Tag Archives: jul

Salta pepparkakor

Idag var det dags att baka pepparkakor. (Egentligen skulle vi gjort det igår, men annat kom emellan.) Så jag lyckades lyfta mig över den lamslående ångest jag vaknade med i morse.

Och medan jag plockade och diskade och torkade i köket för att frigöra ytor för pepparkaksbak sjöng Laleh på radion

I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive the best I can
I will tell them to the children

Det vilar så fruktansvärt tungt det där ansvaret. Jag orkar inte bära det. Det är tungt nog att orka leva vidare, vara ensam förälder, få oss alla tre att fortsätta framåt. Att ingen av oss ska gå under av det där hålet efter den saknade.

Att då samtidigt försöka hålla liv i och prata om… Alltså, det låter så fint och så enkelt och så självklart. Det är det inte. Det är det verkligen inte.

Så tårarna flödade redan innan jag började baka pepparkakor.

Och sedan valde jag pepparkaksformar med älsklingen i tankarna.

För din vana att gå barfota hela sommarhalvåret.

För katterna. Alltid katterna. Och för att jag nästan aldrig kallade dig vid namn utan ropade ”Mjau!” rätt genom hus och trädgård.

För ditt hjärta, troligen det största jag träffat på. Fortfarande förbluffad över att det valde mig av alla.

För tramsputten, fjantproppen, spexdirecteuren. Ändå aldrig helt oseriös.

För luftslotten och fantasin som du hjälpte mig hålla liv i när min rationella sida försökte rationalisera bort dem.

För fjärilarna vi försökte fånga. Och sjöng om. Och tackade.

För dina händer som jag aldrig mer kommer att känna.

För det stora hålet du lämnat efter dig.

För ”lägerfångelooken” du hade på slutet, när du magrat bort för att du inte kunde äta. Men ändå var du. Bonustiden. Till slutet.

För alla som älskade dig och älskar dig. ”Otaliga vänner”, skrev vi i dödsannonsen.

Jag bakade sex plåtar pepparkakor. Barnen tillsammans en plåt.

Ja, och sedan pepparkakshus då. Eller pepparkaksbygge. Åttaåringen har fixat delar till ett minihus (på frihand). Jag har fixat bitar till ett större bygge (också på frihand om man bortser från linjalen). Tolvåringens bistånd har bestått i kommentarer av typen ”Vilka fina rektanglar du gjort, mamma!”. Ihopbyggande får dock anstå tills imorgon. Jag är för trött nu.

För övrigt ska man vara två vuxna när man bakar pepparkakor. Det ska finnas en som kan ägna sig åt ugnsskyfflande och plåtrengöring…

Black Friday och julhandel och earth overshoot day

Idag är det Black Friday. Och i år har svensk handel uppenbarligen hakat på fullt ut: i princip varenda annons i tidningen idag nämner Black Friday, och jag får till och med mejl från fröhandel och stället där jag köpte bivaxsalva förra året om att de har rabatter i samband med Black Friday.

Och snart drar julhandeln igång – om den inte redan gjort det.

Men Earth Overshoot Day inföll redan i slutet av sommaren, och tidigare för vart år. Redan då hade vi alltså förbrukat årets resurser.

Och jag funderar på om vi borde räkna konsumtionsåret från ett annat startdatum än januari. Eftersom vi kommer att ha hysteriskt konsumerande i slutet av året, i samband med jul och sånt, oavsett. Och om folk vet att de redan förbrukat årets resurser men ändå vill fira jul och alltså kommer att ”göra fel” oavsett, så kanske hämningarna släpper totalt – det känns lite som att det redan hänt, liksom? Men om julen istället inträffar innan resurserna för året är slut så kanske det känns möjligare att bry sig om att hushålla med årets resurser?

(Idag är definitivt inte dagen jag ska försöka förklara hur jag menar. Men kanske fattar någon ändå?)

Tredjedag jul

27 december. Tredjedag jul. I exil och stillsamhet i Östergötland fylls huvudet av blandade märkliga och förvirrade tankar.

