Category Archives: Genus och normer

Stark eller bara inte kuvad?

Starka kvinnor pratas det om. Om någon är bra och framåt eller så, då är man en stark kvinna. Stark ska man vara, det är bra, typ. Eller jag vet inte.

“Du är stark!” säger folk.

Men jag känner mig inte stark. Eller, ibland är jag stark. Men ibland är jag svag. Och jag skulle behöva vara svag oftare än jag är, eller oftare än jag tillåter mig. Jag är inte så stark som jag förväntas vara.

För att vara stark är krävande. Suger kraft. Ger dåligt med påfyllnad. Den som är stark klarar sig själv, behöver inte hjälp. För att få hjälp måste man på något vis vara tillräckligt svag.

Jag såg någon skriva något häromdagen om att stark kvinna är som en förlängning av duktig flicka.

Och… det är ju samtidigt så att stark kvinna är något som betraktas som positivt – och lite hotfullt för en del. Man ska vara en stark kvinna. Och om man är en stark kvinna så förväntas man också klara av all den skit man får för att man står upp för sina åsikter och värderingar och så där. Det är på något vis underförstått att den som är stark inte samtidigt kan vara svag. Och den som har åsikter och står fast vid dem är per automatik stark och alltså inte svag utan klarar alltså av att hantera den där skiten man får för att man står upp för sig själv.

Det där går ju inte ihop.

Och kanske är felet i resonemanget att det man menar när man säger att någon är stark kanske egentligen inte är just stark. Kanske menar man mer något i stil med okuvad?

En kvinna som står upp för sig själv, sina åsikter, sina värderingar, sina barn eller vad helst det nu är som är viktigt för en, även om inte omvärlden håller med, det är ju en kvinna som gör enligt sin egen uppfattning. Alltså någon som inte är kuvad.

Och rimligen måste man kunna vara okuvad även om man inte är stark. Man måste kunna vara okuvad som normalstark, eller som stark men ändå svag, eller som svag men ändå med en stark självkänsla men samtidigt helt rämnad innanför skalet. Och en massa andra varianter.

Man måste rimligen kunna vara okuvad oavsett om man är stark eller svag. (Och man måste kunna vara kuvad oavsett om man är stark eller svag också.)

 

Och ja, jag inser att det här hör till kategorin skitröriga saker Sanne skriver utan att kunna förmedla det hon försöker säga. Och att det här säkert är tillämpbart för en väldig massa ickekvinnor också. Ju.

 

#metoo och ilskan

Den här veckan har det varit mycket om #metoo. Och jag har funderat många varv. För spontant har jag inte något direkt att skriva under den där taggen. Och därför har jag inte skrivit. Samtidigt som jag liksom gång på gång återvänder till de där småsakerna som jag funderar över. Så jag tänker att jag nog ändå behöver skriva något om det, för att få det ur systemet – för fram tills jag skrivit något så kommer det att vandra runt i huvudet.

Det ena är från barndomen. Jag åkte skolskjuts de fyra och ett halvt första åren under min skoltid.

Jag minns inte händelserna. Jag minns bara att jag säger “Sluta tafsa”. Och att det är något som jag sagt många gånger. Och jag vet vilka jag brukat säga det till. men jag minns liksom inte upplevelsen. Inte över huvud taget.

Men ja, det där platsar nog under #metoo, antar jag.

Det andra är från vuxen ålder. Ganska snart efter att jag blivit ihop med älsklingen. Och han var med, det var på något studentställe i hans hemstad (och min också vid tidpunkten, tror jag). Och vi var där, och vi träffade på och hälsade på någon han kände. Och denne någon tog min hand på ganska gentlemannamässigt sätt, typ – alltså inte modernt ta i hand utan mer något sånt där filmiskt eller hur man ska beskriva det.

Problemet var att… alltså, hur beskriver man? Jag minns inte detaljerna. Och jag har väldigt svårt att sätta ord på det. Men han pillade väl liksom för mycket på mina fingrar. På fel sätt. Smekte? Rörde? Och… tja, kanske kunde han inte begripa att sidorna av mina fingrar, mellanrummen mellan mina fingrar, liksom kan ha en sådan effekt när man rör dem… eller så kunde han det? Och jag blev upprörd och förbannad. Och i slutändan bad han om ursäkt. Men det där satt kvar länge länge länge efteråt. För mig var det ett övertramp. För mig var det en beröring som blev alldeles för intim.

