Monthly Archives: augusti 2011

Följetong Ystadbanan

Efter att ha fått skjuts och lyckats komma till jobbet något tidigare än vad jag skulle gjort om jag väntat på nästa tåg, har jag under dagen hållit koll på tågstatusen via nätet.

Flera tåg på Ystadbanan har varit inställda eller “delinställda”, d.v.s. inställda på delar av sträckan.

Ibland har det tagit timmar mellan att infon kommit ut på Trafikverkets webb och att den kommit ut på Skånetrafikens webb.

För att vara på den säkra (ha!) sidan att komma hem i tid, bestämde jag mig för att ta ett tidigare tåg hem. Strax innan jag skulle gå ner till stationen gick dock skanetrafiken.se ner, och när den kom upp igen stod det “Strömavbrott på Malmö C”. – Desto mer skäl att ge sig av i tid… för då brukar inga tidtabeller längre vara relevanta.

Nere på Malmö C var, enligt tavlan, just tåget mot Simrishamn ett av de få om skulle gå på utsatt tid: 15.38. Så jag rusade ner, och märkligt nog stod tåget redan inne på spåret fastän det var flera minuter tills det skulle gå.

Jag insåg ganska snart efter att tåget rullat iväg några minuter senare att det måste ha varit frågan om tåget innan, det som skulle gått 15.07.

Vi kom till Svågertorp; sedan fick vi besked om att på grund av strul och förseningar efter strömavbrottet så skulle det här tåget inte gå längre. Vi fick vänta på nästa tåg.

Om nu det skulle gå?

Men jo, ute på perrongen kunde man notera att nästa tåg mot Ystad skulle avgå redan ungefär… nu! Alltså, rusa uppför trapporna, över övergången och ner på andra sidan. Vi var rätt många :-)

Men tåget dröjde förstås, flyttades fram några minuter. Och var enkeltåg när det kom.

Nå, sedan rullade det faktiskt på, och vi var bara ca fem minuter sena när vi kom fram.

Åh, vad jag ser fram emot morgondagen!

Nej, jag kommer inte att flyga mindre

För miljöns skull ska man flyga så lite som möjligt.

På Facebook finns en grupp för människor som lovar att sluta flyga. Jag kommer inte att gå med i den gruppen.

Jag har visserligen inte flugit sedan år 2000. Då flög jag tur och retur till Stansted. Det var så vitt jag kan minnas andra gången i mitt liv jag flög reguljär bokad biljett. Den första gången var när jag som barn flög till Stockholm med familjen – då var jag nog max tio år.

Däremellan har jag flugit fler gånger. Under mina tidiga tonår flög jag ungefär en gång om året till Stockholm, på standbybiljett. Det vill säga, jag åkte för ett mycket lågt ungdomspris, om det fanns platser över. (Vilket rimligen ur miljöhänseende bör betraktas som nästan ingen påverkan alls.)

Så nej, jag flyger inte mycket. Min flygmiljöpåverkan är ganska liten.

För den som inte vill lova att sluta flyga helt så kan man nöja sig med lova att minska sitt flygande. Det är ju en fin tanke. Men inte heller det känns relevant för mig. Det skulle ju i praktiken innebära ungefär samma sak.

Inte så att jag har tänkt börja flyga massor. Men jag vill ha kvar möjligheten att flyga någon gång. Nu när mina barn snart börjar bli stora, så kanske vi någon gång faktiskt vill ge oss ut på någon längre resa. Så jag vill ju snarast öka mitt flygresande. Från en, sett med omgivningens ögon, förmodligen ganska extrem nivå.

Jag kan på något vis tycka att jag har rätt till det. Eller i alla fall mer rätt än många andra. På samma sätt som u-länder kan ha rätt att öka sina utsläpp, trots att världen i stort måste minska utsläppen drastiskt.

Fast jag kommer förstås att ha ruskigt dåligt samvete om jag flyger.

Och idag

var tåget in till Malmö inställt.

Ballet fusion

Jag har varit på höstens första träningspass idag. Jobbat så svetten runnit på ryggen och droppat från huvudet.

Nu är jag stum och stel i kroppen, och imorgon kommer jag att ha svårt att gå.

Och då är det fortfarande varken lövhalka, snöstorm eller frusna växlar

Jag är arg.

(Även om det lugnat sig en aning nu, efter att jag varit och tränat.)