Som igår, på annandagens släktträff med oändliga mängder släktingar på älsklingens sida. Tankar kring vad som händer den dagen älsklingen inte längre finns. Bör jag försöka åka iväg med barnen för att de ska vara med på den här sortens släktträffar då och då? Åka fyrtiofem mil för att träffas och umgås med människor som jag inte har någon närmre knytning till i några timmar? Fast vi åker ju inte dit varje jul ens nu. Och barnen är inte jätteglada för det i vilket fall – sjuåringen genomlider timmarna där med maximalt tänjande av sitt tålamod. Och älsklingens farmor, som liksom är kärnan i det hela, är redan urgammal, och det är ju ändå ingen som riktigt vet vad som händer den dagen hon inte finns som centrum längre…

Men även om man bortser från jul och släktträffar… så har barnen farmor och farfar och kusiner här i Östergötland. Och det är en bra bit att åka, och en resa som känns betydligt mindre lockande om det är jag själv som ska åka hit med barnen i framtiden. Nog för att svärföräldrarna är bra, men jag känner mig ju inte hemma här på det viset. Men jag antar att det är något jag får se till att försöka orka med att göra ibland… när den dagen kommer.

På det hela taget är det en märklig känsla som infinner sig av att komma hit upp. Vi bodde ju i Linköping tillsammans ett knappt år. Jag kände mig aldrig hemma här. Precis som på så många andra ställen som jag liksom aldrig känt mig riktigt hemma på. Det där något som jag liksom aldrig lyckas sätta fingret på, det där jag inte alls vet vad det är, men något som gör att jag landat där vi bor nu på ett sätt jag under många år av runtflyttande inte lyckades med. Och jag tänker att även om den relativa ro jag funnit i min oroliga själ hänger samman med sertralin, så är det också något med just platsen där vi satt ner våra bopålar, något jag inte tror att jag skulle funnit om vi blivit kvar häruppe. Vilket är märkligt, med tanke på hur många trevliga människor det finns häruppe – men som sagt var, det är som att det är något med platsen i sig. Vilket förmodligen är bullshit – men jag har ingen bättre förklaring. Och jag tänker att även om våra liv kanske på vissa sätt blir förkortade av det, så är det värt väldigt mycket att leva på en plats där själen mår bra.

Och häruppe är det som att mitt inre ganska omgående dessutom fylls av en extra dos melankoli. Inte bara nu, utan liksom alltid. – Eller om det är en tomhet som gör att melankolin får bättre tillträde? Fast i så fall inte bara.

Och jag tänker på att det är spännande det där med vilka personer man håller någon form av fysisk kontakt med i det långa loppet. (Fysisk kontakt kanske inte är det rätta uttrycket? Men alltså IRL-kontakt istället för bara via telefon, mejl eller sociala medier, liksom.) För även om det som sagt var finns en hel massa trevliga människor här i trakten som man kan tänkas vilja träffa på när man är uppe och hälsar på släkten, så är det egentligen en ganska begränsad skara det blir återkommande besök hos. För eftersom det ofta blir i samband med högtider, så är ju många då upptagna med annat eller iväg på besök på andra håll. Och då blir det förstås att man väljer att träffa dem som inte är upptagna utan kan ordna med spontanfika under okomplicerade former. Och så förstärks det ytterligare av om det finns barn i lämplig ålder och personlighetstyp för att umgås med våra barn. De personer som liksom kvalar in på alla tre – trevliga, fysiskt på plats vid rätt tillfällen samt med barn i rätt ålder – blir liksom dem man träffar. Och en hel massa andra människor blir det inte alls att man träffar, även om de egentligen är jättetrevliga.

Och så bråkar kroppen igen. För jag borde fått mensen nu. Och sedan dagen före julafton har det i omgångar kännts som att nu, NU, kommer den med besked – med mensvärk, och känskan av att det rinner blod, och känslan av att huvudet slås ut totalt och liksom blir mentalt dimmigt – men någon mens kommer det då inte. Fastän jag nu är på dag 30, tror jag. Och visst, om min kropp kan hoppa över mens på grund av stress eller mental overload, så är det ju inte ett dugg orimligt att den gör det så som veckorna närmst före jul var, men det känns alltid extra märkligt när kroppen skriker MENS och det ändå inte blir något.

Nå, vi ska ganska snart bege oss hemåt mot Skåne igen. Bort från den snö som fallit här och genererat snölyktor och igloos, och tillbaka mot regndränkt Skåne. Där ska vi försöka hinna saker som behöver hinnas, ordna saker som behöver ordnas och intala oss att det någon gång ska bli chans till återhämtning och till att hitta på något kul eller konstruktivt. Hoppet är det sista som överger en, eller nåt.