Men det där är de tillfällen jag kan dra mig till minnes. Det är trots allt inte mycket jämfört med vad de flesta andra beskrivit under den här veckan.

Ja, det har jag förstås också funderat över.

 

Helt frikopplat från detta har jag under veckan också hamnat i en diskussion kring att bli arg – med en person som uppenbarligen tycker att ilska är något dåligt, något man ska arbeta bort.

För mig är ilskan i grunden en positiv kraft: en reaktion på något som är dåligt, en reaktion som ger mig kraft att orka ta itu med och förändra, fastän jag annars kanske inte skulle orka. Ilskan hjälper mig att hantera och ta itu med jobbiga saker. Destruktiv blir den bara om jag inte får utrymme att förändra det som orsakar ilskan.

Fast omvärlden har ju allt som oftast lärt ut att ilska är något dåligt. Så jag har lärt mig att stänga inne, lärt mig att det är jag som måste ta ansvar för att först analysera sönder mina skäl och den andres skäl till vad den eventuellt gjorde, etc. Hela ansvaret lastat på mig som blir arg, och inte på den som orsakade ilskan. Och innan jag kommit igenom all analys och värderat om jag ens får vara arg, eller om allt kanske är mitt fel, så har ilskan runnit av och tvivlet tagit över.

Fast inte alltid. För jag har ju också kämpat med att våga vara den jag är igen.

Och jag funderar på det faktum att jag trots allt inte har fler händelser att berätta om under #metoo. För ja, jag är nog trots allt känd som en som blir arg om någon uppför sig olämpligt mot mig. Säger ifrån, ljudligt. Protesterar. Jag har fått skit för det, omvärlden har försökt lära mig att det är fel att bli arg – men ändå: om någon uppför sig skitstövligt mot mig så får de nog veta det.

Kanske har det bidragit till färre #metoo-grejer för mig del? Att hon den där bråkiga ska man nog låta bli?

Oavsett så tror jag att det vore bra om fler hade fått lov att ha kvar den naturliga instinkten att bli arga och protestera högljutt i sådana situationer – istället för att vara tysta.

(Och det här inlägget skulle nog vara betydligt mindre rörigt om jag inte redan var alldeles för trött…)

Heberlein hoppar helt över det centrala i sena aborter

Okej, så i Sydsvenskan idag svarar Ann Heberleindebattartikeln från häromdagen angående aborter. Och hon gör det genom att helt glida över det faktum att de sena aborter, som hela hennes text egentligen handlar om, bara ges i undantagsfall.

Så här beskrivs det på Socialstyrelsens webb:

Efter graviditetsvecka 18 får abort endast utföras om Socialstyrelsen har givit tillstånd baserat på att synnerliga skäl föreligger. Socialstyrelsen får inte ge tillstånd till abort om fostret vid tillfället antas vara livsdugligt utanför livmodern.

Individuell prövning baseras på läkar- och kuratorsutredning
Socialstyrelsens rättsliga råd prövar individuellt om synnerliga skäl föreligger. Prövningen grundar sig på en läkar- och kuratorsutredning.

Vad detta innebär i praktiken kan man läsa om på wikipedia:

I Sverige måste Socialstyrelsens tillstånd inhämtas för att aborter efter graviditetsvecka 18 skall få utföras.[1][7] I de fall Socialstyrelsen bedömer att kraven på synnerliga skäl är uppfyllda och beviljar abortansökan så rör det sig om grava missbildningar på fostret (till exempel avsaknad av storhjärna), sjukdom hos kvinnan, som havandeskapsförgiftning med komplikationer som HELLP eller i sällsynta fall svåra sociala förhållanden. I omkring 300 fall per år beviljar Socialstyrelsen abort efter vecka 17+6. År 2016 fick Socialstyrelsen 525 ansökningar om sen abort. Av dessa beviljades 510.[8] Vad gäller de 15 ansökningar som inte beviljades så var motivet för ansökan sociala problem. Socialstyrelsen får aldrig ge tillstånd till sen abort om fostret kan antas vara livsdugligt och ha någon överlevnadschans, vilket enligt gällande praxis bedöms vara efter vecka 22. Innebär graviditeten en allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa får dock tillstånd till abort ges även senare.[7] I endast omkring 10 fall per år beviljar Socialstyrelsen abort efter vecka 21+6. I omkring 9 av dessa 10 fall bedöms fostret som icke livsdugligt på grund av allvarlig fosterskada. I omkring 1 fall av 10 per år beviljas abort efter vecka 21+6 på grund av sjukdom hos kvinnan som innebär risk för hennes liv om graviditeten fortsätter, men man försöker då rädda både kvinnan och barnet så det handlar då snarare om en prematur förlossning än en abort.[9]

