Monthly Archives: mars 2009

Mat och lagning

Det ligger matlagningsredskap utspridda överallt. Vispar, träslevar, trägafflar, plastbunkar, grytor, grytlock, decilitermått. På matbordet, på golvet under matbordet, på vardagsrumsgolvet, i plastbacken med leksaker.

Det är tråkigt att äta.
Eller, det är tråkigt att sitta i matstolen. Men om man får något kul att greja med, så kan det gå an.
Leksaker är för tråkiga i sammanhanget – de duger inte riktigt.
Riktiga saker duger.
Med ett grytlock kan man slamra massor.
Med en visp och ett grytlock, eller en visp och en gryta, kan man göra spännande ljud.
Med en träslev och en bunke (uppochnervänd) kan man spela trumma.
Skaftet på en träslev kan man tugga på. Och vifta med – ibland ganska våldsamt.
Och så kan man ju slänga alla sakerna i golvet, så att någon måste plocka upp dem, igen, och igen, och igen.
Till slut, när inget duger och mamma eller pappa måste plocka upp en, blir sakerna liggandes kvar, för att ingen hann ta hand om dem just då.

Vid nattliga sejourer förbarmar sig ibland en trött mamma- eller pappavålnad och plockar upp, samtidigt som matrester och annat sopas upp. Om inte katterna redan ätit upp matresterna.

Hans bästisar: krokodilen och nyckelpigan (2009-03-30)

Häromsistens plockade jag fram några gamla leksaker ur en låda. Arvegods – jag minns inte om det är från min eller sambons sida. Brio dragleksaker i trä. Helt klart från den tiden vi var små.
En grön krokodil. Den har märkliga fötter, som avlånga hjul med avlångt hål, som ger den en speciell gång.
En röd nyckelpiga. Den rör sina små “ben” på ett lustigt sätt när man drar den.
Båda har ett snöre att dra i.
Avsikten är att de ska dras av ett barn som lärt sig gå. Jag vet inte vilken ålder de angett som på förpackningen en gång i tiden, men jag gissar på 12 månader.
Men man kan dra dem efter sig även när man kryper. Eller går med gåstol eller längs möbler. Eller när man bara sitter stilla.

Fast man kan ju leka med dem på andra sätt också. Sitta och pilla med fötterna/hjulen på krokodilen. Sitta och prata med krokodilen – eller tugga på den. Eller bära med sig den. Hålla den i snöret när man travar iväg, eller när man är i mammas eller pappas famn. Vifta lite lagom med den.

Andra barn gosar och pratar och umgås med gosedjur.  Jag kan förstå poängen med det. Trädjur är hårda. Häromsistens hade han tag i snöret till krokodilen när jag ammade honom. Och vevade runt med handen precis som han brukar vid amning. Han höll på att dänga krokodilen i huvudet på både sig själv och mig flera gånger om

Han är verkligen bästa kompis med krokodilen. Nyckelpigan duger rätt bra den också. Och ibland vill han ha med båda. Ett snöre i var hand.

Sprängfyllda bröst (2009-03-30 – på väg hem)

Efter att ha varit hemma fem dagar i sträck, p.g.a. förkylning och sedan helg, och alltså ammat betydligt mer än på länge, så är nu mina bröst, efter en hel dag på jobbet, sprängfyllda. *ont*

Och jag vet att jag kommer att sakna det där, i alla fall lite, den dagen amningen är över.
Känslan av välfyllda bröst.
Känslan av till bristningsgränsen fyllda bröst.
Känslan när det liksom plötsligt säger”ping” i brösten – av kyla, av att man tänker på Jonatan, eller av att brösten bara tycker det är dags att bli “ätna” – och så går de på två röda sekunder från att vara bara lite välfyllda till att hålla på att explodera och faktiskt spruta ut mjölk över hela världen, som fontäner, om de bara får chansen till det.
Det gör visserligen ont. Fast ändå skönt ont. Eller om det bara är att det onda är förknippat med något trevligt i slutändan, och att det onda kommer att ta slut inom en rimlig framtid. Jag kommer att komma hem, han kommer att äta nöjt av överskottet. Visste jag inte att det skulle komma att lätta, så skulle jag nog tycka att det vore värre.
Det är på något vis lite som träningsvärk

Man kan jämföra med graviditet.
Graviditet är också jobbigt.
Graviditeten har visserligen sina ljuspunkter.
Det är häftigt att gå och undra om man faktiskt är gravid.
Det är häftigt att faktiskt få plusset.
Det är coolt att magen växer, och att känna sparkarna – i alla fall i början.
Men sammantaget står det coola och häftiga för max fem minuter per dag. Resten av tiden är det bara för jävla jobbigt, med illamående och trötthet och obekvämhet.
Jag kan känna en liiiten sorg över att aldrig mer kommer att uppleva de coola och häftiga bitarna. Men jag saknar verkligen inte att vara gravid. Jag avskyr det.

