de här råden. Och råden är ju då alltså fortfarande desamma som de var när vår äldste föddes för tolv år sedan: Barnet ska sova på rygg, i egen säng – och så ska föräldrarna låta bli att röka.

Det låter ju så enkelt i teorin: Lägg barnet på rygg i barnets egen säng, så är allting frid och fröjd.

Verkligheten är en annan. Våra barn vägrade sova i egen säng. Och ja, det finns folk som tycker att det är väl bara att sätta hårt mot hårt, och att förr eller senare somnar barnen. Men så ser inte verkligheten ut. Som förälder vill man att barnet ska få sova, så att både barnet och man själv som förälder ska kunna må bra. Spädbarnstiden är jobbig nog ändå.

Kontentan blir att man löser det på det sätt som funkar med ens eget barn ändå. Hittar de sätt som gör att ens eget barn sover – och därmed även föräldrarna. (För vår del handlade det om samsovning.) Och samtidigt har man konstant dåligt samvete för att man gör FEL, att man gör något som är FARLIGT, att man inte följer RÅDEN. Att man kanske kommer att DÖDA sitt barn.

Bebistiden är svår på så många sätt ändå. Det kommer så många råd från så många håll. Det man egentligen mest av allt behöver lära sig under den perioden är att lita på sig själv, att man som förälder kan, att man som förälder känner sitt barn. Istället fylls man med känslan av att man har fel, att man gör fel, att man är en dålig förälder.

Tänk om man kunde nyansera lite mer när man går ut med den här sortens nyheter, istället för att få en generation föräldrar till att känna sig dåliga?  Trots allt poängtera att det är väldigt få barn som dör i plötslig spädbarnsdöd, TROTS att många föräldrar samsover? Poängtera att det faktiskt inte leder till “certain death”?

När vi åkte till Frankrike sist…

… så var vår förstfödde tre och ett halvt år. Vi bilade ner tillsammans med mina föräldrar. Hemma hade vi ganska nyss byggt klart på ovanvåningen och börjat måla. Och tanken var att kanske kanske försöka bli gravid med ett syskon om inte alltför lång tid – någon gång till hösten. Så där så att jag till och med efter mycket vånda tillät mig att köpa med ett fint babyplagg från Frankrike.

Och nu ska vi snart till Frankrike igen, och barnet som bara var påtänkt fyller snart sex år och börjar snart skolan, och hans storebror är tio och ett halvt.

Det bidde i alla fall nåt

En gång i tidernas begynnelse, i alla fall sett till vårt boende i och renoverande av det här huset, så skulle ett litet hus vid kusten någon mil eller två härifrån rivas, och det sattes ut en annons om att hugade spekulanter kunde komma och plocka (och betala för) husdetaljer man önskade. Och vi åkte dit och konstaterade att det finns ett stort gammalt stabilt trägolv som kunde plockas upp. Så vi ägnade vardagskvällarna under en veckas tid, i mörka februari, åt att i ljuset av en dålig bygglampa bräcka brädgolv. Och vi betalde en femhundring (tror jag) för brädor motsvarande ett rum på fyra gånger fyra meter, minus en stenhållsdel framför den öppna spisen.

Detta var som sagt var i vår tidiga renoveringshistoria; vi var inte så rutinerade på att ta upp gamla golv, och tyvärr gick nog fjädern snder på lite för många av brädorna.

Detta var dessutom under min första graviditet, under den tid när jag hoppades, och anade, men ännu inte visste säkert om jag var gravid.

Graviditeten slutade dock kort efter det positiva testet. Det barnet blev aldrig.

Och golvet blev heller aldrig använt som golv. Hur det nu kommit sig så har det liksom aldrig känts som det vettiga alternativet i de rum där vi hittills bytt golv. Vi har istället satsat på nya brädgolv.

Men då och då har vi plockat några av de där brädorna och använt till nåt annat. Och nu behövde vi ny kompost. Som vi bygger av det gamla brädgolvet vi bräckte upp i mörkret vid havet i februari för elva år sedan.

Bebisars frustration och vad som kunde gjort skillnad

Det här, om bebisars kommunikation, önskar jag att jag hade känt till när min äldste var bebis. Kanske hade situationen varit annorlunda då.

Men därför skriver jag det här korta, ganska innehållslösa inlägget. För att jag hoppas att det kanske kanske gör att någon annan förälder hittar det.

