Monthly Archives: mars 2011

Om att lyssna

Jag tycker inte om att bli avbruten. Oavsett om det handlar om att jag pratar med någon eller jag håller på med något. Jag gillar inte att bli avbruten mitt i en tankegång. Jag tappar lätt tråden, glömmer bort vad jag höll på med. Jag har inte mycket till simultankapacitet – i alla fall inte tillräckligt och i alla fall inte om det är saker som kräver min tankeverksamhet. Och så gör det mig irriterad över att avbrytaren inte respekterar det jag gjorde – inte respekterar mig. Oavsett om det är ”avsiktligt” eller om det beror på att vederbörande helt enkelt inte lyssnar av vad som pågår och alltså inte märker att jag redan pratar med någon eller gör något.

Som förälder till två barn är det här förstås något som inträffar ofta. Men med barnen har jag ändå en viss förståelse för att det blir så. Jag uppskattar det inte, men jag fattar det ändå. Men vi försöker lära dem att man ska få prata till punkt och att man inte ska avbryta.

Svårare är det när det är vuxna inblandade. Vissa människor är snarast sämre än barnen på att lyssna först innan de börjar prata. Vissa vuxna bryr sig verkligen inte ett dugg om att de avbryter – eller märker det inte. Det gör det knappast lättare att lära barnen… Med vuxna besökare är det dessutom svårare att kunna ryta till och säga ifrån. (Vilket ju i någon mån innebär att man ställer högre krav på barnen – och det känns ju inte så himla bra :-()

När dessutom barnen och de vuxna kommer och avbryter båda två samtidigt och pratar i mun på varandra och båda förväntar sig att jag ska svara omedelbums, och jag själv egentligen är mitt uppe i nåt annat, då blir det för mycket.

Över huvud taget har jag ett stort behov av att få göra saker ostört, att tänka klart en tanke eller hänge mig åt något fullt ut. Oavsett om det handlar om banala saker som att diskutera med min man om vad vi ska göra i helgen eller stoppa in i diskmaskinen och sätta igång den, eller det handlar om något mer kreativt eller engagerande som att sy något, bygga en vägg, läsa en bok eller skriva en text. Jag blir oerhört stressad av att hela tiden springa iväg till barn som ropar i mun på varandra om att de vill ha hjälp med något eller fråga något eller för den delen bråkar med varandra, eller telefoner som ringer eller katter som vill gå ut och sedan ändå inte vill det ändå när jag kommer för att släppa ut dem. Och så fort jag sätter mig ner för att ta det lugnt ett par minuter så kommer minst ett barn kutande och frågar mig saker igen. – Men som småbarnsförälder så är det denna situation jag har nästan jämt. Det gör mig oerhört förvirrad och stressad i längden, ger mig dåligt minne, ont i magen och konstiga spänningar i kroppen samt en massa andra stressymptom.

Och tyvärr uppskattar jag numera sällan att telefonen ringer. Jag är dålig på att själv höra av mig, men det beror på att jag så sällan har möjlighet att sätta mig ner och ringa i lugn och ro. Så då ringer folk mig istället. Men jag har ju inte mer möjlighet att sitta ner och ta det lugnt för att någon annan ringer mig. Det vill säga det är långt ifrån alltid jag faktiskt har möjlighet att prata. För det mesta måste jag rusa efter ungar inom ett par minuter, eller har mat på spisen, eller har just satt mig att äta, eller är kladdig om händerna av att byta bajsblöja. Och den som ringer (eller i alla fall flera av de mest frekventa ringarna) tycks alltid utgå från att jag kan prata närhelst de ringer, och det räcker inte med lätta antydningar eller ens raka uttalanden från min sida om att jag inte kan prata just nu – det krävs ofta att man är så brysk att man är otrevlig för att få avsluta. – Och nej, det finns inget självklart bättre tillfälle, utom möjligen efter 22 på kvällen…

Och jag är så trött på att tjata. Att upprepa, lirka, övertyga, motivera, argumentera för varenda liten sak som måste ske – och bli biten eller spottad på tillbaka. För att få byta en blöja som väller över av frätande bajs innan ungens bak är skinnflådd och hela huset måste saneras. För att få sätta på kläder och borsta tänder på barnet, så att vi kan komma iväg på den där utflykten till havet han så gärna vill komma iväg på, men som han inte har lust att anstränga sig ett dugg för att det ska kunna bli av. För att de ska komma och äta eller stänga av TV:n eller plocka undan leksaker eller sitta åtminstone så pass ordentligt vid matbordet att inte både de och stolarna ska gå sönder. För att storebror ska göra något fastän inte lillebror måste – ”Det är orättvist!” Det atr så mycket energi.