De grava missbildningar som kan ligga till grund för sen abort är sådant man upptäcker på ultraljudsundersökningar som oftast genomförs runt v 18-19. Allvarliga missbildningar kan oftast inte upptäckas tidigt i graviditeten, eftersom organen helt enkelt inte har hunnit utvecklas tillräckligt mycket.

Havandeskapsförgiftning uppstår inte heller i början av graviditeten.

Ändå bygger Ann Heberlein hela sin argumentation i debattartikeln – där det hon argumenterar för är att sänka gränsen för sena aborter – utifrån att vuxna människor som inte vill föda barn ska se till att göra abort tidigare. Det här citatet sammanfattar ganska bra Heberleins linje:

Den som upptäcker att hon är oönskat gravid bör agera så fort som möjligt för att avbryta graviditeten. Det kravet bör vara möjligt att ställa på vuxna individer.

Frågan är om Heberlein verkligen inte fattar vad sena aborter är och hur de får användas, eller om hon faktiskt vet men väljer att ignorera för att det inte platsar i hennes agenda…

Heberleins debattartikel: https://www.sydsvenskan.se/…/det-ar-bade-moraliskt-och-juri…

Debattartikeln som Heberlein “svarar” på: https://www.sydsvenskan.se/…/ska-ett-fosters-livsduglighet-…

Hen för och hen följer

Under Korröfestivalen hann jag med att gå på en hel del danskurser. Balladdanskursen var den enda jag betalade för. Men i övrigt gick jag på Prova på-kurser av slängpolska (som jag provat på förut men känner mig alldeles för osäker för att riktigt våga ge mig på på dansgolvet på eget initiativ), vals (som jag kan sedan lågstadiet), uppställningsdanser (squaredance, kadriljer och annat), samt konsert med dansinstruktion för swingkadrilj. Och säkert nåt mer.

En av de stora fördelarna med att gå på kurser är att man får dansa! (Hela tiden, så där så man blir alldeles genomsvett.) När det “bara” är dans, inte kurs, så måste man hitta någon att dansa med. Bli uppbjuden eller bjuda upp, liksom. Men när det är kurs så är det egentligen bara att dyka upp på dansgolvet, och så delar man upp så att alla ska få någon att dansa med.

Och i de sammanhangen blir jag påmind om att utvecklingen går framåt – även inom folkdansområdet, till och med när det lärs ut inom traditionella folkdanssammanhang. För det är faktiskt inte längre en självklarhet att använda termer med koppling till kön. Lika ofta, eller oftare pratas det om vem som är förare och vem som är följare. Eller i swingkadriljsammanhangen om äpplen och päron.

Jag har i danssammanhang under många år varit van vid att tjejer dansar med tjejer, för att det är brist på killar. Men här dansar killar med killar – inte för att det är brist på det ena eller andra könet, och inte för att det är en viktig grej, utan helt enkelt för att det blir allmän röra på dansgolvet när det ska bytas partners och den som följer ska flytta fram till nästa. Och det är liksom ingen som bryr sig, det är inte viktigt, för alla kan dansa med alla. Och det är så jävla skönt.

Det är liksom jag som är den konservativa i sammanhanget. För jag drar mig för att föra. Jag är inte van vid att styra över någon annan, det kräver att tro på mig själv, min förmåga och min rätt som jag inte riktigt är van vid. Men jag över också.

De flesta beter sig faktiskt aldrig som svin

En före detta minister har varit på fest, druckit mycket alkohol och uppfört sig som ett svin*. Och då dyker det upp kommentarer av typen “Vem har aldrig uppfört sig som ett svin på fester med alkohol?”.

Självklart har jag aldrig uppfört mig som ett svin på fester med alkohol.

Jag har för övrigt aldrig varit full. Nånsin. Men många dricker alkohol men i måttliga mängder och uppför sig aldrig som svin.