Ja, det forsätter att bli bättre

Jag trivdes inte alls med bebistiden. Det passade mig inte, jag mådde inte bra av det. Och jag hade barn som i huvudsak inte heller var nöjda med och trivdes med att vara bebisar. Den förste betydligt mer utpräglat än den andre, men ändå.

Och jag fick så många kommentarer under de där åren, kommentarer som gick ut på att det var mitt fel – att det var jag och hur jag var som gjorde att det blev jobbigt, och att jag inte var lämplig som förälder, och en massa sånt där. Och så fick jag hör det, många gånger:

Små barn, små bekymmer

Stora barn, stora bekymmer

Det ansågs verkligen vara någon sorts universell sanning. Trots att jag påpekade att jag tyckte att det snarast blev bättre. Nänä, det skulle jag inte inbilla mig – vänta bara!

Men alltså, jag fortsätter att tycka att det hela tiden blir bättre och bättre. (Med undantag för perioder av “utveckling” – eller, som det brukar kallas, “trots”.) Barnen blir större och större, blir lättare att kommunicera med, utvecklar färdigheter och personlighet och intressen.

Det var barn jag önskade en gång i tiden, inte bebisar. För att få barn får man ta sig förbi transportsträckan bebisar. Det har vi gjort nu. Vi har barn. Två underbara barn.

Och nej, jag vet. Det kan självklart komma jobbiga perioder. Men alltså ärligt talat, jag tror inte på det där om “små barn små bekymmer”. Och visst, vi har inte kommit till tonåren ännu, hur de kommer att arta sig vet vi inget om – men då är de ju bara delvis barn. Det får liksom hamna i någon annan sorts kategori.

Om stolthet och skryt

Jag har lite smått följt en nätdiskussion om förlossningar med respektive utan kemisk smärtlindring och om “svåra” och “lätta” förlossningar. Diskussionen handlade om vad som romantiseras kring förlossningar – både av enskilda personer, media, samhälle och en massa andra nivåer. Bland annat diskuterades stolthet.

Ja, vem får egentligen vara stolt? Får man vara stolt över en förlossning som varit lätt? Det finns det förstås folk som inte tycker: har man inte haft ont och det inte pågått länge så har man inget att vara stolt över.

Får man vara stolt om man haft en lång och jävlig förlossning, då? Självklart finns det folk som inte tycker det. Har man haft väldigt ont och det tagit lång tid så är det möjligen synd om en (fast jag har för mig att jag i nätdiskussioner träffat på folk som typ tycker att det är ens eget fel, för att man inte bejakar kroppen på rätt sätt), men man har ingen rätt att vara stolt, för man har ju inte presterat en ideal förlossning utan liksom misslyckats.

Och har man av någon anledning fött barn med kejsarsnitt, finns det självklart de som tycker att man inte gjort någon prestation alls och därför definitivt inte har rätt att vara stolt.

Så vem har egentligen rätt att vara stolt?

Jag tycker att stolthet handlar om att överträffa sina (eller i vissa fall andras) förväntningar. Att man klarar något man inte hade väntat sig, eller något man inte kan kräva. Klarar något som inte är självklart.

Vissa människor har för övrigt högt ställda krav på sig själva (från sig själva eller från omgivningen) – jag ibland till exempel. Därför, och även ibland annars, kan man även vara stolt över att ha klarat just precis det som förväntades av en.

Vad gäller förlossningar så är det ju rimligen kvinnan själv som kan veta vilken nivå förväntningarna legat på. Har hon alls trott att hon ska klara det under graviditeten? Har hon alls trott hon skulle klara det under själva förlossningen? (Jag gissar på att jag inte är den enda som tvivlat under pågående förlossning.) Har hon hanterat uppkomna situationer under förlossningen bättre än hon förväntat sig? Känner hon att hon faktiskt har presterat något anmärkningsvärt – utifrån SINA förutsättningar? Då får hon absolut känna sig stolt.

Och hon som fått barn med kejsarsnitt då? Ja, det är samma sak där. Det är förmodligen hon själv om vet bäst. Har snittet gjorts efter en kämpig förlossning som gått i stå, och där kvinnan insett att det här är det rimliga valet, den bästa lösningen, då är det ett tungt beslut i en jobbig och pressad situation, och absolut något att vara stolt över. Om snittet är en konsekvens av medicinska avvägningar så kan hon känna sig stolt över att ha litat på medicinska råd, och över att kanske ha accepterat snitt trots att det inte var hennes önskan.

