Monthly Archives: maj 2015

31/5

Vi har städat i sorummet idag. På hans sida sängen. Märkligt sånt där: det har behövts precis hur länge som helst – sortera högar, slänga saker, kunna dammsuga där ordentligt, kunna ha möjligheten att komma in i den bortre smatten av rummet och använda den… och generellt sett är han ju inte sämre än jag på att städa, möjligen bättre (eller, vi har olika styrkor på området), men just när det kommer till sovrummet och hans sida sängen så är det en smärre katastrof ;-) Och det känns lite fånigt att det krävs en sådan här sak för att slutligen komma till skott. Men ska man igång med behandlingar som muckar med immunförsvar kan det ju vara bra att ha det hyfsat städat i sovrummet. Eller så är det att bristen på ork gör att även sådana här saker kan bli gjorda. Eller, jag vet inte. Vi har i alla fall hjälpts åt, och även om det inte är klart så är det bättre än det varit på flera år.

Jag har kämpat på med buxbomshäcksklippande. Klipp klipp klipp. Massor med tid till att tänka. Men trädgårdsarbete funkar ändå förhållandevis bra. Sannolikt andas jag mer rätt då än när jag sitter och försöker jobba, får mer avslappning i kroppen på nåt vis. Här och var ser buxbomen skruttig ut, och jag oroar mig smått för om det trots allt finns buxbomssjuka, men jag tänker att det är på något vis inte mycket att hänga upp sig på, den dagen den sorgen och vi får göra det bästa av situationen så länge vi har buxbomen. Och så tänker jag att någon sorts motsvarande gäller för den där stora hemska sjukdomen. Vi får göra det bästa av livet så länge det varar. Och så tänker jag på buxbomsklippandet och den frustration jag kände då för tolv år sedan, när jag var rädd att jag hade fått ett andra missfall men det istället visade sig att jag väntade tvillingar och jag blev tillsagd att undvika all fysisk ansträngning som gick att undvika, inklusive häckklippning, åtminstone tills jag var förbi vecka 12, och detta mitt under trädgårdsintensiva maj, när jag inget hellre ville än att vara ute i trädgården och greja – det enda jag ville hellre var att graviditeten skulle gå vägen, så jag lydde förstås läkaren. Och jag blödde inte mer, men det ena fostret dog ändå och det blev bara ett barn.

——-

Nej, jag grunnar inte jättemycket på orsaken till cancern, och jag känner inte en massa skuld. Men självklart funderar jag. Det far massor med tankar genom huvudet, tankar av alla de slag. För cancer orsakas ju i någon mån alltid av något. Eller, alla kroppar utsätts ständigt för saker som kan orsaka cancer, och de allra flesta tillfällena lyckas kroppen trots allt hantera, men så blir det en gång för mycket eller en gång vid fel tillfälle eller helt enkelt en gång som kroppen inte hanterade. Och då finns det ju på något vis en orsak. Och mitt huvud far runt bland alla möjliga och omöjliga orsaker. Asbest och eternit. Nattliga lödanden av trasiga kontakter i elektronik. Stekt kött. Många kannor lapsang genom åren. Okända ämnen vid renovering av hus eller i trädgårdens jord. Jag kan hitta tusen och en orsaker och möjligheter. Fast sanningen är ju den att även om han har en mer avslappnad inställning till sakers farlighet än jag och därmed är mer risktagande än jag (herregud, det är inte svårt!), så är det knappast så att han levt och lever ett påtagligt mer ohälsosamt liv än de flesta, om man säger så. Och de allra flesta drabbas ändå inte av cancer i 40-årsåldern.

Nä, det är nog rimligen ändå mer fråga om att jag fått fatt i en ovanlig modell. Det vet jag ju. En med alldeles fantastiska egenskaper. De var väl tvungna att dra ner på något annat istället. Så var det hållbarheten som gick lite bet ;-)

—–

I övermorgon ska vi träffa onkologen. Och jag är rädd. Rädd för att hen ska säga “Tyvärr, det här ser så illa ut att det inte ens är lönt att sätta in behandling”. Eller “Tja, vi sätter väl in behandling, men egentligen ska vi nog inte räkna med att det finns någon chans”.

Oavsett att delar av mig förbereder sig på det värsta mer eller mindre hela tiden sedan snart två veckor, så är det samtidigt helt jävla overkligt och obegripligt.

30/5

Näst siste maj. Kallt och blåsigt. Vår bil, en gasbil, går på bensin första dryga kilometern under den kalla årstiden. Det är på något vis talande att den går på bensin i början när jag kör in till byn idag. Det är inte varmt. I kaminen har jag tänt en brasa. Jag har burit in den sista veden och lagt upp i hyllan.

Min allmänna förvirring och uppstressadhet över situationen visar sig i småsaker. Som att jag växlar fel i bilen och får motorstopp.

