Tag Archives: sunkuthuset/orangeriet

Tomater och orangeriet

Igår planterade jag om andra omgången tomater och paprikor, från pluggbox till riktiga krukor. Det innebär att jag nu återigen har några dagar när jag på morgonen när ut plåtarna med småkrukor orangeriet och på kvällen bär in dem i huset igen, för att de ska få härdas utan att vara ute under nätterna (som ju normalt är kallast).

Det är samtidigt så fascinerande att se utvecklingen hos de plantor som nu hunnit få några veckor i orangeriet. De har i princip inte vuxit på höjden, men de har gått från ljusa gängliga plantor till betydligt stabilare: kraftigare stjälk och mycket mer rött i färgen i både stjälk och blad. Jag minns att jag noterade samma förra våren, som ju var första med orangeriet “på riktigt”. Och ja, det är ju en alldeles utmärkt effekt.

Bygg- och husstatus

Murarna var alltså här i förra veckan. Murade upp nederdelen av verandan i ett kick. Och har sedan även putsat in- och utsida.

Igår var elektrikern här. Det innebär att den nya ugnen är på plats (fast jag har inte hunnit testa den; jag vill först läsa manualen och har inte hunnit eller orkat än). Dessutom innebär det att ytterbelysningen på innergården är på plats, och att vi fått upp två lampor i orangeriet. Och att belysningen i hallen utanför badrummet funkar för första gången sedan älsklingen dog.

Lampbrädor på plats – utan din hjälp

Idag har jag slängt ut tomaterna ur orangeriet. Slutskördat det som var moget och struntat i det fåtal gröna kart som fanns kvar. Plantorna var så risiga och var mest i vägen, både för fönstermålande och annat.

Jag åkte till närmsta byggmarknaden och köpte två fullängdsklädselbrädor (4,2 meter) och sex gaffelankare, och jag fick hjälp att stoppa in brädorna och spänna fast dem, och de stack bara ut lite ur bakluckan, men jag körde ändå väldigt långsamt på vägen hem för att de inte skulle skaka till och slå sönder vindrutan inifrån.

Det är ett elände att inte ha dig här! Det finns ju ingen jag kan fråga vilka skruvar vi använde sist. Och ingen som kan hålla när jag ska sätta upp saker.

Nå. Jag har sågat och skruvat och klättrat och jonglerat saker. En fyra meter lång bräda med fyra gaffelankare som ska passas in på fyra bjälkar ett par meter upp, placeras i våg och skruvas fast. Jag har för få händer och kan inte hålla på mer än ett ställe i taget, och det är tungt att hålla, och dessutom samtidigt försöka hålla bräda och skruv och skruvdragare… Det blev inte så bra som man kunde önska.

Åttaåringen hjälpte mig i alla fall med att räcka mig skruvdragare och vattenpass på den korta biten över dörren.

Så nu sitter de uppe: klädselbrädor på väggen allra längst upp på taket på den höga långväggen. Där ska elektrikern fästa lampor.

Jag jobbar vidare utan dig. Fastän det är så sabla fel och dumt att du inte får vara med.

Och nu har det alltså gått en hel tomatsäsong sedan du dog.

Fönster

Facebooks minnesfunktion påminner mig om fönstren i orangeriet: fönstren som vi förra sommaren rev ut de gamla, köpte nya, målade och satte in – det första tydligen på plats idag för ett år sedan.

Vi hann så många saker under det där knappa extra året du fick, det slår mig gång på gång och fascinerar mig väldigt. Jag är så glad över det alltsammans.

Och jag står och fixar med andra fönster, fönster till verandan. Jag har skrapat nästan fem av de totalt tio, och har målat vitt första strykning på ena sidan på tre. Jag står i orangeriet och målar.

Och jag saknar dig. Jag vill kunna diskutera de här fönstrens egenheter och om jag tänker rätt i att vi löser det efterhand, jag vill fråga dig vilket glasmästeri det var du beställde kompletterande rutor från, jag vill visa dig det jag åstadkommer och diskutera småsaker…

Jag är så glad för den tid vi fick och alt vi hann och allt vi gjorde. Jag är så ledsen över att inte ha dig här längre. Jag står i allt detta vi åstadkommit tillsammans och gläds och plågas på samma gång.