26 december

Efter julafton hemma packade vi på juldagen ihop oss till att fara norrut: först till mina föräldrar för att äta lutfisklunch och därefter vidare till älsklingens föräldrar på några dagar, bland annat för att delta i annandagens traditionella släktträff.

Innan vi åkte iväg tog jag hand om resterande julmat: de korvbitar och köttbullar som var kvar efter julaftonens måltider (inte så många) frös jag in i en burk, revbensresten i annan burk, skinkspadsresten i en tredje, och julskinkan tärnade jag och delade upp på två fryspåsar. Sillen bedömde jag kunde klara sig tills vi kommer tillbaka.

Och nu på annandagen ser jag uppdateringarna komma på facebook, om att folk börjat lagandet i den nya traditionen mellandagslagningen, som jag drog igång ifjol. Fast för min del blir det i år inget lagande förrän vi kommer tillbaka hem från svärföräldrarna om några dagar. Och idag var vi faktiskt inom Mammons tempel (eller ja, det lokala köpcentrat) bland alla hysteriska reamänniskor. För vi behövde skaffa kalsonger, strumpor och en mössa till barnen. Fast vi handlade inte reasaker.

Jultraditionen att skambelägga stressen

En av de saker som dyker upp flitigt i flödena så här års är diskussionen om och ifrågasättandet av julstressen. Det hör liksom till traditionen.

Det fina, sociat accepterade, är att inte vara stressad. Och då ska man gärna deklarera att man själv inte är stressad. Men framför allt verkar det vara viktigt att tydliggöra att stressen är något man kan välja bort. Den som känner sig stressad av/inför/kopplat till julen har tydligen helt och hållet sig själv att skylla och har helt enkelt bara inte gjort de rätta valen och prioriteringarna. Till julen är det nämligen viktigast att ta det lugnt och känna julfrid, umgås med familjen och ha det trevligt.

Men alltså, stressen kan bero på saker utanför ens makt. Den kan grundas i familjekonflikter och kommunikationsproblem som kommer till ytan i julförberedelser och under julens umgänge. Det där som antas vara det trevliga och mysiga kan vara det som ger stressen. Eller för den delen behov av anpassning till olika personers behov och förutsättningar – som i sig gör att man måste ha anpassad mat eller andra sorters anpassningar, som helt enkelt genererar arbete och därmed tidsbrist = stress.

På det hela taget är julen en känslomässigt intensiv period. Och dessutom ofta första ledigheten på länge och därmed första tillfället på länge att tänka, känna, slappna av. Då kommer mycket som varit undanstängt fram. – Och då kan mycket att göra (som synbart verkar vara anledningen till stressen) bli ett sätt att hantera det som är känslomässigt jobbigt.

Sen finns det ju liksom olika sorters stress. Att ha full rulle med att fixa god mat och pynta och så där behöver inte alls vara negativt utan kan vara något man trivs jättebra med och vill gå upp i.

Men omvärlden, i form av tongivande krafter, ger ett tydligt budskap: Julstress är fult och fel. Upplever man julstress så ska man skämmas. Sådan är tidsandan.

Fan att det finns så mycket man ska skämmas över. Det känns så onödigt och meningslöst.

Jultankar 2015 med förhoppning om lite julefrid

Förra julen skrev jag det här.

Men den trygga stabila tillvaron är ett gungfly, en tillfällighet man kan få på kort besök. Det faktum att jag kanske vågade börja tro på att den fanns där på riktigt var väl liksom på något sätt för bra för att vara sann.

Mellan varven drabbas jag av hopplöshetskänslor. Det här att försöka bringa ordning i tillvaron, försöka rensa igenom leksaker och kläder som ingen längre använder och försöka få dem vidare till andra som kan ha nytta och glädje av dem, när allting som går emot sjuåringen eller gör honom upprörd eller missnöjd riskerar att utlösa en katastrof som varar någon timme och dränerar oss alla på energi, både fysiskt och mentalt… och ändå försöka orka vara en bra förälder och ställa någon sorts krav och inte vara för orättvis mot storebror.

Det sägs att man som kvinna, mamma, ska säga upp sig från projektledarrollen. Att man inte ska gå med på att vara den som ordnar hela julen och ser till att allting händer. Men ärligt talat har jag svårt att se att det i nuläget finns något alternativ till att jag tar den rollen. Ja, det skulle förstås vara att låta hela tillvaron rämna. Nej, inte bara ställa in julen, utan verkligen få saker och ting att rasa samman.