Vad gäller amningen så har den visserligen också sina nackdelar. Men totalt överväger fördelarna. Inte så att jag vill amma resten av livet. Jag satsar nog på till strax efter året den här gången också, tror jag. Men jag kommer att sakna det när det är slut. I alla fall lite.

Spillskikt (2009-03-30)

Han är egentligen ett varmblodigt barn När han var riktigt liten fick vi snabbt lära oss att han skulle ha tunna byxor för att inte få värmeutslag – de fina velourbyxor han fick av någon i början av hösten fick i princip ligga oanvända. Och något mer lager än en body har aldrig behövts upptill annat än om vi gått ut.

Vi har inte heller i någon större utsträckning använt haklapp på honom. Vid enstaka tillfällen, till exempel första gångerna han fick blåbär, har jag försökt med haklapp, för säkerhets skull, men det blir egentligen bara värre. Normalt sett hamnar det mesta kladdet i ansiktet. Har han en haklapp på så tar han tag i den och kladdar runt med den. De saker som eventuellt hamnat på haklappen hamnar då på betydligt fler ställen… Det kladd som hamnat i ansiktet kladdar han ut med haklappen, och då hamnar det också på ännu fler ställen. Kontenta: haklapp gör bara saken värre. Och lite matkladd på kläderna kan man ju ändå leva med

Men nu sedan han fått tänder… så dreglar han något ofantligt. Han blir dyngsur på bröstet, och kall också förstås. Det tar inte lång stund efter att han fått rena torra kläder på sig, så är det blött igen.

Så för att inte behöva kränga på och av bodies en gång i timmen (hemska tanke) har vi på sistone börjat sätta på honom ett “spillskikt”. En tröja, tunika eller annat ovanpå bodyn, som lättare går att byta. Ett helt nytt behov

Förkyyyyyylning

Den här veckan har vi alla varit förkylda. Rejält sjuka. Simon har varit hemma från dagmamman. Varken jag eller sambon har varit på jobb från onsdag och framåt. De senaste dagarna har jag och sambon skiftats om med att vara värst däran.

I förrgår fick jag även mens. Vilket jag inte haft på två månader – närmre bestämt inte sedan vi alla var hemma för att Simon hade kräksjuka. Märkligt sammanträffande – ska jag hädanefter bara få mens när någon är sjuk? Även den här gången är den mycket sparsam. Igårmorse hade jag lite mensvärk – inte mycket att bry sig om för sig självt, men i synergi med förkylningen så hade jag ändå helst varit utan.

Jonatan har ätit som en kratta. Han är redan inne i en period med dåligt matintresse, och så då en rejäl förkylning ovanpå det. Han har de senaste dagarna levt på gröt, välling, bröstmjölk, ersättning, fruktpuré, yoghurt – och så vad han själv pillat i sig av vitt bröd och våfflor Ja, och så någon enstaka sked “riktig” mat. Nu verkar det dock som att någon sorts intresse för riktig mat börjar återvända, åtminstone till och från.

Han har i alla fall tagit paus i sitt bröst-bitande.

Och bara för det så bits han för fullt :-(

Vet inte om det är för att han är förkyld. För det är han. Snorig och täppt. Han har det besvärligt, stackarn.

Så kanske är det därför. Han har i alla fall bitit mig ordentligt i bröstet, flera gånger igårkväll och inatt. Även i sömnen.

Han är väl lite desperat också. Det är kinkigt med maten för tillfället. Det har det varit ett tag i alla fall, och förkylningen gör det inte bättre. Plus att han är småsnuttig en massa ändå. Så sammantaget finns det väl inte så mycket mjölk som han skulle önska. Plus att det blir konstigt och fel att suga när man är täppt.

Biter gör han i alla fall. Aj.

Mina föräldrar kom med en lära gå-vagn i fredags

Känns som läge för det. Som ett aningen vettigare alternativ än att skjuta en uppochnervänd plastback framför sig. Fast vagnen är aningen läskigare och svårare. Det är tryggare att ta några steg längs soffbordet med bordet som stöd – eller en hel massa steg med mammas eller pappas händer som stöd.

Att förstå, lyssna – och bita

Jag tror det var i helgen jag såg det.

Han satt i sin säng, och så ville han ha igång speldosan, så då kravlade han bort till den, för att få igång den.

Inget nytt i det – så har han gjort innan också. Men då har han dragit i den – och aldrig släppt. Bara fortsatt att hålla den i maximalt utdraget läge. Och så har man fått lirka loss hans hand för att han ska släppa, och då har han genat velat dra igen.

Nu släppte han. Och så spelade den. Och så tog det slut, och då drog han igen, och släppte, så den kunde spela. Precis som det ju ska vara. Så självklart för oss – inte lika självklart när man är åtta månader.

Sedan ett tag tillbaka försöker han också få fatt i saker under fåtöljen – tar sig in under om en boll rullat in eller så.

Och han använder saker som redskap, för att slå på något annat eller nå något annat.

