Monthly Archives: november 2020

Existera som levande död?

För ett tag sedan var det en som skrev så här på twitter:

Hur länge ska vi existera som levande döda den här gången tror ni?

Det var i slutet av oktober. Jag frågade vad hon menade. Det visade sig att det handlade om de nya skärpta råden för Stockholm.

Jag svarade:

Jag antar att jag huvudsakligen existerat som levande död de senaste 4½ åren.

Hon menade att hon är en social typ som deppar ihop rätt snabbt utan sociala kontakter. Nånstans i det fanns ett underförstått antagande om att jag inte är det.

Och visst, jag är kanske inte den som har det allra största sociala behovet. Tur är väl det..

Men ändå. Jag har också behov av sociala kontakter. Utbyte med andra. Möjlighet att umgås på mina villkor, avslappnat, med bara mina egna behov i fokus.

Grejen är att när man inte har något val så anpassar man sig. Även om man inte mår bra av anpassningen, så gör man det.

När man plötsligt blir ensamstående förälder till ett barn som inte längre fungerar i skolan. När det plötsligt blir mer eller mindre omöjligt att ens åka till sitt jobb och träffa kollegor, något man lär sig att betrakta som en undantagslyx, och när allt socialt umgänge utanför arbetstid definitivt blir omöjligt (för det finns ingen annan som kan ta över, för det finns bara en förälder=jag, och det finns väldigt få andra det funkar med), och ska man prioritera så är det ändå arbetet man måste prioritera.

Jag har inte haft något val. Jag har anpassat mig till de här förutsättningarna. För det är så man gör som förälder. Man anpassar sig, även när man själv går sönder av det.

Jag må ha mindre sociala behov, men jag är inte utan sociala behov.

Har jag existerat som levande död sedan min man dog? Kanske rentav sedan han fick sin cancerdiagnos?

Mnja. Inte riktigt. Det finns liv även i min hårt begränsade tillvaro.

Men visst, det är säkert nyttigt för mig att vända det åt andra hållet. Att påminna mig om att det som jag lärt mig att betrakta som vardag för någon annan ses som ett existera som levande död … innebär också att jag kanske själv får större förståelse för att jag gått sönder av det. Även om jag tycker hennes sätt att uttrycka det är en fruktansvärd överdrift, så är det tärande att leva så här. Det går. Och så går det ett tag till. Och ett tag till. Och det finns inget slut i sikte, varje förhoppnings om att det ska gå över känns som önsketänkande. I längden mal det sönder en, att hela tiden orka lite till och lite till av något som är väldigt påfrestande. Att påminna mig om det kanske ger mig nyttiga perspektiv.

Perspektivet att det inte är så konstigt att jag gått sönder.

Men nej, jag tycker inte det är synd om de som tvingas leva utan att träffa människor under några veckor eller ens månader. Vi är många som, av olika skäl och på olika vis, tvingas leva så här under många år.

Vi är definitivt inte levande döda för det.

Faran i att ta itu med saker och få det gjort

Jag är en sån som tar itu med saker. Får saker gjorda.

Jag är en sån som biter ihop när livet är jobbigt och kämpar på. När jag är trött, när jag är hängig, när jag har mensvärk. Till och med om jag har ångest, så länge ångesten inte är på nivån att den slår ut mina förmågor och blockerar hela huvudet.

Jag är en sån som kämpar och inte ger upp. Som suckar, gråter, och sen tar itu med.

Som tittar på katten och maskmedlet och inser hur jobbigt det kommer att vara att få medicinen i katten och sedan tar itu med det.

Som tyst suckar över bebisen som inte vill byta blöja och därmed kladdar in hela sig i bajs, och tar itu med hela alltet, trots att hela jag har panik, och ungen med.

Som får upp hela familjen den tidiga novembermorgonen, fastän alla andra bara kryper tillbaka ner i sängen, fastän jag själv också helst av allt vill sova.

Som kämpar med att försöka få iväg det skolvägrande barnet i en timme på morgonen, innan jag ger upp, för att skolan påtalat SKOLPLIKTEN FRAMFÖR ALLT som ett mantra. Dag efter dag efter dag. Trots min egen totala uppgivenhet. Tills vi båda gick sönder av det.

Jag är van vid att man gör saker för att man ska det. Och att det ligger i ens eget ansvar att se till att saker blir gjorda. För så gör man. Även om andra inte gör det så gör man det.

Jag har lärt mig att ignorera mina signaler. För det är ju det man gör, sedan tidig ålder. Ända sedan de tidiga morgnarna när man skulle till dagmamman vid 6 på morgonen och mina föräldrar ibland fick släpa iväg mig inlindad i en filt.

Man lär sig att det rätta är att ignorera signaler om trötthet eller ovilja.