Visst, älsklingen mår ganska bra – men alltså, allt är relativt. Det är inte som om han vore fullt frisk, trots allt. Det är ju liksom inte att vänta sig. Han mår bra, jämfört med vad man kunde vänta sig och utifrån förutsättningarna, men nu är inte tillfället att säga ”Nä, nu får du ta över”.

Vi gör så gott vi kan, var och en, utifrån de nuvarande förutsättningarna. Och de förutsättningarna är att jag i nuläget måste dra det tyngre lasset. Och måste orka reda ut det här.

Egentligen är jag ju tacksam. Tacksam över att vi faktiskt får fira även den här julen ihop. Fast ibland har tacksamheten svårt att tränga igenom tyngden av det som är jobbigt i stunden. Det är svårt hinna med att känna glädje när energin går åt till mer akuta saker.

Men ja, det blir jul även i år. Julmat och julklappar och gran (det fanns bara två kvar att välja mellan vid affären idag, så det var i alla fall lätt att välja). Och i år är det bara vi fyra här på julafton. Det är på ett sätt lite tråkigt men samtidigt också lite skönt… tror jag. Eller, jag vet inte om jag skulle orka med att ha folk här.

Vi har vänt och ändrat lite på saker den här julen. Ätit sill och köttbullar till lunch även idag. Kokat risgrynsgröt redan ikväll så att vi kan äa den till frukost imorgon på julafton.

Klockan är över elva. Julgranen är klädd. Skinkan är klar och provsmakad. I soffan ligger sjuåringen och somnar inte – men det är jag som vill att han ska somna här nere i vardagsrummet, för jag vet att jag måste sitta hos honom tills han somnat, och jag vill inte gå upp och sätta mig däruppe på hans rum och tappa julstämningen – jag vill sitta kvar härnere med julmusik, och jag har vaktat gröt till alldeles nyss. Jag försöker väl helt enkelt värna någon liten del av det som är viktigt för mig själv också, i den stora röran.

Julskinkan

I kylskåpet ligger julskinkan och väntar – i övermorgon är det dags för tillagning.

Skinkan ifråga är en sådan här:

Ekologisk rimmad julskinka Änglamark

Jag är väldigt nöjd med att ha fått fatt i en ekologisk okokt skinka, där köttet dessutom kommer från Jord på trynet. Och den fanns att få fatt i utan att jag behövde ränna land och rike kring – den fanns i en affär bara en knapp mil hemifrån.

Men KRAV verkar ha utsett julskinkan till någon sorts symbolgrej. De fyller sociala medier med sitt tjat om hur mycket bättre det är med KRAV-märkt skinka, att alla borde välja KRAV-märkt julskinka och att EU-ekologisk liksom inte duger till.

Skillnaden är, så vitt jag begriper, i det här fallet i princip en enda: Den KRAV-märkta skinkan har inget tillsatt nitrit. (Ja, skillnaden mellan EU-ekologiskt och KRAV-märkt är större än så för grishållning i stort, men Jord på trynet är KRAV-märkta i sin djurhållning, och det som gör att julskinkan inte har KRAV-märkning är att man tillsätter nitrit.)

Så varför stör det mig att KRAV pumpar ut sitt tjat om att välja inte vilken ekojulskinka som helst utan just en KRAV-skinka?

För det första: Det är nästan omöjligt att få tag i en KRAV-skinka. Här är KRAV:s egen lista över vilka affärer som har. Och ärligt talat är den inte lång, om man betänker hur många mataffärer det finns. Man kan också notera att det huvudsakligen är i storstäder det går att köpa KRAV-skinka. Vi som inte bor i de områden där det går att få fatt i KRAV-skinka ska alltså ha dåligt samvete för att vi inte lägger en dag, i den ändå ganska stressiga julmånaden, på att åka iväg och slåss om de KRAV-märkta julskinkorna. – Vore det inte trevligare om vi kunde få känna oss glada över att vår lilla butik faktiskt tagit hem ekologisk skinka och köpa den och vara nöjda med det? Speciellt med tanke på att det ändå är brist på ekoskinka.

