Monthly Archives: december 2009

Julefrid

Det påtalas på olika håll och i olika sammanhang att det viktiga med julen inte är julklapparna eller maten eller något annat materiellt. Det folk längtar efter, ser fram emot, tjatar om att man ska njuta av, är ledigheten. Lugn och ro. Julefrid. De säger att de ska sitta ner och bara njuta av ugn och ro, se en film eller läsa en bok. Ta hand om sig, rå sig själva.

Eller möjligen på sin höjd vill de ta chansen att umgås med släkten. Sitta och prata eller spela ett spel.

Och så påpekar de att man bör göra detsamma. ”Ta det lugnt nu! Passa på och njut!”

Det måste vara människor som inte själva har små barn…

Nej, jag får ingen chans att sitta ner och ta det lugnt. Jag ägnar tiden åt att hindra Jonatan från att göra saker han inte ska (mina föräldrars hem är dessutom fullt med pinaler som är spännande och olämpliga för en ettochetthalvtåring, och det finns inte samma möjligheter som hemma att ha storebrors smålego i ett rum lillebror inte kommer åt), försöka få honom att äta fast han inte vill, och kånka runt honom eller försöka slippa det (han är oerhört klängig och mammig). Dessutom försöker jag få Simon att tagga ner, hindra barnen från att slå ihjäl sig på ena eller andra sättet, o.s.v. Och så hjälper jag till att fixa fram julmat och så, så att vi inte bara ska vara parasiter (Och ja, vi är två föräldrar, och ja, vi sliter båda – men den totala mammigheten gör att jag drar ett tyngre lass i nuläget.)

Dessutom vägrar Jonatan somna för tillfället, och när han väl somnar sent om kvällen sover han sedan dåligt.

Sammantaget: frid och ro finns inte, annat än sent på kvällen en stund när J somnat – och jag är för trött att njuta av julefriden och de andra redan gått och lagt sig. Det som finns att uppskatta av julen ÄR de materiella sakerna, som smaken av den mat jag kastar i mig och nöjet av att öppna julklappar. Och de korta stunder man faktiskt får för sig själv, när man får rå sig själv och vara så egoistisk som att tänka på sitt eget, är oerhört värdefulla och viktiga.

Det är julklappsutdelning. Det delas ut klappar, och jag har fullt upp att manövrera situationen: att Jonatans klappar ska hamna i hans hög och att han inte ska springa iväg med dem någon annanstans; att hjälpa Simon som springer och delar upp klappar till folk, att se till att andras saker också hamnar i rätt högar, samt att fånga upp mina egna klappar och lägga dem i min hög – och se till och inte Jonatan springer iväg med dem också.

Sedan hjälper jag Jonatan att öppna några paket, hjälper honom igång med Duplot (som han blivit överlycklig över), påminner Simon om att läsa vem julklapparna är från så att han kan tacka sedan, svarar en massa människor på frågor om ditten och datten, leker med Jonatan så att mannen ska få öppna klart sina julklappar.

Sedan är det min tur att få gå och öppna MINA julklappar. En liten stund då jag ska få bry mig om MITT.
Jag sätter mig och börjar öppna.
Då kommer min bror. (Ja, han är också vuxen, knappt två år yngre än mig. Han undrar om jag kan komma med ett litet tag så att vi kan prata tyst om något.

Jag antar att det är något väsentligt, julklappsrelaterat, hemligt, eftersom han vill prata om det just då, så jag följer med. Jag menar, vem vill prata om andra sorters hemlisar just då?

Min bror, uppenbarligen.

”Jo, vår mamma fyller ju snart 60.” (Det är i slutet av mars.) ”Och när pappa fyllde 60 [för ett drygt år sedan] så hade jag ju sparat och lagt undan pengar för att kunna köpa en fin present. Men han ville ju inte ha några presenter. Så nu tänkte jag att vi kunde köpa något till mamma och pappa gemensamt när hon fyller.”

Ja, som sagt var, när pappa skulle fylla sextio så visade det sig att bror hade sparat pengar regelbundet i typ ett par eller nåt sånt. Min bror har en bra inkomst och är singel, utan barn, så det rör sig knappast om småpengar. Sedan kom han någon månad innan och tyckte att vi borde vara med och lägga likvärdiga pengar för att köpa något till pappa. Trots att pappa klart deklarerat att han INTE ville ha något. Vilket min bror inte alls ville respektera – han menade att det är bara något pappa säger, att det skulle vara en martyrgrej (vilket inte alls är min pappas grej). Så vi hade en massa tjafs om det, och jag vägrade vara med på present.