———-

“I thought you had more courage.”

“Courage?!”

“Stay alive. Dying is easy. You’re a Crusader’s daughter. Look at me. I’m asking you to stay alive because it’s meant to be.”

“Nothing’s meant to be.”

“It is, it is. One day you’ll know it.”

“Oh, let me stay with you. Please.”

“There are so many things I want to say to you. But time’s caught me up and now I’ll never say them. Except that I loved you from the moment I saw you, and every moment since.”

“Don’t make me go.”

“Do you want them to win?”

“I don’t care about them.”

“You must. For the sake of everything we’ve been to each other, you MUST care. Because that way you’ll keep alive all we’ve believed in. And I can’t die then, can I?”

(Robin of Sherwood, The Greatest Enemy. Jag önskar fortfarande att någon fixade ett klipp med den scenen och la på youtube.)

Den där dialogen mal i mitt huvud. Jag hämtar kraft från den, kraft i känslan av att det kanske är meningslöst att klippa häckar och plantera om tomater, sett i det långa perspektivet. Kraft i att det jag gör är saker vi båda vill, båda finner glädje och mening i. I att det jag gör, och ska fortsätta göra, är att hålla liv i det vi båda tror på, båda tycker är viktigt, det vi byggt tillsammans. Stort som smått. Kraft från att det på något vis är det som är meningen med livet: att göra saker som gör en glad och som man tycker är rätt. Jag håller vi:et levande genom att fortsätta odla tomater. Oavsett hur meningslöst det kan verka och hur mycket tomater man kan köpa i affären. Och jag håller vi:et levande genom att fortsätta kämpa för en bättre värld, även om jag inte riktigt orkar det just nu.

Det kan tyckas som en pretentiös och patetisk dialog. Men livet och kärleken är pretentiösa saker. Det är ju därför de är så värdefulla. De får lov att vara pretentiösa, faktiskt.

En timme senare har jag tappat all den kraften igen och famlar runt i att undra över vad som egentligen är meningsfullt och ifrågasätter alla mina prioriteringar

————

Det händer något märkligt med föräldraskapet i den här situationen. Eftersom älsklingen inte orkar så mycket. Dels fysiskt. Dels i form av att mental påfrestning, som gnälliga tjatiga ungar som hör till sånt där som triggar den där magkatarren som ligger och lurar under alltsammans och som gärna kan få gömma sig i möjligaste mån. Det är en fullkomlig självklarhet att det är jag som kliver in och tar mer av jobbiga situationer, mer av hämtning och lämning, tar hand om barn som kissat på sig på natten och annat sånt. Fullkomligt självklart, och så måste det vara. Men det påverkar något i balansen på ett märkligt sätt. Som att jag på vissa sätt redan blivit ensam förälder. Som att han glider iväg och blir något mer av en skuggfigur. Det är inte bra. Det måste finnas sätt att motarbeta och balansera upp det.

Det där märks förstås även på andra områden. I att jag på alla sätt tar ett större ansvar för tillfället. Framför allt påverkar det mig som person på något sätt. Jag kommer att förändras av det här, oavsett hur det slutar. Jag funderar över hur man hanterar den här situationen konkret och praktiskt, förbereder sig för olika möjliga utgångar, utan att förändras alltför mycket på vägen. Nånstans är jag lite rädd att hamna i en situation där jag har tvingat mig själv att rationalisera bort kärlek, känslor och inblandning av älsklingen, och vilken situation vi då hamnar i om vi båda kommer ut ur det här med livet i behåll.

——–

Det som är svårast just nu är nog egentligen att det är omöjligt att planera. Och då menar jag inte på kort sikt, utan på lång. Jag går omkring i trädgården och ser saker som behöver göras, saker jag vill göra. Får tankar och idéer om hur det ska fixas vidare i orangeriet. Funderar på målning och lagning och tillverkning av kompletterande dörrar där det saknas. Drabbas av gnuttor av inspiration. Men det är liksom inte riktigt lönt att drömma och planera, prata om hur man ska göra och när och så. Just nu är det fel att sätta igång en massa projekt. På längre sikt vet jag inget om hur många vi är som kan vara involverade i projekten. Jag vet ingenting. Det funkar inte att drömma och planera i intigheten.

——–

På ett sätt är han precis som vanligt, fast lite lättare (rent tyngdmässigt). På ett annat sätt är han inte som vanligt. Han vilar mycket, han orkar inte så mycket – fast ibland verkar han hur pigg som helst. Han äter små portioner och ofta.

Hade det varit i vanliga fall hade jag nog sagt “Ryck upp dig, nu får du också vara med och hjälpa till”. Men det säger man liksom inte till någon som har cancer. Å andra sidan behöver han ju också hålla igång och göra saker. Att ligga och förtvina, fysiskt och mentalt, är liksom ingen metod för att överleva.

