Monthly Archives: augusti 2012

Tankar om närodlat: transporters miljöpåverkan, stolthet och respekt

Närodlat är en känslig fråga. Det anses inte officiellt okej att säga att närodlat är bättre för miljön. Råkar man antyda (i fel sammanhang) att det skulle vara bättre för miljön, så finns det siffror som visar att transporterna trots allt är en förhållandevis liten andel av livsmedlens totala miljöpåverkan. Och dessa siffror är anledningen till att det inte är okej att ställa krav på transporterna vid upphandling: transporternas påverkan anses vara så liten att den inte är relevant.

Det är ett märkligt sätt att resonera. Skulle det inte göra skillnad för miljön, sett till transporter, huruvida jag äter ärtor odlade i trädgården eller ärtor som flugits hit från Kenya? Att de handskalade räkorna rest fram och tillbaka över jorden innan de kommer hit? Skulle inte resorna som fört (slaktade) lamm hit från Nya Zealand vara relevanta att väga in på minussidan för kött i jämförelse med de skånska lammen som slaktats några mil bort?

Om vi människor bör resa mindre för miljöns skull, och dessutom välja våra transportmedel utifrån vad som släpper ut minst och gör minst skada, så bör ju rimligen detsamma gälla för vår mat. Alltså: Om det är sämre för miljön att jag flyger till Thailand än att jag tar tåget in till Malmö, så måste ju detsamma rimligen gälla maten jag äter.

Problemet (tror jag, ska jag väl påpeka) med upphandlingens sätt att räkna är just att man räknar på ett medelvärde. Om man räknar på all mats miljöpåverkan, och så bryter loss den del som beror på transporterna för all mat, oavsett transportsätt, så stämmer det säkert: det rör sig om en ganska liten del, sett til procent.

Men om man istället räknar på bästa och sämsta, så gissar jag på att skillnaden är väldigt stor: För de lokalt odlade ärtorna från min trädgård är transportdelen lika med noll. För ärtor som flugits från Afrika är de förmodligen en stor och påtaglig del. Alltså borde man inte räkna på medelvärden när man ska titta på hur stor del av matens miljöpåverkan som kommer från transporterna.

Men visst, som ofta påpekas: miljönyttan av minskade transporter faller ganska kvickt om man måste ta bilen till försäljaren av det närodlade, om man kunde cyklat till affären för att köpa maten som rest långt. Därför är det väldigt viktigt att de vanliga mataffärerna – de stora kedjorna, där de allra flesta handlar – också tar in lokala råvaror från lokala producenter. (Och det brukar åtminstone vår lokala affär vara hyfsat bra på, åtminstone för vissa produkter.)

Sedan finns det ju andra poänger med närodlat också. Om maten odlas nära dem som äter den får man en större förståelse för odlingen: för hur man odlar, vilket arbete det innebär, svårigheter, och så vidare. Det ger en större respekt för maten, vilket förhoppningsvis också kan minska matsvinnet – man slänger inte lika lättvindigt det man sett någon arbeta hårt för, och slösar inte heller lika gärna. Och om maten kommer från den egna hembygden så känner man ofta stolthet. Stoltheten ger också en sorts respekt och gör att man i större utsträckning värnar naturen och miljön. Det blir nära och konkret.

Tror jag i alla fall. Men nej, jag kan inte visa några siffror på det :-)

Och om det är så, så tror jag det gynnar miljön i det långa loppet.

Läs även Färska baljväxter flygs in till grönsaksdiskarna i DN.

Böntid

All potatis, alla morötter och all gul lök och schalottenlök skördad (utom i barnens land); av potatisen finns det nog kvar till en middag i kökslådan, men löken ligger i uthuset och torkar och räcker nog en stund framöver. Jag har skördat och förvällt lite mangold och fryst in för stuvningar. Plockat en del fallna äpplen och fryst in i bitar till äppelkräm. Till och med stoppat lite halvfula falltomater i en påse i frysen till någon god gryta i vinter.  Men annars njuter vi i huvudsak trädgårdens mat färsk – vi satsar inte på att lagra potatis och morötter, till exempel, utan äter tills det är slut, och sedan lever vi på köpa varor.