Jag var på många studentfester när jag pluggade. Andra drack alkohol. En del drack mycket. Jag var alltid nykter. Men de allra allra flesta uppträdde aldrig nånsin som svin.

Det är ett märkligt antagande att alla människor ibland uppträder som svin.

För övrigt skrev  jag visst något om accepterade ursäkter för ett tag sedan. Det blev visst liksom lite småaktuellt nu.

* Jag ber om ursäkt till alla av grissläkte.

Cementerandet av en semesternorm

Det känns vid det här laget som en tradition: det här att det så här års kommer en nyhet som handlar om att en del barn(s familjer) inte har råd att åka på semester. I år till exempel denna:

Många familjer i Sverige har för lite pengar för att åka på semester under sommaren. Men det finns saker man kan göra gratis.

Det intressanta är att det är just dessa återkommande nyheter som fått mig att inse, eller tro, att det finns någon sorts norm om att man ska åka på semesterresa – som något sånt där tydligt, konkret, standardiserat… Nyheter av detta slag cementerar en norm istället för att motverka den.

För mig innebär semester främst möjlighet att göra annat än det man brukar. Hinna ikapp med det man inte hunnit, göra saker man inte brukar, inte behöva gå upp en viss tid på morgonen. Kunna ta saker i sitt eget tempo, göra en sak i taget istället för att följa en mer inrutad vardag.

Och ja, semester kan innebära en resa. Eller ett antal dagsutflykter i närområdet. Eller att göra något annat man tycker är kul.

Och semesterresa kan också betyda väldigt olika saker. Jag är uppvuxen med att det väldigt ofta betyder att man tar bilen och tältet och far runt och hälsar på bekanta på olika håll i landet och tittar på saker utmed vägen och badar om det är fint väder, sover hos bekanta när det går och tältar resten av nätterna. Lagar mat på spritkök och lever billigt.

Men de är årligen återkommande nyheterna om att inte alla har råd med Semesterresa TM, för mig är det just de nyheterna som talar om att man förväntas åka på Semesterresa TM, att det är det som är Normen TM.

 

Själv befinner jag mig just nu på folkmusikfestival och gör… ingenting. Och det är ovant :-) Men det är en annan historia.

The Doctor och samma gamla usla argument

Idag presenterades vem som blir nästa Doctor Who:

Ja, det är en kvinna.

Och det är så oerhört fascinerande med de kommentarer som dyker upp kopplat till detta. Som mannen som kommenterade ungefär (jag hittar inte tillbaka till det nu) att nejdå, han var inte emot en kvinnlig Doctor Who egentligen, utan problemet bestod för hans del i att de minsann säkerligen bara tillåtit kvinnor på audition, eftersom de säkert var PK och hade bestämt sig för att det skulle vara en kvinna den här gången, och det hade ju varit en annan sak om de kommit fram till att just hon var den rätta att vara doktorn den här gången och att hon varit den bästa av alla sökande/alla möjliga, helt oavsett kön, men så kunde det ju absolut inte vara och det var han så säker på så det behövde han minsann inte ha några bevis för, för det var liksom på något vis bevisat av sig självt i sin totala självklarhet…

Klassisk styrelserepresentationsargumentation, typ?

… och jag satt och tänkte att mhm, och alla de tolv tidigare doktorerna, som allesammans varit män, de har ju alldeles säkert valts för att de varit bäst lämpade av alla tillgängliga skådisar och det har aldrig nånsin tidigare funnits något könskriterium som gjort att man bara valt manliga skådisar utan det har varje gång just bara råkat vara en man som varit bäst lämpad. ELLER INTE.

Suck.

För egen del bryr jag mig inte påtagligt mycket om könet hos doktorn, men jag tycker det är på tiden att det blir en kvinna i alla fall, because representation etc. Jag är nyfiken på personligheten hos den nya doktorn, för precis som jag som “pojkmamma” vet att pojkar är olika så vet jag som Doctor Who-fan att doktorer varierar personlighetsmässigt – alldeles oavsett kön.

Och jag har fortfarande inte fått se senaste säsongen, för den finns inte på Netflix än. Det är en mer brinnande fråga för mig just nu än vem som spelar doktorn i nästa säsong.