Och nu drar han upp detta igen PÅ JULAFTON, på den korta stund jag har för att få sitta och öppna mina julklappar. Jag som knappt ens haft tid att äta min julmat. Tydligen vill han fortfarande drygt ett år efteråt inte respektera pappas önskan

När jag påpekar att jag tycker att det var onödigt att dra iväg mig för att prata om detta NU, så säger han bara att då kunde jag ju sagt att jag inte ville. Ja, men jag trodde verkligen inte att någon skulle få för sig att dra iväg en i den situationen annat än om det gällde julklappar eller liknande. Herregud, NÅGON sorts sunt förnuft förväntar jag mig till och med från min bror.

Men där försvann mitt lilla uns att julefrid. Jag blev rejält ledsen av att han inte kunde mig låta få ha ens den lilla stunden. (Men nej, han ser inte att jag inte får sitta eller att barnen tar tid och ork. Han ser inget utöver sitt eget.) Och dessutom blev jag rejält upprörd över att han skulle dra igång det där gamla ”tjafset” igen – som att det liksom inte alls gått in något av det som sades för ett drygt år sedan.

Det tog en bra stund att lyckas hitta tillbaks till någon slags julglädje – jag var rejält ledsen medan jag öppnade resten av julklapparna. Sedan kämpade jag på resten av dagen i samma stil som innan men med mindre glädje. Vid nio på kvällen pallade jag inte längre utan gick och la mig och grät ut ledsenheten.

Så mycket för julefrid.

Ettochetthalvtårstrots, skrik, amning och trötthet

Jag minns det från när Simon var i den åldern. Man hade hört talas om 2-årstrots – men så dök det upp: en kraftfull trotsperiod redan vid ett och ett halvt års ålder. Jag tror nästan jag minns den som värre än den ”riktiga” trotsen.

Och ja, där är vi nu. J är snart 1½ år.

Han har STARK vilja. Han blir fruktansvärt arg när han inte får som han vill. Kastar saker. Drar en i halsen och försöker ta stryptag. Skriker högt och gällt så det gör ont i öronen och man nästan tappar hörseln.

Han vill en massa. Han ska klättra på ALLT. Han ska ha telefonen. Han ska klicka på datorn och leka med musen. Han ska blåsa ut ljusen – även de elektriska.

Det är bara han, bara BARA han, som får köra dammsugaren. Ingen annan. Att försöka dammsuga är alltså ganska hopplöst just nu. Ja, det är jättekul att han vill dammsuga, och han är inte helt kass på det. Men han går inte med på att någon annan ska ha en åsikt om var det ska dammsugas, och ingen får ta dammsugaren ifrån honom.

Han ska laga maten. Ja, inte på leksaksspisen. På den riktiga. Han ska stå på en pall och vara med – nej, det är han som ska laga maten. Han ska röra i grytan. Han ska skaka på stekjärnet med köttbullar. Och man får inte ens hålla en hand om ryggen på honom där han står på pallen. (Jag klarar knappt av det – är rädd att han ska trilla ner, bränna sig etc – min man klarar det aningen bättre.) När han häromdagen faktiskt trillade ner från pallen så skrek han något vansinnigt, otröstligt – men det visade sig att han bara var arg för att han trillat ner och inte var kvar uppe på pallen.

(De har från grunden med sig en enorm tro på sig själva, våra barn. Att de inte skulle kunna allt ingår inte i deras världsbild. Att mamma eller pappa skulle behöva lösa vissa moment – att ens acceptera den tanken – har väl Simon möjligen nu börjat gå med på. Det är förstås prncipiellt bra, men gör ibland i praktiken många situationer ohållbara.)

Ovanpå detta har vi amningen. Och ja, nu börjar jag bli riktigt less på den.
När jag är hemma ska det ammas stup i kvarten, till leda. (Och han är mammig, mammig, mammig, klängig, klängig, klängig, klängig – och pappa duger inte alls.)