29/5

Hemarbete.

Älsklingen spelar kort med sina föräldrar och den förkylda elvaåringen.

Jag har diverse stressreaktioner eller kroppsliga effekter som är kopplade till oro. Tinningen (kopplat till den gamla nackepisoden) har jag mer känning än jag haft på många år. Magen är smått sur och konstig. Men det är så lagom lätt att intala sig att man ska slappna av – och ännu svårare att lyckas med det.

Och det är svårt att jobba. Svårt att göra sånt som kräver fokus. Och samtidigt svårt att slappna av i det här med att inte jobba hela min tid. Hur mycket ska jag orka idag? Hur mycket är lagom att jobba idag så att jag orkar lagom mycket imorgon – eller så att jag inte jobbar för mycket? Helst vill jag ta det som det kommer, men jag måste ju samtidigt ha koll på hur mycket det är jag jobbar, och då blir det helt kontraproduktivt och jag får ännu mer oro i magen. Och så mal det ekonomiska samvetet också. Jag borde hålla i pengarna nu när det är så här och jag riskerar bli själv. Jag borde jobba alla mina timmar och inte vara sjukskriven. Och tänk om jag inte får pengar från FK?

——–

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet.

Dylika slagord har vi pumpats med sedan barndomen på åttiotalet. Men jo, jag är sedan många år synnerligen medveten om att det är dagarna som kommer och går som är livet. Det har ju knappast gett mig mindre panik över att prioritera rätt, välja rätt, och så vidare. Och det förändrar ingenting i det här läget heller.

28/5

Livet lunkar på i någon sorts märklig stillsamhet med allmänt höjd anspänning, en extra rörighet i hjärnan och en allmän intighet.

Älsklingen är hemma.

Förkylda elvaåringen är hemma men på bättringsvägen.

Svärmor är här.

Jag har varit hos läkaren, eftersom jag nu varit sjukskriven en vecka och behöver läkarintyg. Så nu har jag läkarsjukintyg på att vara sjukskriven på halvtid för krisreaktion etc. Jag har suttit och distansjobbat lite idag. Det har väl gått hyfsat. Fast så har jag egentligen mest försökt plöja igenom mejlboxen. Duttat lite här och där. Det är väl det jag gör just nu: duttar lite här och där. Svårt att hitta fokus. Svårt att vara strategisk, ta ett övergripande grepp, ha överblick. Det blir lite här och där, med allt. Eller, den lilla kraft jag har till fokus och struktur behöver jag använda till viktigare saker.

Vi är ju för övrigt mitt i att byta bank. Flytta till den lokala banken efter att den ordinarie banken slagits ihop och delats upp och blivit ett stort ogenomträngligt kaos. Att mitt i det – precis samtidigt som banken vi ska byta till slutligen lyckats få den gamla banken att ge ut den info som behövs – få ett cancerbesked, underlättar ju inte precis. Vi fick börja rota i hur det var, om vi hade tecknat något efterlevandelåneskydd eller inte – och det var svårt nog i sig att lyckas få svar på :-/ Men något sådant hade vi uppenbarligen inte tecknat. Så det ser ut att bli bankbyte, och det känns på sitt sätt extra angeläget att byta till banken på orten under de här omständigheterna.

Idag har jag för övrigt lite ont i magen. Det hade jag ju för typ en vecka sedan också – ja det var väl dagen efter beskedet. Inte haft sedan. Verkar ha kommit medan jag suttit och jobbat under dagen idag. Jag intalar mig att det bara är stress från den allmänna situationen – att vi båda skulle åka på cancer i magtrakten samtidigt känns väl lite för osannolikt.

—–

Alla mina byxor som passar håller på att ta slut – alltså bli utslitna bortom lagningsmöjlighet, eller i alla fall med behov av mycket stor lagningsinsats som kommer att hålla väldigt kort tid. Övriga byxor är för små (jag är för stor). Situationen är en effekt av att ha försökt vara bättre på att laga och köpa mindre nytt. Nu hamnar jag i någon sorts klädbreakdownsituation. Inte alls vad jag har tid och lust med just nu, inte alls…

——

Hade hemska tumörsjukdomar kunnat botas med kärlek så hade alltsammans varit löst vid det här laget. Så mycket kärlek och omtanke från vänner, både IRL och via sociala medier.

27/5

Två små repor på hyrbilen. Repor som vi inte vet vad de kommit av – varken jag eller svärmor tror vi kört emot något. Självrisk på 8000. Kanske kommer det att kosta så mycket, kanske något mindre. Evinnerligt sura pengar för något jag aldrig skulle bry mig om på en egen bil. Mitt inre förhandlar med andra saker: tillfällen när vi kommit billigare undan, tillfällen vi klarat oss utan problem, utslaget på en massa tillfällen blir det inte så mycket, och så vidare. Likförbannat är det sura pengar. Jag som kämpar med att inte ta saker så blodigt, inte vara skräckslagen över att köra andra bilar och så vidare.