Nu är det böntid. Breda, tjocka gröna bönor från blomsterbönan Prizewinner. Långa gula bönor från högvuxen Neckargold. Gula Mont d’Or och lilastrimmiga Dragon’s Langeri på låga plantor. Vi njuter.

Och ja, jag stoppar i mig enstaka råa bönor. Som barn åt jag stora mängder. I vuxen ålder har jag läst mig till att det är dumt, onyttigt – rentav giftigt enligt en del? – men det är ju så vansinnigt gott! Några laster får man väl ha? Och jag har ju uppenbarligen överlevt.

 

Varför jag blivit “programchef” för UR:s Skolministeriet – Hur lär man ut om klimatet?

Dagens uppväxande generation lär sig att ständig konsumtion av nya saker är en självklarhet. Men jordens resurser räcker inte för evigt. Vår förbrukning av fossil energi, som legat lagrad i marken under lång tid, håller på att ändra klimatet.

Vi måste bryta trenden, ändra attityder till konsumtion och öka förståelsen för effekterna av vår livsstil. Därför är det oerhört viktigt att skolan undervisar om klimatet, både i form av traditionell kunskap och i form av attitydövningar.

Ovanstående är min “programförklaring” som ny “programchef“ för UR-programmet “Skolministeriet: Hur lär man ut om klimatet?”.

Dagens unga blir överösta med budskap om att konsumera. Reklam är ju förstås den mest uppenbara vägen. Men det handlar också om den bild vi vuxna förmedlar. Som föräldrar, lärare, genom TV och tidningar, och genom den bild våra barn förmedlar till andra barn. Vi förmedlar en bild av att det är viktigt att ha det nyaste. Köpa nytt. Ny teknik. Nya kläder. Nya prylar.

Vi vuxna lever i många fall på ett sätt som inte är hållbart. Förbrukar jordens resurser i en hiskelig hastighet. Och det är detta sätt att leva som våra barn ser och får med sig som “normalt” och “vanligt”. Därmed för vi vidare detta ohållbara arv till våra barn.

Därför är det viktigt att skolan kan agera motvikt. Dels behöver våra barn och unga lära sig den teoretiska kunskapen. Vad är energi? Hur utvinner vi energi? Vad får det för konsekvenser? Hur bör vi göra för att undvika problem? Men det handlar också om att diskutera värderingar: Vad är viktigt? Vad är rättvist? Hur vill vi leva?

Självklart är det inte bara skolans uppgift att lära barnen om klimat, och ännu mindre när det gäller värderingar. Men skolan är förstås en stor kunskapsförmedlare. Och eftersom barnen tillbringar en stor del av dagen där, är det ganska naturligt att det även är där man behöver diskutera värderingar och livsstil.

Men nej, självklart är jag inget så fint som programchef, egentligen :-)

UR har alldeles nyligen släppt en massa program fria för vem som helst att titta och lyssna på via nätet. Som en del i lanseringen av detta kan vem som helst gå in och utse sig själv till programchef för ett av programmen.

Varför gör jag då detta? För att jag tycker väldigt bra om UR. UR har alltid funnits där under min uppväxt. De har en vettig inställning till det här med utbildning. De utgår från att barn och unga är kompetenta och intresserade. De tror inte att barnprogram måste vara flamsiga eller puttinuttiga – de vet att kunskap kan förmedlas på ett seriöst sätt utan att vara tråkigt. Jag anser att UR är viktiga. Därför agerar jag gärna som någon sorts ambassadör för UR i stort. Jag vill gärna att många ska upptäcka vilken skatt som just blivit tillgänglig.

Dessutom tycker jag att mitt utvalda program tar upp en viktig fråga.