En dag som denna är det i alla fall extra fint med “Man who has it all” – och inte minst kommentarerna där från alla som spelar med i omvända världen-tankesättet:

Opslået af Man who has it all på 16. juli 2017

Sydsvenskan tycker visst inte tåget är relevant som ressätt till Lofoten

Sydsvenskans framsida lockar idag med resereportage om Lofoten.

Och jag tänker att åh vad bra, nu har de satsat på resereportage med något man kan ta sig till med tåg och buss. För man kan ju ta sig dit på det sättet, nattåg och sedan sista biten med buss.

Men Sydsvenskan missar den chansen. Det är bara flyg som tas upp som möjligt sätt att resa dit.

Nå. För den som vill åka tåg, så är det egentligen inte särskilt svårt. Steg ett är tåg till Narviks station. Det verkar finnas ett par resmöjligheter varje dag från Malmö; den med färst byten ser ut så här:

Priserna ser ut så här i nuläget, om du vill slippa sitta upp på natten:

Från Narvik tar du sedan bussen till Lofoten.

Mer om hur du reser med bland annat buss och tåg till Lofoten kan du läsa här.

 

Och ja, jag borde skriva till Sydsvenskan om det här. Igen. Fast de har ju tidigare svarat mig att deras läsare är intelligenta och att det därför inte gör någon skillnad att de har sådana här reportage, typ.

Jag personligen tror att vi alla är med och påverkar normer. Om tågresor oftare lyfts fram som ett naturligt och självklart sätt att resa så tror jag fler ser det så efterhand. Och det gäller både i resereportage och i folks berättelser om vad de gör på semestern på facebook.

För närvarande får jag i mina facebookminnen upp en hel massa minnen från när jag, älsklingen och barnen tog tåget ner till Frankrike för tre år sedan. Och i sommar är det många (Ja, många!) av mina vänner och bekanta som tar familjen med sig på tågluff i Europa. Det är så vi ändrar världen. Jag tycker Sydsvenskan kunde bidra, med den där lilla lilla detaljen att ta med tåg som resealternativ när det inte ens är svårt eller komplicerat.

Låt var och en vara den hen är

Vissa ämnen som jag en gång i tiden skrev mycket om har jag inte skrivit om på väldigt länge. Saker som i min tillvaro blev högaktuella när jag hade små barn och rörde mig på föräldraforum på nätet, saker som jag inte alls träffat på i samma utsträckning på senare år – för nu rör jag mig väl mer i en filterbubbla av likatänkande, både på facebook, twitter och i övrigt.

Men så dyker det plötsligt upp i mitt twitterflöde:

Och först orkar jag inte. “Inte nu igen”, skriker mitt inre. Men så sätter jag mig ändå och rantar:

Så, nedan följer rant från twitter, fast överflyttad i bloggen:

Nej. Låt var och en vara den hen är. Oavsett vilka yttre könsattribut hen fötts med. Tvinga inte in fler generationer i trånga mallar.

Fy fan vad jävla mycket skada de där trånga mallarna av hur kvinnor “är” och män “är” har skadat mig. Så mycket kraft jag fått lägga genom livet på att lyckas få vara mig själv trots omvärldens förväntningar.

Istället för att bara få vara mig själv måste jag hela tiden aktivt göra valet att våga vara mig själv. Och då skulle säkert omgivningen numera uppfatta mig som välanpassad och välfungerande. Det finns de som “avviker” mycket mer från mallen.

Ja, hylla gärna mina olikheter. Men hylla dem inte för att jag är kvinna. Gör inte urvalet av vad som hyllas utifrån yttre könsattribut. Hylla olikheter för att du tycker de är värda att hylla, inte utifrån vilket kön personen med olikheterna har.

Och låt mig avgöra vem som kompletterar mig. De allra flesta som har “motsatt kön” kompletterar INTE mig. Den jag hittade som kompletterade mig hamnade för övrigt alltid högt på sånt som ansågs “kvinnligt”. Och jag på “manligt”.

Och ärligt talat så skiter jag i vad normalfördelningskurvor säger. Ja, det må vara så att majoriteten av män är på ett sätt och majoriteten av kvinnor på ett annat sätt. Nå, men JAG är JAG. Jag ÄR kvinna. Men jag är ändå jag. Det vill jag få vara. Det tycker jag att jag har rätt att vara. Utan att behöva anpassa mig till en mall för vad kvinnor ÄR.