Jag tänte ju amma förbi dagmammestart och svininfluensa. Nu är vi förbi dagmammestart med 4 månader. Hela familjen är vaccinerad mot influensan, och jag har ammat igenom en omgång magsjuka gångna helgen. Visst, han kan fortfarande bli sjuk och amningen kan vara ett tillskott eller en bra livlina eller reserv om han blir riktigt sjuk – men jag kan ju inte fortsätta amma hur länge som helst av det skälet… sjuk kan han ju bli hela livet

Och jag börjar längta efter att få sova på nätterna. Jag har inte sovit en hel natt på läääääänge – åtminstone sedan långt innan han föddes.
Och länge var nattamningen inget större problem – han vaknade kanske varannan var tredje timme, skulle ha bröstet och somnade sedan om gott.
Så är det inte nu. Han vaknar oräkneliga gånger. Eller vaknar bara nästan – är inte helt vaken, men sover inte. Skriker, gnäller. Det är bara jag som duger – försöker pappa ta honom går världen under. Fast han är inte nöjd hos mig heller. Han vill ha bröstet. Många många gånger per natt. Somnar ändå inte om ordentligt.
Ibland får han en flaska välling på natten. Ibland hjälper det och han somnar om och sover sedan gott ett par timmar. Kanske är han hungrig? Men å andra sidan brukar han somna och sova ordentligt några timmar frampå morgonen (till största delen efter att jag gått upp ) oavsett välling, så jag vet inte.

Less på det är jag i alla fall. Det är nog snart slut på nattamning – kanske amning helt och hållet…? Men för att kunna ta den kampen måste jag vara mer utvilad, ha mer ork, inte vara så sliten. Och så blir det ju knappat nu Det är en så kallad rund cirkel…

Om det grämer mig?

Ja, jag hoppades lite grann på en flicka den här gången. Och trodde kanske lite det också.

Det blev en pojke.

Är jag besviken?
Nej. Självklart inte. Jag älskar mitt lilltroll ofantligt och vill inte ha någon annan.

Men ja, lite lite lite grämer det mig.
Varför?
Skulle någonting alls bli bättre av att jag hade fått en flicka istället? Något alls i hela världen?
Nej. Verkligen inte.

Eller jo. Jag tror att jag vet vad som grämer mig.
Jag kommer aldrig att få en liten Mira Isolde. Inte heller någon Ester.
Ja, det är namnen det handlar om. Det grämer mig att inte få använda de fina namnen.

Det är förstås ett urbota dumt skäl att önska ett särskilt kön på barnen. (Som om det skulle finnas några bra skäl – men ändå.)
Dessutom är risken ganska stor att en eventuell tös inte skulle fått något av dessa namn ändå. Vi är två föräldrar, och jag tror inte att vi skulle ha kommit att enas om dessa namn.

Som sagt var, jag grämer mig. Lite. Det är en småsak, mest en sån där sak som poppar upp och irriterar mig ibland. Ungefär på samma nivå som man stör sig på att man inte köpte den där tröjan, och sedan var den slutsåld.

Dessutom: jag fick en Jonatan istället. Det slår mig ibland med full kraft. Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle få ett barn med det underbart vackra namnet Jonatan. Det fanns liksom inte ens på kartan. Jonatan – på ett av mina barn? Jisses

Ja, namn är en petitess. Det är kön på barnen också. Kön är ju en så fjantigt liten del – det är personligheten som betyder nåt.

Jag har två underbara barn

Gnäll – eller kort tråkig redogörelse

Fredag 4 dec. Hemma med förkylning/sjukdomskänsla – mådde inte bra. Inte jättesjuk, men inte läge att jobba.

Helgen 5-6: Helt OK.

Jobbade mån-tis-ons. Lite täppt i näsan tisdag-onsdag.

Torsdag 10 dec. Förkyld, hemma. Inte jättesjuk, men kände att jag måste stanna hemma, och hoppas att det inte blir värre/inte köra slut mig helt.