Och ja, man kan vinna en iPad också, genom att vara “programchef” och få så många som möjligt att se ens utvalda program. Men nej, det är inte därför jag är med. Dels är jag inte intresserad av att vinna. Jag har en fungerande dator och behöver inget mer i den vägen i nuläget. Jag hoppas priset går till någon som verkligen behöver det. Dels inser jag att mina chanser att få flest “läsare” (eller vad man ska kalla det) är fruktansvärt små. Många av de som redan tagit på sig rollen som programchefer är “kändisar” av ett eller annat slag. Bara de faktum att de alls blir programchefer ger publicitet, vilket innebär att många kommer att gå in och titta på deras program.

Men det kvittar. (Även om jag tror att många av dem förmodligen inte alls är de som bäst skulle behöva en iPad ;-)) Det viktiga här är ju faktiskt att både de och jag vill nå ut och tala om just detta: UR har lagt ut en massa bra program så att de finns tillgängliga för oss alla.

Det är coolt :-)

Mer om barn och miljö:

Om vi inte lär barnen rätt när de är barn och de vuxna vägrar ändra sig när de redan har skaffat sig vanor, hur ska vi då kunna åstadkomma förändring?

“Vi måste börja med baaarnen!”

Vet dina ungar hur barn blir till?

Vår äldste var någonstans mellan två och ett halvt och tre år när han började fråga om hur bebisar blir till. Jag minns inte hur frågan formulerades. Men precis som med alla andra spännande och intressanta frågor man får från barn som håller på att upptäcka världen och vill förstå hur saker hänger samman gjorde vi vårt bästa att förklara på en nivå som skulle passa honom. Frågan är ju inte konstig, och svaret är inte mer komplicerat än väldigt många andra saker man som förälder behöver förklara för sina barn.

Under en period läste vi både “Håkan Bråkan och bebismysteriet“ och “Så blev jag till” en hel massa gånger. Det ska väl tilläggas att detta var redan innan jag blev gravid med lillebror; när han sedan strax innan fyra års ålder fick reda på att han skulle få ett syskon väcktes intresset på nytt.

Som sagt var, han var nyfiken – men han tyckte inte förklaringen var konstig på något vis, utan som barn i den åldern tog han det bara till sig som en av många nya lärdomar.

Med lillebror minns jag inte lika noga när han började fråga. Men han är ju fyra nu, och jag vet att det är ganska länge sedan han frågade första gången. Vi har läst åtminstone “Så blev jag till” någon gång för honom, och vi har definitivt förklarat, men det har nog inte varit en lika stor grej. Men ändå. Han har frågat, vi har förklarat.

Och jag har väl liksom antagit att ja, i vår moderna upplysta värld så svarar föräldrar när barnen frågar, och att barn frågar hör väl liksom till självklarheter.

Därför blev jag ärligt talat lite småchockad när jag såg delar av ett barnprogram häromsistens. “Världens bästa fritids” eller nåt sånt. Dubbat; i original på norska. Barnen det handlade om var gissningsvis i 9-10-årsåldern. Ett av barnen var smått i upplösningstillstånd, letade jobb och boende. Anledningen? Jo, han hade sett en av de vuxna (Fröken? Bibliotekarien?) naken, och nu trodde han att han skulle bli pappa (ja, av den anledningen).

Men det var inte bara den pojken som inte hade koll. De andra barnen visste inte heller hur barn blir till och blev chockade när de fick förklarat.

Jag trodde inte det var möjligt. Idag? I ett av våra grannländer? Och ja, visst, det var ju inte en dokumentär – men det var ju menat att ändå vara en hyfsat realistisk serie, även om det beskrivs som en humorserie? Det är liksom sånt jag förknippar med böcker om det viktorianska England, typ. Och ändå… får jag ju liksom anta att det är något man klämt in för att skruva till och få en bra historia. Inte kan det väl vara så att tioåringar inte vet?

Men nu har Coop klämt upp annonspelare på stan. Bilder på frågvisa barn i yngre skolår. På en av dem står ungefär

Var kommer bebisar ifrån?

Vad får vi för mat?