Jag vill berätta om myror

Jag vill berätta för dig om småsaker. Som myror.

Inget viktigt alls egentligen.

Berätta att det verkar vara ett myrbo i orangeriet i kanten mellan den tegelbelagda ytan där bykkaret satt och det gjutna golvet runtom – på en liten fläck  i den sprickan är det massor med myror.

Berätta att i övergången mellan det nya gjutna golvet och den gamla bortre delen av golvet, också i orangeriet, verkar det också vara ett myrbo. Är det liksom där de bosatte sig istället för de (flera) myrbon som var i mitten av golvet därute innan, när det var mer grus än betong?

Berätta om myrbon längs ena ytterväggens insida i orangeriet. Och myror under trappen vid den rivna verandan. Och diskutera myrbon i största allmänhet.

Inte för att något av det är viktigt på något vis. Inte ett dugg viktigt. Vore det viktigt skulle jag ju kunna diskutera det med någon annan. Men det är helt oviktigt. Det är liksom bara sådana där små vardagssaker. Sånt där man står och diskuterar och jämför hur det var förra året och hur det blev jämfört med vad man hade trott, och så vidare. Fnissar lite. Pratar i halva meningar. Fascineras gemensamt. För att man fascineras över saker tillsammans och noterar samma sorts saker och… trivs med det. Delar vardagen och livet. Inklusive myror.

Men jag vill inte prata med någon annan myrorna. Myrorna är oviktiga. Det är gemenskapen med dig jag vill ha.

Slutbesked

Just ja. Slutbeskedet kom häromdagen. Till dig, förstås, för det var du som stod som byggherre på de ursprungligen inlämnade pappren.

Så nu får vi använda kaminen i orangeriet.

Det innebär väl att det är klart där. Eller, det finns ju saker som inte är gjorda och som kunde göra det bättre. Det ska dit en lampa. Väggarna borde kalkas. Stallfönstret är nog strikt talat inte färdigmålat. Men ändå. Det är småsaker.

Vi har ett fantastiskt fint orangeri. Där vi kan sitta och umgås med vänner, värma en omgång varm choklad på kaminen eller ordna soppkalas eller vad sjutton som helst.

Men jag vill inte umgås med folk. Jag vill umgås med dig. Utan dig är liksom alla andra bara en påminnelse om att du saknas.

Så vad ska jag ha det fina orangeriet till?

Från orangeriet

Hej älskade!

Jag sitter i orangeriet och skriver det här. Från kaminen hörs det stillsamma ljudet av en liten brasa som sakta brinner ut. För sotaren har varit här och gjort de tester och kontroller som ska göras innan kaminen får tas i bruk, och till det hör bland annat att tända en brasa. Fast när den här brasan har brunnit ut får jag inte elda förrän jag skickat in protokoll och annat till kommunen och de har lämnat slutbesked.

Jag sitter här på en långbänk vid ett långbord. Sådana där hopfällbara som vi tittade på. Jag har fått dem av mamma och pappa i för tidig födelsedagspresent.

Bakom ryggen på mig frodas tomater, gurkor och paprikor längs väggen.

Det blir oerhört fint härinne. Löjligt fint. Och det är så ironiskt att du inte får vara här med mig och uppleva det. Det fina känns lite som ett hånskratt i ansiktet.

Fast jo, du hann njuta av det. Lite. Hann glädjas åt varje liten ny detalj som blev klar. Tak. Dörrar. Golv. Fönster. Du hann till och med sitta här och njuta av att fika med vänner i vårt orangeri, under dina sista veckor i livet. Jag måste försöka ha med mig den känslan. Din glädje över det som blev klart och det du hann uppleva.

Men det är svårt.

Lösryckta tankar

Folk kommenterar att de på olika sätt är imponerade över hur jag hanterar sorgen och läget. Och jag tänker att jag inte riktigt vet vad alternativet är. Fast så inser jag att jag ju faktiskt kunde ligga i fosterställning och gråta konstant. Fast det ligger inte riktigt för mig, åtminstone inte längre stunder. Min livsvilja är för stark. Plus att det funkar ännu sämre att ligga i fosterställning och gråta nu när jag inte har någon annan som kan hjälpa mig på fötter, någon jag kan få ge upp hos, liksom.