Elvaåringen är hemma förkyld.

Svärmor är kvar hos oss.

Med lite tur får kanske mannen komma hem till oss igen idag.

—-

Mannen hemma. Trött. Vilar.

Själv är jag mentalt slutkörd. Så många saker för huvudet att hantera. Så många osäkerheter. Så mycket vacklande. Mental overload.

—-

Jag går och gräver upp vindor i trädgårdslandet. De påminner mig om cancersvulster. Små och söta och till synes harmlösa i början. Men när de väl tar fart kan de kväva kraftfulla växter.

—-

Ironin i att jag nyss börjat titta på Sagan om ringen-film och -dokumentärer igen (samt sett Hobbit-filmerna). Sist vi satt och tittade på dem var när jag var höggravid och vi väntade på att det skulle bli dags att föda. Det är någon sorts livscykel som passerat; nu sitter vi och väntar på annat. Oklart vad.

26/5

Jag tappar tråden hela tiden. Vad höll jag egentligen på med nyss? Vem var det jag skulle ringa, vad var det jag skulle göra?

Vad var det jag skulle skriva? Det finns tusen tankar som yr runt men som aldrig finns kvar i huvudet när jag väl sitter vid en dator.

Elvaåringen är förkyld eller nåt. Och jag tänker cancer och infektionskänslighet och sånt.

Och jag tänker massor på omvärldens evinnerliga gnäll om att vi ägnar för mycket tid åt sociala medier och telefoner och sånt. Men det är ju det som är sättet att umgås i vardagen. Att under arbetstid förmedla det jag läst och tyckt var intressant eller roligt till andra och kanske få ett skratt eller en intressant kommentar från någon annan. Och där är någon annan förstås väldigt ofta älsklingen. Genom facebook träffas vi även de tider vi egentligen är på olika arbetsplatser. Och vi kan avhandla vardagens små pusselbitar via facebookchatten – eller bara kommentera dagen i stort. Dagligt småprat. Det där som är livet. De där små samtalen i vardagen – via nätet och på riktigt – är nog det jag kommer att sakna allra mest om det skiter sig. Och de är förstås inte mindre viktiga nu…

Han är mitt bollplank, mitt stöd, i all möjliga situationer.

Någon skrev på twitter häromdagen att hon hatar när folk säger “Det ordnar sig”. För då lastar de liksom över ansvaret på henne. Jag älskar när älsklingen säger att det ordnar sig. Jag är en ångestmänniska, och det är inte han, och genom att säga att det ordnar sig så kan han lyfta blicken även åt mig, få mig att lite grann kliva ur ångestbubblan och förstå att det finns något bortom.

I nuläget säger han inte “Det ordnar sig”. Och det ska han förstås inte heller göra. Just nu går det verkligen inte att säga.

Och jag känner mig oerhört självisk för tillfället. Har ingen ork att engagera mig i världens problem. Har nog med mina egna. Samtidigt ligger mina grundprinciper och grundvärderingar kvar. Det ligger mig fortfarande mycket närmre att till exempel skänka pengar till miljöorganisationer än cancerfonden. För jag vet att behoven och nödvändigheten för världen i stort är större än behovet av att rädda älsklingar från cancer. Och jag hoppas att detta ställningstagande inte ligger mig i fatet… och jag lyckas knuffa bort reflexmässiga vidskeplighetskänslor ganska väl.

Med honom vid min sida kan jag klara en klimatförändrad värld. Utan honom känns en katastrof plöstligt som en katastrof.

Stundtals känns hela tillvaron som en långt utdragen bilolycka…

 

Ja, vi ska hoppas på det bästa. Men jo, vi måste också tänka de jobbiga tankarna. Jag måste i alla fall. För annars ligger det ärligt talat och pyr under ändå, oavsett vad jag försöker inbilla mig.

Värstascenariotankarna har tre huvudaspekter:

  1. Praktiska och ekonomiska saker – hur jag ska klara mig ur dessa aspekter
  2. Känslomässiga saker – hur jag ska klara livet utan den jag älskar mest och som är mitt stöd
  3. Hur det ska bli för barnen

 

Och samtidigt med det här brottas jag med annat trassel. Bilen har varit på verkstaden sedan i fredags morse och vi har haft hyrbil. Idag har jag lämnat tillbaka hyrbilen och hämtat hem vår egen. Och nu ikväll ringde uthyrningskillen och hävdar att det är en skada på den återlämnade hyrbilen som vi måste åka dit och diskutera. Det ger en extra klump i magen av pengaoro. Ja, jag vet att det är värdsliga ting och i jämförelse med annat vi har att hantera i nuläget att betrakta som helt irrelevant. Men snarast är det väl så att kraften att hantera diverse sådana saker inte är i sitt bästa skick just nu, om man så säger…

25/5

Jag har aldrig förstått det här med folk som pratar om att leva som om varje dag vore den sista. Det innebär i någon mån att leva med konstant ångest – det går inte alls att njuta. På något vis känns det mer som att de egentligen menar leva som att det finns oändligt många dagar, och oändligt av alla andra resurser.