Om mamman har skäl att vara stolt är upp till henne att bedöma. Eller för att vända det åt andra hållet: mamman är den enda som kan avgöra om förlossningen var “a piece of cake”, vare sig det handlar om det mentala eller det fysiska.

Jag är stolt över mina förlossningar. Jag är stolt över att ha tagit mig igenom fast jag ville ge upp (ja, jag vet att man inte kan ge upp, men ändå). Jag är stolt över att ha lyckats kommunicera mina önskningar. Jag är stolt över att komma igenom med mig själv i behåll. Jag är stolt över att ha tagit med mig erfarenheterna från första gången till den andra gången och därmed bättre kunna formulera vad som är viktigt för mig och vad som funkar för mig. jag är stolt över att kunna stå på mig i en skitjobbig situation. Jag är stolt över att i huvudsak ha gjort det på mitt sätt, även när barnmorskor och andra velat att jag skulle göra på andra sätt.

Detta är jag stolt över. En del i mina ställningstaganden och avväganden handlar om smärtlindringsval. Men det väsentliga ur stolthetshänseende är ju inte vad jag valde, utan att jag valde utifrån vad som passade mig. Att jag gjorde mina val, och anpassade dem utifrån den erfarenhet jag skaffade. Att jag stod upp för mig själv och mina barn och det JAG bedömde var mest rätt.

Men det finns garanterat en hel massa människor som tycker att vi som fött barn – oavsett hur vi fött – inte har rätt att vara stolta alls, för då är vi nedvärderande mot dem som inte kan få barn alls, och så vidare…

Ett annat exempel jag minns från diskussioner på nätet handlar om barns framsteg. När får man egentligen vara stolt över sitt barn? Mina barn har varit tidiga med mycket (men abolut inte med allt). Då finns det folk som tycker att man skryter när man stolthet i tangentbordet talar om att de lärt sig gå eller läsa och tycker att man borde hålla käft. Man får alltså inte vara stolt över barnen om de presterar bra. Ibland verkar det som att det bara är föräldrar till barn med svårigheter som faktiskt får lov att vara stolta över barnens prestationer. Men varje barn som lär sig gå, prata eller läsa har utfört en stor prestation, och både barnet och barnets föräldrar får lov att känna stolthet över det. Om man inte känner och visar stolthet över det barnet gör, hur ska man då kunna ge barnet självkänsla och självförtroende? Att man visar sig stolt är ju att visa att man ser det barnet gör.

Och nej, självklart är det inte bara prestationer som genererar stolthet hos föräldrar. När barnen på olika sätt visar att de står upp för viktiga värderingar känner jag mig förstås också väldigt stolt. Det är lite olika sorters stolthet.

Men ja, grundproblemet är väl lite grann att stolthet över huvud taget anses fult. Stolthet förväxlas ofta just med skryt. Men stolthet är ju en glädje! Och man måste kunna få visa den glädje man känner och dela den med andra. Även när det är glädje över en prestation.

Förlossningar, smärtlindring, miljö och argumentation

Under min första förlossning provade jag lustgas. Det var fruktansvärt otrevligt (smärtan förblev lika hemsk men jag tappade kontrollen över den),och jag släppte efter två värkar eller nåt sånt. Utöver det fick jag petidin.

Under min andra förlossning fick jag ingen kemisk smärtlindring. (Däremot blev jag sövd efteråt, eftersom moderkakan vägrade lossna utan fick plockas ut manuellt.)

I övrigt fick jag bara ickekemisk smärtlindring. (Vad jag minns just nu, ska jag påpeka,men jag har i denna sena timme inte själv läst igenom mina gamla förlossningsberättelser igen, så kanske har jag glömt ;-))

Jag tyckte mina förlossningar som helhet var fasansfulla (även om den andra var bättre än den första). Jag är glad att jag överlevde. Jag vill inte behöva genomgå förlossning igen.