För det andra: Ja, nitrit ökar troligen risken för cancer – men minskar botulinum-risken. Och med tanke på att min man redan har cancer tycker jag förstås att cancerrisker är relevanta saker – men samtidigt inget att hänga upp sig alltför mycket på, eftersom det finns många andra faktorer. Men framför allt tycker jag att det är bisarrt att hänga upp sig på detta just när det gäller val av julskinka. För ärligt talat, de flesta som äter kött äter en hel massa charkprodukter under årets lopp – korv, skinka och annat. Det är liksom inte bara julskinkan som innehåller tillsatt nitrit.

Nu är ju inte jag den som bryr mig särskilt mycket om julskinka – jag brukar äta några få bitar när den är nytillagad, och sedan bryr jag mig inte mer. Men för många är julskinkan en viktig del av julen. Och då tycker jag inte julskinkan är rätt tillfälle att känna dåligt samvete över nitritet. Det rimliga är att minska mängden charkprodukter man äter totalt. Under hela året. Eller att under resten av året försöka välja nitritfria charkprodukter. I den mån det går att få tag i, förstås.

På det hela taget är jag väldigt trött på kampanjer som går ut på att få de som anstränger sig att göra det som är bra att ändå känna att det de gör inte duger för att det finns ett steg till uppåt på stegen man ”borde” ta. Jag tror det är kontraproduktivt i längden. Om alla som vill göra gott ständigt går omkring med en klump av otillräcklighet och prestationsångest i magen, så leder det också till en väldig massa ohälsa och att en massa goda krafter till slut blir utbrända och drabbas att kronisk hopplöshet.

Låt oss istället vara glada över den positiva förändring vi faktiskt åstadkommer.

Den äkta sortens vit jul

Det slängs mycket med uttryck som vit jul och grön jul i olika betydelser för tillfället. Men egentligen tror jag att de flesta som drömmer om en vit jul tänker på snö.

Jag är född i Skåne och har sammantaget bott större delen av mitt liv här. Och visst har en del jular firats i Göteborg, Stockholm, Linköping och Småland. Men det är ändå det skånska klimatet under sena december som sätter ramarna för vad jag betraktar som normalt julväder.

Vita jular, jular med snö, är idealbilden, något man drömmer och fantiserar om, men som man trots allt vet är ganska orealistiskt. Något som hör till undantagen. Jag minns någon jul när vi jublat över de enstaka osannolika snöflingorna som föll under en kort stund ganska sent på kvällen.

Enligt SMHI har det under min livstid legat snö på marken, i någon mängd, åtta av de fyrtio jularna. Siffrorna gäller Lund, och jag har bara bott i Lund i typ nio månader (och aldrig varit där under julen, tror jag), men det ger väl liksom ändå en fingervisning.

Snötäcke på julen, statistik från SMHI.

Så… för mig är det inte särskilt konstigt att det inte liger någon snö nu när det närmar sig jul. Fast det brukar väl generellt vara lite kallare. På sistone har temperaturen legat ganska stabilt runt 9 grader. Det har fortfarande varit ytterst få frostnätter.

Uppåt landet verkar vädret vara konstigare. Där, där sannolikheten för julesnö är mycket större, verkar temperaturerna vara högre än här.

För övrigt är statistik på övergripande nivå som SMHI:s inte fakta när det kommer till den lilla skalan. Bilden ovan handlar alltså om snötäcke på juldagens morgon. Och vi bor alltså inte i Lund uta på Söderslätt. Och eftersom jag har en känsla av att jag skrivit ungefär samma inlägg som det här förut, så letar jag bland mina gamla inlägg – och hittar det här, som jag skrev på juldagen 2014:

Julen avklarad. Och efter veckor – eller hur länge är det egentligen? – av regnande och blåsande, vattenpölar, ösregn och grådask, så vaknade vi idag till en vintervit värld. Inte så att det kommit mycket snö. Snarast bara ett par centimeter: knappt så att det täcker marken, där marken är slät. De stora vattenpölarna är fortfarande vattenpölar (nu ikväll med is på, eftersom temperaturen fallit), och på gräsmattan och åkrarna sticker grässtrån upp ur snön. Men i alla fall nåt. Bitvis vitt på marken, betydligt kallare, och den himmel som bitvis var blå och med solsken, och bitvis snömolnsblågrå (även om snöfallet drog söderut över havet istället för att närma sig).

Inlägget jag egentligen letade efter finns här och är från 2013.