Så… hur är det egentligen? Vet inte skolbarn hur barn blir till? Och om de inte vet, vad beror det på?

Vet dina barn?

Strandad på stationen idag igen

Samma tåg inställt idag igen. Idag var informationen om möjligt ännu knapphändigare. Eller ja, idag beklagade tant Järda inte ens olägenheten. Tåget inställt, ta nästa, punkt.

Ärligt talat, det här duger inte. Ställer man in tåg så talar man om varför. (Ryktet, genom viskleken via kompisars kompisar i sociala medier, antyder att det handlar om personalbrist. Är det så? Säg då det!)

Idag missade jag ett jobbmöte.

Skånetrafiken, jag behöver veta: har ni för avsikt att ha tåget som ska vara i Malmö 08.53 ska vara inställt varje morgon framöver? I så fall tycker jag ni talar om det. NU. Så att vi pendlare har möjlighet att planera vår tillvaro.

(Gårdagens inlägg.)

Tåget inställt – vi ber om ursäkt men talar inte om vad som hänt

I morse när vi kom till stationen för att ta tåget till jobbet möttes vi av utrop om att tåget var inställt. “Vi hänvisar till nästa förbindelse och beklagar olägenheten” sa den automatiserade Tant Järda.

Jag har inga problem att förstå att tågen ibland blir inställda. Saker händer, så är det. Det är jobbigt att tågen blir inställda, speciellt om det händer ofta, men som sagt var, sånt händer.

Däremot har jag väldigt svårt för det här att man inte talar om varför. Någon anledning finns det ju. Har tåget gått sönder? Kom det ingen lokförare? Har man kommit ur fas på grund av tidigare förseningar och väljer att ställa in en tur för att komma i fas? (Just idag känns varken solkurvor, lövhalka eller frusna växlar som särskilt sannolika, men det är ju också möjliga förklaringar.)

Om jag är sen till ett möte, så skulle det ju inte falla mig in att ringa vid den tid jag skulle komma och meddela “Jag kommer inte nu. Jag kommer senare. Hejdå!” – jag skulle förstås på något vis förklara varför.

För det kan väl inte vara så illa att Trafikverket (som väl är ansvariga för utrop och tavlor på stationerna) inte vet var tåget blivit av? “Öh… vi hittar inget tåg på rälsen, så då får vi nog säga att det är inställt?” Nä, så illa tror jag förstås inte det är. Det skulle vara väldigt märkligt, inte minst med tanke på att det ju knappast är ovanligt med inställda tåg utan ytterligare information.

Hur svårt kan det vara att fatta? Vi passagerare vill ha information. Vi vill att ni berättar vad ni vet. Okej, ni behöver inte berätta att det är Leffe som fått kräksjuka och måste gå hem hastigt och lustigt, men ni kan faktiskt berätta att tåget är inställt på grund av förarbrist. Om nu det är fallet.

Och kom nu inte dragandes med att ni väntar på ny teknik som blivit försenad eller nåt sånt. Högtalare för utrop finns och används. Informationsskyltar att lägga in infon på finns och används. Det som saknas är att någon lägger ut information som uppenbarligen måste finnas.

Barnen, föräldrarna och tiden

Jag har alltså nu en andreklassare och ett fyraårigt dagisbarn.

“Jag fattar det inte!” säger föräldrar till barn omkring mig. “Det har gått så fort!” och “Hur kan mitt barn ha hunnit bli en skolunge!”

Jag tycker inte det gått fort, inte alls.

Och jag har inte svårt att fatta att mina barn är så stora. Tvärtom. Jag får med jämna mellanrum påminna mig om att den äldste BARA är åtta år, BARA går i andra klass.

Ännu svårare är det på något sätt att fatta att det är två år tills den andre börjar skolan – ja, alltså, f-klass. Hur ska den lille kunskapssvampen klara sig så länge utan skolan? (Ja, bortsett från att han deklarerat att han aldrig ska gå i skolan, men det tror jag kan hinna ändra sig till dess, inte minst med tanke på att en hel del av kompisarna försvinner till skolan före honom.)