Och istället för att göra alla de kul saker jag vill så sätter jag mig till slut hellre ner och stirrar på datorn en stund till. Det är ändå inte lönt att försöka något annat.

Om hur man mår när man inte stämmer med mallen

Annica Dahlström är i farten igen. Den här gången tycker hon sig se kopplingar mellan att barn och unga mår sämre (hur hon nu bevisar det) och framför allt två saker: dels att barn placeras i barnomsorg från ungefär ett års ålder, dels att ”de levt i ett samhälle som inbillar oss att män och kvinnor är likadana och har identiska förutsättningar att ta hand om barn”.

Jag antar att jag, ungefär, faller inom kategorin unga som mår dåligt. Okej, jag är inte så ung längre – det är nog några år sedan jag faktiskt föll ur kategorin unga. Men ändå. Jag hörde dit för inte så länge sedan – redan när jag hörde dit pratades det om hur dåligt unga mår.

Självklart kan jag inte motbevisa Annica Dahlström, bara baserat på mina egna erfarenheter, för jag är bara en person, och därmed irrelevant för statitistiken ur det hänseendet. (Å andra sidan kan man ju fråga sig vilken statistik det är hon använt, när man läser den här repliken.) Jag tror själv inte att det knappa år jag gick på dagis (fram till knappt två års ålder) eller alla åren hos dagmamma senare varit avgörande för mitt mående. Men dagistiden kan jag förstås inte minnas något alls av, jag var helt enkelt alldeles för liten för att minnas.

Det jag däremot vet, vill jag hävda, är att en kraftigt bidragande orsak till mitt mående (i form av problem med självkänsla, ångest och balanserande i att våga vara mig själv) är att jag inte passat in i mallen. Jag har inte följt mallen för hur jag ska vara som flicka/tjej/kvinna. Jag har tyckt för mycket, pratat för mycket, märkts för mycket, ”tagit för mycket plats” – redan sedan tidig ålder. Detta är hur och vem jag är, och den jag varit alldeles spontant. Men det har inte alltid varit accepterat – bland lärare, klasskamrater, grannar eller för den delen familj och släkt. På olika sätt har jag fått veta att så där bör jag inte säga, vara, göra – på sätt som gjort ont i själen. Och hur gärna man än vill att det inte ska påverka, så gör det självklart det. Det som en gång var ett självklart att vara just jag själv, utan att tänka närmre på det, är istället något jag kämpar med att stå upp för, ett medvetet val som jag vet kan få jobbiga konsekvenser och dessutom kan riva upp gamla minnen. Och detta är en del i de krav jag ställer på mig själv och de demoner jag slåss med.

Alltså, i korthet: det faktum att jag inte stämmer med den gängse stereotypen av hur jag, baserat på mitt biologiska kön, bör vara, är en viktig orsak till att jag periodvis inte mår så bra.

Den stora poängen med feminism och genusdiskussioner är att ingen ska tvingas in i en roll – intressen, smak, yrken, utbildning, krav, etc – baserat på sitt biologiska kön, utan man ska lika möjligheter (och skyldigheter) oavsett kön. Huruvida det finns statistiska skillnader mellan könen eller inte – och om det råder det nog också delade meningar – är inte intressant. Det viktiga är att alla är individer, och ingen ska placeras i ett fack, baserat på kön. Lika lite som baserat på hudfärg eller religion.

Telefontidningsförsäljare

Jag tror inte på att erbjudandet är för att ni vill gynna trogna kunder. Ni vill ha tillbaka mig som prenumerant och tjäna pengar på mig.

Jag vill inte ha en ny prenumeration just nu. Jag sa upp tidningen för att jag inte vill ha den i nuläget. När/om jag vill ha den igen så är jag fullt kapabel att höra av mig igen, alldeles av mig själv. Jag är vuxen, jag är kapabel att leta reda på ett telefonnummer och ringa om jag behöver det.

Nej, det är inte ett alldeles fantastiskt erbjudande. Jag behöver inte alls den där prylen ni försöker prångla på mig alldeles ”gratis”.

Och ni lyckas faktiskt ännu sämre med att övertyga mig just för att ni har ett färdigskrivet manus, där ni ”spontant” frågar om hur jag mår och hur vädret är, en överdrivet klämkäck attityd och dessutom klämmer in mitt namn på alla omöjliga ställen.

Om ni verkligen vill ha en chans att sälja något till mig, ring då med utgångsläget att jag är en (åtminstone) normalbegåvad kompetent vuxen människa – ingen lättlurad idiot.