Jag fascineras över hur rationell jag trots allt lyckas vara. Att jag lyckas hålla isär saker. Att jag inte försöker köpslå med någon diffus fjärran kraft och världsordning. För när jag var yngre hade jag mycket väl kunnat tänka i en sådan här situation att jag inte ville att Måns skulle vinna Eurovision och en massa annat sånt, för att varje sak som gick som jag ville på något vis skulle tulla på kontot med bra saker och utgångar och därmed minska chansen att få behålla min älskling. Även om jag inte tror eller trodde på något sådant så skulle jag mycket väl ändå ha kunnat fastna i sådana tankar.

På det hela taget känner jag ändå att jag klarar skuldaspekten ganska bra. Att jag ganska bra klarar av att konstatera att så här är nu läget, och det är inte vårt fel eller något vi kunde gjort något åt eller förhindrat. Det är liksom inte heller någon av de tusen saker jag nojat mig för här i livet som verkar vara orsaken. Det här är något som ÄR. Och inte så att jag tror på öde eller förutbestämda saker, men på något vis lyckas jag ändå tänka att ja, men kanske var det så här det skulle bli redan från början, kanske var detta något som fanns groende – självklart inte redan när vi träffades eller så, men liksom att detta på något vis är den svaga punkt som skulle komma att drabba, eller vad man ska säga. Att enda alternativet att slippa undan den här sitationen hade varit att aldrig förälska mig i honom. Och det hade aldrig nånsin varit ett bättre alternativ.

Någon påpekar att det är dumt att jag sjukskrivit mig de här dagarna. Att jag kommer att behöva alla ledighetsmöjligheter senare. Ja, jag vet. Min ambition var fortfarande i torsdags att försöka jobba hemifrån. Fast sedan insåg jag, efter att hela dagen ha försökt sätta mig vid datorn, att jag inte kunde. Det gick verkligen inte. Så då tog jag tjuren vid hornen och gjorde som både chef och kollega sagt åt mig och sjukskrev mig. Nej, det är inte meningen jag ska vara sjukskriven hela tiden. Och jag vet att jag behöver hålla i pengarna. Men jag behöver hålla i mig själv också, inte bita ihop så att jag går helt sönder. Det finns gränser. Jag har hållit ihop länge nog och behövt en time out ändå. Det är förstås lite dumt att det ska behövas något sånt här för att ta den. Men nu kunde jag inte köra på vidare. Inte just för stunden.

Jag har ju egentligen aldrig vant mig vid att göra av med pengar. Vi är inte rika, men vi har så vi klarar oss och lite till. I alla fall mer än jag haft innan i livet. Och det har tagit tid för mig att vänja mig vid att det är okej att köpa saker man vill ha, typ. Det kanske visar sig bra, trots allt. Jag har kvar förmågan att hålla i pengarna och har inte skaffat mig alltför dyra vanor, tror jag.

——–

Lämnar tillbaka mannen på sjukhuset på morgonen efter permissionen. Han ska ta prover och kolla så att stenten funkar bra nog, och sedan få veta mer om planen framöver: ska han få komma hem i väntan på “de riktiga” provresultaten?

Det tar tid innan de bestämt sig. Sedan kommer beskedet: han får komma hem men ska gå och ta prover på vårdcentralen vid behov istället. Jippi!

Andra besked känns inte lika uppmuntrande. Han har fått en tid för att prata riktiga provsvar den 12 juni. Det är ju evigheter tills dess! Med tanke på hur allvarligt det låtit som att det här är så är det ju liksom knappt jag vågar känna mig säker på att han lever så länge. I delar av mig känns det som att det måste betyda att hoppet är uselt. Andra delar av mig tänker att jag nog rimligen bör kunna ta det som en sannolikhetsbedömning: de skulle inte sätta det datumet om de trodde att det var försent.

Senare får vi även ett tidigare datum, den 2 juni, för träff med onkolog. Det känns bättre, då är det plötsligt ganska snart igen.

Och han får komma hem i väntan på det.

Plötsligt känns det som att någon sorts lätt normalitet infinner sig igen. Ett lite större lugn, en känsla av att lite grann veta var man har tillvaron, åtminstone i det korta perspektivet.

Han kommer hem, äter kvällsmat, och jag åker med elvaåringen till scouterna och åker själv på välbehövlig massage.