Och nej, julen är INTE bara för barnen!

För övrigt så hör visst de här ”vit jul”-människorna till dem som anser att ”julen tillhör barnen”. Och det är en uppfattning jag inte heller delar. Julen tillhör alla som vill fira den. Där ingår jag, 40 år gammal, som behöver en paus efter en intensiv höst med jobb, en sjuk älskling och en son som inte mår jättebra. Jag vill fira jul – äta god mat och godis, umgås med familjen och återhämta mig.

Fastän jag är vuxen så har jag behov som behöver uppfyllas för att jag ska må bra. Jag kämpar hela tiden mot en massa samhällsströmningar som försöker sänka mitt värde till att bara vara förälder och som därmed vill få mig att köra över mig själv till förmån för andra hela tiden. Men faktiskt så är jag också en människa, med ett eget värde, fastän jag passerat den där magiska 18-årsgränsen.

Jag tror det är väldigt farligt att göra den där uppdelningen, att säga att barnen är viktigast, att julen bara är till för barnen, och annat sånt. Vad sänder det för signaler, liksom?

Som förälder behöver vi föregå med gott exempel. Och i det ingår att lära barnen att alla vi människor har ett värde, inte för att vi har en viss ålder, utan för att vi är de vi är, och att vi är de personer vi är, med intressen, glädjeämnen och svagheter, oavsett om vi är 5, 50 eller 100 år. Att vi behöver respektera varandra och ta hänsyn till varandra oavsett ålder. Och att julens glädje är värd att fira och uppleva även när man är vuxen, till och med om det inte finns några barn med.

(Och tänk vilken ångest vi annars skickar med barnen, om de liksom måste uppleva julen åt alla andra och om dessutom julen liksom inte är något värd när man inte är barn längre?!)

Dåliga argument för vit jul

Jag ska börja med att påpeka att jag är nykterist och dricker inte starkare drycker än 2,25%. Och det kommer jag förstås inte att göra i jul heller. Men jag kommer ändå inte att skriva på för en vit jul.

I sociala medier cirkulerar för tillfället den här bilden:

vitjul

Och jag tycker argumenten är usla.

1. Det är mycket möjligt att det är sant (även om min tilltro till Yougov-undersökningar är synnerligen låg), men det säger ändå ganska lite. Är det vuxna som druckit mycket eller lite det handlar om? Men visst, det här är nog trots allt det bästa argumentet.

2. Ja, men det gör jag ju ändå? Det behöver jag inget ställningstagande för någon vit jul för att få göra. Jag som nykterist gör det i vilket fall. Och även min omgivning, som inte är nykterister, gör det, för de vet också om värdet av att det finns alkoholfria alternativ – även när det inte finns nykterister på plats. Och säkert skulle det vara bra om fler botaniserade i alkoholfria hyllan, inte bara till jul – men det är inget argument för en vit jul.

3. För de 4-5 barn i varje klass som lever i hushåll där någon vuxen riskkonsumerar alkohol gör det ingen skillnad att vi, i ett hushåll där det inte riskkonsumeras alkohol avstår från de små mängder som dricks här.

4. Jag är inte fit for fight när barnen väcker mig och vill leka klockan 6 på juldagens morgon – eller någon annan morgon vid den tiden. Tack och lov är mina barn numera så stora att de inte väcker mig vid den tiden och vill leka. Men genom de år de gjorde det har jag aldrig känt mig fit for fight vid den tiden. Och då har jag alltså aldrig druckit drycker med en alkoholhalt som ”räknas”.

5. Mitt ena barn har stundtals ont i magen av oro. (Eller, jag vet inte om det är just ont det ska kallas. Men oro är det, och i magen.) Den oron kan inte tas bort av att jag lovar att låta bli alkohol – det skulle inte göra någon som helst skillnad. Att antyda att barns ”magoro” skulle försvinna om alla lät bli att dricka alkohol på julen är antingen väldigt naivt eller väldigt fult. Det finns många många andra skäl att ha oro.

Ja, jag förstår att det finns många barn som upplever hemska jular på grund av vuxna som dricker för mycket alkohol. De kommer inte att få det bättre av att min älskling låter bli att dricka en enda öl (vilket är min gissning av vad han kommer att dricka på julafton) eller av att jag skriver under på att dricka samma som jag brukar.

Tidigare inlägg om ”vit jul”, från 2011.