Ljud är väldigt intressanta. Häromsistens ville han egentligen inte alls äta – det är rätt kinkigt på det området just nu, kanske för de där tänderna som jobbar sig upp, eller ändå. Och han skulle inte alls sitta i stolen. Men så plötsligt så fick han syn på en skallra och en sked som låg där, och då ville han sitta där. Han roade sig med att slå med skeden på skallran för att få ljud. Efter ett tag var det uppenbart att han även lyssnade på det ljud som uppstod av att det låg ett grytlock en bit bort på matbordet och skallrade när han slog på skallran. Så fick han locket att leka med. Oj oj oj vad han bankade och skramlade! På hans min kunde man se att det var lite besvärligt men mycket roligt med det höga ljudet Efter ett tag slutade han dock väsnas utan övergick till att mer slå locket i bordet en distinkt gång och sedan lyssna på tonen som uppstod. För han lyssnade verkligen, studerade ljudet. Ljud och musik fascinerar honom verkligen. Han är uppenbart intresserad, och det syns att han tänker och funderar.

Annars är han som sagt var inne i en ganska kinkig period. Det är ointressant att äta. Han är väldigt klängig och ganska mammig (i alla fall när jag finns hemma). Separationsfasen, liksom Och vill väldigt gärna ha bröstet.

Amning, ja. Jag tycker man läser väldigt ofta om de som slutar amma när barnet får tänder. Jag kan inte minnas att jag tyckte det var ett problem med Simon, mer än någon enstaka gång av misstag innan han vant sig vid att han hade tänder. Inte nu med Jonatan heller. Jag tror det hänt två gånger hittills att han råkat bita mig i bröstvårtan – båda gångerna de senaste dagarna, när han varit extremt bröstsugen och bröstet liksom inte räckt till, så han tagit i riktigt ordentligt. Däremot biter han mig gärna på andra ställen Typ i axeln, vid nyckelbenet eller i armen. Det gör ONT

Tajming och prioriteringar

Jag har just satt mig ner.
Jag har äntligen lyckats få Jonatan att somna, och Simon leker på sitt rum. Jag har disk och tvätt och matlagning och ett skrivbord dignande under saker att ta hand om, men jag har valt att ignorera det en liten stund – jag har valt att istället sätta mig och läsa tidningen, i alla fall ett par minuter.

Då ringer det. Det är givetvis mamma.
Det är alltid mamma. Hon har en alldeles lysande förmåga till otajming. Ringer när det är som hysteriskast vid matlagningen och man är själv hemma. Ringer när precis satt oss för att äta. Ringer när man försöker få barnen att somna – eller som den här gången, när man precis fått den ene att somna.

Fast i ärlighetens namn finns det inga bra tillfällen.

Tiden räcker ju inte. Det är svårt att hinna med ens det nödvändigaste. Tvätt, matlagning, disk, städning. Handla, betala räkningar. Sota. Leka  med och engagera sig i barnen.
Jag hinner nästan aldrig prata sammanhängande med sambon. Ibland, sent på kvällen, när barnen somnat och det viktigaste är gjort, kan man få prata ostört. Om man har tur. Fast då är man för trött…
Desutom ska man hinna med att ta hand om sig själv någon gång – kanske…?

Ändå förväntar sig mamma att jag ska ha tid – och lust! – att kallprata med henne just precis när hon ringer.
Ändå blir hon besviken över att jag inte kan, eller kanske inte vill.
Ändå ojar hon sig över att jag inte hör av mig tillräckligt.

Nej, mamma, du är inte oviktig. Men du är inte heller viktigare än mig själv eller min älskling.

Och varför ska jag vara beredd att offra mina lediga minuter på att prata med dig om ingenting?

Vill själv – kan själv!

Han sträcker sig efter matskålen. Vill själv!

Men jag är en hemsk och dålig mamma. Jag har så lätt att få panik. Jag ser kladdet framför mig. En dag innehåller tillräckligt många bita-ihop-och-reda-ut-situationer ändå. Blöjor som måste bytas, kläder som måste på och av… Jag behöver inte fler. Jag måste spara orken till de saker som mååååste göras, inte kan undvaras.

Och även om man reder ut själva kladdandet utan att bryta ihop mentalt, så måste ju kladdet tas omhand efteråt. Tiden räcker ju ändå inte till den städning som behövs. Att torka upp direkt är dessutom knappt görbart. Var ska man isåfall under tiden göra av Unge Herr Kravlaivägochupppåallt? Han skulle genast bli djupt missnöjd och komma sättandes efter och kladda ner sig själv och världen ännu mer.

Och ja, jag har en ångestdiagnos. Min sambo däremot är en mycket stabil person. Men även han får något jagat i blicken när jag nämner att vi säkert borde låta lillen kladda själv med maten… någon dag… snart… Sambon tycker det verkar minst lika jobbigt som jag.

För jag vet ju att vi pedagogiskt sett gör fel. Pedagogiskt sett borde vi låta lillen prova på att kladda runt med maten, med händer och sked och allt. Ge honom helt fria händer att öva på sin nivå. Vi begränsar honom. Och han blir ledsen, eller sur, eller arg, eller nåt. Han VILL!

Men man ska ju hålla samman som förälder också – eller…?