När jag kommer hem ett par timmar senare är läget ändrat igen. Mannen ligger på sängen med ont i “magen”. Precis där där doktorn sagt att han ska vara uppmärksam på ont. Sannolikt sitter inte stenten som den ska… Alltså dags att bege sig mot sjukhuset igen. Den här gången är det hans mor som kör honom, och jag stannar hemma med barnen.

Så många snabba skiften, ändringar av planer och förutsättningar. Oro och vardagslunk om vartannat. Hopp och hopplöshet.

Men det känns inte som att hela kroppen vibrerar av oron som för några dagar sedan. Och det handlar inte om att jag fått massage, utan mer att jag gått in i ett nytt läge. Som att jag liksom inte orkar vara kvar i panikläget längre. Eller, jag vet inte… det kan säkert också ändras kvickt igen.

Men jag skulle ju somna bredvid honom ikväll. Jag skulle ju ligga och mysa på sängen och krama på honom. Det blev inte mycket med det :-(

24/5

Våren är som allra vackrast. Vi har haft strålande väder, inte jättevarmt men ändå skönt väder till att fixa och dona i trädgården. På sätt och vis har jag haft en dag av det slag jag nog allra helst vill ha: jag och mamma och pappa och barnen har hjälpts åt med diverse saker inne och ute (ja, barnen har i alla fall varit aktiva och med några stunder), och det har gått framåt och ser riktigt trevligt ut i trädgården. En skön och aktiv trädgårdsdag med bra resultat och härligt väder. Och älsklingen har funnits hemma hela dygnet, visserligen inte varit ute och klippt gräs som igår men funnits här, fixat med lite praktiskt inne, det har funnits tid till att försöka gå igenom en del saker och så.

Men det är samtidigt ett låtsaslugn. Jag håller ihop, jag gör saker, jag är inte ledsen – men under ytan är det liksom fel. En förhöjd stressnivå. En förhöjd spänning i kropp och själ. Saker är fel. Så fort jag tänker så vet jag det. Och jag kan inte koppla bort det.

På ett sätt är jag mer närvarande i stunden än jag brukar. Njuter av att kunna göra vanliga saker och tycker det är kul. Har lättare att koppla bort sånt som att jag borde roa barnen.

På ett annat sätt har jag svårare än vanligt att koppla av och ta det som det kommer. Om jag i vanliga fall har problem med att känna att det är svårt att prioritera rätt, veta vilket som är viktigast att göra först etc, så är det än värre nu. Hur prioriterar man vad som är allra viktigast?

(Dessutom hamnar jag i den allmänna arbetsledarrollen som det brukar bli när det är mina föräldrar och mina barn och alla frågar mig om saker hela tiden… :-) )

23/5

När jag hämtade hem bilen från sjukhuset i måndags så tänkte jag att det var längesedan vi varit där. Det var mycket oftare under ett antal år, både kring graviditeter och sjuka barn och sjuka själva och ångest och annat. Nu var det länge sedan. Det är ju bra, tänkte jag. Fel tänkt, uppenbarligen…

Och medan jag körde hemåt så dök den där tanken upp igen, det där som diskuterades på gravid- och föräldraforum när barnen var små. Folk tyckte jag var så konstig och fel som kunde hävda att jag fortfarande älskade min man mer än jag älskade barnen. Att så kunde man ju inte tycka och känna – man skulle älska barnen över allt annat. Nu hade jag inte tänkt tanken på flera år. Och jag insåg att det var svårare att svara på frågan nu än då. Nu några dagar senare, med fler besked än i måndags, är det återigen så att det väger över på min älskling.

Det finns ingen annan som känner mig så väl.

Vi är i en ålder när en hel del par omkring oss verkar dela på sig och gå skilda vägar av olika slag. Och varje gång vi får höra om ytterligare ett par, så brukar vi konstatera att vi är så nöjda och trivs så bra med varandra och inte har några planer på att dela på oss.

Jag som så länge hade så svårt att tro på att det skulle vara. Det var liksom för bra för att vara sant, det där att någon jag blev kär i också blev kär i mig och ville vara med mig, någon som var så fantastisk och bra på alla sätt. Och som bara fortsatte att visa sig bra på en massa fler sätt. Jag vågade inte tro, vågade inte vara lycklig över det, för jag tänkte att det varar nog inte. Herregud, vem väntar sig att det ska vara mer än några månader när det är ens första pojkvän och man bor långt ifrån varandra?

Du är en saga för god för att vara sann
Det är en saga i sig att vi funnit varan
Vi kunde lika gärna aldrig någonsin mötts
Eller var vårt möte redan bestämt långt innan vi fötts?

Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag

Morgnarna är värst. Vaknar tidigt och kan inte somna om. Illamående. Ångesten som äter en. Senare på dagen när man kommit igång funkar det bättre. Lyckas släppa tankarna och göra saker.