Fredag 11 dec. Bestämmer mig för att stanna hemma även denna dag – vila ut, hämta kraft, inte börja jobba för tidigt – igen.
Tji fick ja. Simon hostar på morgonen, vi velar kring om han ska stanna hemma. Försöker få honom att äta frukost. Han kämpar, motvilligt, på. Tills en hostattack får honom att kräkas upp alltsammans igen. (Det behöver inte alls betyda att han har någon magsjuka. Det blir så för honom ibland, om han äter för mycket, äter när han är för trött eller liknande. Ganska lättriggade kräkreflexer, typ. Och det såg inte ut som att han kräktes – mer som att han hostade upp allt, bara.)
Ja ja, han får stanna hemma. Och efter några timmar är hostan borta och han är pigg och alert. Min idé om att sova och bli pigg skiter sig, typ.

Jonatan är hos dagmamman. På kvällen vill han inte äta – inte alls smaka maten. Somnar vid 19.30 (ja, det är jättetidigt för honom) när jag ammar honom. Vaknar till något varv vid 20.30-21 och får lite välling.
Vid strax efter 22 hör vi att han vaknat till, och jag rusar dit. Han har kräkts massor. Dock bara denna enda gång.

Helgen ägnas åt tvätt av kräkiga saker, samt städning. Inget julbakande eller julklappsinköpande.

På söndagen är mannen väldigt trörr. Börjar klaga på magen framåt kvällen. Jag känner också att magen inte är riktigt som den ska.

Mannen somnar på soffan, mår illa, kräks en gång under natten.

Jag sover med Jonatan, ammar 783 gånger (eller snarast 20) under natten. Jag har ont i magen och mår illa, men lyckas klara mig undan att kräkas och får ingen diarré – och satsar min energi på att försöka hålla J sovande.

Idag är jag och mannen hemma. Jag har gräsligt ont i kroppen. Mannen är piggare än jag. Barnen fick lov att komma till dagmamman.

Några till

Ja just ja, han säger ”hej” och ”hejdå” också. Hej är ganska tydligt. Hejdå låter ungefär ”eja!”

Och så säger han godnatt. Det låter ungefär ”nga, nga!” (”Godnatt, godnatt!”

Kommunikation

Han kommuniecrar en hel del.

Han svarar ja och nej på saker man frågar honom om. Ja, oftast inte med ord, men med nickningar eller huvudskakningar, och med ”uhum” eller ”ah”. Och ibland nästn ett ”ja”. Han är tydlig med vad han vill – och inte bara på dessa sätt Vill han vara med och laga mat börjar han släpa fram pallen från rummed brevid. Vill han ha flaska pekar han på torkstället där flaskan står, eller på mikron.

Han kan peka ut kroppsdelar. Säger man ”var är magen?” så pekar han på magen, och detsamma med fötter, huvud, mun, näsa, huvud (och några till, tror jag).

Han tycker om att titta i en pekbok med saker från bondgården – traktorer, djur, äpplen och så vidare. ntingen pekar han själv, eller så tar han tag i mitt finger och pekar åt mig. Och så vill han att man ska säga orden.

Han härmar katter, kor, hästar och höns. Ibland till rätt djur, ibland inte

Hans eget ordförråd är ännu ganska begränsat, men man kan ana hans intressen.

”Ka-ka” är katterna. Fast det betyder inte katt, utan det han härmar är när jag ropar på Saskia, den ena katten – fast Ka-ka gäller förstås båda katterna för honom Att gosa med katterna är poppis, även om det ibland leder till att man får ont

”Tittut!” säger han ibland jättetydligt – och leker än oftare. En liten busunge av det bästa slag

”Tädda” (eller egentligen ännu sämre artikulerat) eller ibland ”tädda dä!” betyder att vi ska tända eller släcka. Handlar om lampor, eller ännu hellre om levande ljus. Han älskar både levande ljus och eladventsljusstakar. Han står själv och försöker blåsa ut ljusen på adventsljusstaken genom att blåsa/spotta. Igen och igen och igen. Och lampknapparna når han nu ”till hälften” i felra rum: kan trycka neråt men inte uppåt.

Och så säger han faktiskt ”mamma”! Och det är vldigt väldigt tydligt och han säger det gång på gång, som att ha verkligen vill poängtera att han kan säga det. Däremot är jag osäker på vad han menar med det. Det är inte uppenbart att han vill något särskilt när han säger det. Även om han vet att det är jag som är mamma Mest låter det liksom som att han är glad att han lärt sig ordet – Och ja, han säger typ ”pappa” också. Fast inte lika ofta och inte lika övertydligt. Men så är han också rätt mammig – mer än vad som egentligen är bekvämt – för tillfället.