Eftersom jag inte vill att någon ska förstöra mina drömmar så håller jag dem helst för mig själv

Jag insåg för någon vecka sedan att jag har väldigt svårt att berätta om och dela med mig om mina drömmar och planer. Det gäller i någon mån både stort och smått. Jag berättar till exempel inte gärna för mamma och pappa vad vi har tänkt oss när det gäller renoveringen. Eller, oftast bara väldigt grovt. Jag far inte iväg i några målande drömmande beskrivningar av tapeter jag sett, eller blommor jag vill plantera, eller galna idéer jag fått. Jag visar gärna upp det färdiga resultat, men jag delar inte med mig av mina fantasier.

Likaså berättar jag inte gärna om kul grejer, till exempel vad gäller matlagning och pyssel i vardagen, för de nyfikna barnen. Jag säger hellre “Det är en överraskning” och “Det får ni se sedan”. Jag vet, det berövar dem förväntansspänningen. Men jag har ändå svårt att berätta.

Det är faktiskt i princip bara min man som får höra mina drömmar, fantasier och idéer.

Och jag inser att det är för att jag fått ta del av så mycket skit som yngre, när jag berättat om mina drömmar. Blivit hånad. Eller bara blivit nerplockad på jorden med ord om att det där går ju inte. Oavsett om det handlat om julklappsönskningar som liten eller yrkesplaner senare. Eller för den delen en väldig massa annat.

Ja visst, ibland har det handlat om saker som varit orealistiska – eller i alla fall väldigt osannolika. Och jag har i högsta grad varit medveten om det! Men drömmar är just drömmar. Man behöver få drömma. Sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna och allt det där. Och drömmarna är också ett sätt att lära känna sig själv och veta vad som är viktigt för en själv. Och ett sätt att utvecklas. Och inte minst en motivation att fortsätta sträva, även när livet ibland är motigt.

Eftersom jag för många gånger har råkat ut för att mina drömmar blivit misshandlade och förstörda när jag berättat om dem, behåller jag dem hellre för mig själv. Visserligen tar drömmarna mer fart och fungerar bättre som inspiration om man får berätta högt om dem. Får luft under vingarna. Men bara om de tas emot på rätt sätt. Annars är det bättre att behålla dem för sig själv och i alla fall ha dem kvar.

Det gör mig säkert sammantaget till en torrare och tristare människa.

Eller nä, förresten, det är inte att jag inte berättar som gör mig torrare och tristare. Det är en effekt av alla de drömmord som redan begåtts – inte av de drömmar jag behållit för mig själv i tysthet. De lever i alla fall kvar, om än gravt hämmade, och hindrar mig från att bara bli skittristrealist.

Vilka vill vi egentligen ska jobba på våra myndigheter – och hur vill vi myndigheterna ska fungera?

Centrala statliga mydigheter finns ofta i centrala Stockholm. (Ja, vår huvudstad, alltså. Den där staden där man ofta har den typen av saker.)

– De statliga myndigheterna behöver ofta inte sitta i de innersta innerstadslägena. Det finns en stor besparingspotential, säger Stefan Attefall (KD) till TT.

Okej. Vi har på sistone lärt oss att anställda på myndigheter helst inte bör serveras mat, åka på kurs, ha aktiviteter där de lär känna varandra och så vidare (läs dock gärna Maria Wetterstrands kommentar) och att alla myndigheter är extremt slösaktiga.

Nu ska vi alltså lära oss att det är dåligt att myndigheterna finns i centrum. För det är tydligen onödigt.

Detta i en tid när man på många håll har problem med att centrum i städerna dör. Hyrorna i centrum är höga – ingen har råd att betala, varken små mysiga affärer eller myndigheter, och knappt ens de stora kedjorna. Istället byggs det “externa handelsplatser” – ja, köpcentran, alltså. Även kontor och annat flyttar dit. Värdefull åkermark bebyggs, asfalteras, förstörs för all framtid (nej, okej, bara till nästa istid). Biltrafiken ökar, eftersom det ofta behövs bil för att ta sig dit. Restid över huvud taget ökar, eftersom det är längre. Och centrum står kvar som ett museum, där ingen har råd att vara.