Jag är en rutinerad och tålmodig pendlare. Visst, jag suckar och gnäller lite när det är förseningar. Men jämfört med många jag hör bland medpassagerare så tror jag jag är väldigt tålmodig. Jag har full förståelse för att det inte går att undvika problem när snöstormarna yr – jag vet ju själv att snön yr igen fort som fan. Och lövhalka och frusna växlar och solkurvor; jag tror på att de gör en massa åtgärder för att förebygga, och att allt inte går att förebygga.

Bara jag får information om vad som gått fel och när mitt tåg kommer etc så kan jag stå ut med rätt mycket.

Men nu… Nu är jag arg. (Hade jag skrivit det här för tre timmar sedan så hade jag skrivit med versaler.)

Det har varit mycket strul sedan de kopplade på Ystadbanan på citytunneln för två veckor sedan. Nästan alla tåg jag åkt har varit försenade. Ofta sisådär tio minuter. Inga egentliga förklaringar, bara sent. Långt ifrån alltid ens information på tavlor eller från Järda.

Igår när jag kom till Malmö C för att åka hem med 16.07-tåget, så var tåget inställt. Det var den enda informationen som fanns: tåget inställt. Det stod på tavlor, det ropades ut av Järda, och det fanns personal i gula reflexvästar (som det ju ofta gör) som också sa just det: tåget är inställt. De visste inget mer; enligt den info de fått skulle tåget gå som vanligt mellan Ystad och Simrishamn, och nästa tåg skulle komma enligt tidtabell.

Nästa tåg hann, enligt tavlorna och informationen bli sex minuter sent; i praktiken var det totalt tolv minuter sent innan det verkligen kom. (Det känns så fånigt när man står där på perrongen och den utlovade tiden passerat med flera minuter och ingen ny info kommer och inget tåg kommer…) Innan vi var framme var tåget ytterligare 10 minuter sent. 50 minuter sena, alltså. Det känns så lagom bra när man kommer till dagis och fritids för att hämta barnen.

Men visst, det är sådant som händer. Jobbigt, men inte mycket att göra åt.

Idag skulle jag för ovanlighetens skull inte hem vid den tiden utan satt kvar på jobbet. Av en händelse fick jag för mig att gå in på Skånetrafikens webbplats och kolla aktuell trafikinfo.

Det låg ingenting i högerspalten på förstasidan, där det brukar ligga informtion om trafikstörningar som har den minsta dignitet.

Jag gick in på trafiksökfunktionen och sökte på tåg,linje 6 (Malmö-Ystad-Simrishamn). Inga rapporterade avvikelser.

Men eftersom det på sistone (sedan inkopplingen av Ystadbanan på citytunneln) inte verkar funka – inget kommer upp fast man vet att det är avvikelser – så gjorde jag en sökning på “alla tåglinjer” också.

Där låg det massor. Bland annat tre stycken som rörde Ystadbanan.

En av dem rörde det tåg som skulle passera Malmö C 16.07 på väg mot Simrishamn. För det tåget stod att det inte skulle stanna på Malmö C, Malmö Triangeln, Malmö Hyllie och Malmö Syd Svågertorp, p.g.a. förseningar.

Tåget skulle alltså på något vis köra förbi alla Malmöstationerna utn att stanna?!?

Jag ringde min man, som skulle hem i vanlig tid och hämta barnen. Om allt varit som vanligt borde han nu sitta på det där tåget (eftersom klockan var 16.15). Det gjorde han förstås inte. Han stod på Malmö C, där informationen var densamma som dagen innan: tåget inställt. Ingen mer information.

Då uppkommer förstås ett antal frågor:

  • Var det likadant igår? Alltså, gick tåget som var inställt igår, men stannade inte på Malmöstationerna?
  • Varför informerar man inte passagerarna (via skyltarna på stationen eller Gerdas utrop eller informatörerna som går runt på stationen) om att tåget kör förbi och att det är därför avgången är “inställd”?
  • Varför skriver man inte omedelbart på webbsidan att sökfunktionen inte fungerar tillfredställande för tillfället?
  • Har man tänkt sätta det här i system, så att den här avgången ska vara “inställd” (=köra förbi Malmö) varje dag? Och när har man i så fall tänkt informera om det?

Det kommer signaler från diverse olika håll om att det är för trångt på spåren, att det egentligen är omöjligt att få tidtabellen att hålla – att ursäkten inkörningsproblem helt enkelt inte räcker som förklaring utan att vi riskerar att få leva med det här.