Facebook ändrar betydelsen av ”gilla”

Ibland när jag skrivit en statusuppdatering på Facebook om något tydligt otrevligt – typ ”Hittade äckliga matrester i en burk i kylskåpet” eller ”Är hemma och vabbar med kräksjukt barn” eller ”Missade tåget idag igen!” – får jag ”likes” på detta. ”Musse likes this.”

Hur ska jag tolka det? Gillar Musse att mitt barn är kräksjukt? Gillar Musse att jag berättar om det? Eller vad?

Efter ett tag insåg jag att en möjlig tolkning är att Musse bara vill försäkra sig om att få information om att nåt mer skrivs i tråden. Fast jag är fortfarande inte säker på om detta är anledningen. Och det är inte heller någon garanti för att få veta fortsättningar – Facebook är opålitligt ;-) Jag blir fortfarande konfunderad varje gång jag får ett sådant ”like”. Men jag har lärt mig att ignorera det nu…

Dessutom har jag börjat ändra på min egen användning. Det tycker jag egentligen inte om. Men jag har insett att företags och organisationers Facebook-sidor är en bra kontaktväg: ett bra ställe att ställa frågor och framföra synpunkter. Men då måste jag först klicka på ”like”. Även om det är ett företag jag inte alls gillar.

Att gilla något är helt enkelt grunden för Facebook-världen. Inte konstigt att det blir överdrivet positiva statusuppdateringar som ger en märklig bild av världen. Vill man använda mediet FB får man helt enkelt gilla läget.

Jag skulle vilja ha dubbla tvättråd!

Trenden går ju mot att klädföretagen märker kläderna med allt lägre rekommenderad tvättemperatur. Ett av de anförda skälen är miljön: lägre temperatur ger mindre energiåtgång, och lätt smutsade kläder ska förstås inte tvättas på högre temperatur än nödvändigt.

Men jag skulle också vilja ha en märkning med maximal tvättemperetur som plagget (eller bäddmadrassen eller vad den nu må vara, för den delen) kan tåla vid enstaka tillfällen. Vid kräksjuka och liknande vill man kunna tvätta på så hög temperatur som möjligt. Med många bomullstextilier vågar jag ändå chansa på att köra i 60 grader – men skulle de kanske gå att köra i 95? Och hur är det med andra material?

Allra helst skulle jag vilja ha ännu utförligare information: en kortfattad beskrivning av vad som händer om jag kör på varmare än angiven (max)temperatur. Krymper plagget? Smälter? Förstör tvättmaskinen? (Det vore egentligen det enda som vore riktigt illa.) Tappar formen? Eller bara slits fortare?

Och självklart är det då jag som tar risken att förstörta plagget – jag inser att jag inte kan komma tillbaka och klaga om det påverkats negativt. Den risken kan jag leva med när jag ska tvätta kräksjukekläder.

Dagens tacksamheter

  • Modern sjukvård
  • Egen tvättmaskin

Hemgjort smuts räddar dagen

Vi har fått hem minstingen igen. Han är för frisk för att vara kvar på sjukhuset. Frisk nog att äta mat, och frisk nog att ha fått tillbaka sitt jäkla 2½-årshumör ;-)

På väg till bilen när vi skulle hem gick vi förbi ett gatukök. Han ville ha en korv med bröd. Och det känns så bra att han vill äta, och man vill så gärna uppmuntra ätandet i sig, att det känns värt det, även om han bara åt två tuggor.

Hemma har han blivit tvärilsk över småsaker, som krävt stor kreativitet att avstyra. Han ville inte tvätta händerna före maten (vilket känns extra angeläget när han precis varit magsjuk och legat inlagd och därefter lekt en lång stund på en lekplats. Så han blev fruktansvärt ilsk och rusade ut och stod där ute i blåsten en lång stund, för han ville vara smutsig. Det jag lyckades avstyra det med var att smutsa ner hans händer igen – med det som fanns lätt tillhands framme i köket: rapsolja och rågmjöl. Med rejält solkiga händer kunde han sedan glad i hågen gå och sätta sig och äta med god aptit.

Nån timme senare ville han absolut inte bli av med det ännu ganska lösa bajs som baken då var full av. Han skrek och slogs och hade sig när pappa försökte duscha honom – han skulle ha kvar bajset! (Och nej, det är inte första gången – den striden har vi haft många gånger – men det här var en av de värre.) Men så slogs jag av att fortsätta på samma tema och föreslog att jag skulle blanda till lite nytt bajs i en bytta åt honom, som han kunde gegga med. Och det gick hem, han lugnade ner sig. När jag väl hade blandat gegg av – återigen – rapsolja och rågmjöl, samt dessutom kakao och couscous, till en brun sörja, så hade intresset för bajset falnat.