Det bir nog ganska rörigt här. För det blir tankarna huller om buller som de kommer, i den ordning jag minns att skriva ner dem. Ingen struktur. Och jag läser inte igenom vad jag skrivit. Bara antecknar. Det är så det får vara.

—–

Permission! Efter att de satt en stent i gallgångarna(?) i förrgår så rinner det gula i alla fall till stor del ur honom, vilket innebär att “gulvärdena” ser bättre ut. Det innebär att han får vara hemma från lördag eftermiddag till måndag morgon, om inget verkar bli värre. Sen ska han in och provtas igen. Han kan sitta hemma med oss och titta på Eurovisionfinalen.

Lycka är att låna hem sin man över helgen. Lycka är en solig dag i maj, med gräsklippning och ogräsrensning och fika på trädgårdsmöblerna. Och att ligga bredvid varandra på sängen och kramas.

Han ser pigg ut. Piggare än han var sista veckan han var hemma. Trots att han legat inne i fem dagar och tappat vikt och långsamhetsförtvinat. Han går ut och klipper gräset – för att han vill, för att han känner behov av att röra på sig.

—-

Och kanske kanske ska vi vara glada över magkatarren, som faktiskt verkar ha varit en magkatarr. Annars hade det kanske dröjt innan det här upptäcktes. Kanske kanske till och med omeprasolen var till hjälp med att snabba på gulnandet och därmed upptäckten. Typ. Det går förstås inte att veta.

Känslan av att man väljer vad man ska prata om. Ska jag verkligen betunga med prat om små oväsentligheter i nuläget? Fast det ska jag. För det är ju liksom det där småpratet som är livet tillsammans. Det som är vi. Det där småpratandet om allt mellan himmel och jord värmer och ger liv.

———

Det är helt jävla overkligt.

Jag har min man hemma, och allting är liksom precis som vanligt.

Vi tittar på Eurovision. Sverige vinner. Min man bär minstingen till toa.

Min man är precis som vanligt, precis sig själv, verkar inte det minsta sjuk. Vore det inte för en magkatarrs skull skulle kanske inte alls ha märkt något av att det finns något potentiellt dödligt som växer där. Just för stunden är det helt omöjligt att tro på eller begripa eller fatta.

22/5

22/5

Kämpar på. Sovit hyfsat inatt. Lyckades till och med somna om när jag vaknat efter 06 och väcktes nog av väckarklockan. Men jag svettas helt uppenbart mycket på natten. Och är generellt väldigt törstig. Mindre konstig i magen idag i alla fall. (Igår hade jag ont och sura uppstötningar och så vidare.)

Tusen tankar om livet. Om vad man vill göra med den tid som är kvar ifall det tar slut. Om att ha prioriterat rätt eller fel. Tänker på foks idéer om vad det är man ska göra med livet, uppleva tillsammans. – Men det är ju att göra saker tillsammans som är livet. Vi har renoverat huset tillsammans. Gjort saker tillsammans. Planerat livet och framtiden tillsammans. Drömt och försökt förverkliga. Det är väl det livet är? Så hur använder man bäst den tid man har? Om man bara lever för stunden och i nuet så kan man inte planera, tänka framåt, göra saker som handlar om att tänka framåt.

Minns den första tiden, när det också fanns en massa vilja att göra saker, men vi liksom aldrig ens kunde komma så långt, för våra kroppar bara skrek efter varandra. Det var i någon mån en lättnad att komma förbi den perioden och faktiskt kunna klara av att göra saker ihop. Det är ju det vi älskar: att göra saker tillsammans. Och det har varit svårare sedan med barn; det har blivit mer av en rollfördelning, där den ena fixar och den andra är med barnen. Även om vi skiftats om med rollerna. Där nånstans har vi tappat bort varandra lite. Det är ju så med föräldraskapet. Och alla säger att man ska njuta av den tiden när barnen är små, njuta av barnen, och att det finns tid till det andra sedan. Vänta med sig själv, liksom. Och jag har hunnit tänka tanken ibland att kanske älskar jag inte längre honom lika intensivt som jag än gång gjorde, men att det räcker att vi har ett bra liv, en trygghet, en tillvaro vi är nöjda med, värderingar som funkar ihopa. Vi har vuxit ihop till något totalt självklart, som jag inte stämmer med det här när folk säger att de fortfarande är lika kära som när de var nyförälskade, men som bara är en självklar enhet, en oskiljakighet. Ett tillstånd där jag liksom inte längre kan tänka mig tillvaron utan honom.

Nu måste jag tänka den tanken. Och inser att jag fortfarande älskar honom så vansinnigt. Det har liksom bara inte behövt finnas på ytan på det sättet. Men det finns där under. Det har inte orkat fram igenom föräldraskap och trötthet och jobbstress och familjepussel.