Men visst, myndigheterna behöver inte ligga centralt (de finns ju knappast till för medborgarna ändå, eller?). Men så låt oss då flytta på riksdag och regering också. Inte sjutton behöver de finnas så centralt! Vi flyttar regeringen till någon ledig lokal i något av Stockholms förortscentra (eller kanske till Rosengårds centrum i Malmö?), och riksdagen kan nog inhysas i Bjuv eller Perstorp eller någon annan gammal bruksort. Finns säkert andra bra alternativ norut också – tipsa gärna!

Ärligt talat, hur tror ni egentligen att människor som jobbar på myndigheter funkar? Lönerna är ofta egentligen för dåliga för att hålla kvar kompetent folk; “marknaden”/det privata betalar mycket bättre. Det leder till dålig kontinuitet. De som ändå stannar på myndigheter gör det ofta för att de tycker att jobbet är viktigt och intressant. Men då måste det ju fortsätta vara det också! Om allting bara förväntas vara billigaste möjliga – säck och aska hela tiden – hur kan man då samtidigt förvänta sig välfungerande myndigheter?

Vill vi inte att de som arbetar på våra myndigheter ska vara bra, kompetenta, engagerade, intresserade, kunniga, och så vidare?

Dessutom verkar det sprida sig en tanke på sistone om att man ska dela upp en massa myndigheter, så att allt som handlar om handläggning, tillsyn och prövning ska hamna på en myndighet, och allt strategiskt, kommunikativt och framåtsträvande på en annan (i flera olika sammanhang; hittar dock inga artiklar att länka till just nu). Jag är rädd att det bara förvärrar. För vilka vill jobba med att bara handlägga och aldrig aldrig få lyfta blicken? Eller: vill vi att de människor som är nöjda med ett jobb där de bara ska se till paragrafer hela tiden ska vara de som gör bedömningar hos till exempel Försäkringskassan? Kommer rätt människor att vilja ha jobben – kommer de som haft jobben att vara lämpliga att fortsätta med dem? Jag tror att en variation i arbetsuppgifter är bättre, både för den anställde och för resultatet. Har man det i alla fall inom samma  myndighet finns bättre möjlighet att byta arbetsuppgifter under en period, och bättre möjligheter till utbyte internt än om alla gör samma saker.

Kan vi inte försöka ha fokus på att skapa bra förutsättningar i myndigheterna, vad gäller kultur (på alla möjliga sätt), istället för att bara försöka få allt så billigt som möjligt?

Idag skulle det regna

15-20 mm skulle det komma, möjligen lite mindre, och det skulle regna mer eller mindre hela dagen.

Det regnade inte i morse när vi gick upp.

Det stänkte några droppar när vi lämnade barnen, men slutade igen.

Det regnade inte när vi kom till stationen i huvudorten. Men när vi åkte tåget mötte vi regnet. Rejält grått utanför fönstret, ovädersregnsgrått. Fast jag tittade inte så mycket – det skulle ju regna mer sedan, och jag var trött efter att ha sovit urkasst två nätter i rad, så jag blundade mest.

När vi kom till Malmö hade det slutat regna. Inte en droppe regn på hela dagen i Malmö sedan; ganska varmt och växlande molnighet istället.

När jag kom tillbaka med tåget hade det visst regnat inne vid stationen, men så fort jag kom ut på landsvägen var det torrt. Detsamma här hemma.

Men på vissa ställen, där det brukar bli vattenpölar, kan man ana att det är lite fuktigt. Och barnen säger att det regnade ordentligt i morse efter att vi hade åkt.

Dessutom meddelar regnmätaren att det kommit 4,6 mm. Så lite kom det i alla fall :-)

Tyvärr har sol och blåst snart torkat bort det helt igen.