Smitta hit och dit

Influensan är visst på nedgående nu… enligt SMI.

Men dagmamman talade om att nu finns det konstaterad influensa på en av förskolorna i kommunen Och nu önskar jag snarast att vi skulle ha vaccinerat honom på någon av de alternativa tider som fanns i början av veckan (trots att han fått kallelse till idag)…

Nu är han vaccinerad mot influensan

åsså var de fyra

Vilken ångest jag haft. Vägt för och emot.

Risken för att utlösa någon autoimmun sjukdom.
Risken för att han ska drabbas av någon av de läskigare biverkningarna. Man har ju läst om dem som fått märkliga utslag, kaskadkräkningar, en veckas krupphosta.
Rädd att vara den som orsakar honom livslånga men av ena eller andra slaget.

På andra sidan förstås risken att han ska bli långvarigt sjuk, och riktigt riktigt sjuk. Man har ju läst om jämngamla barn som knappt hängt kvar i livet. Långvarig feber, som gått ner och sedan upp igen. Lealösa trasor som hänger i mammas famn, knappt levande. Så sjuka har aldig mina barn varit, jag kan liksom knappt föreställa mig det – men det gör kanske bara tanken ännu läskigare?

Och så har vi det eviga smittundvikandet. Det är för det första svårt att hålla en ettochetthalvtåring från att pilla på allt och stoppa fingrarna i munnen. Men smittrisken är ständigt med mig – även om jag är vaccinerad och borde ha ett hyfsat skydd nu – för jag kan ju dra med smittan hem till honom. Det är tvätta händer och sprita händer, undvika att röra det ena eller andra i onödan, undvika folk som hostar och nyser etc. Rätt påfrestande (och omöjligt) när man tågpendlar varje dag… Det tar på nerverna, sliter på psyket, att ständigt tänka på det. Jag ligger säkert på gränsen för vad som är sunt, men sundheten är liksom inte det relevanta (”bacillskräck” ÄR säkert mer motiverat än vanligt), utan att det är krävande. Tar energi och ger ångest. Det är handikappande att tänka på det i alla situationer. Det begränsar det sociala utrymmet, och det praktiska utrymmet att faktiskt hitta på något. Nu är det snart jul, och vi funderar på att kanske hälsa på lite människor vi inte träffat på länge när vi är lediga – men om man ska gå och noja sig för smittan så är det stanna hemma hela tiden som gäller. (Och då gå vi snabbt varandra på nerverna, för två energiska barn inomhus hemma blir snabbt påfrestande…)

För min psykiska hälsas skull är alltså vaccination troligen att föredra. Och inte bara av själviska skäl, för mitt mående påverkar resten av familjen ganska påtagligt.

Och han är ju på sätt och vis riskgrupp. Ja, alltså, han är under 2 år, och de har de ju sagt redan från början att barn under två år är riskgrupp i sig. I övrigt så hade han ju krupp en gång som liten, och även om inte det i sig är en riskgrupp, så känns det inte ett dugg lockande med en krupphostande supersjuk lillplutt.

Men ändå. Det har varit jättesvårt, och jag har haft ångest. För några veckor sedan kändes det självklart att vaccinera, men i förra veckan kände jag mig rejält tveksam.

Men argumenten för vaccination vägde tyngre – trots oron för eventuella framtida effekter.

Och det viktigaste:
Om man drar det till sin spets, om man antar värstascenarion – hur osannolika de än är i båda fallen.
Om man ställer död av svinfluensan mot att ha kvar honom men med autoimmun sjukdom eller någon sorts utvecklingspåverkan eller allt vad de nu antyder från konspirationssidan…
…då är det rätt självklart. För jag vill hellre ha honom kvar i livet, om än i skadat skick, än att han ska dö.
Som sagt var, det är värstascenarion. Förmodligen ganska osannolika båda två. Men ändå, det är dit man måste ta det, för det är dessa två ytterligheter som är orsaken till konflikten och ångesten.

Så vi valde att vaccinera. I morse fick han sprutan. Pappa var med, men sedan kom jag hem och bytte av, så at han fick vara hemma IFALL det skulle komma biverkningar. Kanske fånigt – men han är så liten och kan inte säga ifrån om det känns dåligt.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det var rätt beslut.