Varför säger man då inte det högt? Vill “ledningen” inte erkänna det?

Och fattar de inte att information är A och O? Även när det man har att säga är “Ajdå, det gick visst inte ihop sig, vi har räknat fel, och nu måste vi göra om.”

Det är trevligt med halvtimmestrafik. Men det är inte nödvändigt. Det som är nödvändigt är korrekt information och en möjlighet att planera.

Om ni har tänkt dra in ett tåg, var då öppna med det, så att vi vet att vi måste lägga om arbetstider, åka på tider när tågen går, och så att vi kan ge barnomsorgen korrekt information om vilka tider våra barn behöver vara där.

Just nu, mest akut, vill jag veta om man planerar att köra tåget 16.07 imorgon eller inte. För då är det jag som ska hämta barnen.

“…som vi alla vet…”

Nej, Lady Dahmer, det där har jag inte indoktrinerats med. Jag har definitivt aldrig känt att mitt värde skulle bestå i huruvida jag kan få en karl eller inte. Jag var fruktansvärt länge totalt ointresserad av “killar” på det sättet. Jag har ju förstått insett att kärlek och relationer och känslor etc är viktigt för många under tonåren, men det var det inte för mig. Jag dansade och uppträdde och skrev böcker för skrivlådan och skötte skolan och läste en massa intressant, och på gymnasiet var jag dessutom en del social och umgicks med klasskompisar och så, Men det var extremt platoniskt.

Ja, i femman när jag nyss hade bytt skola på grund av flytt, så var det några som frågade om jag inte hade haft någon kille. Det hade jag inte, och jag tyckte inte det var något konstigt. Det tyckte de nog. Nå, än sen? De tyckte nog jag var konstig på en massa andra sätt också, det var nog det minsta problemet.

Jag har genom skolåren fått skit och problem på olika sätt, periodvis, och en del av det kan absolut relateras till genusgrejer: jag har tagit plats och pratat och tyckt på sätt som inte alltid uppskattas när det gäller tjejer. Men att jag inte haft pojkvän och inte direkt varit intresserad av det har inte varit en “issue”.

Och min pappa har definitivt inte indoktrinerat mig med något sådant. Den tanken känns så totalt fjärran att mitt huvud liksom slår knut på sig själv när jag försöker fatta hur det skulle gå till, hur  en pappa skulle kunna få för sig att förmedla något sådant… Så totalt… märkligt.

Vad gäller ensamhet… så har jag ett dubbelt förhållande till ensamhet, Jag trivs bra med mig själv, med att vara oberoende, med att bara behöva ta ansvar för mig själv. Samtidigt vill jag ha människor omkirng mig, i närheten. Annars tar handlingsförlamningen över. Ensamheten låser mig. Jag hade väldigt svårt för att bo ensam, det var aldrig bra. Just därför funkade kollektiv så himla bra för mig: jag var min egen men det fanns hela tiden folk omkring mig. Men det har liksom inget att göra med att det ska vara människor jag har ett “förhållande” med. Jag vill bo med andra huvudsakligen oberoende, självständiga människor som kan ta hand om sig själva, ta ansvar för sig själva – men som ändå vill bo ihop. (Det är väl en av förklaringarna till att jag har det svårt när jag ska ta hand om väldigt små barn. – Har kattmänniskor förresten generellt svårare med bebisperioden?)

Ingen av mina föräldrar har någonsin sagt något om vad män skulle tycka om. Alltså, Lady Dahmer, fattar du hur bisarr själv idén att de skulle göra det låter i mina öron?!

Det närmsta någon av dem någonsin kommit är nog det här med mamma och sminket. Och det var också mest bara konstigt för mig.

Ja, det här är ett rörigt och förvirrat inlägg. Sorry. Men det är så det känns i mitt huvud. Huvudet slår knut på sig självt :-)

“Men det är ju så som vi alla vet, kvinnors värde och framgång mäts i hennes attraktionsförmåga“, skriver LD. Nej, det visste jag inte :-)

För övrigt: jag har oerhört svårt för generaliseringar. Oavsett om de är av typen “alla tjejer gör/är si/så” och “skåningar ska minsann alltid” eller “så här har vi det minsann alla”.

Det funkar inte så. Alla är inte lika. Alla inom en viss grupp är inte lika. Det finns inga homogena grupper.

Därför stör det mig när någon säger “…som vi alla vet…”.