Så det är så jag gjort.

När ångesten över kemin jag inte riktigt begrep på universitetet knäckte mig, ihop med ångesten över kemilabbarna och den konstanta hemlängtan.

När musikalutbildningen jag så länge längtat efter att få gå visade sig arbeta emot mina egna behov och egenskaper och jag fick höra att det var lika bra att sätta sig över det, för förr eller senare måste man.

När ångesten över en nackskada fick min oro att gå bananas, men sjukvården bara fokuserade på att de inte hittade något konkret fel på mig.

Och när min man fick cancer och dog och mitt ena barn strax därefter misshandlades mentalt av skolans inställning till honom.

Fortsätt kämpa, Sanne. Ta itu med det. Det måste göras. Det finns inget annat val än att kämpa på och ta itu med och fortsätta. Det finns ingen annan än du som kan fixa det.

Det är så jag gör. Det är så jag varit tvungen att göra – men det är också så jag lärt mig att man ska göra.

Till och med när jag själv känt behovet av att bromsa har det funnits människor omkring mig som tyckt att det är bättre att jag fortsätter. Som strax efter att min man dog.

Och man kämpar på och kämpar på, för inte ens när man hör signalerna, som krämar på med alla metoder de har, så finns det egentligen några konkreta val.

Hon är så stark! – Ja. För jag har inget val.

Och så till slut kör man rakt in i den berömda väggen. Och ordet utmattning räcker inte till. För hjärnan liksom slutar fungera. Utbränd är ordet. Kortslutning. När jag försöker tänka så är det som att det bränns av trådar på nåt sätt.

Vägen tillbaka är lång. Längre än man kan tro. Fruktansvärt jobbig. För sakerna som behöver tas itu med finns ju fortfarande där. Det är fortfarande ingen annan som gör dem.

Och jag är så van att göra saker. Jag är ”en doer”. Och min hjärna behöver kontant något att sysselsätta sig med. Jag klarar liksom inte riktigt av att göra inget – det är TRÅKIGT.

Men jag kämpar på. Börjar jobba lite smått, ökar på lite i taget. Blir bättre på att ta pauser. Lär mig att stickning är ett sätt att sysselsätta mig utan att överbelasta hjärnan. Blir bättre på att träna – hemifrån, pga pandemin. Sover ibland på dagen. Tittar massor på netflix.

Och så slår jag huvudet i väggen igen. Bakslag. Och jag såg det inte ens komma.

Jag letar orsaker. Det är jag själv som slarvat, tänker jag. För lite stickning, för lite träning. Jag borde ha sett, jag borde ha fattat.

”Det är en del av själva sjukdomsbilden att inte kunna bromsa i tid”, påpekar en twittervän.

Just då stör orden mig lite. Jag tyckte ju jag hade koll! Och ändå trillar jag dit :-(

Men sen inser jag att det ju stämmer. Sjukdomsbilden är ju i grunden det där jag byggt upp sedan jag gick hos dagmamman. (Mamma och pappa, det här är inte ett försök att lägga skulden hos er.) Det där att ständigt lära sig trycka undan, inte lyssna på signalerna. Att hantera trötthet och motvilja med att bita ihop och kämpa på.

Och ja, det är banne mig en sjukdomsbild. Det är tyvärr en sjukdom som är kronisk i vårt samhälle. Och mitt problem är att jag varit så duktig på att följa denna mall att jag gått sönder. Lite för mycket för att kunna hänga kvar liksom.

Jag försöker lära mina barn att leva annorlunda. Att lyssna på både kropp och själ. Det är inte lätt i ett samhälle där grunden är att sträva mot signalerna. Tonåringen får höra av matteläraren på gymnasiet att på gymnasiet så ska man aldrig göra något roligt förrän allt skolarbete är gjort och man ska inte räkna med någon fritid alls. Och min yngste son har ju redan hunnit med att vara utbränd och deprimerad.

Bakslag

Stannat hemma från jobbet onsdag-fredag. Sovit. Tränat. Sovit. Inte mycket mer. Och samma nu i helgen. Skickat mejl till företagshälsovården. Stannar förmodligen hemma imorgon också.

Det är så svårt att veta vad jag borde gjort annorlunda. Det kan inte bara vara att jag missat att träna lite?

Jag gissar att jag själv inte ens alltid ser varningssignalerna längre. För jag vet ju att jag inte har något val. De saker som måste göras är det jag som måste göra. Jag är så van vid att jag måste bita ihop och se till att saker blir gjorda, för det finns ingen annan.

Jag vet att jag ska be om hjälp. Men att be om hjälp innebär ändå att jag måste tänka till. Och det är tänkandet som är det jobbiga för mig, det är det kognitiva som är överansträngt.