Och jag tänker varv på varv på varv på att jag borde anat i den allmänna kraftlösheten, att han inte riktigt varit sig lik och haft energi på länge. Men vi har ju våra upp- och nergångar. Hur skulle jag kunna veta? Jag har ju tyckt att ha reagerat ovanligt kraftfullt på ljud – som sexåringens smaskande – senaste året. Men alltså, inte springer man väl till vårdcentralen och ber om provtagning på de indicierna? Vad ska de leta efter, liksom?

Så om vi nu ska passa på att leva livet to the fullest inom omständigheterna nu det närmsta, vad är det då man ska göra? Den tanken vandrar runt i mitt huvud. Och grejen är att det jag kan komma på att jag väl är egentligen bara det jag vill ändå. Ligga på sänge och kramas. Sitta i solen tillsammans. Titta på film. Och fortsätta få ordning på trädgården. Och det är så idiotiskt att vilja fixa med trädgården och få ordning på detaljer på huset, för det borde ju finnas saker som är viktigare. Det är ju det, man ska alltid tycka att något annat är viktigare. Fast vad? Det är ju det vi vill ha tillsammans. Det är det jag inte vill vara förutan resten av livet. Och jag kan inte komma på vad som borde vara bättre.

Ja, och så har vi ju praktiska aspekter av att se över allt som behöver ses över och kollas upp. Försäkringar och pengar och datorkopplingar och sladdar och skit. Det ska också fixas. Det är förstås inte inspirerande och kul, men det är också en bit i att hantera och göra det bästa möjliga inför hur det kan bli.

Rensar ogräs i trädgårdslandet. Mellan potatisarna, flera meter bort från sparrisplanteringen, kommer fröplantor av sparris. Det finns så mycket liv och kraft. Jag får på något vis dåligt samvete även för ogräset jag rycker bort. Att ta bort liv. Liv. Något så magiskt och märkligt som liv. Något så fantastiskt och meningslöst som liv. Petar man på det och rotar i det och funderar på vad det ska vara bra för och ha för mening så finns där ju ingenting, och ändå är det det mest fantastiska och underbara som finns.

Jag vattnar trädgårdslandet med tårar.

Tacksamheten över att han valt att leva med mig. Och jag lyckas nästan – nästan – hantera skuldkänslorna och låta tacksamheten ta över.

Alla bloggar och texter och annat jag inte vågat läsa genom åren, för jag vet hur ångesten tar över mig när jag läser om sånt här – ångesten och symptomletandet och skräcken för att något sånt här ska hända. Man kan ju tänka att jag kanske borde läst. Fast nej. Det har varit nödvändigt för mig att knuffa sådant ifrån mig. Annars skulle ångesten ha ätit ännu större del av min tillvaro. Det är den ångestfria delen av tillvaron som ger livet värde, typ. Jag hade inte varit lyckligare av att låta ångesten äta upp mig mer i förväg.

Jag tänker på att vi skaffade barn när vi gjorde. Förhållandevis tidigt i umgängeskretsen. För att vi ville, förstås. Men också, åtminstone för min del, för någon liten liten del för att jag var orolig för att hinna dö innan jag hunnit få barn, för att uttrycka det enkelt. Och sedan när vi väl fått barn så var jag egentligen inte redo och hade behövt mer tid för bara oss och livet innan barnen föddes. Men det innebär, på gott och ont, att barnen är ganska stora nu. Eller, det tycker inte elvaåringen. Men relativt sett. Vi har hunnit ge barnen en start i livet tillsammans. Det är jag tacksam över.

Nej, jag vet, vi ska inte ge upp än. Vi vet inte säkert hur det här slutar ännu. “Vi måste våga tro”, säger mamma. Men nej, jag kan inte tro. Jag kan hoppas, och vi kan göra det som står i vår makt, och vi kn göra det bästa av situationen. Men jag kan inte tro. Jag kan bara tro det som är det mest sannolika och realistiska, och jag måste låta tankarna gå i den riktningen och hantera de praktiska tankarna och hela spännvidden. Det är nödvändigt.

Jag fyller år om några veckor. 40 år. Ett år innan födelsedagen la jag upp ett facebookevenemang för en fest den dagen. Trots en ångestklump i magen tog jag mig mod och gjorde det, med bland annat den här texten:

I juni 2015 fyller jag fyrtio år.

“… om jag lever d唝, hoppar mitt ångestjag upp och säger reflexmässigt, med känslan av att blotta tanken och ännu mer uttalandet av denna förhoppning skulle vara nog för att generera motsatsen – och jag vet att det bara är fåniga katastroftankar och helt irrationellt, men så funkar ångest :-)

Det känns ju i sig bisarrt nu. Nej, jag är inte vidskeplig och tror att det verkligen skulle göra någon skillnad. Och jag hade ju inte varit lyckligare av att inte ha skrivit festinbjudan.