Nå. Det är skönt att ha honom tillbaka i ”rätt” skick :-) Nu känner jag igen honom.

Ynk

Litet ynk som ligger i sjukhussängen. Alldeles kraftlös. Orkar inte prata. Sedan orkar han prata lite. Men det är inget gry i honom. Ingen ork, ingen energi. Inget trams, inget bus.

Är det verkligen min unge?

Han får sitta i min famn en stund.

Han blir ruskigt ledsen när vi måste åka hem igen. ”Vi måste åka hem nu, för jag är jättefrisk”, säger han. Jag lämnar min kofta hos honom, för att han ska ha något som luktar mamma.

Det gör ont i hjärtat. Och det är svårt att inte oroa sig. Men han har pappa hos sig. Och pappa är ärligt talat ett bättre stöd än jag i sådana situationer.

Dripp dropp

Kräk och diarrér i två dygn.

Bara fått i sig lite saft och vatten och ytterst ytterst lite nyponsoppa.

Alltmer kraftlös och sovande och kontaktlös.

Nu ligger han inlagd och med dropp, med pappa vid sin sida.

Det ska nog ordna sig – väl? Nojmamma har ibland svårt att låta bli katastroftankarna helt.

Men enligt pappautsago var han tapper när droppet sattes och har börjat snurra håret igen. Vilket nog är ett gott tecken.

Kräk och skit

Jag undrar hur det egentligen är tänkt, det här med vätskeersättning? Är det en sån där sak som uppfunnits för att göra narr av föräldrar? Eller finns det barn som faktiskt accepterar att få i sig det?

Alltså, jag vet ju hur det smakar. Jag begriper att han inte vill ha det. Men likväl måste man försöka. Speciellt när han inte fått behålla något mer än lite saft senaste dygnet och inte kissat nåt märkbart. Då måste man försöka. Trots att han vägrar. Kniper ihop munnen och vänder huvet åt ett annat håll. Biter pappa. Spottar ut och fräser när vi försöker hälla i honom det i alla fall. Nä, han får inte i sig nåt av det. Och han blir bara argare. Han vägrar dessutom både majsvälling och buljong, och efter försöken med allt detta vill han inte ha saft heller längre.

Vi har viljestarka barn. Det är förstås i grunden bra. Sjuklingen är drygt 2,5 år, och för tillfället ägnar han mycket energi åt att utryck sin vilja och åt att vilja tvärtom mot oss andra. Och har han bestämt sig så är han envis som synden. (Hmm… jag känner igen det från vad jag hört om någon annan som liten.) Så när han bestämt sig för att han inte ska dricka eller smaka nåt mer, då finns det ingen möjlighet. Inte ens med all föräldraenvisbestämdhet i världen. Sjukeländigheten rår inte på viljestyrkan. (Och det är väl säkert ett gott tecken?)

”Ni måste få i honom vätskeersättning, minst två skedar var femte minut”, säger sjukvårdsupplysningen.

Hur i helvete då?

Jag gissar på att de sitter och ger detta råd – nej, ger denna order – flera gånger dagligen. Lyckas andra föräldrar med detta? Är det bara våra ungar som är viljestarka och envisa och avskyr vätskeersättning till den milda grad att de aldrig skulle gå med på det? Eller sitter alla småbarnsföräldrar i samma båt, med samma dåliga samvete över att just de inte lyckas lirka i sinna ungar detta livsavgörande elixir? Har sjukvårdsupplysningsmänniskorna själva smakat skiten?

”Om han inte dricker och inte kissat på 6-7 timmar så måste ni åka in.”

Själv vill han bara sova. Skriker och vill inte åka till sjukhuset. Vi får följa med båda föräldrar för att kunna få dit vår rejält sjuke men ilsket protesterande lillplutt, som dessutom fått för sig att sjukhuset är farligt för att det ska komma lastbilar med blinkande lampor och köra bort hel sjukhusbygget. (För ovanlighetens skull finns det barnvakt hemma – tack och lov! – så storebror kan få fortsätta sova.)

På akuten, vid midnatt, trugar de med glasspinne. Han vägrar förstås. Men läkaren bedömer att han inte tillräckligt illa däran för att behöva stanna. Vi får lov att åka hem och sova, men ska återkomma imorgon (idag) om han fortfarande inte dricker etc.

Efter ytterligare kräkning och diarré strax efter hemkomsten sover han nu. Och har faktiskt druckit lite vatten, flera gånger om, och fått behålla det.

Och ja – Earth Hour? Vi släckte ner. Hade levande ljus. Hade TV:n på som distraktion för sjukling och uttråkad storebror. Och kämpade som värst med att försöka få i sjuklingen någon sorts vätska.