Jag orkar egentligen inte laga mat en dag till. Men alla dagar fram tills evigheten finns kvar att laga mat på. Och det måste ju ändå tas hänsyn till vad mina barn går med på att äta. Det är jag som måste förmedla den infon. Om någon annan ska fixa mat så kräver det att mitt huvud är inblandat, och det är nästan mer ansträngande än att fixa själv.

Vem ska stötta barn med att komma igång med läxan? Det är bara jag som duger. För det är jag som finns här. Att någon annan finns tillgänglig per telefon eller discord eller annat hjälper inte, för det är den fysiska närvaron som behövs.

Vem ska ge katten maskmedel om inte jag? Det måste göras. Barnen har varken ork eller lust. Så jag har kämpat i kattskrället majoriteten av tabletten, under protest och stor vånda. Och med min hjärna ytterligare lite tillskrynklad.

Och vem ska ta hand om mig? Jag har ett enormt uppdämt behov av att få vara liten och ledsen. Pysslas om. Gråta på någons axel. Känna tryggheten av att någon på fullt allvar vågar gå i god för att det ordnar sig.

Döden stal min trygghet och mitt skyddsnät. Min livlina. Döden stal den som tröstar mig när jag inte orkar, den som hjälper mig när livet är svårt. Numera är det jag själv som får ta mig i kragen och se till att saker händer, i alla sorters situationer.

Och jag gör ju det. För jag vet att jag måste. Och för att jag är en sån som tar itu med saker. Även när jag inte orkar. Och speciellt när jag vet att det inte finns någon annan som gör det.

Vilket ju i praktiken innebär att jag är otillräcklig på alla ledder. Även när det handlar om att be om hjälp.

Jag vet att ni säger att jag ska be om hjälp. Men jag vet fortfarande inte hur jag ska be om hjälp med de saker jag behöver hjälp med. För det är tankearbetet som överbelastar mig. Planerandet. Att reda ut. Och att hela tiden bära saker själv. Vara den som måste komma fram till hur jag gör saker rätt och bäst. Beställa skolfoton på det klokaste sättet. Eller bestämma om jag vågar jobba eller om det gör saker värre.

Och det är så ensamt.

Jag vet att jag är en konstig människa. Att jag inte passar in. Att jag inte ens går med på att försöka anpassa mig så att jag ska passa in. Alltså håller jag mig ganska mycket för mig själv, även i vanliga fall. För att inte vara i vägen med min konstighet. Det är ansträngande att gå omkring och vara avvikande.

Det blir ännu ensammare när någon dör.Och när man blir ensam med barnen och därför inte kan ge sig iväg när man vill eller behöver, och man till slut rationaliserar bort alla sådana behov.Och det blir ännu ensammare när en pandemi kommer och stänger av alla möjligheter till och med till spontana kramar med alla utom barnen.

Vi ska hålla ut i pandemin. Och det finns inget jag är så bra på som att hålla ut. Jag är envis som synden när jag bestämt mig för nåt. Jag kan hålla ut långt bortom vett och sans när jag vet att man ska – och jag kan banna mig själv enormt om jag gör avsteg. Dessutom har jag min ångestläggning, med inslag av någon sorts hypokondri. Jag ska fanimej inte ha den jävla coronan. För jag vill inte dö, och framför allt vill jag inte ha långtidscovid. För det har jag inte utrymme för i den här tillvaron.

Så jag håller ut. Jävlar vad jag håller ut.

Och jag vet att jag ska be om hjälp. Jag vet också att jag måste kunna formulera hjälpbehovet. Och det kan jag inte och orkar inte. Vilket sammantaget gör att jag mest känner mig misslyckad på ett område till. Och biter ihop och kämpar på. För jag har ju inga fysiska hinder från att göra sakerna. Och det är mindre ansträngande att göra än att tänka. Och om jag inte ens kan formulera vad jag behöver hjälp med så kan ju inte hjälpbehovet vara så stort, eller hur? Det är bara jag som är fjantig. Och alla andra har ju också sitt att hinna och orka. Vem är jag att tro att jag är nåt?

Jag får väl skylla mig själv. Jag har själv satt mig i sitsen. Och jag klarar inte ens av att ta emot hjälp.

Jag vet, nu börjar jag gå i cirklar. Det gör mitt ångesthuvud. Och jag skulle kunna skriva mycket mer om de är cirklarna. Ni skulle nog inte orka läsa. Ni har väl inte ens orkat hit.

Jag behöver trygghet.

Jag behöver motverka ensamheten.

Jag behöver hjälp att inte behöva orka så mycket.

Jag behöver hjälp att slappna av och ta det lugnt utan att det ska innebära att jag måste orka allt en annan dag.

Jag behöver känna att jag duger. Och att det inte är jag so måste orka allt själv.