Och det är också det som är huvudpoängen när man riktar sig till barn: Att de ska slippa att redan från början tryckas in i mallen. Att de ska få se att hela smörgåsbordet är tillgängligt. Att de får lov att välja. Att det inte är någon annan som bestämmer vem de ska vara. Samt dessutom att lära ut att vi, som samhälle, har vissa gemensamma hänsynsregler som gäller oavsett vilket kön du har. Att du inte kommer undan med vissa fula beteenden bara för att du har ett visst kön. Att “boys will be boys” inte är en acceptabel ursäkt.

Om man definieras som man/kvinna i första hand så har man per automatik redan reducerats.

Accepterade ursäkter

Apropå förra inlägget, och dansgolv och fester och nattligt röj…

… så associerar jag via det faktum att jag är nykterist och “alltid” varit, och det faktum att det nog faktiskt var ganska smart av det var UNF som höll i showdanskurserna jag gick på högstadiet, för det var trots allt början till en trygghet på dansgolvet, en trygghet att vara mig själv, och det är säkert en bra förebyggande grej om man ska hålla ungdomar borta från alltför mycket alkohol? Fast för mig så var det väl kanske snarast så att jag inte skulle gett mig på alkoholen annars, utan snarast stannat hemma. Och därmed förstås missat en jävla massa kul…

… och därifrån hamnar jag associationsvägen vidare i saker som anses vara fullgoda ursäkter för en massa dumheter. Och ja, det var det jag egentligen tänkte skriva om nu.

För det är ju uppenbarligen så: det finns en massa accepterade ursäkter. Ursäkter som jag på det hela taget tycker är märkliga eller ger märkliga konsekvenser.

Alkohol är en sådan. Om man var full eller berusad så kan man komma undan med en hel massa saker som man inte skulle komma undan med om man var nykter. Trots att folk vet att det är en effekterna av att dricka alkohol, och därmed kunde låta bli att dricka om de ville undvika att de där sakerna händer. Vilket gör att jag helt enkelt måste anta att folk ibland väljer att dricka alkohol för att kunna skylla på alkoholen. Och ja, jag kan känna mig lite avundsjuk på det där ibland. På att ni som dricker kan dricka och sedan göra saker “i skydd av det” – medan jag liksom måste våga av egen kraft, eller hur man ska säga. Och jag som är nykter förväntas liksom på ett annat sätt ta konsekvenserna av det jag eventuellt gör, medan någon som druckit alkohol kan komma undan med och bli förlåten på grund av att hen inte kunde hjälpa det, typ.

En annan sådan där sak är ungdom. På något märkligt sätt verkar folk kunna ursäkta en hel massa saker med ungdom. Fan att man var snäll och duktig och ordentlig istället för att utnyttja det där en gång i tiden :P

Ungdomsursäkten har två varianter. Den ena lyder ungefär “Vi var så unga så vi förstod inte bättre.” – Ursäkta, men de saker ni säger att ni inte begrep är liksom inga komplicerade grejer. Och nej, ni var inte korkade bara för att ni var unga. Faktiskt inte. Den andra varianten av ungdomsursäkten handlar på något vis om hormoner eller ungdomligt sinne och liknande.

Jag har också varit ung. Jag var inte korkad när jag var ung, jag var typ lika smart då som nu :P (Och jag, som aldrig utnyttjade de lägre förväntningarna på intelligens och allmän tankeförmåga till något som var fördelaktigt för mig, fick jämt höra från jobbiga vuxna att jag inte begrep bättre när jag tyckte att de inte tog ansvar på jobbiga områden som miljö. Fast det handlade nog snarast om att de vuxna inte ville behöva bry sig om jobbiga saker.)

Ja, och sedan har vi alla de där som ursäktar sig med vad andra gjorde. Hur någon annan klädde sig, uppträdde, och så vidare, och liksom lyckas använda det som en ursäkt för att få lov att uppföra sig som skitstövlar.

Nu har jag säkert glömt något exempel – så känns det i alla fall. Men poängen är i alla fall att det finns saker som anses vara accepterade ursäkter. Och vi som sköter oss, vi missar hela tiden möjligheten att gömma oss bakom dessa ursäkter. Skulle vi råka göra något misstag eller något som blir pinsamt, då får vi märkligt nog stå med mycket mer skam.