Att jag inte använde så mycket kemisk smärtlindring betyder inte på något sätt att jag tycker att mina förlossningar var bättre än någon annans, eller att jag är bättre. Det här var så mina förlossningar blev. Delvis på grund av att jag tycker det är lite läskigt att tillsätta diverse ämnen i min kropp – ämnen som jag inte vet hur jag reagerar på. Speciellt i en utsatt situation.

Det är jag. Alla andra är inte jag, och det som känns bäst, eller funkar, eller är nödvändigt och livsavgörande för en person behöver inte vara det för någon annan.

Det är inte konstigare att jag valde bort lustgs än att jag valt bort alkohol – jag tycker inte att de som dricker alkohol är sämre, de har bara gjort ett annat val.

Det är inte konstigare att jag inte hade ryggbedövning än att jag inte gillar bruna bönor eller smält ost.

Vi gör olika val. Det betyder inte att det ena är bättre eller sämre än det andra. Bara olika.

Och jag tycker det är jättebra att det finns en massa bedövningar. Det råkar bara vara så att jag är räddare för en del av bedövningarna än för smärtan. Och att det kanske inte ens hade gått att använda en del av dem ändå.

Och nej, naturligt i sig är inte ett självändamål. Som jag påpekat tidigare är naturlighet ett ganska ointressant argument i väldigt många situationer.

Men lustgas är ett miljöproblem. Lustgas är ungefär 300 gånger kraftfullare som växthusgas än koldioxid. Lustgas bryter ner ozon. Det kan vi inte ignorera. Det måste vi självklart diskutera.

Betyder det att lustgas måste bort som smärtlindring?

Nej. Inte nödvändigtvis.

Vi människor ställer till med massor med miljöproblem. Eller, för att se det åt andra hållet, det finns massor med andra saker vi kan göra för att minska vår miljöpåverkan. Köra mindre bil, äta mindre kött, vara sparsamma, laga våra saker, inte köpa nytt, och så vidare.

Att lindra smärta som ligger på gränsen till det uthärdligas gräns vid en förlossning känns som en betydligt viktigare sak än att kunna göra flygresor till Thailand eller flygimportera sockerärtor från Guatemala, för att bara nämna några exempel. Det är en fråga om att prioritera.

Däremot är det knappast vettigt att hävda att lustgasen inte är ett miljöproblem när man argumenterar för att fortsätta använda lustgas vid förlossningar. Att ignorera eller förminska andra problem (speciellt inom ett område man inte behärskar) hjälper knappast ens sak… Bättre då att inse att det finns ett problem – lustgasen behövs men ställer till med allvarliga problem – och så arbeta för att hitta en lösning.

Men man behöver inte heller totalförbjuda lustgasen för att minska utsläppen. Det går att rena luften från förlossningsklinikerna och få bort 99 procent av lustgasen. Det är en ganska god bit på väg.

Underbetyg åt svenska barnmorskor

Aftonbladet skriver att gravida kvinnor hellre ställer frågor på forum på nätet än till sin barnmorska på MVC.

Jag förstår precis varför. Jag har ju själv i stor utsträckning gjort likadant under mina graviditeter.

Barnmorskor på MVC är, efter vad jag uppfattat, generellt sett dåligt pålästa och uppdaterar sig inte i tillräcklig utsträckning med nya rön. Det är inte alls ovanligt med felaktiga råd. Några exempel:

  • Maten. En viktig sak att tänka på under graviditeten är vad man äter. Dels för att få i sig vad man själv och barnet behöver. Men kanske viktigare (om vi kan anta att de flesta redan innan graviditeten har ett hum om hur man äter nyttigt) för att undvika sådant som är extra farligt under graviditeten. Tyvärr förmedlar många barnmorskor gamla råd som står i strid med det Livsmedelsverket går ut med eller som baseras på deras eget tyckande – helt utan vetenskaplig förankring.
  • Behov av kunskap om diverse funderingar under graviditeten. Kan jag fortsätta träna det här? Är det OK att få massage? Får jag bada i simhallen? Dessa och liknande frågor får du olika svar på beroende på vilken barnmorska du frågar. Och ofta verkar BM:s svar vara baserat på hörsägen, på hennes egen åsikt eller på vad hon vilt gissar i stunden. Ställer man istället frågan i ett föräldraforum så får man ofta flera olika svar som kan vägas samman, viktas utifrån vilket förtroende man har för dem som svarar – och ofta får man en länk till en säkrare källa, alltså i praktiken mycket bättre underlag än man skulle fått hos barnmorskan.
  • En del barnmorskor hänger inte med, läser inte på nya rön, och fortsätter att ge gamla, dåligt underbyggda råd, som faktiskt kan vara förenade med livsfara för mamman eller barnet. Fruktansvärt många BM säger till exempel fortfarande till ALLA gravida (eller gjorde i alla fall för ett par år sedan) att ta järntillskott i slutet av graviditeten. Visst, många gravida behöver det – för att deras Hb sjunker. Men hos en del gravida sjunker inte Hb:t – hos en del stiger det till och med. För dem som har högt Hb eller får det under graviditeten är det mycket farligt att ta extra järn. Det händer att barn dör i slutet av graviditeten på grund av detta. Man ska alltid kolla Hb innan man rekommenderar järntillskott!
  • Det finns tyvärr många många exempel på att blivande mödrar oroat sig för att barnet i magen rör sig mindre, och då har fått lugnande svar från sin barnmorska om att många barn rör sig mindre i slutet av graviditeten och att det inte är något att oroa sig för. Det är inte sant! Och tyvärr har detta i många fall lett till att barnet ifråga dött. Istället hade mammans oro kunnat tas på allvar och barnet hade kunna räddas.

I de två sista exemplen vågar jag nog säga att olika gravidforum på nätet – där föräldrar med tidigare erfarenhet kunnat svara utifrån sin erfarenhet och utifrån den vidare kunskap de sökt – har räddat liv. Troligen många gånger.

Det verkar på många sätt saknas nationella riktlinjer för vilka råd en barnmorska ska ge. När det gäller fosterrörelser pågår ett upprop på Facebook.

En annan viktig faktor är att det ofta är ont om tider hos barnmorskor. Många oroliga och nyfikna förstagångsgravida får vänta framåt vecka 14 eller däromkring innan de får träffa en barnmorska. Vad ska de göra fram till dess?

På det stora hela taget vet man att ens oro eller frågeställningar inte alltid tas på allvar av barnmorskor. Risken att ens oro viftas bort är stor. På nätet kan man ofta hitta någon som funderat i samma banor och som kanske haft skäl att leta vidare information. Eller i alla fall någon som är beredd att lyssna.

Jag tycker att gravidforum på nätet är bra och viktiga. De ger möjlighet till erfarenhetsutbyte och kan hjälpa till med kunskapsspridning när den källa som borde räcka inte gör det. Men självklart ska man, som alltid på nätet, inte utgå från att all info är korrekt (men det är den ju inte hos BM heller) och noga välja vem man litar på. Samt i möjligaste mån dubbelkolla informationen och allra helst leta reta på “riktiga” källor. På nätet vet man ju att man ska göra det. Med sin BM borde man kunna lita på att inte behöva dubbelkolla…

____________________________

Allt ovanstående baseras förstås på min egen lilla erfarenhet (ett par barnmorskor) och framför allt på vad som framkommit i många många diskussioner jag deltagit i eller läst på nätet.

Jag ska väl tillägga att jag vet inte hur det är idag. Min minsting är ju tre år nu, så de senaste åren har jag inte deltagit så aktivt i graviditetsdiskussioner på nätet. Men det skulle förvåna mig mycket om det skett någon drastisk förändring hos barnmorskekåren.

Och ja, ungefär samma sak gäller när barnet väl är fött. Visserligen finns det nog oftare (min uppfattning) klara riktlinjer för hur BVC ska gå tillväga. Men å andra sidan verkar det vara ännu fler bland BVC-sköterskorna som predikar sitt eget evangelium och ger råd utifrån sina egna åsikter snarare än utifrån senaste forskningsresultat :-) Jag upplever att det är färre som har förtroende för sin BVC-sköterska än för sin MVC-BM.

Det som slutligen fått mig att överge föräldraforumen på näten, trots allt gott de gett mig, är inte bristen på faktakoll, utan allt skitsnack och alla bråk i trådarna. (Samt att jag inte känner något större behov längre.)

Ett av hans stora intressen: balta vatten

Inatt hade han feber. Nu är det bättre (eller möjligen fortfarande alvedoneffekt?). Han har kört dammsugare en stund, och nu står han och evighetsborstartänderna.

Febern KAN bero på MPR-sprutan förra måndagen.