Och det är där någonstans, i min aversion mot generaliseringar och placering i fack och idén om att någon annan anser sig veta hur det är för mig baserat på en godtycklig gruppuppdelning, som mitt engagemang för genusfrågor utgår.

Det Malmö jag aldrig riktigt hann med

Jag bodde i Malmö under ungefär åtta månader av mitt liv. Det är nu över tio år sedan.

Under min uppväxt var jag bara ytterst få gånger i Malmö, typ på teater och så. Jag hade ingen direkt uppfattning om staden, men betraktade den som tråkig.

När jag under slutet av min studenttid bodde i Lund men tränade dans och spelade musikal i Malmö, upptäckte jag att det var en trevlig stad.

Och sedan flyttade jag dit. Bodde mitt i smeten, i ett väldigt trevligt kollektiv.

Tyvärr hade jag ytterst små möjligheter att uppleva Malmö. Jag gick en utbildning som kostade pengar och inte gav studiemedel. Jag var tvungen att lägga min lediga tid på att försöka tjäna ihop pengar, och sedan snåla maximalt med pengarna.

Dessutom hade jag för första gången i mitt liv pojkvän. Sisådär en fyrtiofem mil bort. Vilket förstås också både kostade och tog tid :-)

Jag hade helt enkelt varken tid eller råd att i någon större utsträckning ha glädje av det fantastiska utbud som fanns runtomkring mig.

Sedan gick jag sönder och hoppade av och flyttade därifrån. Och när jag nästa gång “hanade” i Malmö, så hade jag hus och sambo en bra bit utanför stan. Och sedan kom barnen.

Jag ångrar inget av det. Men det känns lite märkligt att jag liksom aldrig haft tid att uppleva Malmö fullt ut, trots att jag är där så mycket… Jag hade inte riktigt möjighet att göra den till min stad när det egentligen kändes som att den ville bli det.

Idag gick jag av vid Triangeln. Och gick vägar jag inte gått på länge, genom det som ändå är min del av stan. Det kändes både hemtamt och nytt och ovant.

Varför envisas med att göra saker maximalt och ta in alla aspekter istället för att göra ett lagom bra jobb?

Där har jag också problem, som sagt var.

Jag vill så gärna göra allt noggrant och ordentligt. Ska det göras så ska det göras rätt och ordentligt. Inga fuskverk inte. Ska man ta fram ett naturvårdsprogram för en kommun så kan man ju inte bara nöja sig med att ta med de områden som redan är välkända. Tanken måste ju vara att få med allt relevant, att ta ett helhetsgrepp och inventera hela kommunen på värdefull natur. Speciellt när man känner att man egentligen inte riktigt är bra nog. Då är det bara att bita ihop och börja i ett hörn av kommunen och beta av och bita ihop.

Fan heller.

Lagom eller tillräckligt bra räcker.

Avundsjuka på dem man inte får vara avundsjuk på…

Jag har ju alltså haft drömmar om en dans- eller musikalkarriär. Jag har tagit danslektioner i åratal, varit med i amatöruppsättningar och gått ett par kortare utbildningar.

Det är en tuff värld. Vilket förstås de allra flesta som ger sig in i den världen är mycket väl medvetna om. Alla vet att oddsen att lyckas är små. Även om man ger sig katten på att lyckas, så vet man förutsättningarna.

Syo och andra i liknande positioner brukar säga att man ska välja efter vad man är intresserad av och vill göra. Och att om man verkligen vill och kämpar så kommer man att lyckas. Det är förstås inte sant. Och det vet förstås också alla. Några få kommer att lyckas. Andra kommer möjligen att kunna ha det som ett fritidsintresse. Och en hel massa människor kan vilja bäst de vill, men har inte de fysiska förutsättningarna.

Ungefär som att jag säkert kan bli lite snabbare på löpning om jag ger mig katten på det, men inte fan kommer jag att bli världsmästare. Jag har inte de fysiska förutsättningarna. (Inte de psykiska heller :-)) Inte heller kan (eller kunde) jag bli prima ballerina, trots att jag dansat en hel del balett, för inte heller där har jag tillräckliga fysiska förutsättningar. Rent krasst är det så. (Och inte heller när det kommer till musikal och dans hade jag de olika förutsättningar som krävdes på olika plan – har insikten sagt mig i efterhand. Fast där handlade det inte om fysik.)

Inom vissa områden är det helt enkelt så att bara de som har bäst förutsättningar kan lyckas. De andra får låta bli, eller misslyckas.