Och så säger de att tröttheten, den där tröttheten som gör att även om jag sover hela natten så är jag fortfarande skittrött på morgonen och behöver sova mer, att den där tröttheten kanske delvis är retroaktiv. Och det gör mig på något märkligt sätt glad. För det innebär att jag har utnyttjat tiden så länge han fans kvar så bra jag kunde, i all fall på ett sätt. Att jag liksom sov “för lite” då innebär ju i någon mån att jag gjorde annat. Som att vara med honom.

Och jag går och binder upp tomater i orangeriet och gläds åt att det hann bli ett orangeri medan han levde, att han också hann glädjas åt det och uppleva det – det där som vi ju skulle göra så långt fram i tiden men som faktiskt blev av tidigare.

Ibland skäms jag och känner mig slösaktig för att jag lägger pengar på onödig lyx

Som nu i orangeriet. Vi ska installera en begagnad kamin.

Varför ska vi göra det då? Tja, för att det är det gamla bykhuset och det finns en skorsten och det liksom känns rätt att ha en eldstad där. Och för att det är bra att kunna värma en liten aning därute om det blir smällkallt om vintern, så att vinterförvarade växter ska klara sig den där enda gången vart femte år när det blir minus 20. Och för att det känns ganska mysigt att kunna värma en kanna te därute. Typ så.

Ren lyx, alltså. Onödigt. Behövs inte alls. Just biten med vintervärmning för växterna, som är det enda rationella skälet, skulle säkert gå att lösa billigare på annat sätt.

För det kommer ju att gå på en slant det här. Visst, vi har köpt en begagnad kamin för 1500 kronor. Men den behöver kompletteras med nya stenar invändigt för nästan tvåtusen. Och det ska sättas rör i den befintliga skorstenen och kaminen ska installeras, och dessa bitar går på 13 000. Och det ska göras bygganmälan och sånt där.

Det är ganska dyr lyx. Och det skäms jag för. Jag skäms för att lägga en massa pengar på att installera en kamin som inte ens är modern och miljömässigt bra i ett oisolerat utrymme för användning vid enstaka tillfällen. Jag skäms liksom i så många riktningar samtidigt.

Jag undrar om andra människor skäms lika mycket över sin onödiga lyxkonsumtion? Sina poolar i trädgården, sina resor till Thailand, och så vidare. För det är ju inte så att jag har mer att skämmas över än många andra egentligen.

Om alla de andra skäms lika mycket har vi ett stort skamtrauma att hantera.

Men det sannolika är väl att de inte alls skäms.

Helgpyssel i orangeriet

I helgen har jag grejat en del i orangeriet.

Jag har målat stallfönstret ut- och invändigt nästan ett helt varv.

Och så har jag slutligen satt upp den där brädan som behövdes för mina fällbara konsoler. (Vi passade på att köpa några lister och socklar till hallen också när vi ändå var på byggmarknaden.) Egentligen skulle vi köpa två sådana klädselbrädor – en att sätta i uppkant, för uppsättning av lampor, och en i nerkant för konsolerna. Men av någon obegriplig anledning så fanns de flesta dimensionerna av klädselbrädor numera bara att köpa som grundmålade. Och dels vill jag inte ha saker som är grundmålade med fel färgtyp, dels vill jag helst ha detta trärent, så att det matchar takbjälkarna. Så vi köpte en klädselbräda så att jag kunde få upp mina konsoler, och då fick det duga med en 145 mm bred, även om vi helst vill haft bredare.

Brädan fäste vi sedan i takbjälkarna med gaffelankare, och sedan satte jag dit de fällbara konsolerna. Det innebär att jag nu under den period på våren när världen svämmar över av tomatplantor och gurkplantor och sånt där kan fälla ut konsolerna, lägga dit ett par brädor och sätta dit plåtar med tomatkrukor uppe under taket. (På sikt kan det vara så att det ska bli trådhyllor att sätta på konsolerna – men en sak i taget!)

Jag har klippt citrusträden som mest ser allmänt döende ut, och jag har lyft ut den östgötska rosen som står i kruka och därför fått flytta in i orangeriet över vintern.

Och så har jag kalkputsat större delen av väggen bredvid murstocken ett första varv. (Murstocken är ett senare kapitel.)