Med ett undantag. Har man tillräckligt dåliga förutsättningar spelar man plötsligt i en annan liga.

Och ja, jag tycker det är lite besvärande att läsa om utvecklingsstörda människor som får ägna hela dagarna åt att spela musikal eller dansa, och dessutom kalla det ett jobb. Och nu menar jag inte de som faktiskt är bra på det (det finns ju också), utan de sammanhang där det verkar räcka med att tycka det är kul för att kvalificera sig.

För oss andra handlar det om många år av träning, psykiskt påfrestande auditions och dubbelarbete för att kanske kanske kunna få chansen. Och utsållning – i någon mån utröstning – av hur många som helst.

För dem räcker det att tycka det är kul.

Nej, jag vill inte byta med dem. Men jag har lite svårt för det. Lite orättvist känns det.

Om man tycker något är svårt ska man väl bara anstränga sig lite mer?

Allting kommer inte gratis. Man måste kämpa lite för det man verkligen vill. Vem som helst kan lyckas om man verkligen försöker.

Ja, ni kan också alla de där principerna? Med grundidéen kämpa hårt så går det. Och räcker inte det så kämpa lite till.

Det har jag gjort. Förstås. (Är man duktig flicka så gör man väl det, antar jag.)

Visst, vad gäller många saker har jag förstås haft det lätt för mig. Desto svårare då att erkänna sig slagen på andra områden. Det gör man inte. Vill man något så kämpar man tills man lyckas. Att erkänna att man helt enkelt inte är bra på det här finns liksom inte på kartan. För det är att erkänna att man valt fel. Och det är att misslyckas. Misslyckas gör man inte. Man kämpar tills man lyckas.

När jag kände att jag inte var tillräckligt bra på att bedöma naturtyper, göra generaliseringar och klassificeringar (jag är SKITKASS på att generalisera!), så gick jag fler kurser inom området för att bli bättre, gjorde exjobb inom området och fick mitt första “riktiga” jobb inom området, innan jag till slut tillät mig att inse att det här faktiskt inte var min grej: jag var inte bra på det, jag trivdes inte med det, och det var faktiskt tillåtet att inte bara bita ihop och överleva utan faktiskt göra något man trivs med och är bra på istället. (Sedan var jag säkert dessutom överambitiös, både för att vara nyutexad och med de övriga förutsättningar som fanns. Man behöver inte ta med alla aspekter och göra allting extremt genomgripande, allt behöver inte vara perfekt – ibland måste man bara bestämma sig och sätta ner foten. Vilket jag är skitkass på – och alltså bör jag inte alls syssla med sådant.)

Eller steppen. Steppen fick mig att må dåligt varenda gång. Jag var skitkass, det funkade inte alls, och jag var på gränsen till att gråta varenda klass. Men jag hade ju bestämt mig. Jag skulle gå den här utbildningen, och betalade för den, och då skulle jag, förstås, gå på alla lektioner. Även om de fick mig att må skit. (Det var det fler lektioner som gjorde.) Så jag bet ihop och gick till alla lektioner. Även om jag mådde sämre och sämre för varje gång.

Jag borde förstås ha struntat i de lektioner jag inte mådde bra av. Speciellt eftersom jag gick utbildningen för min egen skull, för självförverkligandet – inte för att jag verkligen trodde jag hade några vettiga odds för en karriär. Men det gjorde jag inte. Inte förrän jag faktiskt inte fysiskt klarade av att ta mig dit längre stannade jag hemma – och det tog mig nästan en vecka till att acceptera att jag faktiskt inte borde sätta min fot där igen, någonsin.

Eller för den delen när jag kämpade på med att vara hemma själv med första barnet, fastän jag verkligen inte alls mådde bra av det. Jag borde ha sagt “det här går inte”, och bett om hjälp. Men jag bet ihop, och kämpade på. En dag till, en dag till…

Det är ett effektivt sätt att ta sönder sig själv.

Och ja, det är säkert en del som ser det som ett misslyckande när man hoppar av en utbildning eller på andra sätt tar hänsyn till de begränsningar man hittat hos sig själv. Men förmodligen är det man själv som dömer en hårdast i det läget. Åtminstone av relevanta personer.

Och även om det är ett misslyckande, så är det också självinsikter och personlig utveckling. (Å, så fint och modernt det låter!)

Ibland inbillar jag mig att jag blivit bättre på det här. Jag hoppas det.